26 november 2014

Vem blir ny C HKV/LEDS?

Det här blir ett ovanligt oseriöst inlägg för att publiceras på denna blogg, men det får ni för ovanlighetens skull köpa.

Med anledning av att regeringen i morgon utser en ersättare för Generallöjtnant Jan Salestrand som numera är statssekreterare hos försvarsminister Peter Hultqvist så har det under kvällen förevarit en hel del spekulationer på twitter om vem som kommer att bli Salestrands efterträdare.

Det oseriösa, men trots allt lite roliga är att du kan bidra med din bästa gissning här ute till höger så kan vi jämföra era spekulationer med facit i morgon.

Lycka till!

25 november 2014

Gästinlägg: Långsiktighet!


I kväll publicerar jag ett gästinlägg signerat f.d. ubåtsofficer och författare som diskuterar huruvida det valda konceptet A26 är operativt relevant givet omvärldsläget, samt de faktum att vi har valt "få, stort och dyrt" framför "fler, mindre och billigare". Just detta resonemang kan omsättas på flera andra kommande materielprojekt inom Försvarsmakten som exempel nya ytstridsfartyg. Det här är frågor som det finns många olika uppfattningar runt och av den anledningen är det extra viktigt att lyfta frågor som denna till diskussion.

/ Skipper
----------------------

Att projektera och konstruera en ubåt är ett omfattande arbete som tar lång tid. På grund av olyckliga omständigheter, kopplade till Kockums tidigare ägare, så har NGU/A26 (Nästa Generations Ubåt) dessutom nu blivit världens antagligen mest projekterade ubåt.
Att Försvarsmaktens (FM) behov kan förändras över tiden är inte konstigt, men de senaste året har nog förändringarna (olyckligtvis) blivit extra stora. När målsättningen för NGU/A26 formulerades befann sig svensk säkerhetspolitik i ett tillstånd som ibland benämns ”strategisk time-out” på bloggar som denna. Invasionsförsvaret skrotades till förmån för internationell stödverksamhet. FMs olika materielsystem kämpade för sina existensberättiganden och all koppling mot invasionsförsvar var då en belastning. Ubåtarna var starkt ifrågasatta och anklagades för att vara ”dinosaurier” som hörde till det kalla kriget.

I målsättningen för NGU/A26 prioriterades således att ubåten skulle vara en mångsidig, flexibel och anpassningsbar tusenkonstnär. Den behövde inte heller nödvändigtvis levereras med alla förmågor initialt då dessa skulle kunna tillföras successivt under livstiden (vi hade ju minst 10 års förvarning till kriget). Dessutom ansågs internationella operationer kräva längre uthållighet, högre transiteringsfart och större dykdjup än vad som tidigare behövts i Östersjön trots att våra A19/Gotland ubåtar ändå kunnat operera i Medelhavet, Stillahavet och Nordsjön – med sin i så fall ”otillräckliga” uthållighet och räckvidd.

NGU/A26 har därför blivit en avsevärt större ubåt än någon tidigare svensk ubåt, ungefär 1,5-2 ggr så stor och 2-3 ggr så dyr som föregångaren A19/Gotland (beroende på hur man jämför). Oceantransiträckvidd och extravolym ombord för att kunna inrymma nya system (eller möta andra potentiella kunders önskemål) under livstiden har inneburit att vapenlast/verkanssystem (även sensorer) initialt har tonats ner till förmån för detta.


Nu har ju tyvärr de senaste årens svenska säkerhetspolitik avslöjats såsom blåögt naiv och drabbade av verkligheten står vi nu här med byxorna nere. Försvarsmakten har ånyo (!) som huvuduppgift att försvara Sverige mot väpnat angrepp, men med den naturliga eftersläpningen i materielanskaffningsprocessen så står vi nu här med ett ubåtskoncept som inte är optimerat för detta. Därmed inte sagt att NGU/A26 inte kan användas för försvar av Sverige, men den är inte optimerad för det.

