2 maj 2016

Gästinlägg: Skrota slussen på A 26!


Debatt är alltid bra. När den dessutom innehåller konstruktiva förslag till förändringar som ökar den operativa förmågan är den särskilt bra. Nedanstående gästinlägg är författat av Nils Bruzelius.

Nils Bruzelius är pensionerad kommendör med en lång erfarenhet inom svenskt ubåtsvapen, bl.a. som chef på de tre Näckenubåtarna och 1. adjutant/stabschef på ubåtsflotiljen. Efter sin pensionering har han avlagt en Licensiatexamen vid KTH och skrivit en avhandling om US Navy:s strategiska ubåtar. För närvarande arbetar han som lärare i Militärteknik vid Försvarshögskolan. Bruzelius är ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet.

/ Skipper
--------------------

De nu beställda ubåtarna av typ A 26 har sitt ursprung i det samnordiska ubåtsprojektet VIKING från 1990 talet. Inom detta nu nedlagda projekt drev Norge ett önskemål om en stor flexibel sluss i ubåtens förskepp. Tanken var att man från denna sluss skulle kunna sända ut dykare och norsktillverkade undervattensfarkoster. Norge har nu dragit sig ur all ubåtsanskaffning med Sverige men slussen finns kvar på de svenska ubåtarna.

Denna sluss kommer att vara sex meter lång och knapp två meter i diameter. Volymen blir därmed ca 20 kubikmeter. Om denna sluss förträfflighet försöker SAAB/Kockums övertyga oss med delvis felaktiga bilder (se t.ex. TiS nr 1, 2014, sid 33) och med tanke på den internationella marknaden är slussen döpt till Flexible Payload Lock.

Jag personligen tvivlar starkt på slussens användbarhet och jag är övertygad om att det finns bättre alternativ.

Vad är det då för fel på den föreslagna dykarslussen?

För det första kan slussen i praktiken endast användas när ubåten ligger stilla på havsbotten, vilket hon också gör på alla reklambilder. Detta är en stark begränsning av slussens användbarhet. Man riskerar även att vid bottenläge få in grus, lera eller främmande föremål som förhindrar att den stora slussluckan sluter tätt vid stängning. Om detta inträffar kan slussen inte länsas ur och ubåten befinners sig därmed i ett synnerligen besvärligt läge.

Att slussa ut dykare och undervattenfarkoster med ubåten svävande i vattnet är teoretiskt möjligt men i praktiken innebär det stora problem och risker. En svävande ubåt saknar förmåga ett bibehålla sin geografiska position och kommer att driva åt det håll vattenströmmen sätter henne. Om man försöker fixera positionen genom att ankra uppstår nya problem. Att fälla ankaret i uläge går kanske bra men att till ankars stanna kvar stabilt och avvägt på ett bestämt djup torde vara omöjligt. Dragningen i ankarvajern kommer obönhörligen att leda till att ubåten långsamt men okontrollerat pendlar upp och ned i vattenvolymen. Endast om dykarna skall lämna ubåten för att aldrig mer komma tillbaka är svävande utslussning ett tänkbart alternativ.

Vidare är sikten i vattnet så begränsad, ett tiotal meter på sin höjd i Östersjön, att dykarna riskerar att förlora kontakten med ubåten så snart man lämnat henne. Detta framgår inte av reklambilderna där dykarna obekymrat simmar omkring och sikten i vattnet är över 100 meter. Hydroakustiska fyrar är röjande så dykarna är hänvisade till fasta förbindelser, dykarlinor eller kablar, för att med säkerhet hitta tillbaka till ubåten efter utfört uppdrag.

Det är svårt att slussa in de obemannade undervattensfarkoster man enkelt kan slussa ut. I teorin går det bra och det är enligt uppgift provat inslussning med en slussattrapp nedsänkt i en bassäng. Men i praktiken är det nog svårare och det måste gå bra varje gång annars kommer ubåtscheferna inte att vilja använda slussen. När US Navy anskaffade en radioboj till sina ubåtar var det enkelt att konstruera radiobojen, att installera den ombord gick också bra, men att få ubåtscheferna att använda bojen visade sig omöjligt. Risken att radiobojens kabel skulle trassla in sig i ubåtens propeller var visserligen liten men risken var tillräckligt stor för att ubåtschefen skulle avstå från att använda bojen. Samma sak kan inträffa här.

Slussen är så stor att den begränsar antalet torpedtuber och den vapenlast ubåten kan föra med sig. Den ökade flexibilitet som tuben enligt sitt engelska namn tillför ubåten sker till pris av en betydande inskränkning av ubåtens förmåga att lösa sin huvuduppgift. Vidare undrar jag om det verkligen är lämpligt att bygga in en så stor och oprövad konstruktion i nya ubåtar. Det naturliga vore att på prov bygga in en sluss på en äldre ubåt vid dess halvtidsmodernisering. Det var den principen vi tillämpade med ubåtarnas mingördel och tillsatsmaskineri.

