29 september 2012

Estoniakatastrofen




I går för exakt 18 år sedan, närmare bestämt 1994, då dagen den 28 september precis hade inletts så inträffade den fruktansvärda Estoniakatastrofen då 852 personer omkom i Östersjöns kalla och mörka vatten varav 501 var Svenskar. Endast 137 personer kunde räddas, mest tack vare Försvarsmaktens helikoptrar.

Med anledning av årsdagen av katastrofen publicerar "den sjätte mannen" ett gästinlägg som jag skrivit. Var verkligen orsaken till förlisningen den att bogvisiret lossnade och att tusentals ton vatten forsade in på bildäck? Personligen tror jag inte att detta var orsaken. Läs mer här hos sjätte mannen.

Jag har själv befunnit mig på havet alldeles ovanför vraket av Estonia. Det var en av de mest obehagliga stunderna i mitt liv. Trots att havet låg alldeles stilla och solen stod högt på en klarblå himmel vid det aktuella tillfället, raka motsatsen till förlisningsdygnet, så var det alldeles påtagligt att det vilar närmare 800 människor i en enorm massgrav 55-80 meter under ytan. En känsla som jag aldrig kommer att glömma.

Jag har även sett Estonias bogvisir på nära håll. Även detta var en obehaglig känsla då tankarna direkt går till olycksnatten och bilderna av hur det måste ha varit spelas upp. Estonias bogvisir har placerats på många ställen, och har fortfarande inte funnit sin sista plats. Efter bärgningen fördes visiret till Hangö. Därefter transporterades det till Södertälje hamn där alla kunde se det. Nästa plats blev på en kaj inne i Älvsnabbenbassängen på militärt område där inga obehöriga har tillträde. Nu ligger visiret inne vid Muskö örlogshamn på militärt område och man har byggt ett stort tält över som skydd för väder och vind, men också så att de som dagligen arbetar på Muskö ska slippa mötas av något som representerar död och elände varje dag då de kommer anländer till jobbet.

Har man själv varit på havet under liknande förhållanden som rådde under Estonianatten så kan man förstå hur de som hamnade i havet upplevde situationen. Jag har även fått återberättat från personer som tjänstgjorde på marinens sjöräddningshelikoptrar om hur det var den aktuella natten och morgonen. I ett tidigare inlägg om marinens hkp 4 så har jag under respektive helikopterindivid försökt beskriva lite om helikoptrarnas roll vid Estoniakatastrofen. Jag har även publicerat ett inlägg där en resande på Silja Symphony beskriver sina upplevelser från natten.

Oavsett officiella teorier eller rena konspirationsteorier runt Estonia så finns det andra mer konkreta saker som är mer oroväckande. Det är den högst påtagliga bristen på sjöräddningshelikoptrar i Sverige.

När Estonia förliste så deltog 26 helikoptrar i räddningsarbetet. Helikoptrarna räddade 104 av de totalt 137 som överlevde. Utöver dessa så bärgade helikoptrarna också 92 döda kroppar som åtminstone kunde återbördas till de anhöriga som fick en möjlighet att begrava de sina.

I dag har Försvarsmakten inte en enda helikopter allokerad för sjöräddning. Skulle en liknande katastrof som Estonia inträffa i natt på Östersjön så har Sverige genom Sjöfartsverket endast fem helikoptrar i beredskap, dessa är dessutom fördelade över hela Sverige. Till Estonias förlisningsplats skulle endast två av dessa (Visby och Norrtälje) kunna flyga och utföra ett räddningsarbete utan att behöva mellanlanda för att tanka. Försvarsmakten har numera inte en enda räddningshelikopter i beredskap då man ansåg att detta inte längre är en uppgift för Försvarsmakten. Samtliga Hkp 4 som deltog under Estonianatten är avvecklade och ersättaren Hkp 14 är ännu ej operativ. Ett fåtal Hkp 10A finns kvar, men står ej i beredskap och utbildningsstatus på besättningarna för att flyga sjöräddningsuppdrag är begränsad då det inte längre är en uppgift för FM.

Min bedömning är att man i dag 2012, i bästa fall skulle kunna vaska fram hälften av det antal helikoptrar som fanns i luften vid Estonianatten 1994 från länderna runt Östersjön. Det är ett kraftfullt underbetyg och visar tydligt på att man inte lärt sig något av historien, man har till och med medvetet bortsett från histiorien.

Varje dag vi klarar oss från en ny Estoniakatastrof, så kommer nästa incident/olycka för var dag som går närmare. Att tro att en färjekatastrof aldrig mera kan komma att inträffa i vårt närområde är att vara otäckt naiv.

Jag hoppas verkligen att myndigheterna tar ett omtag i turerna runt Estoniakatastrofen och en gång för alla utreder orsakerna till olyckan. Olyckan är i dag absolut inte utredd på ett tillfredsställande sätt. Estoniakatastrofen måste få ett avslut, framför allt för de anhörigas skull.

I dag den 28 oktober 2012, 18 år efter katastrofen, då dessa raderna författas så skänker jag de 852 människor som omkom och alla deras anhöriga en särskild tanke. Jag sänder även ett stort tack till alla er som deltog i räddningsarbetet. Ni deltog i vissa fall med risk för eget liv.
Utan er hade fler människor dött på Östersjön för 18 år sedan!

Läsvärt i ämnet:
Estoniasamlingen

Media:
SR P4 intervju med anhörig i samband med 18-årsdagen.
SR P4 Väst intervju med besättningsman på Silja Symfony

Youtubeklipp:
Ubåtsteori 1
Ubåtsteori 2
Estonia special i Efterlyst
Estonia Maydav call 1  2  3  4
Intervju med befälhavaren på Viking Mariella

23 september 2012

Usel utbildningsståndpunkt?


Efter att läst kommentarerna till senaste inlägget på Wiseman´s Wisdoms fann jag en mycket intressant kommentar direkt från verkligheten signerat @specialistofficeren.

Eftersom det finns vissa som anser att det som kommer fram i debatten på försvarsbloggarna ibland är rent påhitt och uppdiktat gnäll så stjäl jag kommentaren och lyfter fram den. Detta då kommentaren förmodligen representerar åsikten och känslan från fler än en enstaka individ.

Finns det fler konkreta exempel från verkligheten? Skriv en kommentar.

Skipper
---------------------------------------------

Min verklighet som 1.serg

20.000sek i lön efter 5års tjänst (det är ~1000-2000sek mer än en or-5)

Mitt "kompani" består av 70man med USEL utbildningsståndpunkt. 

Vi bemannar vakt tar ut ledighet går högvakt tar ut ledighet åker på bull shit bat övningar när vi borde träna grp, plut & komp! 

Jag har varit med och utbildat Vpl plutoner GMU plut och nu stående förband och kan utan tvekan säga att mest effekt i målet levererade våra Vpl.

Jag blir bara tröttare på Fm för var dag som går och vetskapen av att jag snart ska valla en ny snuten fänrik som plut C gör mig inte så mycket gladare.

Gör en undersökning av hur många Spec off som har stannat i 5år! Jag kan inte presentera siffror men jag känner väldigt många som har slutat sin anställning i fm. Visst det kommer nya or-6 men är det dom som ska valla in våra nya plutonchefer? Det kommer att bli en blind som leder en blind.

Vi får se hur länge man orkar vara kvar! 

17 september 2012

O(m)struktureringens osäkra faktorer


Snart har två veckor gått sedan alla officerare, och alla civilanställda förutom 80 olyckliga själar, fick sitt unika erbjudande om fortsatt tjänst i Försvarsmakten.

För många har frågorna kanske först nu efter drygt två veckor börjat hopa sig och svaren är i de flesta fall få eller obefintliga. Inledningsvis drog förmodligen de flesta, de som slipper bli tvångsförlyttade till andra delar av Sverige, en lättnadens suck. Själva tjänsten som stod på papperet var för många av underordnad karaktär. Det viktigaste var att det stod rätt tjänstgöringsort så att man slipper flytta. För de med familjer hade det i många fall inneburit en personlig katastrof.

Men när det första lugnet efter att faktiskt ha erhållit en befattning i den nya organisationen lagt sig så börjar andra frågor och funderingar dyka upp.