När FM tog fram målsättningen för NGU/A26 så tog man självklart fram en väl genomarbetad och korrekt målsättning utifrån då rådande omständigheter. FMV har därefter väl prioriterat och avvägt ett koncept som på bästa möjliga sätt mötte Försvarsmaktens målsättning och ekonomi. Och där står vi nu med en väl avvägd och balanserad ubåtsdesign för gårdagens behov. Viktigt att poängtera att detta är en konsekvens av politikers kortsiktighet (naivitet) som lett till tvära omprioriteringar inom ett område som istället borde präglas av långsiktighet och kontinuitet – säkerhetspolitiken.

Mest pang för pengarna…eller - ”6-9 myror är fler än 4-5 elefanter”

Otillräcklig numerär kan aldrig kompenseras fullt ut genom högre kvalité! Endast en tillräcklig numerär medger att verka på flera platser samtidigt och endast en tillräcklig numerär medger att kunna utstå förluster med fortsatt försvarsförmåga.

Datorgrafik föreställande konceptet A26
Ungefärliga huvudmått; längd 63 m, bredd 6,7 m, djupgående 6,2 m,
1800 ton i ytlägerespektive 2000 ton i uläge (Bild: Kockums AB)

De senaste 15 åren har Försvarsmakten och Ubåtsvapnet genomgått ett stålbad där man medelst ”osthyvelsprincipen” reducerat numerären inom samtliga förband (utom möjligen musikkårerna). Reduceringarna kan för den oinvigde förefalla både ogenomtänkta och godtyckliga. Inga andra avvägningar än att ”vi har det vi har och pengarna räcker inte”, kan tyckas ha legat till grund för den förbands struktur som vi har hyvlat ner oss till idag?

Varför annars just fyra ubåtar och nu detta format på båtarna? Är det den långsiktigt bästa strukturen för ett litet ubåtsvapen? Och ger det mest undervattensförsvar per skattekrona? Med ett Ubåtsvapen om endast 4 ubåtar riskerar det tyvärr att bli omöjligt att långsiktigt bibehålla, än mindre utveckla, ubåtskompetensen inom vare sig Ubåtsvapnet eller ubåtsindustrin inom landet. Nu talas det om utökning till 5 ubåtar men ännu har inga medel för detta tillskjutits.

Industrins framtidsutsikter med endast fyra (eller fem) ubåtar

Med så få ubåtar har vi endast ett nybyggnadsbehov av endera 4 st. ubåtar vart 25-30e år eller alternativt 2 st. ubåtar vart 13-15e år. Inget av de alternativen är sannolikt tillräckligt för att långsiktigt kunna upprätthålla industriell förmåga i Sverige för konstruktion och byggnation av moderna ubåtar. I detta fall måste vi helt ställa vårt hopp till att svensk industri kan fylla de långa glappen mellan de svenska ubåtsprojekten med exportprojekt, vilket är en osäkerhet som ingen långsiktig försvarsplanering borde baseras på. Export av försvarsmateriel är mer politik än teknik och därmed helt oförutsägbart (köp en lott och hoppas på vinst). Tyvärr är detta den hittills inslagna vägen och som bidragit till att vi står där vi står idag.


Ubåtsvapnets framtidsutsikter med endast fyra ubåtar

Ubåtsvapnets förmåga till kompetensförsörjning och produktion av undervattensstridsförmåga kommer också att successivt nedgå med så pass få ubåtar. Av de fyra ubåtarna kommer minst en alltid att vara ianspråktagen för översyn, reparation eller modifiering. Således krävs endast tre kompletta besättningar (blott 75-90 man sjögående personal). Det blir en för liten personalkader, med för få befattningar att tillsätta, för att kunna bibehålla (än mindre utveckla) kompetensen. Med fast anställd personal, som kan antas ha 10-15 (?) år till sjöss, behöver en ny ubåtsbesättning bara utbildas vart 5-6e år (ingen kontinuitet). Hur säkerställs kompetensutvecklingen med så långa intervall mellan utbildningarna? ”Inavel” riskerar att uppstå - där varje kull ubåtsofficerare som utbildas kommer att lära sig mindre än föregående.