Hur ser då alternativet ut om man avstår från den stora slussen. 

På slussens plats får det rum minst två torpedtuber till och ubåten kan ges en mycket mer varierad och användbar vapenlast. Ubåten har i dag endast fyra tuber avsedda för tung torped. Denna torped är i för sig ett utmärkt vapen men den är inte optimal för insats mot en fientlig ubåt. Inte heller ger den möjlighet till graderad verkan. Med ytterligare två torpedtuber kan ubåten utrustas även med lätt torped. Denna typ av torpeder har funnits ombord på våra ubåtar sedan 1960-talet, ubåt typ Gotland har denna torped och även våra helikoptrar kan bära den. Denna torpedtyp är optimerad för insats mot fientlig ubåt och dess relativt lilla stridsdel ger möjlighet till graderad verkan. Ubåten kan stoppa ett fartyg utan att sänka det.

Enligt allianspartierna senaste förslag skall en ny sjömålsrobot utvecklas för att ersätta den åldrande robot 15. Ett utmärkt förslag, men förslaget att placera den typ av robot på Gotland (ön Gotland alltså) är mindre välbetänkt. En landbaserad sjömålsrobot kräver en omfattande och personalkrävande organisation med radarstationer och stridsledningscentraler utöver de personer som skall sköta om robotarna. Bättre då att bestycka de nya ubåtarna med en sjömålsrobot som kan skjutas från befintliga torpedtuber. Den personal som redan finns ombord kan ta hand om robotarna och ubåten kan med sina egna spaningsmedel upptäcka och identifiera de mål som skall bekämpas. Även industrin borde vara mycket intresserade av ubåtsalternativet, de konkurerande sjömålsrobotarna Harpoon och Exocet kan båda skjutas från ubåt.

Slutligen kan vi förse ubåten med luftvärnsrobot. Den robot som vi nu i stort antal anskaffar till luftvärnet och JAS finns i en variant som kan skjutas från en torpedtub på ubåt. Med en luftvärnsrobot i arsenalen kan ubåten försvara sig mot fientliga ubåtsjakthelikoptrar, det enda reella hotet.

Om ubåten utrustas med tung och lätt torped, sjömålsrobot och en luftvärnsrobot för självförsvar blir den en formidabel tillgång i försvaret av Sverige. En angripare skulle nog tänka över situationen både en och två gången innan han ens börjar fundera på att angripa oss. Ubåten blir fredbevarande genom avskräckning. Men detta kräver en kvalificerad vapenlast och fler än fyra torpedtuber. En dykarsluss i förskeppet skrämmer ingen. Ubåten skulle även bli billigare att bygga, ty två små tuber är alltid billigare än en stor.

Med denna artikel har jag visat på att det finns tveksamheter i det nu planerade alternativet med en stor sluss i ubåtens förskepp och att det finns ett bättre alternativ att välja. Men detta måste göras nu, snart är det för sent.

/ Nils Bruzelius

23 april 2016

Författarens kommentarer till "I sista minuten"


Batteri Tjurkö pjäsplats idag (Bild lånad från www.fortsweden.com)
Flera frågor har dykt upp efter serien som publicerats i veckan. Här reder författaren ut några frågetecken.

/ Skipper

---------------


Först tre STORA tack: till er som tagit er tid att läsa mitt opus; för alla positiva reaktioner; samt till Skipper, som gjort sig möda att publicera det.

Först vill jag nämna något om berättelsen i sig, sedan svara på några av de frågor som ställts och där utveckla en av den för att visa på hur många överväganden kan ligga bakom ett till synes enkelt beslut. till slut ska jag än en gång försöka vederlägga desinformationen om "felnavigering".

"I sista minuten" är publicerad i Marinmuseets årsbok 2010. Efter att obetänksamt tackat ja till att skriva ett kapitel, drabbades jag av viss vånda. Hur skriva utan att ta kopia på krigsdagboken, hur undvika allftör omfattande fotnoter, hur förmedla känslan i oprummet de där timmarma, och framför allt: hur göra händelseutvecklingen förståelig för den helt oinsatte?

Reslultatet blev en mycket tidsavgänsad, dramadokumentärsinfluread berättelse, som endast i smådetaljer avviker från krigsdagboken, av sekretess- och förståelseskäl. Sedan måste jag även tacka "Amiralen", som plötsligt uppenbarade sig och gav mig möjligheten att ge en rimlig förklaring till Sovjets agerande. För säkerhets skull: det är inte hans inre monologer, de är helt och hållet mina egna.

Förutom händelseförloppet var avsikten att försöka förmedla något av den nervpress, stress och arbetsbörda som sedan blev vardagsmat för stora delar av främst marinens personal.
Slutligen, att försöka avliva några av de värsta myterna och desinformationerna.