Många har börjat forska vad den befattning man fått inneburit. Vilken befattning har jag hamnat på? Vad kommer detta att innebära för mig i mitt dagliga arbete? För många blir det förmodligen ingen större skillnad, men för vissa andra kommer den nya befattningen att innebära stora förändringar direkt, som i en del av de mycket märkliga fall vi läst om på bloggarna Cynismer, och Wiseman´s Wisdoms.

Men för andra så kanske det inte blir några direkta förändringar här och nu. Men många försvarsmaktsanställda är istället oroliga för vad som eventuellt kan komma att hända på sikt. Framför allt de som konstaterat att de nu hamnat på en OR-befattning.

På många förband så har de sammanställda bemanningslistorna, där kategorin OF eller OR kopplat till varje tjänst framgått inte delgivits annat än till chefer. Detta är självklart en brist i arbetet vilket leder till spekulationer och en kamp om de befattningar man "tror" är säkra OF-befattningar.

Inte ens i bemanningsbeskedet som delades ut förra torsdagen så framgår det om den befattning man erhållit är en OF eller OR befattning. Den informationen har flera anställda i Försvarsmakten fått söka på annat håll vilket i sig har skapat onödig turbulens.

De som nu hamnat på en OR-befattning ställer sig säkert frågorna:
- Vad innebär det att hamna på en OR-befattning här och nu?
- Är jag fast i min OR-befattning eller kan jag växla till en OF-befattning på sikt?
- ÖB har sagt att ingen behöver byta grad - nu! Men vad kommer att hända på sikt, kan beslutet ändras?
- Kommer min löneutveckling att påverkas negativt jämfört med om jag erhållit en OF-befattning?
- Kan det även bli tal om lönesänkningar då ett argument för omstruktureringen var att spara pengar?
- Kommer jag att kunna söka nivåhöjande utbildning TU/SU/HSU?
- Jag som hamnat på en hög OR-befattning (OR-9 motsv), får jag byta grad om jag vill?

Ja frågorna är många, och inga solklara svar verkar finnas.
Hela omstruktureringen börjar kännas mer och mer ostrukturerad och upplevs av många som ett hastverk där  alltför många delar fallit mellan stolarna. Det finns nog anledningar att många benämner det hela som "ostrukturering" istället för "omstrukturering".

Det primära som omedelbart kom upp i debattljuset var alla besvikna plutonchefer som blev "devalverade" och placerades i bästa fall som stf C till förmån för att den nybakade och oerfarna OF1 fänriken skulle kunna tillträda tjänst som plutonchef. Fler dåliga exempel lär nog tyvärr dyka upp den närmsta tiden.

Senast på fredag ska alla anställda i Försvarsmakten lämna ett skriftligt besked, JA eller NEJ om man accepterar, eller inte accepterar det unika och icke förhandlingsbara erbjudandet man fått.
Frågan är hur många NEJ Försvarsmakten kommer att erhålla?

Vilka är dina erfarenheter eller farhågor i samband med omstruktureringen? Skriv en kommentar.

En historia om hur man "skylttrimmar" en kustkorvett


Lyfter fram en kommentar från signaturen Teaterdirektören och mitt svar från det föregående inlägget om museiflottans storlek i jämförelse med den operativa örlogsflottan.


*****

Du har väl inte glömt försvaret av landets framsida?
Där tuffar, när väder, vind och ekonomi tillåter, Jägaren.
Jag vet inte riktigt när man kallar fartyg för museala men en veteranbåt är det helt klart.
Med tanke på fartygets uppgift, arbetsområde, ålder, beväpning och storlek bör det väl vara något liknande denna farkost vi behöver i framtiden? Dessutom åtgår det endast en besättning för bevakningen av nästan halva Sveriges marina struktur!

En helt fantastisk farkost?
Man har dessutom anställt en kock så nu kan man, vid passande väder, vara ute dygn i sträck!

Jag kan förstå att korvetten Uddevalla var den första som ströks i Visbyprojektet.
Hur skulle den kunnat tävla med Jägaren i kapacitet?

Plötsligt slog det mig att Jägaren kanske inte ens är ett fartyg. Den kanske bara är en båt?
Inom armen är det vanligt att man sågar av en bit på t.e.x. eldhandvapen och kallar det mordernisering. (Gevär-, Ak5-)

Innebär en förlängning av ett fartyg det samma?

/Teaterdirektören.

*****

Nu min vän Teaterdirektör är du närmare sanningen än du tror.
Det finns till och med sätt att öka kapaciteten genom betydligt enklare åtgärder, i vissa fall genom att enbart "skylttrimma" fartyg och i vissa fall till och med reducera förmågor.

För några år sedan, innan "långtbortistandokrtinen" och hetsen att deltaga i internationella sammanhang hade slagit till även i flottan så hade vi sex KUSTKORVETTER. Fyra av Göteborgsklass och två av Stockholmsklass.

Dessa sex fartyg var av typen KUSTKORVETT för att de var för små för att kallas korvetter, men samtidigt hade ett väldigt brett förmågeregister för strid mot mål såväl över, under som på ytan.
Dessa sex KUSTKORVETTER var målade i grönt kamouflage då det efter många år av erfarenhet och analys visade sig att det var bästa sättet att skydda fartygen då de dolt skulle uppträda i, och från svensk skärgård mot mål ute på det fria havet.

En dag kom någon klok individ på att det inte längre fanns något hot mot Sverige och att flottan fortsättningsvis inte alls skulle vara anpassad för att kunna strida från svensk skärgård. Nu skulle vi bli internationella och enbart öva med de stora sjönationerna på de stora haven. Gärna mot assymetriska hot så som terrorister och pirater.

Där stod vi med våra kamouflagegröna KUSTKORVETTER anpassade för strid i svenska farvatten. Nu måste något göras för att kunna vara med i den internationella klubben, och det fort.

Sagt och gjort. Nu skulle flottans KUSTKORVETTER fixas. Någon beslutade att fartygen skulle målas gråa, för det är den färg som gäller om man är ute på de stora haven när man inte har den skyddande svenska skärgården som kuliss bakom och runt sig.

Men inte nog med detta. Beslut fattades att KUSTKORVETTEN också skulle bli en KORVETT. Vips, så hade vi numera fått sex "större" fartyg i form av sex KORVETTER och var således anpassade för att åka ut på det stora haven i den rådande internationaliseringsyra som genomsyrade allt och alla inom Försvarsmakten.

Men inte nog med detta. När två av KUSTKORVETTERNA, näligen HMS Stockholm och HMS Malmö skulle moderniseras och bli KORVETTER så plockade man även bort den aktra 40mm allmålskanonen och avvecklade möjligheten att bära tunga torpeder.

Så slutsatsen är att man precis som inom armén där man sågar av en bit på ett eldhandvapen, så kan man i flottan göra ett fartyg större och mer anpassat för de stora haven genom att byta namn, måla om, och plocka bort lite vapen.

"Skylttrimning" brukar fenomenet kallas i bilvärlden när man klistrar på ett stort märke med texten TURBO på sin Volvo 142.

Och Teaterdirekörern, vad avser HMS Jägaren som sliter hårt på västkusten, så är jag rätt säker på att hon aldrig kommer att ersättas med ett nytt fartyg, baserat på västkusten, den dag hon har förtöjt för sista gången. Läs gärna repotaget i officerstidningen.

(Som tur är har vi nu en klok marininspektör som försöker bromsa den internationella hysterin som tillåtits råda under ett tiotal år, och har nu givit direktivet om att vi måste återta förmågan att strida mot en kvalificerad och högteknologisk motståndare även i nationell miljö. Klokt!) 

/Skipper

*****

"Definition of a corvette: Modern navies began a trend in the late 20th and early 21st century towards smaller, more maneuverable surface capability. Corvettes have a displacement between 550 and 2,790 ton and measure 55–100 m in length."


Kustkorvett typ Gävle(Göteborg) deplacerar ca 400ton och kustkorvett typ Stockholm deplacerar ca 380ton. Detta även efter uppgraderingen till korvettstatus.

