Marinens materielutgifter och personalförsörjning

I ett inlägg på den eminenta bloggen Försvar & Säkerhet så skriver i dag Helge Löfstedt ett inlägg rörande marinens utgifter för förbandsverksamheten och jämför detta med Danmark och Finland.

Skrämmande siffror, men det var något de flesta redan befarat eftersom vi på senare tid fokuserat på att ligga på teknikens framkant och bygga teknikdemonstratorer (Visbykorvetter) i stället för att bygga konventionella och väl fungerande stridsfartyg med beprövad teknik.

Vad det gäller den danska flottan så har jag i ett tidigare inlägg konstaterat att Danmark har en helt annan syn på hur materielförsörjningen skall ske. Man bygger rejäla saker, på beprövad teknik. Ledtiderna från beställning till operativt fartyg ligger på runt sex år jämfört med Sveriges 20 år, och vi har fortfarande inte något annat än en kanonbåt.

Det som dock inte framgår i Löfstedts jämförelse, är vad som ingår i begreppet anslag för "förbandsverksamhet" för respektive nation. Där finns det förvisso möjlighet till stora skillnader beroende var man av budgettekniska skäl placerar olika kostnader.

I Annicka Engbloms tidigare inlägg på samma bloggplats så diskuteras de nedskärningar i personal som planeras i samband med IO14 och för marinens del, den s.k. Basorg 13.

I inlägget pekar Löfstedt på att man måste hushålla med resurserna. Ja, det ska man självklart göra. Men här anser jag Löfstedt är helt fel ute, när han tar upp personalen och personalkostnader som en möjlig budgetregulator för att frigöra mer pengar för förbandsverksamheten. Jag vet inte vilken bild Löfstedt har av dagens marin, och hur förbandsverksamheten med dess brister ser ut? Jag kan nästan garantera att det inte finns någon personal inom marinen som bara går och slår dank. Snarare tvärt om. Det råder i dag stora vakanser på samtliga marina förband och skolor. Fartyg få läggas till kaj, och kurser får ställas in p.g.a. att det saknas personal överallt, och på alla nivåer.

Att då antyda att man ska kunna spara in på personalkostnader - inom marinen - ter sig då näst intill som ett hån mot all personal som sliter för att få sin verksamhet på sin arbetsplats att överhuvudtaget fungera.
Nej, Annicka Engblom har helt rätt i sitt inlägg som jag citerar här.

Men - redan idag är antalet personal inom Marinen ytterst ansträngd och redundansen närmast obefintlig. Redan idag är det knappt att Marinen lyckas fylla besättningslistorna, då det åtgår personal till att besätta lärartjänster på Sjöstridsskolan (SSS), utföra bemanningsuppdrag i Högkvarteret och delta i övningar och internationella uppdrag. Allt detta ska utföras, det ingår i kravställningen, men med otillräcklig personaltilldelning måste ändå något av detta stryka på foten.

Det förslag till personalramar i IO14 som nu ligger för handen för Marinens del är en reducering av 400 tjänster. När den informationen kom till min kännedom studsade jag högt. Om det så bara handlar om halva antalet, 200 tjänster, motsvarar det ungefär besättningarna för två kustkorvetter och tre minjaktsfartyg. Och då är inte höjd tagen för sjukfrånvaro, föräldraledighet eller annan frånvaro.

Vem som helst inser ju att det här inte håller. Marinen biter ju redan idag på nagelbanden.

Vad avser materielförsörjningen så delar däremot Löfstedts slutsatser att man måste bli mer effektiv och nyttja det vi redan har på ett bättre sätt genom modifieringar och livstidsförlängningar. Man måste nu släppa konceptet vi levt med under lång tid att utveckla och köpa "det bästa och det dyraste" till förmån för att i stället köpa beprövad teknik som är lämplig för aktuellt användningsområde här och nu.

Stora utmaningar som kräver att man tänker om. Något som egentligen borde gjorts redan för många år sedan. Nu sitter vi dock där vi är och vi får nu i stället göra det bästa av saken. Men att ytterligare reducera antalet huvuden inom marinen är INTE lösningen på problemet!