Så: några av frågorna. Ja det är kustrobotbatterimed Rb 08 som avses. Materiel och personal fanns i närområdet, och"Amiralen" räknade säkert med att även detta system kunde aktiveras på motsvarande sätt som batteri Tjurkö. Hans klocka startade ju i från den tid U 137 gick på, så han måsste räkna med möjligheten att delar av kustrobotsystemet kunde utnyttjas. För vår del gjorde personalbristen att vi inte kunde bemanna systemet, de behövdes bl a på TÖ.

AJ 37 och Rb 04: Där och då visste vi på vår nivå inte om man hunnit ladda planen vid denna tid. Någon samordning av flygvapnets och våra eventuella vapeninsatser hade inte aktualiserats vid denna tid. "Amiralens" överväganden har jag redogjort för.

Nej, inga varningsskott avlossades. Däremot genomfördes ju korrektionsskjutningarna på ett synnerligen "demonstrativt" sätt.

Så till frågan varför vi inte valde batteri Ellenabben (EN) istället? Deras ARTE 719, var ju redan "planterad" och klar. Batteriet låg på Aspö, med ARTE:n på Bollö, dvs väster om Tjurkö. Batteri EN hade 7,5 cm pjäser och betydligt kortare skottvidd än batteri Tjurkö ( TÖ). Om vi öppnade batt EN skulle Sovjets styrka enkelt kunna "runda" batt EN:s effektiva porté. EN hade också sämre möjligheter att eldleda i Gåsefjärdens närområde Öppnade vi batt EN ARTE 719, fick vi inte fram budskapet att de tunga pjäserna på TÖ var eldberedda. Batt EN, helt ögrupperat, underhålls- och transportåtgäder krävdes, dvs mer personal och fler båtar. Batt TÖ förmåga att bekämpa markmål: att inte räkna med helikopterluftlandsättning vid fritagningsförsök borde leda till krigsrätt. 
ARTE 719 på Torhamn har redogjorts för, den användes flitigt i telekrigföringen. Personalen räcker inte till att bemanna två batterier. Osv, osv. 
Osorterat? ja, men så snurrade övervägandena inledningsvis. Den grova kalibern och markmålsförmågan blev avgörande: Bemanna batteri TÖ. Bakom många till synes enkla beslut ligger omfattande bedömanden.

Källan till Mikael Holmströms bok "Den dolda alliansen" i dessa avseenden är jag.

Så "felnavigeringen". Observera att detta skrevs 2010, alltså före det Sverige fick tillgång till 2011 års informationer. Om syftet tar jag inte ställning annat än 1995 år kommissions uttalanden; givetvis kan andra syften funnits; i detta sammanhang egentligen av mindre vikt. Oavsett vilket syftet var, har det uppenbarligen krävt U 137 närvaro på svenskt inre vatten; med kärnvapenbestyckning.

1995 års kommission är enligt min uppfattning den mest gedigna och självstandiga hittills. Den arbetade under lång tid, med hög intensitet och med de bästa hjärnorna som fanns. Den arbetade strängt vetenskapligt. Dess slutsatser måste tas på största allvar av både statsledning och debattörer.

Därmed har jag också sagt att jag anser Ekelius/Mossbergs utredning, som arbetade några månader med få personer, uppenbarligen på det tidigare materialet i pappersform, vara ett beställningsverk utan tillräcklig fakta- eller vetenskaplig grund för sina slutsatser. Bl a neglierar man 1995 års konstaterande, att U 137 noga fastställt sitt läge, utan att vederlägga det med nya fakta.

1995 års kommission fastslog alltså, att "..........ubåten noga fastslällt sitt läge....". Att detta förtfarande avfärdas av vissa är minst sagt uppseendeväckande.

Men det mest uppenbara beviset anser jag att vi haft framför näsan hela tiden. Jag tar det igen. långsamt:

Ubåten går på grund.
Ubåten kör dieslarna på högvarv hela natten.
Ubåten kan definitift inte köra framåt, över grundet.
Ubåten kan definitivt inte försöka backa av grundet, DET ÄR TENKNISKT OMÖJLIGT att backa för dieseldrift.

Då finns det bara en enda vettig anledning att ligga och väsnas hela natten: att ladda batterierna för att SEDAN försöka backa av grundet med eldrift.

Ubåt som befinner sig vid Bornholm eller NÅGOT annat ställe, på rutinuppdrag eller övning, knallar ALDRIG omkring med tomma batterier.

En sovjetisk ubåtschef, med kärnvapen ombord, som uppträdde så skulle omgående få en lång vistelse i ett kallt klimat, bokstavligen

Ubåt har bara tomma batterier om den är på speciellt uppdrag i speciellt område, där den inte kan snorkla , därför att den inte får upptäckas där och tvingats till undervattensläge och hindrats att snorkla av yttre omständigheter.