16 september 2012

Sverige - Det enda landet i världen med större museiflotta än örlogsflotta?

Bakgrunden till detta inlägg är en fråga jag fick på twitter om jag ansåg att det tidigare örlogsfartyget HMS Marieholm, numera k-märkt musei- och restaurangfartyg i Göteborg, borde återköpas som representationsfartyg till flottan?

Jag insåg då omedelbart att detta inlägg måste skrivas. Det här inlägget får ses som en "heads-up" till den nykomponerade försvarsberedningen som nu sitter med Försvarsmaktens framtid i sina händer, men även till alla andra försvarspolitiker och bloggläsaren som ännu inte insett hur det står till med den operativa svenska örlogsflottan.

Även om jag tycker museiverksamet i allmänhet, och sjöreleaterad sådan i synnerhet är trevlig, så är det mycket pinsamt och till och med ovärdigt att konstatera att vi har fler operativa museifartyg (f.d. örlogsfartyg), vissa fortfarande under statens vingar (främst via Statens maritima museér), än vi har operativa stridsfartyg i Sverige år 2012.

Jag konstaterar följande.

Museifartyg som tidigare varit bestyckade stridsfartyg i Sverige

HMS T26
Motortorpedbåt som idag är k-märkt. Har hemmahamn Gålö.
Fortfarande i operativt skick, och används frekvent.

HMS T38
Motortorpedbåt med hemmahamn Karlskrona, finns att se på marinmuseum.
Fortfarande i operativt skick, och används frekvent.

HMS T46
Motortorpedbåt med hemmahamn Gålö. Fartyget ägs av H.M.K. Carl XVI Gustav.
Fortfarande i operativt skick, och används frekvent.

HMS T56
Motortorpedbåt med hemmahamn Gålö som också är k-märkt.
Båten ingår i veteranflottiljen som övriga MTB. Var nyligen på örlogsbesök i Åbo tillsammans med HMS M20 och robotbåten HMS Ystad.
Fortfarande i operativt skick, och används frekvent.

HMS Småland J19
Jagare av Hallandsklass som i dag ligger i Göteborg vid maritiman.
Ej i körbart skick men underhålls regelbundet.

HMS Spica T121
Större torpedbåt. Första fartyget i Spica I-serien med nuvarande hemmahamn Gålö.
Fortfarande i operativt skick, och används frekvent.

HMS Västervik R136
Robotbåt av Norrköpingsklass. Ligger i dag på marinmuseum i Karlskrona.
Fortfarande i operativt skick, men körs tyvärr ej till sjöss.

HMS Ystad R142
Robotbåt av Norrköpingsklass. Ligger i dag på Gälöbasen.
Fortfarande i operativt skick, och används frekvent.

HMS Hugin P151
Patrullbåt av Huginklass som ligger på maritiman i Göteborg.
Fortfarande i operativt skick, men körs tyvärr ej till sjöss.

Till dessa stridsfartyg kan läggas ytterligare fartyg och ubåtar som finns vid våra olika museum/veteranflottiljer:
HMS Bremön, minsvepare, marinmuseum Karlskrona
HMS Hajen, ubåt, marinmuseum Karlskrona
HMS Neptun, ubåt, marinmuseum Karlskrona
HMS Nordkaparen, ubåt, maritiman Göteborg
HMS M20, minsvepare, Gålö
HMS Kalmarsund, minutläggare, Göteborg

Ja, det finns säkert fler....
Vi konstaterar då att det finns åtta avvecklade, men fortfarande operativa stridsfartyg som regelbundet är till sjöss eller är i det skick att det med mindre handpåläggning kan gå till sjöss.

Den nu operativa bestyckade stridsfartygen i Försvarsmakten utgörs av:
HMS Stockholm K11
HMS Malmö K12
HMS Gävle K22
HMS Sundsvall K23

Fyra fartyg! Succesivt kommer fem Visbykorvetter att levereras och då kommer det totala antalet stridsfartyg att vara sju, efter att HMS Stockholm/Malmö då kommer att avvecklas. Sju är den numerär som den politiska nivån beslutat ska finnas i Försvarsmakten, varken fler eller färre.

Jag låter ovanstående fakta stå för sig själv, då jag anser att det enbart blir pinsamt att dra några slutsatser av det faktum att vi har färre operativa stridsfartyg än vad vi har på museum. Men å andra sidan kan man ju alltid lasta robotar och torpeder på veteranflottiljens fartyg i händelse av att behovet skulle uppstå, då mer än dubblerar vi antalet stridsfartyg i Sverige...

Den inledande frågan som var incitamentet till inlägget då?
Svaret är nog att vi bör utöka den stridande delen av örlogsflottan innan vi köper några representationsfartyg...........

Uppdaterat: Försvarsberedningen - Lekmännens år?

Under gårdagen så presenterades den slutliga sammansättningen av försvarsberedningen som ska bereda underlaget till det kommande försvarsbeslutet 2015, då framtiden för det svenska försvaret ska fattas av riksdagen. Ett helt avgörande beslut för svensk säkerhetspolitik och framförallt Försvarsmaktens framtid. Kommer vi efter detta beslut få se fortsatta förbandsnedläggningar och en fortsatt underfinansierad verksamhet där försvarsmaterielen inte kan omsättas. Eller går vi mot en ljusare försvarspolitisk framtid?

Vilka människor är det då som kommer att få förtroende av svenska folket (nåja..) att ta fram beslutsunderlaget till riksdagen, och framför allt att ha det stora ansvaret för Sveriges framtida säkerhet vilande på sina axlar? Här nedan följer en ytterst kortfattad och subjektiv summering av de tolv representanterna. De får även stämpel RÖD eller GRÖN beroende på om de bedöms ha den politiska ambitionen att satsa på försvarsfrågan även i budgetsammanhang (grön), eller om ledamoten utgör en uppenbar risk för en fortsatt försvagning av Sveriges försvar (röd).

I försvarsberedningen finns representanter från samtliga politiska partier. Moderaterna och Socialdemokraterna har tre representanter varedera, och övriga partier har en representant. Totalt 12 ledamöter och Cecilia Widegren(m) är av Försvarsminister Karin Enström(m) utsedd till ordförande.

Cecilia Widegren(m) RÖD
Widegren som är moderaternas försvarspolitiska etta har inte imponerat alls i samband med försvarsfrågorna. Var den person inom moderaterna som myntade uttrycket "Analys först - därefter utgift" trots att det egna partiet agerar precis tvärt om, senast i JAS-frågan. Hänvisar ofta till den så kallade NATO-utvärderingen av Försvarsmakten och tar den som en fullständig sanning trots att utvärderingen är gjord mot en pappersprodukt och inte verkligheten. Det oroväckande med Widegren är att de mest märkliga sakerna framförs som absoluta sanningar. Har en tendens att förminska vikten av försvarsfrågor på ett oroväckande nonchalant sätt och har ringa, till ingen erfarenhet av försvarsfrågor från sin tidigare karriär. Widegren är sina chefer Reinfeldt/Borg trogen och kommer sannolikt inte att verka för en utökade ekonomisk ram till Försvarsmakten. Därför den största röda stämpeln som går att uppbringa.


Hans Wallmark(m) RÖD
För Wallmarks del hade man nog kunnat lägga ett karbonpapper på bedömningen av Widegren.  Har inte imponerat alls, och det som ibland sipprar ut är ofta nonsens som bara bekräftar partilinjen, d.v.s. inga mer pengar till Försvarsmakten. Senast denna debattartikel där merparten mer eller mindre uppfattas som rent påhitt. Duon W&W är tillsammans med västerkanten de mest oroväckande inslagen i försvarsberedingen. Därav ytterligare en stor röd stämpel. Annicka Engblom(m) hade varit ett betydligt bättre val än Wallmark p.g.a. engagemang och viss sakkunskap, men det kanske är just dessa anledningar som gjorde att Engblom istället fick den mindre tacksamma uppgiften att utreda något som inte går att utreda, nämligen luftförsvaret efter år 2040.


