Flottans framtida fartygsbestånd?

I skuggan av den pågående debatten om en eventuell beställning av JAS 39 Gripen E/F, eller var detta så småningom landar, så tänkte jag i detta inlägg ta upp behovet av nya marina stridsfartyg. En debatt som inte förs över huvudtaget, åtminstone inte i media eller på politisk nivå.

Att en uppgradering av JAS 39 Gripen är nödvändig för att kunna hantera den nya generationens stridsflygplan som kommer att finnas i vårt närområde i form av bl.a. Su-35 och PAK FA är självklar till och med för en sjöman. Den som förfogar över bäst flygprestanda och bäst sensorer/vapen vinner - enkelt. En nödvändig uppgradering av JAS 39 Gripen i syfte att kunna hålla hyfsat jämna steg med ovan nämnda flygplan har i debatten ställts mot att ex. marinen (eller armén) helt måste avvecklas. Den debatten är självklart olycklig trots realiteten i det faktum att om inte ytterligare medel tillförs i försvarsanslaget så går inte ekvationen i hop. Detta har ÖB varit tydlig med. Men det är inte bara flygplanssystem som behöver omsättas.

Även flottans behov av nya fartyg och vapensystem börjar närma sig en kritisk nivå.

- Va, flottan har ju precis fått en massa nya Visbykorvetter? 

Så tänker säkert den oinvigde, media och så även många politiker som i bästa fall känner till att det finns ett fartyg som heter korvett. Men så enkelt är det tyvärr inte. Behovet av omsättning/modifiering av fartyg är stort och jag ska försöka att tydliggöra de framtida behoven i detta inlägg.  

Stommen i flottan kommer under överskådlig tid att utgöras av fem Visbykorvetter.
Att ingen av dessa (i slutlig konfiguration med vapenintegration) är överlämnade till Försvarsmakten trots tolv år sedan sjösättning av första fartyget, är självklart inte särskilt smickrande i sig, men det är en helt annan historia.

Ett av problemen är att Visbykorvetterna snart har förbrukat en tredjedel av sin livslängd om bedömt 35 år redan innan de levererats. I en jämförelse med tidigare fartygssystem kan vi konstatera att livslängd var ännu kortare. Patrullbåtar (25 år), robotbåtar (30år), korvett Stockholm (30år). Ett operativt problem med Visbykorvetten är också att fartyget som bekant saknar lv-robot. Sjömålsroboten Rb15 MkII behöver omsättas inom ett antal år och ubåtsjakttorpeden Tp45 sjunger på sista versen. För att hålla dessa vid liv ytterligare en tid i väntan på att de helt avgörande vapensystemen kan omsättas så har Försvarsmakten beställt vidmakthållande av Rb-15 och nya batterier till Tp45. Detta framgår i den nyligen utgivna delårsrapporten. I längden är detta ändå inte hållbart. Redan innan fartygen är levererade så har vi med andra ord end-of-life problem med avgörande delsystem, i detta fallet vapensystem.

I skrivande stund, innan de fem Visbykorvetterna levereras i version 5 (sjömålsrobot m.m.)  förfogar flottan över fyra operativa beväpnade stridsfartyg i form av två korvetter av Stockholmsklass och två korvetter av Göteborgsklass.

HMS Stockholm och HMS Malmö är planerade att utrangeras 2014/2015.
Detta är trots allt ett rimligt beslut då dessa fartyg har gjort sitt rent materiellt sett och behöver omsättas. Många utan djupare kunskap om systemet anser att fartygen ska vidmakthållas. Detta skulle dock kräva relativt krafatfulla materiella åtgärder som kan bli svårt att försvara rent ekonomiskt. Det största problemet för flottan är att dessa trotjänare inte kommer att ersättas  (på papperet ersätter Visbykorvetter dessa två fartyg) då våra politiker har beslutat sedan långt tillbaka i tiden, att Sverige endast ska ha sju (7) korvetter, varken mer eller mindre. En numerär som självklart är helt tagen ur luften av politisk-ekonomiska skäl, och helt saknar gund i en säkerhetspolitisk behovsanalys. Ingen hänsyn har heller tagits till att fartyg genomför löpande översyner och större modifieringar. Om den politiska nivån vill sätta en absolut siffra på antalet fartyg så hade det varit mer rimligt att besluta hur många rustade och bemannade fartyg som skulle finnas tillgängliga över tiden. I nuvarande läge kan man eventuellt räkna med att 4-5 fartyg kan hållas tillgängliga över tiden om den totala numerären är satt till sju. Ibland är det "insatta insatsförsvaret" d.v.s. tillgängliga förband det viktiga, men i detta fallet har man dock inte tagit hänsyn till den egen klyschan.

Korvetterna av Göteborgsklass,  HMS Gävle och HMS Sundsvall lever kvar.
Dessa två individer blir de enda två stridsfartygen utöver Visbykorvetterna som överlever den pågående slakten av flottan, något som pågått storskaligt sedan FB-04. Men här finns också stora problem som måste hanteras. Dessa två fartyg måste genomgå en HTM för att kunna bibehållas under en längre tid. Fartygen är redan nu 22 år. Detta är självklart ett projekt som kräver omfattande ekonomiska medel ur materielplanen och som dessutom kräver ett beslut av regeringen, något som självklart ännu inte är taget. Just nu verkar inga beslut tas rörande större materielprojekt för Försvarsmakten. Om pengar för den omtalade uppgraderingen/nyanskaffningen av JAS 39 Gripen tvingas tas från nuvarande anslag utan att ytterligare medel skjuts till, kan nog även detta projekt ligga i farozonen.