Eller, enklare uttryckt: genomföra ett uppdrag på annan stats territorium.

Tack
Rolf Lindén

22 april 2016

Tu-22 över Östersjön och M-55 över Norrland



Igår flög två stycken strategiska bombflygplan av typen Tu-22M3 Backfire över Östersjön. Samma flygplanstyp som enligt Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg övade kärnvapenanfall mot Sverige i samband med "ryska påsken".

Flygföretaget övervakades enligt Försvarsmakten av svenska JAS 39 Gripen.
Edit: Trots att ett dygn har gått sedan händelsen har media fortfarande inte rapporterat något.


Samma dag genomförde ett ryskt statsluftfartyg en flygning över svenskt territorium, ett flygplan som enligt Försvarsmakten har brutit mot tillträdesbestämmelserna. 


Flygplanet av typen M-55 Geophysica har enligt uppgift genomför verksamhet i Sverige på uppdrag av ett tyskt företag. Det ryska statsluftfartyget skulle lämnat svenskt territorium senast den 18 april. Flygplanet lämnade ej svenskt territorium enligt det förlängda tillståndet och bröt således mot bestämmelserna i tillträdesförordningen. I går genomfördes en flygning från Kiruna till Ryssland via Finland på 17.000(!) meters höjd. M-55 är ett höghöjdsspaningsflygplan motsvarande prestanda som det mycket kända amerikanska "spionflygplanet" U-2.

Se även artikel hos SR P4 där det påstås att förseningen beror på "tekniska fel".

I en artikel i Norran framgår det att Försvarsmakten "inte känner till detaljerna om vilken slags forskning det handlar om".







20 april 2016

I sista minuten - Fem timmar på en arbetsplats i kalla krigets skugga (Del 4 av 4)



Här publiceras den fjärde och sista delen i berättelsen från U-137 incidenten signerat Rolf Lindén som då var chef för operativa sektionen (C Op) vid Blekinge kustartilleriförsvar, och var den person som i praktiken ledde verksamheten från fredsstabsplatsen under de kritiska timmarna och dygnen. 

Har du inte läst Del 12 och 3 så gör det först!

/ Skipper

--------------------------

Epilog

Bemanningen slet som djur på Tjurkö. Vid 22-tiden var eldledningen inmätt och horisonterad. De sovjetiska fartygen övervakades minutiöst, nu med spaningsmod igen. Ett av fartygen hade ju inte stoppat i tid, utan kommit in nästan 500 meter på svenskt vatten, innan en ilsken morsesignal från en av våra torpedbåtar fått den att skyndsamt vända.

Teknikerna hade det ännu värre: först skulle pjäsdatorn monteras, och det är ju första gången på det här batteriet….. Sedan skulle förbindelserna till eldledningen kopplas in, men det var bemanningen på den rörliga eldledningen väl förfaren med. Vid tretiden är systemet hopkopplat och en timma senare är alla kontroller och dubbelkontroller klara.

Rapporten går till OP-rummet:
”Vi är eldberedda! Pjäsen har högsta eldberedskap! Målföljning kan omedelbart påbörjas – tid till första skott är max 30 sekunder!” 

Från oprummet går omedelbart en begäran till Militärbefälhavaren att få korrektionsskjuta pjäsen klockan 0600. När man skjuter på tjugo tusen meters avstånd, är granaten uppe på nästan sextusen meter, innan den vänder ner igen och den är i luften i över en minut. Inte nog med att lufttryck, luftfuktighet, vindriktning och vindstyrka, olika på varje höjd, påverkar den. Jorden har ju faktiskt roterat lite grann, innan den kommer ner igen. Dessutom påverkar krutets temperatur och eldrörets förslitning skottvidden. Allt det där beräknas förstås, men särskilt de atmosfäriska värdena är mariga. Därför ställer man helt enkelt in ett avstånd och en riktning till en punkt på havet, där man bedömer att eld kan behöva öppnas, skjuter ett par granater, ser hur mycket de missar punkten och ställer in en korrektion, så att man träffar prick vid nästa gång, man öppnar eld i området.

Nej, inget tillstånd till korrektionsskjutning. Men ett dygn senare, prick klockan 0600, drabbas de sovjetiska hydrofonisterna och ubåtsspanarna av ett visst obehag. Plötsligt kommer två 15,2-centimetersgranater nedvrålandes på bara ett par tusen meters avstånd. Innan de hinner få av sig lurarna har nästan fyrtio kilo trotyl detonerat, åtta meter under vattenytan. Det tar tid att få hörseln tillbaka efter sådant. Den första korrektionsskjutningen är genomförd.