Sofia Arkelsten(m) RÖD
Arkelsten som tidigare var partisekreterare och fick avgå efter lite kontroverser är en riktig högoddsare inom försvarsberedningen då hon aldrig varit aktiv inom försvarspolitiken, och inte heller är ledamot av försvarsutskottet. Att man placerat in Arkelsten i beredningen beror sannolikt på att hon är ordförande i utrikesutskottet. Det är förmodligen ett klokt beslut där syftet är att få in kompetensen i samband med omvärldsanalysen. Annicka Nordgren Christenssen gjorde bedömningen (på twitter) att Arkelsten och Ahlin, båda från utrikesutskottet enbart kommer att sitta med inledningsvis.  Jag tror säkert att Arkelsten kommer att göra ett gott arbete med "sin del" i beredningen, men får trots det en röd stämpel, om än inte lika stor som W&W, vilket mest beror på den bedömda lojaliteten med partilinjen som säger att "man ser en prolognerad budget framför sig".


Peter Hultqvist(s) GRÖN
Att Hultqvist som socialdemokrat får den gröna stämpeln och samtliga moderater får rött måste vara helt unikt. Vem trodde att moderaterna så enkelt skulle släppa en av sina paradgrenar? Men det är nya tider nu, och nya moderater. Hultqvist då. Han har vid flera tillfällen uttalat sig i ordalag att han inte är nöjd med finansieringen av Försvarsmakten och att försvarsberedningen har ett viktigt förtroendeuppdrag framför sig som man måste förvalta väl och påstår sakligt att man inte får luras av orealistiska skönmålninga. Det är dessutom alltid lättare att sitta i opposition och dessa två faktorer gör att Hultqvist närvaro i beredningen kan vara positiv om man hoppas på en sund och förhoppningsvis även finansierad försvarspolitik. Hultqvist får därför en grön stämpel.


Åsa Lindestam(s) RÖD
Att rektor Lindestam från Söderhamn fick en plats i försvarsberedningen är mycket förvånande? Hon har vad jag vet inte skrivit en debattartikel eller engagerat sig i försvarsfrågor och Försvarsmaktens framtid i någon större omfattning den senaste tiden. Ett namn som Peter Jeppson(s), från försvarsutskottet och dessutom sjöofficer, hade förmodligen kunnat bidraga på ett bättre sätt med såväl engagemang som sakkunskap inom vissa områden. Det enda som går att finna från Lindestam i försvarsdebatten (i närtid) är ett blogginlägg från i somras då hon hoppades på att få en plats i beredningen, vilket hon fick.. Det som eventuellt skulle tala för Lindestam är att hon följer Hultqvist linje, och att hon faktiskt ifrågasätter den nonchalering av hotbildsbeskrivningen som moderata representanter levererar. Bra! Men Åsa du får ursäkta, det räcker inte att bara tycka att det är kul och intressant att sitta i en försvarsberedning. Man måste åtminstone ha viss sakkunskap i ämnet för att kunna diskutera hotbild, förmågor och kunna skapa sig en bild av vad FM resurser kan åstadkomma. Där tror jag att det finns relativt stora kunskapsluckor. Detta sammantaget leder till en röd stämpel. Men förhoppningsvis kan Lindestam överraska?


Urban Ahlin(s) RÖD
Ytterligare en utrikespolitiker från utrikesutskottet. Ahlin må kanske vara insatt i utrikespolitiska frågor, men jag har fått revidera min preliminära stådpunkt rörande Ahlin i försvarsfrågan då jag läst på lite mer, skapat mig en egen uppfattning, och fått ett och annat tips. Ahlin verkat ha gjort det till sin grej att tycka om försvarsrelaterade detaljer som han varken har kunskap om eller mandat att avgöra. Hittade några tidigare inlägg där Ahlin är inblandad här, här och här. Med lite mer kött på benen så får Ahlin nu den röda stämpeln.


Allan Widman(fp) GRÖN

Här har vi bojen i bukten. Mer grönt än så här blir det inte. Utan Allan Widman och han ständiga kamp för att försöka få ordning på försvarspolitiken så hade försvarsberedningens samlade kompetens inom området inte varit särskilt stor. Allan har ständigt varit aktiv i försvarsdebatten på bloggen Strilaren II. Men frågan är om Allan själv orkar kämpa för att en riktig omvärldsanalys genomför och att rätt slutsatser dras utan att de moderata ekonomiska aspekterna inte tillåts styra i rapporten? Orkar Allan försöka förklara för de andra hur saker egentligen ligger till och vad ordet försvarsförmåga egentligen innebär?


Staffan Danielsson(c) RÖD
Staffan får ursäkta den röda stämpeln, för egentligen är nog Staffan en klok försvarspolitiker. Men trots att Danilesson släppt hörnflaggan som det står vindkraft på, och numera engagerat sig riktigt bra i försvarspolitiska frågor så är känns det som "breda politiska uppgörelser" och "tidigare uppgörelser" inom Alliansen står över försvarspolitiskt civilkurage. Jag tror egentligen Staffan, precis som många andra, egentligen förstår att den Försvarsmakt politikerna skapat genom tidigare nedskärningar och avveckligar knappt räcker till att försvara huvudstaden. Till Staffans fördel kan sägas att han propagerat för att NATO-frågan ska tas med i beredningen. Kommer du att driva den frågan hela vägen Staffan, och är detta förankrat inom partiet? Jag hade gärna satt en grön stämpel här, men Staffan måste först övertyga lite mer, och våga bortse från tidigare uppgörelser och se verkligheten och omvärldsutvecklingen.


Mikael Oscarsson(kd) GRÖN

Lite av en doldis i försvarspolitiska sammanhang. Men trots detta har Oscarsson, när han väl uttalat sig, haft en tydlig argumentation. Eftersom Oscarsson redan uttalat att han anser att ytterligare 12mdr bör tillföras försvarsbudgeten, samt hans uttalanden i Almedalen angående försvarsekonomin så råder det nog ingen tvekan om att Oscarsson får en grön stämpel. Han vill dessutom se att Försvarsmakten återigen dimensioneras för försvaret av Sverige. Bra!


Torbjörn Björklund(v) RÖD
Är emot JAS-anskaffning, NATO, övningsverksamhet inom ramen för internationellt samarbete osv. Vänsterpartiet har aldrig varit någon ambassadör för ett starkt svenskt försvar och en stark Försvarsmakt. Att vänsterpartiet skulle stå bakom en rapport som kommer fram till att Försvarsmakten är helt underdimensionerad för att kunna möta en annan hotbild än den som moderaterna målar upp, och att omvärldsläget skulle ha förändrats till det sämre, vilket kräver ett större försvarsanslag än nuvarande är nog helt orimligt. Källor säger att Björklund skulle vara för ett starkt nationellt försvar. Men kommer hans parti att finansiera detta? Partifärgen är trots allt illröd, sådan är även färgen  på den stora röda stämpeln då vänsterpartiet aldrig tidigare, och förmodligen inte nu heller är att betrakta som något parti som skulle lägga en extra krona till försvarsbudgeten!


Peter Rådberg(mp) RÖD
Här är det oklart. Rådberg är i vissa ljusa stunder mycket klarsynt när det gäller försvarspolitiken. Han har insett att det behövs en förnyad omvärldsanalys. Han förstår att det inte går att köpa JAS-flygplan inom nuvarande budgetram utan att det får stora konsekvenser för övriga delar av Försvarsmakten. Däremot kan Rådberg tänka sig att helt prioritera bort förmågor, han är emot allt vad som heter NATO, och han anser inte att det finns något hot mot Sverige. Han är en stor föresråkare av den så kallade "långtbortistandoktrinen" och han anser även att det är viktigare att kunna hantera cyberattacker än det traditionella försvaret. Miljöpartiet har aldrig prioriterat Försvarsmakten och lär inte göra det nu heller, de har tidigare kunnat tänka sig att sänka försvarsanslaget ytterligare. Den illröda stämpeln får fortsätta jobba.