Hur undviker vi att hamna i dessa trångmål? Eller rättare sagt hur tar vi oss ur dem, för vi befinner oss redan i dem. Mitt svar är - fler ubåtar! Men hur kan vi få fler ubåtar - utan rejält ökade anslag?
  1. Först måste vi komma bort ifrån dagens politiska detalj styrning av numerären, så att FM/FMV avvägningar tillåts omvandla ”ubåtsanslaget” till ubåtsförmåga. Istället för ett anslag ”öronmärkt” till nyanskaffning av just två ubåtar bör anslaget vara till ”ubåtsförmåga”. Då skulle FM/FMV kunna överväga om inte anskaffning av 4-6 st., betydligt mindre, ubåtar bättre säkerställde förmågan långsiktigt för FM (4-6 ”myror” istället för 2 ”elefanter”). 
  2. Därefter måste vi reducera kostnaderna per ubåt radikalt (myror istället för elefanter). 

Hur många ”kölar” krävs för att långsiktigt säkerställa FM och svensk industris ubåtskompetens? (förutsatt att ubåtarna har en livslängd av ca 25-30 år som dagens)

  • Med sex (6) ubåtar skulle två nya ubåtar kunna produceras vart 8-9e år. Alternativet 3 st. vart 13-14e år blir sannolikt för långt intervall mellan serierna, med samma problem som vi står inför idag 
  • Med åtta (8) ubåtar skulle två nya ubåtar kunna produceras vart 6-7e år. 
  • Med nio (9) ubåtar skulle en ny 3 båts serie kunna produceras vart 8-9e år. 

För industrin ger alla tre alternativen produktionsintervall som påminner om de vi tidigare haft under efterkrigstiden och som därför borde kunna hanteras (<10 år mellan serierna). 3 båts serier ger dock ett lägre stycke pris än 2 båts dito, vilket även bör vara en variabel i långsiktiga totalavvägningen.

För Ubåtsvapnets kompetensförsörjning och förbandsproduktion borde desto fler ubåtar, med lägre driftkostnader (per styck), vara att föredra framför färre (med högre driftkostnader). Det ger fler nyckelbefattningar att tillsätta vilket är viktigt för kompetensutvecklingen, samt ökad flexibilitet för verksamheten med möjlighet att delta i flera parallella verksamheter samtidigt, även om ubåtarna då blir mindre kapabla per styck.

Generellt får det antas att ju större antal ubåtar – desto mindre kapabla ubåtar har vi råd med. Men det skall då kompenseras av den ökade numerären. Och numerären måste ökas om vi långsiktigt skall kunna bibehålla ubåtsförmågan inom landet, utan att behöva satsa allt (Ubåtsvapnet) på ”exportlotteriet”.

Nuvarande A26 koncept är närapå dubbelt så stort (2000 ton) som tidigare svenska ubåtar - varför då? Har Östersjön plötsligt blivit större och djupare de senaste åren? Eller är det målsättningen om att kunna exportera till länder med behov av större oceangående ubåtar som tillåtits dra iväg med designen? (Tyvärr tillät aldrig Kockums tidigare huvudägare att en sådan stor design marknadsfördes i konkurrens mot dennes existerande produkter – och många år har därför nu gått förlorade.)


Sveriges efterkrigsubåtar, före Stirling, var på mellan 700-1100 ton deplacement; 
A10 (6 ubåtar), A11 (5 ubåtar), A12 (6 ubåtar), A14 (3 ubåtar) och A17 (4 ubåtar) - även A19 innan Stirling tilläggsbeställdes. För att få råd med tillräcklig numerär behöver vi sannolikt gå ner ytterligare något i storlek, exempelvis liknande Tysklands typ 206, närmare 500 ton. Alltså sikta på en ubåt om ca 25 % av A26 storlek men med ett max pris ca 40-50 % av A26 per styck - förefaller inte oförenligt (borde studeras).