Torsdag, en vecka senare. Klockan 1630. Statsminister Thorbjörn Fälldin inleder sin direktsända presskonferens. Överallt lyssnar folk på radio eller ser på TV:n, nästan lite nonchalant. Det här börjar bli vardagsmat, allt har ju gått bra hittills….. Plötsligt stelnar alla till, även framför TV:n i OP-prummet. Vad är det karln säger?

”.. är en allvarlig kränkning av Sveriges suveränitet och territorium, redan detta att ett främmande örlogsfartyg tränger in på ett militärt skyddsområde. Vad som är ännu allvarligare och vad jag nu för första gången ger offentlighet åt är, att enligt de undersökningar, som vi företagit, är den sovjetiska ubåten med stor sannolikhet bestyckad med kärnvapenladdningar. Med en ännu större sannolikhet – en sannolikhet, som gränsar till visshet – kan det sägas att uran-238 finns ombord. Och ingen har kunnat finna någon annan användning för detta uran. Detta gör, att det här i själva verket rör sig om den mest uppseendeväckande kränkningen mot Sverige sedan andra världskriget"

 Det blir dödstyst i OP-rummet. Och i hela Sverige!







Utdrag ur Överbefälhavaren, general Lennart Ljungs tjänstedagbok, utgiven 2010:

1981-11-04: ”Kl 1630. Det blev en utomordentlig chock, när statsministern inledningsvis meddelade, att han ansåg, att det fanns kärnvapen ombord. Fälldin gjorde ett enligt min mening mycket bra framträdande. Lugnt, allvarligt och nästan landsfaderligt. Det stämde väl överens med hans agerande under alla dessa nio dagar.”.


1995
Ytterligare en kommission har just presenterat sin utredning. Den här består av Sveriges främsta tekniska experter. Inga politiker, inga militärer. Och den har bara granskat en begränsad del av våra tekniska bevis. Vittnesmålen från människor som till och med tagit på en ubåt, är bortsorterade. Bara tekniska bevis räknas.

Precis som alla de andra kommissionerna, som jag också har varit med att ta fram underlag till, har även den här brukat komma med krav på kompletterande underlag på fredagarna, gärna på eftermiddagen. Det är åtskilliga gånger helgresan till familjen och Blekinge blivit inställd. Kvar i Stockholm, in i det ofantliga underrättelsematerialet för att rota fram det som frågas efter.

Ljudupptagning. Magnetisk registrering. Videoupptagning med IR-kamera. Alltid i original. Men det blev den bästa rapporten. Den konstaterar, kort och koncist, att:

” ……… av det material som granskats, har kommissionen dragit den otvetydiga slutsatsen, att Sverige utsatts för kränkning av främmande makt minst tio gånger……”

Beträffande U 137 skriver kommissionen:

” …………… det är ställt utom allt tvivel, att U 137 grundstötning inte berodde på felnavigering. Ubåten har noga fastställt sin position ………. 

Tack. Det hade lönat sig att ta ner hela kommissionen till Gåsefjärden. En natt vid samma tid på året, med samma ljus- och väderförhållanden som vid grundstötningen, fick kommissionen, ombord på ett av våra fartyg, exakt följa U 137:s spår, med varje gir, uppehåll och annat, från långt söder om Utklippan, ända in på Gåsefjärden, ända in i militärledens enslinje. Men den här gången var inte det bakre ensmärket nedrasat, det doldes av ett mörkgrönt, militärt kamouflagenät.

Kommissionen gjorde också en mycket stark knytning mellan U 137:s uppträdande och de hemliga svenska torpedprovet.

I själva verket hade U 137 tålmodigt väntat länge, allt ör länge på botten utanför Gåsefjärden. När väl svenskarnas provskjutning med den nya hemliga antiubåtstorpeden börjat, passerade den svenska ubåten vid ett tillfälle på mindre än 1000 meters avstånd. När provet var slut, hade U 137 nästan ingen batterikapacitet kvar. Hon kunde inte gå utåt för dieseldrift eller snorkla, där hon låg. Den svenska ubåten skulle genast höra och helikoptrarna och radarspaningen se henne. Återstod bara att smyga in mot Gåsefjärden för att ladda batterierna. Det var inte första gången. Själva inpassagen måste förstås ske i övervattensläge. Dessutom kan man passa på att lösa ännu en av uppgifterna: har svenskarna flyttat på sina kontrollerbara minlinjer? I somras fälldes ju minor på nytt här inne.

När U137 stod på grundet och körde sina dieslar på högvarv hela natten, försökte hon inte backa loss. Den ubåtstypen KAN INTE BACKA VID DIESELDRIFT! DEN KAN BARA BACKA VID ELDRIFT! Enda anledningen till, att hon körde sina dieslar hela natten var alltså, att hon försökte ladda sina tomma batterier för att SEDAN försöka backa loss för eldrift.