Mikael Jansson(sd) GRÖN

Jansson företräder ett parti som vill se ett starkt försvar och stöttar ÖB i hans framställning om behovet av en utökad försvarsbudget. Man har i sin skuggbudget det i särklass högsta försvarsanslaget av samtliga politiska partier vilket är mycket positivt. Men frågan är om någon annan i beredningen kommer att lyssna till Janssons argument, och framförallt kan Jansson argumentera tillräckligt bra? Jansson har inte varit särskilt aktiv i media och debatt i försvarsfrågor. I ärlighetens namn har jag nog aldrig ens hört Jansson argumentera för Försvarsmakten mer än i ett fåtal artiklar som den här. En stor nackdel med SD är att man är emot ett NATO-medlemskap, något som mer eller mindre är ofrånkomligt när Försvarsmakten är så underdimensionerad som nu. Oavsett vilket så är Sverigedemokraterna att lita på - i försvarsfrågan. Skönt att kunna avsluta med ytterligare en grön stämpel.


Sammanfattningsvis
Detta är självklart en högst subjektiv bedömning och en lek med stämplar och färger. Men bakom detta så finns också verkligheten, och frågan är HUR långt bort från verkligheten och sanningarna min enkla bedömning ligger?


Uppdaterat 120916 kl 11.20
Efter en natts sömn med (mar)drömmar om den kommande försvarsberedningen så sammanfattar jag nu läget enligt följande.  Vi konstaterar att vi nu har åtta röda och fyra gröna. En överhängande majoritet för de röda stämplarna vilket innebär att det mer och mer ser ut som att den sammansatta gruppen kommer att leverera ett reultat som inte kommer att stärka svensk försvarsförmåga på något sätt alls. Bedömningen av Staffan Danielsson är osäker, kan likväl bli grön om Staffan visar upp lite försvarspolitiskt civilkurage (f.ö. märkligt ord) och tar sitt ansvar för svensk säkerhets- och försvarpolitik.

Sannolikheten för att moderaterna skulle gå emot partilinjens prolongerade ekonomi är högst osannolikt och kommer förmodligen verka i det dolda för att analysen ska passa in i den förutbestämda ekonomin. W&W kan vara de två som slår i sista spiken i den försvarspolitiska kistan.

Som man brukar säga, den som lever får se! 

Och rubriken Lekmännens år...
Ja, "amatörernas afton" (ursäkta Widman) var ju redan upptaget, så det fick bli en variant.

13 september 2012

Officersförbundet höjer strejkberedskapen!

Officersförbundet gick alldeles nyss ut med information att man nu höjer strejkberedskapen genom att inleda ett arbete inom strejkkommitén för att vara förberedda på en eventuell strejk.

Tidigare i veckan gick ordföranden Lars Fresker ut på Wisemans Wisdoms med det första budskapet om att medlemmarna skulle fundera över möjligheten att använda strejk som ett verktyg.

officersförbundets hemsida kan man nu läsa följande:
-------------------------------------------------------------------------



Under de senaste veckorna har det pågått förhandlingar mellan parterna om nya avtal på statliga området. Många frågor ligger på bordet men parterna står fortfarande långt ifrån varandra.


– Årets förhandlingar följer en lång tråkig trend och går genomgående ut på försämrade villkor, ensidiga arbetsgivarbeslut och minskat inflytande för facket på lokal nivå. Är det någon av våra medlemmar som tror att det kommer att gynna deras utveckling och arbetssituation? Nu måste vi fråga oss: Har vi nått gränsen? säger Niklas Simson, Officersförbundets förhandlingschef.
Avtalsrörelsen inom det statliga avtalsområdet startade den 25 juni. Då bytte parterna krav med varandra. Därefter har parterna träffats vid ett antal tillfällen för att förhandla. Det nuvarande avtalet löper ut den 30 september och målet är fortfarande att ett nytt avtal då ska finnas på plats. OFR/S,P,O som är det fackliga förhandlingsorgan som Officersförbundet tillhör har dock inlett ett arbete inom strejkkommittén för att ha beredskap att eventuellt gå ut i strejk om det skulle behövas.
Arbetsgivarverket vill bland annat
Ha avtal utan fastställda siffror för löne-ökning som gäller tillsvidare
Minska antalet dagar med föräldrapenningtillägg från 360 till 195 dagar.
Minska det fackliga inflytandet genom att arbetsgivaren ensidigt ska kunna bestämma över lön och löneökningar
Att arbetsgivaren ensidigt ska kunna besluta om villkoren i ett URA-kontrakt vid utlandsstationering
Officersförbundet har genom OFR/S,P,O yrkat på att
Kollektivets löneökning garanteras med siffror i avtalet
Kvaliteten vid förhandlingar om lön ska öka
Föräldrapenningstillägg ska ges även för de första 10 "pappadagarna"
Trygghetsavtalet ska tillämpas även för soldater.
Det nu gällande avtalet löper ut den 30 september. Om parterna inte är överens om nytt avtal dessförinnan löper också fredsplikten ut. 

12 september 2012

Baksidorna av Försvarsmaktens akademisering och skrotande av värnplikten

Jag läser ett mycket bra inlägg med titeln "Den devalverade yrkeskåren" på bloggen Väpnaren som avhandlar om de lite mjukare delar i övergången från värnplikt till yrkesförsvar, och från yrkeskunnande till Försvarsmaktens egna variant av akademisering. Jag vill nog påstå att det är det bästa som skrivits på Väpnaren, och jag tror väldigt många kan känna igen sig från sin miljö. Jag började skriva en kommentar, men insåg att den skulle bli alldeles för lång så det fick bli ett eget inlägg under lunchrasten.

Efter att ha läste J.K Nilsson beskrivning av läget så kan nog de flesta omedelbart dra paralleller till sin egen miljö och tjänstgöringsplats i Försvarsmakten.

I det gamla Vpl/OHS-systemet fungerade allt mycket bra vill jag påstå. En värnpliktskull var mönstrade ombord på ett fartyg under ett helt kalenderår, och redan efter första kvartalet som utgjordes av utbildning hade ett stridsfartyg kommit upp till så pass hög utbildningsnivå att det efter sedvanlig beredskapskontroll var stridsdugligt. Därefter fortsatte övningsverksamheten och efter semesteruppehållet hade man mer eller mindre uppnått en mycket hög nivå, mycket beroende på att officersbesättningen var erfarna och kunde sitt fartyg och sina system.

Rekryteringen av nya officerare sköttes helt och hållet av det egna förbandet och här behövdes inga märkliga reklamfilmer i TV, inget rekryteringscentrum eller oklart HR-centrum. Precis som väpnaren beskriver i sitt inlägg så hade en besättning ett helt år (i vissa fall längre då PB-värnpliktiga i flottan gjorde 18 månaders värnplikt) på sig att känna de värnpliktiga på pulsen och se vad de gick för, och framförallt noga analysera om den värnpliktige sjömannen skulle kunna bli en kompetent och pålitlig framtida kollega.

När detta "arbete" som pågick helt i det dolda var klart satte sig besättningen i ett betygskollegium och diskuterade fram vilka som skulle kunna vara lämpliga som officerare i kungliga svenska flottan. Ibland gick det hett till när maskinchefen ville få in (i hans ögon) en riktigt duktig maskinist, samtidigt som sekonden tyckte det var en "lat jävel" ur andra aspekter. Alla fick komma till tals och det slutade alltid med enighet där alla individens sidor från yrkeskompetens, allmän duglighet och tålighet mot sjösjuka hade diskuterats högt och lågt. På så sätt fick man en rejäl genomlysning av individen ur många olika aspekter. När detta arbete var slutfört ombord på det enskilda fartyget gick processen vidare på flottiljnivå där nominering inom flottiljen skedde kopplats till kommande behov av officerare, och därefter tog sedvanliga psykologintervjuer och tester vid. Men grovjobbet gjordes på fartyget av de blivande kollegorna.

I dag har man inte längre den möjligheten på förbanden. Nu är det civila betyg som är mer eller mindre allenarådande och helt styrande om en individ ska bli officer eller inte. Det är inte längre förbandet som rekryterar sin egen personal till kategorin OF, d.v.s. de framtida cheferna, och således har den mest kompetenta juryn, d.v.s. fartygsbesättningarna, inte någon möjlighet att påverka vilka som ska tas in till officersutbildningen.