Typ 206 var ingen dålig ubåt, optimerad inom sin designbegränsning om max 500 ton. Den hade uthållighet och fart prestanda lika eller bättre än dåvarande svenska ubåtar, men var betydligt mindre komfortabel och hade mindre vapenlast.

En modern 500 tons ubåt kan som jämförelse ha en betydligt mindre besättning än typ 206. En man utför idag vad som krävde 4-5 man (med bl.a. separata djupstyrare och länsman) på en typ 206. Med en besättning på ca.15 man (istället för 25 man på typ 206) kan en betydligt bättre komfort ordnas ombord på en modern ubåt i samma storlek. En ny svensk ubåt skulle inte heller vara tvingande begränsad till just 500 ton utan kunna bli något större om det finns lämpligt.

En analys av påståenden om den lilla ubåtens tillkortakommanden, jämfört mot det stora A26 konceptet, ger följande:

  • ”Den lilla ubåten kan bära mindre nyttolast.” – Kompenseras till del av att fler ubåtar kan sättas in samtidigt.
  • ”Den lilla ubåten har sämre uthållighet.” – Kompenseras av att flera ubåtar kan rotera för kontinuerlig närvaro i ett område (enär den stora uthålliga ubåten sannolikt slutligen måste återgå basen utan avlösning i området p.g.a. fåtalet stora ubåtar). 
  • ”Den lilla ubåten har kortare räckvidd.” – Den lilla ubåten (även flera samtidigt) transporteras/skeppas enklare till missioner långt bort (och vem skulle bli glad av att snorkla till andra kontinenter - det var den årsarbetstiden). 
  • ”Den lilla ubåten är inte lika lätt att exportera, internationellt efterfrågas större ubåtar.” – Vi bör bygga ubåtar för Svenska behov, inte någon annans! Dessutom finns i segmentet kring 2000 ton redan tyska 211, 212, 214 & 218, franska Scorpéne, spanska S-80, ryska Kilo & Lada - så där är konkurrensen redan benhård. Det saknas däremot en modern mindre ubåt på exportmarknaden idag. 
  • ”Den lilla ubåten är inte lika ”sexig” som en stor (har inte samma ”imponator- faktor”).” – Ett argument som man tyvärr inte kan bortse ifrån. Men, var det inte längre sedan vi fick lära oss att allt inte handlar om storleken? ☺ - 5 myror är fler än 4 elefanter. 

De flesta av den lilla ubåtens tillkortakommanden kan faktiskt vändas till fördelar om man tillåts räkna med en ökad numerär. Dessutom har den lilla ubåten de facto fördelar mot en större så som mindre målekostyrka, kan operera i grundare vatten och har bättre manöveregenskaper än en större ubåt (viktiga egenskaper i Östersjöns grunda vatten).


Möjligt scenario: Med nio små ubåtar skulle Ubåtsvapnet kunna ha sju (kanske t.o.m. åtta) ubåtar ständigt tillgängliga för förbandsproduktion. Åtta (7 st. ”linje” + 1 st. utbildnings) femtonmanna besättningar (120 sjö befattningar) kunde sysselsättas. En ny besättning utbildas vartannat år, åtta FC befattningar och övriga nyckelbefattningar. Kanske kunde t.o.m. basering på flera platser i landet åter igen motiveras? (Med bättre förutsättningar för rekrytering som det skulle medföra.)

Avslutningsvis skulle man kunna invända mot mitt resonemang med att, det finns ubåtsvapen i världen som faktiskt ”klarar verksamheten” med så få ubåtar som fyra eller till och med färre? Men då måste jag kontra med, att inget av de länderna bygger sina egna ubåtar! Och utan att vilja ”se ner” på någon, så jämför vi oss i så fall med länder som Ecuador, Colombia, Bolivia, Peru, Algeriet, Bulgarien och, Albanien). Dessa länder tror jag ser det som en tillräcklig ”fjäder i hatten” att enbart inneha ubåtar. Reell och långsiktig förmåga/effekt tror jag är underordnat för dem och förhoppningsvis har vi inte sjunkit så djup ännu här hemma?