Det finns ingen ubåtsskeppare i världen som skulle knalla omkring på övning eller rutinuppdrag med tomma batterier.

Att besättningen, som enligt egna vittnesmål samt loggboken passerar fyrar, oljefläckar, drivis, öar och så vidare, inte inser, att de befinner sig på främmande territorium strax FÖRE grundstötningen, är förstås både häpnadsväckande och på ren svenska skitprat. Att U 137 heller, enligt alla internationella regler, inte avgav nödsignal direkt efter grundstötningen är förstås lika talande. För tydlighets skull: Om man är ubåt, inte hemma och står på grund: då är man med säkerhet på någon annans område!

Mer än femton år senare. förre statsministern Thorbjörn Fälldin intervjuas i radions P1 om U 137:s grundstötning. Fälldin avslöjar att FRA vid 21-tiden på kvällen uppsnappat en signal från den befälhavande amiralen till högkvarteret i Moskva. Innebörden är, att han just har stoppat fritagningsflottan, därför att av alla tecken att döma, kommer svenskarna försöka ingripa med vapenmakt, om han överskrider gränsen, trots Sovjets överlägsenhet. Ska han fortsätta………….?

Svaret dröjer till morgonen och uppsnappas också av FRA.
Ett enkelt nej.

”Ja, det har jag själv redan räknat ut. Tillfället är förbi. Svenska attackplan hänger redan i luften och rör jag ett lillfinger, har jag varenda Viggen över mig efter femton minuter. Och utanför Gåsefjärden får väl knappt sillarna rum, som den svenska flottan rumsterar. Det där förbannade Tjurköbatteriet betyder heller inte någonting längre, inte nu. Skulle jag kanske ändå ha fortsatt igår, klockan 2100? Ja, hur som helst, nu kan de inte komma med några överraskningar.”

Han har fel – en gång till.
Det kommer hans hydrofonister att bli varse – i morgon bitti, klockan 0600……


2001
I morgon är det exakt tjugo år sedan U 137 gick på ute på Gåsefjärden. Vi är tio-talet personer i den eleganta, vackert upplysta salongen. Vi ska delta i invigningen av Marinmuseets utställning om den uppseendeväckande händelsen. Klockan tolv i morgon, med pompa och ståt, öppnas portarna. Men här har vi det trevligt, till och med gemytligt. Besedin, andreofficeren på U137 och jag småpratar. Vi har nu träffats flera gånger tidigare. Den ryska vodkan smakar utmärkt och samtalet flyter lätt, ända tills någon abrupt ställer frågan till Besedin:

”Visste ni verkligen inte var ni var?”

Han svarar, med ett skratt:
”-Klart att vi visste var vi var!”

”-Men hade ni någon uppgift?”

”-Klart att vi hade en uppgift!”

"-Vilken då?”

Ett vänligt, men menande leende till svar...

”-Men kärnvapen då, hade ni det?” 

”-Det är klart, att vi hade kärnvapenstridsspetsar. Våra torpeder var så oexakta och våra mål så stora, att vi måste ha största möjliga vapenverkan!” 

Efter några ögonblick av total tystnad börjar samtalen igen, tvekande, lite osäkert.
Det tar en stund, innan den goda stämningen åter infinner sig.
Jag har noggrant memorerat Besedins nästan nonchalanta svar.




2011
År 2011 får forskare i studien om ”Det kalla Kriget” tillgång till U 137 topphemliga operationsorder, där det bl a framgår att hon är kärnvapenbestyckad.

Två höga f.d. sovjetiska marinofficerare uppger också till svensk underrättelsepersonal, att fritagningsstyrkan stoppade efter överväganden där man kom fram till att svenskarnas överlägsenhet i kaliber (Tjurkö-batteriets 15,2 cm pjäser) gjorde att man inte kunde gå över gränsen utan tillstånd.


----------------------

Stort tack till Rolf Lindén för att jag fick möjlighet att publicera denna unika berättelse. Det vi alla bör fundera över är hur en liknande situation skulle ha hanterats idag. Finns samma politiska beslutsamhet nu som då? Har vi tillräckligt med militära resurser för att kunna hantera stå emot och hantera en liknande händelse, och framför allt, hade Ryssland agerat på samma sätt idag som då givet nuvarande förutsättningar, efter fullbordat faktum? Dv.s. förhållandevis återhållsamt.

/ Skipper

19 april 2016

I sista minuten - Fem timmar på en arbetsplats i kalla krigets skugga (Del 3 av 4)



I dag fortsätter vi med den tredje delen i berättelsen från U-137 incidenten signerat Rolf Lindén som då var chef för operativa sektionen (C Op) vid Blekinge kustartilleriförsvar, och var den person som i praktiken ledde verksamheten från fredsstabsplatsen under de kritiska timmarna och dygnen. 