Av de signaler som kommit fram rörande officerutbildningen och de som uttagits till att bli officerare i flottan har endast en liten bråkdel gjort värnplikt i flottan på de sjögående förbanden. En stor del har rekryterats ur armén och från andra ställen än fartygsförband med allt vad detta innebär. Nu har dessutom ladorna med f.d. värnpliktiga att "ösa från" börjat sina och man tvingas rekrytera officerare från den så kallade aspirantutbildningen, vilket innebär att den militära bakgrunden enbart omfattar en förstärkt GMU. D.v.s individen har aldrig tjänstgjort som värnpliktig eller anställd sjöman, och har i vissa fall aldrig varit på ett fartyg innan officersutbildningen startar.

I de flesta fall så tror jag att de framtida kollegorna som rekryteras på detta sätt, utan bakgrund i Försvarsmakten ändå kommer att klara sig bra och på sikt växa sin i rollen som officer. Men att detta system även kommer att få negativa konsekvenser är nog för de flesta helt uppenbart. Bland annat ska den nyexaminerade och nyutbildade officeren utbildas i grundläggande fartygstjänst vilket tar tid och resurser från andra. Något som inte alls behövdes tidigare då de flesta hade varit i systemet som värnpliktiga.

Det finns även andra sidor som är nya i och med det nya systemet. Vad händer till exempel när officeren efter 3 års studier senare inser att han/hon inte kan hantera sjösjuka? Vad händer när individen som aldrig varit till sjöss på ett stridsfartyg inser att det här var nog egentligen inte min grej. Det blir inte bara ett bortfall för Försvarsmakten, det blir även 3 alternativt 4½ års studier till ingen nytta. För akademiseringen har självklart inte verkat igenom fullt ut, utan landat på en Svensk lagomlösning, så därför är flera hundra poäng i ämnet krigsvetenskap inte den hetast eftertraktade kompetensen på den civila marknaden.

Flottas officerare läser dessutom 4½ år innan de kommer ut på förbanden i tjänst. Av dessa år sker 1½ år av utbildningen efter examen och då med full lön. Under OHS-tiden som då var två år, slutade utbildningen med att man gick ut på det fartyg man skulle tjänstgöra på efter examen i det som kallades för sjökurs. Där prövades man mot den befattning man senare skulle tillträda. Både individen fick en chans att pröva sin vingar och fartygschefen fick säga sitt om individen innan anställning. Ett mycket bra och pålitligt system.  

Sverige är ett konstigt land i vissa avseenden. Vi är på något sätt aldrig nöjda med oss själva och våra unika förutsättningar. Vi  tror i allmänhet att alla andra länder är bättre, och har bättre system som vi ständigt ska försöka kopiera och efterlikna. Vi tror ofta att gräset är grönare på andra sidan vilket det sällan är.

För flottans del stirrar man sig gärna blind på hur man löst frågan om personalförsörjning och befälsordning på de stora sjönationerna. US Navy är ett exempel. Där har skillnaderna mellan officerare och fotfolk i vissa fall gått så långt att fartygschefen och sekonden måste ha "security" med sig när de går runt i fartyget på de lägre däcken bland manskapet. Men dessa baksidor av att dela upp yrkeskåren diskuteras aldrig, även om det förhoppningsvis aldrig går så långt i svenska flottan.

ÖB har förmodligen glömt bort alla dessa oerhört viktiga mjuka delar i samband med alla förändringar som nu sker, och hur det fungerar på lägsta nivå ute på förbanden. Försvarspolitikerna som ställt kravet på ett yrkesförsvar har förmodligen inte heller en susning om det som skrivs här ovan och hos Väpnaren, och kommer aldrig att kunna sätta sig in i vår verklighet. Därför sitter vi idag i den situation som vi gör och har längre ingen möjlighet att påverka vilka som blir våra framtida kollegor. Ett stort misstag som vi nog tvingas acceptera för lång tid framöver.

En intressant frågeställning som bör diskuteras på såväl hög som låg nivå är: "Vilka är alla verkliga fördelar med den typ av akademisering av officersutbildningen som Försvarsmakten valt jämfört med tidigare system"? Argument som att individen skulle vara bättre på att uttrycka sig i tal och skrift kan vi lämna därhän då tillräckligt många ur det tidigare systemet uppenbart kan uttrycka sig i såväl tal som skrift på ett begripligt och sakligt sätt.

För sakens skull är det värt att poängtera att inlägget absolut inte ska tolkas som om det skulle vara något fel på individen som utbildas i det nya systemet, det är det valda systemet som diskuteras. Erfarenheter från den första kullen är enligt uppgifter överlag positiva, men det krävs fortsatt utbildning ombord i en omfattning som var mindre tidigare. Det är även värt att notera att samtliga i den första nya OF-kullen ursprungligen är hämtade från värnpliktssystemet. Så kommer det inte att vara framöver.

Avslutningsvis. ÖB kommenterade hos Wiseman omstruktureringens baksida med följande ord.
Det som nu rört upp de starkaste känslorna är att officerare, i flera fall erfarna truppofficerare och idag plutonchefer, fått beskedet att de är placerade som ställföreträdare och underställs som sådan en nyutexaminerad officer. Så är fallet vid några förband, främst ur armén, och berör cirka 50 personer.
Det som förmodligen inte ÖB reflekterade över, är att det inte bara är 50 individer som drabbats, det är faktiskt 50 plutoner.

Läs även Försvar & Säkerhet om tvåbefälssystemet

11 september 2012

Allt på en gång - En sammanfattning av läget

Den 10 september 2012 kommer nog att gå till historien som en märklig dag. Dels då delar av Försvarsmaktens personal börjat inse vad omstruktureringen kommer att innebära, och dels som dagen då försvarsbloggar, i synnerhet Wiseman´s Wisdoms blev en officiell kanal för att få ut budskap på bred front. Något som förmodligen hade varit helt otänkbart för 5 år sedan.

Det hela börjar med att försvarsbloggen Cynismer i fredags publicerar de första konkreta fakta från konsekvenserna av omstruktureringen. Där finns många delar som till en början känns mer eller mindre overkliga. Strax därefter så publicerar Wiseman ett gästinlägg i form av ett öppet brev till ÖB Sverker Göransson. Brevet är skarpt formulerat och uppmanar bland annat ÖB att avgå.

Under dagen så publiceras ytterligare ett gästinlägg hos Wiseman. Den här gången författat av Officersförbundets ordförande Lars Fresker där han ger sin syn på omstruktureringen och avslutar brevet med att uppmana alla medlemmar (officerare) att fundera över om en strejk kan vara ett alternativ. Detta fångas omgående upp av SvD ledarredaktion, och det skulle vara förvånande om inte TV har detta som en huvudnyhet i morgondagens TV-sändningar.
"Men till dess tycker jag att ni medlemmar, speciellt ni som INTE är mest upprörda just nu, bör fundera på om ni kan tänka er att strejka för att bevara för det militära kollektivet viktiga värden?" - Lars Fresker  
Rösterna höjs nu över att ÖB Sverker Göransson är helt osynlig i denna turbulenta tid. Försvarsmakten är snabba att replikera och ÖB skriver omgående ett svar på det öppna brevet som även detta publiceras på en av de tidigare så förhatliga försvarsbloggarna - Wiseman´s Wisdoms. Regissören till det faktum att ÖB svarar så snabbt och jordnära får nog med stor sannolikhet tillskrivas informationschefen Lagersten (Skippers egenhändiga analys).

Var den här historien kommer att sluta är svårt att bedömma. Strejk ser jag mer eller mindre som otänkbart. Detta då en strejk måste ha ett tydligt mål som är möjligt att uppnå, ett så kallat "endstate". Vad skulle syftet med en strejk i detta läge vara? Den frågan måste Lars Fresker och officersförbundet svara på innan han drar detta vidare.

Avslutnigsvis så "stjäl" jag en kommentar från WW då den kanske är mer sann än vi bara kan ana.
Men jag knäckte just koden. Det som sammanbinder PRIO och omorganisationen. "Alla" nuvarande plutonchefer har ju klagat på den arbetsbörda som PRIO innebär. Nu med det "nya" så placeras alla IT-hungriga Fänrikar på den platsen. De kommer inte ha tid med något annat än att planera och administrera. Detta ger följdaktien att utbildningen måste skötas av StfC.  Man gör alltså 2 flugor på smällen med den lösningen...
Fortsättning lär följa....