Den ”lilla” tyska (450 ton) typ 206 ubåten U-17 (S196) samövar med
Amerikanska specialförband i Västindien 1997

/ Fredrik Granholm
(F.d. ubåtsofficer och författare till boken ”Från Hajen till Södermanland”)


15 november 2014

Ubåtsjaktförmåga!

En av Marinens fyra hydrofonbojfartyg levererade runt 1992. Samtliga är avvecklade sedan 2004. 

Med anledning av Försvarsmaktens konstaterade att minst en främmande mindre ubåt opererat på svenskt inre vatten under hösten samt statsminister Stefan Löfvens löfte om att öka ubåtsjaktförmågan under gårdagens presskonferens så skriver jag i dag en artikel på SvD Brännpunkt.

Allt handlar inte om numerär ska understrykas även om det är en mycket viktig faktor. Men tyvärr ger 3500 tecken inte möjligheten att gå in i detaljer, men jag kommer att skriva ett antal uppföljande inlägg här på bloggen framöver. Jag passar även på att göra avbön för att jag av misstag i artikeln benämnde Marinens hydrofonbojfartyg som sonarbojbåtar. Apropå det så är avvecklingen av dessa fartyg ett tydligt bevis på att inomskärs ubåtsjaktförmåga mer eller mindre helt och hållet prioriterades bort efter försvarsbeslutet 2000.

Dessa fartyg med sina hydrofonbojar fungerade som en larmklocka för ubåtsjaktstyrkan. Bojar kunde placeras på strategiska platser och de små fartygen kunde ligga dolda i skärgården och lyssna. Inte nog med att systemet var mycket effektivt så var de även billiga i drift, hade stor uthållighet och dessutom mycket personalsnåla med sina fyra officerare och sex värnpliktiga.

Det här är ett koncept som definitivt bör återtas. En enkel och mycket kostnadseffektiv lösning skulle kunna vara att ta tillvara på de bevakningsbåtar typ 80 som nyligen avvecklats från sjöstridsflottiljerna och anpassa med ett passivt bojsystem. Fartygen som är i gott skick har redan i dag en skrovfast sonar för klassificering samt möjlighet att fälla sjunkbomber vilket skulle göra dessa till mycket flexibla ubåtsjägare. Det här är en åtgärd som i kombination av personaltillförsel och utbildning skulle kunna ge operativ effekt inom några år om man skulle välja en sådan väg.

(P.S På grund av vissa missförstånd så är det inte Marinens totala numerär av fartyg som redovisas i Brännpunktsartikeln, utan enbart de enheter som ingick/kunde ingå i ubåtsjaktstyrkan. Marinen var betydligt större än så om någon nu trodde något annat.)

6 november 2014

Svenska flottan är en NATO flotta i ryska ögon



Fick i dag ett tips via Twitter om webbsidan English Russia. Det intressanta är inte sidan utan en av de bilder som någon privatperson har tagit i stridsledningscentralen ombord på det ryska örlogsfartyg.

Det aktuella fartyget är Druzhnyy, en fregatt av Krivak I-klassen som under hela sin livslängd har tillhört ryska Östersjömarinen med basering i Baltijsk fram till att hon avvecklades från aktiv tjänst runt 2004. Hon var bl.a. utrustat med den spektakulära sjömålsrobot-torped SS-N-14 Silex som i grunden är en SS-N-9 sjömålsrobot med en ubåtsjakttorped hängandes under. Roboten kunde användas både mot fartyg, då man flög in med både robot och torped i fartyget. Alternativt kunde roboten släppa den målsökande torpeden i ett område där en ubåt bedömdes uppträda.

Druzhnyy som först hade bognummer 726, och senare 754 (ryssarna brukar byta) var ett fartyg som många svenska örlogsfartyg stött på ute på Östersjöns vatten under årens lopp.

När Druzhnyy avvecklades 2004 var tanken att hon skulle bli ett levande museifartyg i Moskva dit hon bogserades och förtöjdes. Det blev dock aldrig något museum, men hon ligger kvar där än i dag.