Har du inte läst Del 1 och Del 2 så gör det först!

/ Skipper

--------------------------

Den sovjetiske amiralen visar ingen tvekan. Han tycker förmodligen att hans läge är ganska gott: Han har order att hämta sina nödställda sjömän, vilket Sovjet anser sig ha all rätt till.

”Det kan inte en småstat utan allierade ha något att invända emot, dessutom är ju alla, enligt internationell rätt, skyldiga att undsätta människor i sjönöd, eller hur? Dessutom måste jag snabbt få hem ubåten, innan någon hittar de där komprometterande kärnvapenladdade torpederna, som ubåten har i sina tuber.

Men om svenskarna ändå skulle agera enligt sin fåniga IKFN? Om jag blir anfallen av svenskt flyg, när jag försöker rädda sjömännen, försvarar jag mig bara. Mitt robotluftvärn är överlägset och vi har bra koll på svenska attackflyget, vi hinner in på svenskt territorium, innan alltför många är klara. Dessutom kan det alltid diskuteras, vem som sköt först. Jag har till och med råd att låta svenskarna skjuta först, bara för att det ska se bra ut i historieboken .

De svenska torpedbåtarna är ett ännu mindre problem. Jag bryr mig inte om dem. Om de skulle försöka anfalla, försvarar jag mig bara, återigen. Jag är helt överlägsen i räckvidd och eldkraft. Däremot är det ett problem, om den svenska ubåten, som provsköt deras nya antiubåtstorped igår, är kvar i området. Den kan förstås inte ha full torpedlast, men det är illa nog. Där måste mina ubåtsjägare lägga manken till, för den kan ställa till verklig oreda. Men visst, om den anfaller, försvarar jag mig bara.

Den där nya eldledningen på Torhamn är heller ingenting att oroa sig för. I värsta fall råkar det finnas ett kustrobotbatteri där nu, förutom försökspjäsen, men man kan i alla fall inte eldleda på Gåsefjärden och söderut och när vi väl hämtat ubåten blir det hursomhelst inga problem. INGEN skjuter på räddade sjömän på väg hem. Kvar är bara det där gamla kustartilleribatteriet på Tjurkö. Bra av KGB5 att totalt infiltrera fredsrörelsen i väst! Tack vare den där naive holländske studenten vet jag, att batteriet saknar eldledning; ja, vi har ju själva kollat förstås, så batteriet är ofarligt. För det skulle ju bli litet svårare att förklara, varför jag först måste skjuta bort några gamla kanoner och några dussin svenskar på torra land, innan jag kan rädda nödställda sjömän. Det är bara att tacka Amiralitetet i Moskva för de goda underrättelserna!”


Äntligen kommer rapporten: ARTE 719 på plats! En samfälld suck går genom OP-rummet. Men det är nu bara en kvart kvar innan Sovjet kan bryta territorialgränsen, vi HINNER INTE! Jag griper vårt sista halmstrå. Eldledningen får order att omedelbart strömkoppla samt starta radarn i spaningsmod. Förtrytsamma invändningar kommer omedelbart: Eldledningen är inte horisonterad ännu! Jag vet det. Den måste vara i absolut våg, för att mätvärdena ska ge underlag för maximal träffsannolikhet. MEN DET ÄR INTE DET, DET GÄLLER NU! För jag vet, att signalspaningsutrustningarna därute ögonblickligen registrerar och identifierar artillerieldledningen och att den sänder i spaningsmod. Men de kan INTE se, huruvida stationen är i våg eller ej och chefen därute tänker förstås inte ens tanken, att vi skulle missa något sådant. Efter ett par evighetslånga minuter kommer så rapporten: Ja, vi sänder. Ja, vi ser fritagningsstyrkan på radarn. Vi mäter kurs och fart. Kursen och farten är förstås samma, som styrkan haft tidigare, men nu har vi en egen lägesbestämning och kan själva avgöra om, var och när styrkan bryter gränsen.

De främsta fartygen är nu bara två kilometer från gränsen. Nästa order: Gå över i målföljning, mät på det största ekot! Det är jagaren 446 med amiralen ombord, och den bästa signalspaningsutrustningen. Amiralen ska direkt få veta, att vi har låst på hans fartyg. Vad gör han åt det?

Invändningarna kommer givetvis som ett brev på posten från Tjurkö. De därute måste tro att jag helt tappat koncepterna. ”Vi har ju inte mätt in oss än och inte nordorienterat!” ”Vi har inte kopplat in pjäserna än och det går ju inte att skjuta!” Visst, för högsta träffsannolikhet måste systemet vara orienterat mot geografiska nord på delar av ett streck när, och dessutom vara inmätt i rikets koordinatnät med centimeternoggrannhet. Det är faktiskt knappt ett år sedan jag var ställföreträdande bataljonschef på en av våra rörliga kustartilleribataljoner. För att begripa att det inte går att skjuta, om pjäserna inte är inkopplade, behövs ingen större taktisk utbildning. Men amiralens signalspaning kommer inte kunna avgöra, om vi är orienterade, inmätta eller har pjäserna inkopplade. Själv kan han bara utgå från, att så är fallet. Han vet, att vi ännu inte räcker riktigt fram till honom, men några kilometer efter det han passerat gränsen så.