Uppdaterat 120911 kl0830
Göran Pettersson (m) kommenterar händelserna på sin blogg och han skriver bl.a. att det behövs mer av strategiska överväganden och mindre av förenklade ordväxlingar om vem som har helt rätt.

10 september 2012

Avvecklade fartyg: HMS Sleipner


HMS Sleipner A343
Fartyget byggdes ursprungligen av Mjellom Norway & Karlsen i Norge 1980 och döptes till M/S Årdal. Hon köptes till svenska marinen 1992 och döptes då om till HMS Sleipner. Hennes primära uppgift var att transportera svensk krigsmateriel och ammunition till Baltikum. Under större delen av sin tid i flottan tillhörde hon MKO (Marinkommando Ost, senare Marinbas Ost). Innan hon såldes tillhörde hon Amf 1 där hon användes som underhållsfartyg för att bl.a. lyfta stridsbåtar. Under sin tid i flottan har hon också under en kort tid varit lagfartyg för 3.Sjöstridsflottiljen (1995) och hon gjorde även en omtalad resa till Afrika.

Sleipner såldes 2009 via svenska skeppsmäklaren Hildebeck på uppdrag av FMV till företaget Eagle Shipping Ltd med säte i Lichtenstein och på Virgin Island. Inte ens foton av kungen och drottningen plockades ner innan försäljningen.

Fartyget var nog ändå mest känt för sitt mycket oangenäma utseende. Det är inget vackert fartyg. Det räcker dessutom att se bilder på henne för att konstatera att hon inte är särskilt trevlig i svårt väder. Bryggan högt upp och längst föröver på fartyget. Inte särskilt optimal placering.

I dag går Sleipner på charter i Barents hav och verkar ha Kirkenes i Nordnorge som tillfällig hemmahamn. Hon är nu utflaggad till St. Vincent and the Grenadines med hemmahamn Kingstown. Svenska skeppsmäklaren Triton Shipping med säte i Helsingborg förvaltar henne för ägaren Arctic Resource.
Se fullständiga specifikationer här.

9 september 2012

Marin matematik - Del 2


Jag lovade en fortsättning på inlägget "Marin matematik" där den första delen tog upp personalfrågor i samband med Försvarsmaktens omstruktureringen. Ansatsen utgick från inlägget hos Försvar & Säkerhet som berörde framtida marina stridskrafter i en vikande ekonomi.

F&S tar upp diskussionen runt fartygsflottan på ett korrekt sätt. Det största frågetecknet rörande själva plattformarna är den planerade halvtidsmodifieringen (HTM) av korvetterna Gävle och Sundsvall som är helt avgörande för om fartygen ska kunna leva vidare i ett stridsdugligt, sjövärdigt och framförallt tillräckligt bra skick. Planeringen är i full gång och kostnaden bör landa in runt 700 mkr. Dock är inget formellt beslut fattat och enligt regeringens särskilda direktiv så skall regeringen också delges underlag för att fatta beslutet. Tyvärr har vi sett flera nödvändiga beslut förhalas å det grövsta, vilket kan innebära stora förseningar och nedgång i den operativa förmågan. Låt oss hoppas på att inte JAS-beskedet lägger sin tunga ekonomiska hästfilt i vägen för detta.

Vapenproblematiken har jag tagit upp i ett tidigare inlägg. Läget är minst sagt oförändrat förutom att man gör åtgärder som mer liknar "konstgjord andning" på robotar och torpeder vilket man kan läsa om i senaste delårsrapporten. I längden håller självfallet inte dessa livsuppehållande åtgärder. Omsättning är nödvändig inom en snar framtid, men var ska pengar till detta tas från när Försvarsmakten tvingas in i en nödvändig men av regeringen fullständigt ofinansierad JAS-affär där kostnaderna skall "tas inom ram"?

Stödfartygsfrågan är en annan viktig del som måste finansieras då mer eller mindre alla baser (ex Karlskrona/Berga) är avvecklade, senast i raden basen på Gotland, närmare bestämt Fårösund. Det ursprungliga L10 projektet som skulle bli ett gigantiskt strategiskt transportfartyg för  arméförband är förhoppingsvis förpassat till cylinderarkivet. RoRo-fartyg för sådana ändamål finns i stora mängder som kan upphandlas på den öppna marknaden och kan i krigstid till och med rekvireras från svenska rederier vid behov. Ny stödfartyg bör självklart byggas för att primärt stödja de marina förbanden och dess behov. Men problemet är samma här som för alla andra materielprojekt. Hur ska detta projekt finansieras, eller rättare sagt vilka andra materielprojekt måste prioriteras bort?

Rörande amfibieförbanden så anser jag att F&S är alltför optimistisk i sin analys. Jag delar inte uppfattningen att den enda kvarvarande amfibiebataljonen av de sex ursprungliga nu skulle hittat hem till sin nisch igen. Jag vill nog snarare hävda motsatsen, och det är helt och hållet föranlett av en politisk inriktning. Amfibiebataljonen (observera singular) som rimligtvis borde omfatta tre renodlade sjörörliga manöverkompanier består i dag av ett sjörörligt kustjägarkompani. EDIT: Utöver kustjägarkompaniet finns tre amfskyttekompanier varav ett är fordonsburet, se kommentar här nedan för detaljer. Frågan är dock hur mycket strid i skärgårdsmiljö som numera övas, i jämförelse med tidigare då allt fokus låg på skärgårdsstrid med kustjägarkompanier i samverkan med amfibiekompaniet med Rb-17 och M9 systemet. Amfibiekåren följer den av riksdag beslutade inriktningen att amfibiebataljonen ska utgöra "den åttonde manöverbataljonen" och få en mer markoperativ inriktning. För detta kan inte Försvarsmakten eller amfibie klandras, det är en politisk inriktning. Om detta kan man tycka - mycket. Vidare är såväl minsystem M9 samt Rb-17 med sjömålsstridsdel på utgående vilket mycket tydligt kan utläsas i BU12. Därför vill jag hävda att analysen hos F&S, att amfibieförbandet hittat hem till sin nisch, är något felaktig. Bevakningsbåtskompaniet och bordningsstyrkan i Göteborg samt kustjägarkompaniet är de bärande delarna just nu. Amfibie närmar sig armén och renodlade markstridsuppgifter mer och mer, och kommer därav längre ifrån den marina miljön. En utveckling som inte är särskilt positiv med tanke på vår 200 mil långa svenska kust och därtill i många fall djupa skärgårdsområden.

Angående baseringsmöjligheter på västkusten så håller jag med. Men frågan är vilka fartyg som ska baseras där av den handfull som finns tillgängliga? Att skydda Göteborgs hamn och Brofjorden bör vara en primär uppgift. Dock ställer jag mig frågande till förslaget rörande en hamn i Halmstad? Där finns inga direkt lämpliga kajer och faciliteter för marinmilitär verksamhet. Göteborg alternativt Lysekil vore istället mest lämpligt. Men då är vi återigen framme vid den ekonomiska delen. Den befintliga hamnen i Göteborg är alltför liten och är mer att beskriva som en båthamn än en fartygshamn. Att skapa en örlogshamn i Göteborg likt "nya varvet" skulle bli oerhört kostsamt och svårt att motivera med nuvarande ekonomiska läge samt det minimala fartygsbeståndet.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att det finns många marina delar som skulle behöva finansieras och omsättas. Här ovan är bara ett axplock av alla delar upptagna. Allt handlar om ekonomi, och där ser det oerhört mörkt ut framöver då den borgerliga regeringen med försvarsminister Karin Enström i spetsen redan nu deklarerat att "man ser en prolongerad försvarsbudget framför sig".....

Den marina framtiden ser med denna utgångspunkt inte särskilt ljus ut - åtminstone inte ur ett materielperspektiv.

För den som missat den stormande debatten efter att Försvarsmaktens personal erhöll sina nya befattningar så är den skrämmande läsningen hos Cynismer och Wiseman ett måste att ta del av. Läs även Väpnaren för att få ett lite annat perspektiv på det hela.

