Decemberöverenskommelsen

När statsminister Stefan Löfven i dag på morgonen kallade till presskonferens så var det primärt för att annonsera att det inte kommer att blir något extraval den 22 mars som tidigare annonserat. Efter att regeringen och allianspartierna i all hemlighet har genomfört överläggningar och funnit vissa överenskommelser om formerna för hur att kunna regera med en minoritetsregering, så har de sex partierna tillsammans även pekat ut tre områden där man vill se breda politiska överenskommelser.

Sida vid sida med statsministern stod samtliga alliansledare och Miljöpartiets båda språkrör, och det var något överraskande miljöpartiets Åsa Romson som hade fått uppgiften att nämna vilka områden som överenskommelserna omfattade, kollegan Gustav Fridolin hade fått uppgiften - att vara tyst.

Det första området av de tre som omnämndes var försvars- och säkerhetspolitiken, men några detaljer runt denna överenskommelse fick vi inte ta del av, så frågan är då vad partierna ser framför sig?

Inom området försvar och säkerhet så är det egentligen två huvudsakliga punkter där man inte alls har varit eniga. Inom säkerhetspolitiken så är det givetvis frågan om NATO och inom försvarspolitiken så är det finansieringen och därmed ambitionsnivåerna för vårt försvar. När det kommer till Natofrågan så är det högst osannolikt att man ens har diskuterat ämnet eftersom de båda regeringspartierna klart och tydligt har deklarerat att ett medlemskap i Nato är helt uteslutet. I den frågan får man troligtvis ett tyst stöd av Centerpartiets som inte kommit längre än att man eventuellt kan tänka sig att utreda ett medlemskap. Enbart Folkpartiet och Moderaterna har öppet förespråkat detta.

Då återstår således frågan om försvarets framtida finansiering, och här finns som bekant en hel del problemområden att hantera. Inom regeringen så har Miljöpartiet tidigare aviserat att man vill sänka försvarsanslaget med mångmiljardbelopp, men de tvingades överge den linjen vid regeringsbildningen i september. Allianspartierna lade i våras fram ett långsiktigt finansieringsförslag där en succesiv ökning av försvarsanslaget skulle ske, men den märkbara ökningen kommer inte förrän runt 2023 då anslaget skulle ha ökat med 5,5 miljarder.

När försvarsberedningen den 9 maj inför sin slutrapport skulle komma överens om finansieringen så ville Socialdemokraterna som enda parti öka på Alliansens bud med ytterligare 900 miljoner från 2018, något som Moderaterna genom Cecilia Widegren bemötte med motbudet 75 miljoner och därmed var förhandlingarna över eftersom ambitionsnivåerna var allt för olika.

Inom Alliansen har dock Folkpartiet och Kristdemokraterna stuckit ut, åtminstone i debatten. Både Jan Björklund och Göran Hägglund har vid flertalet tillfällen deklarerat att det krävs kraftåtgärder i syfte att öka försvarsförmågan med anledning av det försämrade omvärldsläget. Men med sex riksdagspartier, alla med olika ambitionsnivåer rörande försvarsfrågan så är förmodligen ingenting klart på långa vägar. Min bedömning är att man inte har berört ämnet över huvudtaget ännu, utan inväntar arbetet med propositionen inför det kommande försvarsbeslutet.

I det underlag som Försvarsmakten överlämnade till regeringen den 16 december så konstaterar ÖB att försvarets förmåga är för låg. Försvarsmakten konstaterar också att ambitionsförändringarna från försvarsberedningen kräver ett betydligt större ekonomiskt utrymme för att kunna genomföras. Flera partier, däribland Folkpartiet anser redan nu att dessa ambitionsökningar är för lågt satta.

Men när de sex partierna genom Åsa Romson deklarerar att ”ett försämrat och försvårat säkerhetspolitiskt läge understryker vikten av samverkan kring försvar- och säkerhetspolitik” så betyder det förhoppningsvis någonting även i praktiken. Eftersom Natofrågan med stor sannolikhet kan uteslutas så återstår då enbart frågan om att öka försvarsanslaget och därmed öka försvarsförmågan. 

För att möta de faktiska behoven som omvärldsläget ovillkorligen dikterar så måste denna sexpartiöverenskommelse innebära miljard- och inte miljonbelopp i anslagsökning, och det redan nu, men absolut senast från 2016. Vågar vi hoppas på att trenden som inneburit åratal av nedskärningar inom försvaret nu på väg att brytas genom dagens besked?


Uppdaterat: Med anledningen av att det under kvällen har kommit uppgifter att Ryssland har mobiliserat militära enheter i Kaliningradområdet så finns det all anledning att se över finansieringen redan nu, så tillvida att det inte redan är för sent.