”Men hur som helst är det ju inte säkert att svenskarna vågar öppna eld i alla fall….. Det är bara att fortsätta, order är order.”

I oprummet kokar det. Alla ryggar med fältskjortor är genomvåta, till och med sekreteraren, som även i stressade lägen är lugn och sval, ser något varm ut.

All annan verksamhet har avstannat. Här står det och väger.

Nästan motvilligt kommer rapporten:
Vi målföljer på största jagaren.

Någon minut senare:
"Samma kurs och fart som tidigare." 
"Tusen meter kvar till gränsen."
Kort.
Lakoniskt.
Professionellt.

En enda möjlighet kvar. Hoppfrekvensen.
Eldledningens radar har en topphemlig funktion, i och för sig känd av operatörer och vissa taktiker och av Sovjet förstås (allt annat vore ju tjänstefel från deras sida!) Och ett hot, man inte kan göra något åt, är mer skrämmande, än det man inte vet om!). Hoppfrekvensen. En radar sänder ut tusentals pulser per sekund för att mäta in målet. Pulserna sänds på en fast frekvens. När man bestämt den frekvensen, går det att skicka ut egna pulser på samma frekvens, med följd att radarn störs och får svårt eller hindras att mäta. Men ARTE 719:s hoppfrekvensfunktion är annorlunda: den sänder ut en puls på en slumpvald frekvens och tar emot den. Nästa puls sänds på en helt annan slumpvald frekvens, o.s.v. Den som försöker störa är alltid ett steg efter och därför alltid på fel frekvens. Inte nog med det; radarn avgör också slumpmässigt hur många och när pulserna skickas ut per sekund. Dubbelt omöjligt alltså. Inte vet man, på vilken frekvens man ska störa och inte heller, när man ska skicka tillbaka en falsk eller störande puls. Signalspaningen kan bara se, att radarn börja sända inom ett stort frekvensområde. Enda motmedlet är att slå ut radarn med något vapensystem. En signalsökande robot ligger närmast till hands, den går ju så att säga på roten till det onda med minsta möjliga kringskador.

Amiralen har säkerligen det alternativet redan uppe. Vi har ju spänt musklerna genom att låta Torhamnseldledningen påminna jagaren om sin existens då och då. Att Tjurköbatteriet med sina fyra pjäser nu målföljer på honom, har fått vågen att slå över till hans nackdel. Hans underrättelser har varit felaktiga! Men svenskarna vågar kanske ändå inte öppna eld, när han kommer närmare. Om det nu är ett kustrobotbatteri därute på Torhamn, är han redan innanför dess räckvidd och i så fall skickas redan eldledningsinformation från radareldledningen på Tjurkö till kustrobotbatteriet. Men det är en sak, en svensk vapeninsats en helt annan

”Vågar verkligen den svenska försvarsmakten utmana min nära totala lokala styrkeöverlägsenhet, när jag ändå bara ska rädda några nödställda ubåtsmatroser? Visst skulle jag kunna störa ut den där eldledningsradarn på Tjurkö för säkerhets skull – jag vet ju, att svenskarna har de strängaste order att endast använda hoppfrekvensmoden i krig – och till och med då bara, när det är absolut nödvändigt. Men det blir svårt att förklara, varför jag håller på och stör svenska vapensystem, när jag bara är ute på en undsättningsexpedition. Nej, fortsätt enligt planen.”

1000 meter kvar. Tre minuter. Nu är stämningen i OP-rummet nästan iskall i stället.

BLUFFEN HAR HITTILLS INTE GÅTT HEM!

700 meter kvar. Två minuter. Nu finns ingen återvändo!

”Gå över i hoppfrekvensmod!”
”Skriftlig order erfordras. Vi är inte i krig”. ( Inte än, nej…)
”Skriftlig order kommer. Förbered!”

Jag kastar ner två rader på ett papper, undertecknar. Sambandsofficeren och sekreteraren vidimerar min namnteckning.

”Skriftlig order utfärdad och vidimerad!”

”Jag går över till hoppfrekvens. Målet håller samma kurs och fart. 400 meter kvar!”

Trettio o ä n d l i g a sekunder.

”Oprummet!”

”Kom!”

”Målfarten går ner!

"Vänta! …………."

"Vänta!..........."

"Vänta!........... Målet har stoppat!”

Bluffen gick hem, till sist.
Klockan är 2100.



Fortsättning följer...