7 september 2012

Marin matematik - Del 1


Försvar & Säkerhet skriver en fortsättning på sin matematikskola (Hej Matematik - för politiker?) och i det senaste inlägget avhandlas marina förmågor och där till kopplat infrastrukturella frågeställningar. Det är mycket tacksamt att även marina problemområden lyfts fram då JAS-frågan annars överskuggar det mesta i försvarsdebatten.

Bloggen Försvar & Säkerhet redovisar ett nuläge i marinen som inte ser särskilt ljust ut. Tyvärr så är förutsättningarna dessutom något sämre än vad F&S redovisar. Det framtida fartygsbeståndet av stridsfartyg är precis som F&S redovisar bestämt av politiska nivån till att omfatta sju(7)  korvetter. That´s it! Men att tro att dessa få korvetter kommer att vara personellt uppfyllda och övade över tiden är att hoppas på för mycket.

Den av politikerna beställda insatsorganisationen samt det mycket svåra ekonomiska läget inom Försvarsmakten har inneburit att hela den pågående omstrukturereringen i sin tur inneburit att man tvingats att skära ned kraftigt i antalet befattningar utefter en fastställd total personalram. Här har inte heller det moderata begreppet "uppgift först, därefter utgift" varit rådande. I stället har man börjat med att fastställa hur många anställda som får finnas i Försvarsmakten (av rent ekonomiska anledningar) och därefter har en kohandel pågått både inom och mellan de olika förbanden. Någon analys av vad Försvarsmakten ska dimensioneras för att klara av har inte varit den starkaste ledstjärnan i detta arbete.

Vid de två sjöstridsflottiljerna samt ubåtsflottiljen finns i dag en "overhead" med personal omfattande 10+10+5 personalrader utöver de tjänster som finns på fartygen, staber och logistikdelar. Det finns alltså 25 personalrader inom de sjögående delarna av marinen som ska täcka en mängd olika saker.

För det första ska dessa rader användas för ett mycket stort antal marina bemanningsuppdrag. Det handlar om att tillhandahålla personal som lärare och instruktörer till Sjöstridsskolan (bara här bedömt 60-70 bemanningsuppdrag), bemanna GMU-kompanier, bemanningsuppdrag i HKV m.m. Dessa 25 rader ska även omfatta elever som går nivåhöjande utbildningar på skolor(FHS/MHS), personal som kompetensutvecklas, är långtidssjukskrivna, är på rehabilitering, är föräldralediga osv.

Inom ramen för temat "Hej matematik" så förstår nog även den som enbart har ringa matematiska kunskaper att den här ekvationen aldrig kommer att gå ihop. Bara bemanningsuppdragen som de sjögående förbanden är ålagda att besätta överstiger med råge de 25 rader som finns disponibla för detta. Då infinner sig självklart följdfrågan, hur löser man då detta problem?

Den ofrånkomliga konsekvensen av ovanstående resonemang blir att man tvingas lyfta personal från de fasta fartygsbesättningar eller "insatsbesättningar" om man pratar politikerspråket, för att fylla upp differansen som uppstår. I förlängningen innebär detta att vissa fartyg får läggas utan besättning och i andra fall att fartygen får ett mer eller mindre hanterbart vakansläge. I vissa fall kan vakansläget bli så svårt att fartygen inte ens kan kasta loss. Omstruktureringen som skulle ställa allt detta till rätta har i vissa fall inneburit större svårigheter att kunna bemanna HELA organisationen. Dessutom kommer försvarsmaktsanställda även i fortsättningen att skaffa barn och bli sjuka, något man helt valt att bortse från.

På så sätt kommer marinen aldrig kunna ha sju stridsfartyg, fyra ubåtar och sju minröjningsfartyg bemannade över tiden. I sämsta fall kommer kanske endast fem av sju korvetter att vara fullt bemannade med rätt personal över tiden. Samma sak med ubåtar och minröjningsfartyg, alla fartyg kommer inte att kunna fyllas upp.

Dessa problemområden hör man sällan försvarspolitikerna ta upp i sina debattinlägg. Istället används ord som uppfyllnad, försvar i balans och tillgängligt insatsförsvar mycket frekvent.

I nästa inlägg avser jag att kommentera de materiel- och infrastrukturfrågor som F&S tar upp i det eminenta debattinlägget.

I samma ämne: Wiseman

6 september 2012

Dimridåer och uppsägning av Försvarsmaktens personal

I fredags var det Hans Wallmarks(m) tur att försvara den förda politiska linjen genom att mangla samma uttjatade och påhittade argument om hur bra och effektiv Försvarsmakten blivit under moderaternas ledning och försvarsreformer. Se även Wallmarks senaste blogginlägg. Det verkar onekligen som om det finns någon slags turordningslista vem som ska lägga ut rökridåerna när kritikerna höjer rösterna.

I söndags publicerade SvD en krönika av P J Anders Linder där han benämner de moderata försvarspolitikerna som "cheerleaders" till regering och försvarsminister. Reaktionerna blev som väntat. Det som beskrevs kändes tydligt igen genom senaste tidens olika utspel i debattartiklar och blogginlägg för att rättfärdiga den av moderaterna förda försvarspolitiken.

Cecilia Widegren(m) är den som varit mest aktiv i psyops-kampanjerna.  Tyvärr är det så uppenbart att det enbart handlar om att stödja partidirektiven i vått och torrt, oavsett om man egentligen själv tror på vad man säger och skriver. Fenomentet är nästan att betrakta i termer av "groupthink".

Efter söndagens krönika i SvD så skrev jag följande på twitter. "Vad blir nästa utspel från M i försvarsfrågan? Gissar på att man skickar fram Forssell att mangla samma budskap nästa gång."

Inte särskilt förvånande så blev det precis som väntat. Johan Forssell(m) var tydligen den som stod på tur med rökmaskinen och levererade ett svar på P J Anders Linders krönika i ett eget blogginlägg. Som vanligt undviker Forssell att replikera kärnfrågan som rör svensk försvarsförmåga. I stället skjuter Forssell in sig på bisaker som civila meritvären och karriäräxlingar. 

Hur tänkte du nu Johan? Ännu konstigare blir det när Forssell försöker släta över debatten som borde avhandla svensk försvarsförmåga genom att istället framhålla vikten av politiker ute på förbandsbesök? Nej ,det här håller inte Forssell, det är inte trovärdigt på något sätt och du håller dig inte till den viktiga sakfrågan som SvD-krönikan avhandlar.

Samtidigt som Forssell försöker lägga dimridåer och hävdar att Försvarsmaktens förmåga är större än när moderaterna tillträdde 2006 så varslar Försvarsmakten 230 personer i samband med den rikstäckande omstruktureringen där ett antal Försvarsmaktsanställda i dag fått besked om att de får lämna Försvarsmakten. Att reducera en redan anorektisk organisation ökar knappast svensk försvarsförmåga.

Detta sker i samband med att Försvarsmakten tvingas minska den totala numerären av anställda p.g.a. den av moderaterna beställda försvarsreformen. Omfattande fördyringar i samband med skrotandet av värnplikten innebär att kostnaderna måste tas hem på annat håll. Uppskjutna materielanskaffningar, personalreducering och minskad övningsverksamhet är en direkt följd av den moderata försvarsreformen.

Det är inte längre någon som tror ett ord på den propaganda som levereras. Trovärdigheten närmar sig bottenrekord och hade jag varit moderat försvarspolitiker hade jag inte mått särskilt bra när jag tittat mig i spegeln. 

Den enda i moderatgänget som är nyanserad i sina uttalanden just nu är Annicka Engblom(m). Hoppas fler tänker om, tänker rätt och slutar agera cheerleaders.

Sänder i kväll en särskild tanke till alla Försvarsmaktsanställda som sitter hemma med ett besked att man inte längre har ett arbete, eller kanske står inför fullbordat faktum att man måste rycka upp familjen och flytta till annan ort för att behålla sitt arbete.

Bloggar:
Chefsingenjören
Den sjätte mannen
Cynismer

Media:
Östgöta Correspondenten