Det intressanta är som sagt de bilder (IK-blad) som fortfarande sitter uppsatta i stridsledningscentralen. Ett bildkollage ned rubriken NATO FLOTTOR visar den svenska korvetten HMS Stockholm (andra bilden från vänster) tillsammans med bl.a. en dansk Willemoes torpedbåt. Det visar tydligt på vilken syn Ryssland har på Sverige. Vi är ett NATO-land i deras ögon.



Tack till @Darkwand för tipset.

3 november 2014

Uppdaterat: Sten Tolgfors och helikopterförmågan

Fältmässig basering i omedelbar närhet till operationsområdet. Inga konstigheter!


Nya Moderaternas andra försvarsminister Sten Tolgfors ägnar i dag ett längre blogginlägg åt att beskriva Försvarsmaktens helikopterförmåga och lägger stor vikt vid att allt för enkelt släta över den tidigare moderatregeringens beslut om att alldeles för tidigt - utan ersättare avveckla Marinens (medveten benämning) vertolhelikoptrar av typen Hkp 4. Frågan är alltför viktig för att Tolgfors argumentation ska få passera oemotsagd.


Sten Tolgfors, numera Senior Advisor vid konsultföretaget Rud Pedersen börjar med att beskriva att "de helikoptrar som fanns var gamla, de fanns på grund av partiella modifieringar i flera olika versioner och säkerheten var alltför låg". Redan här anser jag att Tolgfors slirar något på sanningen eftersom detta inte stämmer in särskilt bra på det beprövade Hkp 4- systemet, något jag kommer att återkomma till senare i inlägget.

Tolgfors går vidare i sitt inlägg och påpekar att "anskaffningen av Blackhawk hör till de mer lyckade Sverige har gjort".  Här ger jag honom rätt. Anskaffning och driftsättning gick mycket snabbt, och är till skillnad från katastrofprojektet Hkp 14 en succé. Men vår f.d. försvarsminister glömmer att ta upp en liten detalj runt den fantastiska anskaffningen, nämligen det faktum att den oförutsedda kostnaden på 4,7 miljarder kronor tryckte bort en rad planerade materielprojekt från den liggande materielplanen. Detta har i praktiken inneburit att det ofinansierade materielberget ökades på ytterligare, något som givetvis får operativa konsekvenser och leder till att intagandet av IO14 försenas ytterligare.

Men det viktigaste att kommentera är ändå det resonemang som Tolgfors för avseende den absoluta nödvändigheten av att avveckla helikopter 4, ett resonemang som han avslutar med att antyda att det skulle vara av nostalgiska skäl som väldigt många hävdar att det var ett felaktigt beslut att avveckla hkp 4 i förtid. Så enkelt är det givetvis inte!

Men det måste tilläggas att allt inte enbart kan skyllas på den politiska nivån. Försvarsmakten har själva en stor del i denna soppa, och rekommendationerna från Försvarsmakten har varit direkt förödande för upprätthållandet av den sjöoperativa förmågan, något man totalt bortsett från och uppenbart ansåg var så oviktig att man ändå löpte linan ut. Jag vet dessutom att 3. helikopterskvadronen i Kallinge, den enda sjöoperativa skvadronen har fått kämpa i stark motvind internt inom helikopterflottiljen (helikopterbataljonen) där man i vissa fall har motarbetat ett vidmakthållande av sjöoperativ förmåga med hkp 4.


Men så åter till Tolgfors påståenden och argumentation för att inte det var möjligt att fortsätta flyga med helikoptrarna.

  • Avvecklingen av HKP 4 är enligt Försvarsmakten nödvändig för att möjliggöra övergången till ny materiel. Såväl besättningar som teknisk personal måste skolas om på de nya systemen, vilket är både tids- och resurskrävande. Försvarsmaktens helikopterorganisation är inte dimensionerad för att genomföra insatser och utbilda operativ personal till mer än två helikoptersystem. 
Fel. Försvarsmakten flyger i dag med fyra helikoptersystem. En av anledningarna är att personalen genom olika nödlösningar skulle kunna hållas flygande i avsaknad av Hkp 14 levereras. Dessutom är och var behovet av medeltunga helikoptrar stort, vilket inte minst visades under skogsbranden i västmanland i somras, men då saknades hkp 4...


  • Att behålla HKP 4 skulle enligt Försvarsmakten tvinga dem att, med stora kostnader som följd, skjuta upp införseln av HKP 14 till förmån för ett äldre avvecklingssystem.
Fel. Det finns personal som under många år gått och väntat på att Hkp 14 ska komma. I brist på sjöoperativa helikoptrar har besättningarna istället flugits in på både 10 och 15 systemet, men även tagit tillfälliga tjänstgöringar på andra förband och skolor inom Försvarsmakten för att inte tappa all kontakt med den marina verksamheten.


  • Det är alltså inte så enkelt som att man bara kunde ha beslutat att försvaret skulle fortsatt att använda helikopter 4, utan detta skulle ha påverkat andra systems införande och den samlade förmågan.
Att ens börja tala om att ett fortsatt användande av helikopter 4 skulle påverka den samlade förmågan är mycket magstarkt och näst intill skamligt då beslutet om att i förtid (ca 10 år i förtid) avveckla ett helikoptersystem som var det enda som kunde upprätthålla förmågan till luftburen ubåtsjakt samt radarspaning inklusive måldataöverföring via krypterad datalänk. Lägg därtill överlägsen förmåga i sjöräddning, brandbekämpning och transport.


  • Säkerhetsaspekter väger tungt. Försvarsmakten är den aktör som kan bedöma och ansvara för hur den egna verksamheten måste bedrivas i vardagen.
Ur en ren säkerhetsaspekt är hkp 4 det system som är mycket förskonade från allvarliga tillbud och haverier. Detta beror till stor del på en mycket god erfarenhet av systemet och marina besättningar med mycket rutin och åratal av utvecklade rutiner och procedurer. Två haverier har skett i Marinens tjänst. Det första var Y62 vid Huvudskär 1968 då ett rotorblad gick av och Y66 vid Mysingen 1976. Detta innebär att det inte har skett något haveri under de sista 35 åren i tjänst vilket talar för att det handlade om ett mycket säkert flygsystem.

En anledning till de mycket olyckliga och katastrofala haverierna inom helikopterflottiljen där flera kollegor har fått sätta livet till kan däremot i vissa fall (enligt haverikommissionens rapporter) härledas till de ständiga omorganisationer av helikopterverksamheten inom Försvarsmakten.


  • För att kunna uppträda i militära insatser i landet eller internationellt krävs omfattande modifieringar. Helikopter 4 behöver varnings- och motmedelssystem, ballistiskt skydd, kulsprutor, begränsning av värmestrålning (IR-supressorer), partikelfilter för stoftrik miljö, samt utrustning för att säkerställa luftvärdigheten.
Att 2014 ens använda internationella insatser som argument mot Hkp 4 känns ytterst irrelevant. Det är de nationella behoven som nu måste styra, och behovet av sjöoperativa helikoptrar för ubåtsjakt och måldata är nu större än någonsin, det kan inte undgått någon! Att det skulle krävas materiella åtgärder som att installera VMS, kulsprutor, ballistiskt skydd, och IR-supressorer må vara nödvändigt för att flyga i Afghanistan, men inte över Östersjön. Tillräckligt bra är ett uttryck som inte tycks existera längre.



Jag skulle kunna fortsätta att argumentera men konstaterar att Sten Tolgfors av någon underlig anledning fortfarande försöker finna argumentet för att rättfärdiga den mycket olyckliga och felaktiga avvecklingen av Hkp 4-systemet. En avveckling som regeringen beslutade om under Tolgfors tid som försvarsminister. Helikoptern var dessutom sedan länge betald och hade åtskilligt med flygtimmar kvar.

Faktum är således att Tolgfors, för att använda ett av hans egna favorituttryck, har "helt fel" i alltför många avseenden. Det har dessutom gått honom förbi att 10 av dessa 14 helikoptrar sedan februari 2013 är sålda till Columbia Helicopters i USA via FXM. Den slutsatsen kan man dra eftersom Tolgfors i slutet av sin artikel ger utryck för att det fortfarande skulle finnas en teoretisk möjlighet att nyttja helikoptrarna.
"Helikopter 4-systemet förväntas efter ombyggnad kunna ge operativ effekt först från 2015-2017"
Det är således omöjligt, och argumenten att Marinens trotjänare skulle vara slutkörda och för dyra att fortsätta flyga med är förmodligen en av de största lögnerna av alla. När det amerikanska företaget tog emot helikoptrarna skrev man ett pressmeddelande där det framgick att:
“We are excited to have these helicopters joining our fleet,” said Stan Wilson, President of Columbia Helicopters. “The Swedish military took very good care of these aircraft, and we look forward to putting them into operational status as soon as possible.”

Men nu finns ingen återvändo eftersom tio helikoptrar är sålda och det enda vi kan göra är att invänta att Hkp 14F ska bli operativ någon gång runt 2020. Men även där finns problem. Det är inte anskaffat några vapenbärare ännu, vilket innebär att den inte kommer att kunna bestyckas med sjunkbomb eller ubåtsjakttorped. Ett annat problem är att det endast beställts fem sjöoperativa utrustningar, något som ska jämföras med 14 sjöoperativa Hkp 4. Ett tredje problem är att helikoptern inte kommer att kunna prata med Marinens fartyg via krypterad datalänk (något jag kommer att ta upp i ett senare inlägg).

Om man ska försöka vara lite rolig som avslutning på detta något mörka inlägg så är ljuset i mörkret det faktum att det finns fyra helikoptrar kvar i Sverige. Dessa är Y69, Y70 och Y72 som finns på Säve och Aeroseum. Y70 är i flygande skick och har ca 300 flygtimmar kvar på gällande luftvärdighetsintyg. En fjärde (Y64) finns på Flygvapenmuseum i Linköping.

Det kanske är hög tid att starta en variant av "pansarbåtsinsamling" för att kunna hyra in Y70 nästa gång det är skarpt läge. Jag är helt övertygad om att det finns ett antal mycket kompetenta kollegor på 3. helikopterskvadron som kan tänka sig att stå till förfogande för att flyga!


Uppdaterat 4/11:

Helikopterutredningen konstaterade 2008 att kostnaden för att vidmakthålla åtta helikoptrar (Hkp 4) i sjöoperativ konfiguration skulle uppgå till 550 miljoner kronor fram till 2020. Det innebär att hela glappet (12 år) avseende sjöoperativ helikopterförmåga fram till dess att Hkp 14F levereras hade täckts av den i sammanhanget hanterbara summan 550 miljoner. Något som bör jämföras med blixtanskaffningen av Hkp 16 som uppgick till 4,7 miljarder.

Motiveringen till att inte vidmakthålla Hkp 4 var följande:
Försvarsmaktens anger att i nuvarande omvärldsläge och med den inriktning som regeringen angett i planeringsanvisningar och den försvarspolitiska propositionen till riksdagen 2009 får kommande sjöoperativa förmåga till undervattensstrid i form av fartygsenheter och HKP 15 anses godtagbar, särskilt som utveckling av förmågan till ubåtsjakt kan uppnås genom bl.a. ökad övningsverksamhet med fartygsenheter.

Militärhelikopterutredningen gör mot bakgrund av de krav som ställs på Försvarsmaktens operativa förmåga bedömningen att de begränsningar som uppkommer genom brist på medeltung helikopter för sjöoperativa uppgifter under den angivna perioden är besvärande men får anses på ett acceptabelt sätt kunna hanteras genom uppbyggnad och utveckling av förmåga inom de system som disponeras, dvs. ytfartyg, ubåtar och HKP 15-systemet från 2012.