Nya vedettbåtar som ersättning av bevakningsbåtar skall även dessa in i materielplanen.
De redan "utrangerade" korvetterna av Göteborgsklass, HMS Göteborg och HMS Kalmar är planerade att  genomgå HTM parallellt med systerfartygen. Dessa skall efter HTM inte tjänstgöra som korvetter, utan som vedettbåtar. Dessa två fartyg skall ersätta nuvarande bevakningsbåtar samt HMS Jägaren. Även här krävs pengar i materielplanen samt ett regeringsbeslut. Just nu råder det stor brist inom båda dessa punkter.

När detta projekt projekteras så får vi verkligen hoppas att någon är så pass klok så att man inte avvecklar möjligheten till att verka med RBS-15 systemet som redan finns installerat ombord. Även om man bygger om en korvett till vedettbåt och avvecklar sensorer/vapensystem så finns det ingen anledning att demontera hårdvaran i robotinstallationen. Även om fartygen i rollen som vedettbåtar inte kommer att bära robotar på däck så måste infästningar för robotställ och övrig utrustning bibehållas för den händelse att flottan behöver fler vapenbärare. Tyvärr tror jag ingen är så pass pro-aktiv i denna fråga, varför jag har små förhoppningar. Detta är en fråga som självklart måste bevakas.


Bristen på stödfartyg är också ett problem som måste hanteras
I dag har vi ett enda stödfartyg i HMS Trossö. Vi har redan avvecklat HMS Visborg, Utö och Gålö som alla varit stödfartyg och avvecklats utan att ersättas. HMS Ornö, ett systerfartyg till Trossö som köptes in av FMV som ersättare för Visborg är en annan materielskandal som det pratas tyst om. Man lade ner (minst) 52 miljoner i henne innan man insåg att hon var i så dåligt skick att man avbröt hela projektet.

Projekt L10 (stort stödfartyg) hoppas jag att man lägger på is och i stället satsar på två renodlade stödfartyg till sjöstridskrafterna i likhet med vad som finns/funnits tidigare men med möjlighet till att landa helikopter. Ett sådant projekt skulle bli avsevärt billigare än nuvarande L10. Mer om detta i ett kommande inlägg.


Framtida vägval i stridsfartygsfrågan!
Regeringen har redan i inriktningspropositionen från 2008 beslutat om att marinstridskrafterna primärt skall inriktas mot verksamhet i närområdet.

Marinstridskrafterna ska primärt utveckla förmågan att verka i vårt  närområde genom att skydda svenska intressen till havs. 

Detta borde rimligen även påverka valet av framtida stridsfartyg som Försvarsmakten måste börja planera för redan nu för att kunna ersätta Gävle/Kalmar om ca 10 år. Vi bör rimligtvis även öka numerären till att omfatta fler än totalt sju stridsfartyg varför en förstudie omfattande minst fem nya stridsfartyg i en serie bör starta omgående.

Vägvalet man måste göra är att rikta in en studie mot antingen större, eller mindre stridsfartyg?

Ett val av större stridsfartyg har fördelen att kunna operera på större vatten (world wide) utan att vara begränsad av våghöjd. Man har också möjlighet att operera och hangarera helikopter från/på det enskilda fartyget (organic helo). Nackdelarna är att kostnaden för fartyg av fregatts storlek också blir avsevärt mycket högre, och för svensk del skulle leda till färre individer av ekonomiska anledningar. Inomskärs ubåtsjakt i svensk skärgård är också något som ej kan bedrivas med större fartyg av fregatts storlek.

Väljer man mindre stridsfartyg av motsvarande korvetts storlek blir självklart storleken i sig en begränsning på större vatten. I Österjön bör storleken ej bli begränsande då ny teknik i framtiden bör kunna medge avsevärt bättre sjöegenskaper även för mindre fartyg. Fördelarna med ett mindre fartyg är i första hand att kostnaden blir lägre (om man köper konventionell beprövad teknik) och således kan man erhålla en större numerär av fartyg. Man bör erhålla minst 5-6 korvetter till kostnaden av 2 fregatter. Andra fördelar är att kunna operera dolt såväl i, som från svensk skärgård. Beprövad svensk ytattacktaktik.


Vilken väg bör vi då välja?
Då den primära inriktningen för marinstridskrafterna är närområdet (vilket omfattar Östersjön och västerhavet) så bör det självklara valet vara att inrikta en anskaffning mot fartyg av korvetts storlek.
Primärt bör detta beslut fattas mot att öka numerären av slagkraftiga fartyg för nationellt bruk. För nationellt bruk ska också fördelarna med den svenska skärgården användas av oss och där lämpar sig fartyg av fregatts storlek mindre bra. En annan stor anledning till att beslutet bör falla på detta alternativ finns även det att återfinna i inriktningspropositionen.

Det är prioriterat  att verifiera och påbörja operativ verksamhet med korvett av Visbyklass,  samt att vidmakthålla undervattensförmågan.

Ubåtsjakt i svensk skärgård kräver tillgång till ett stort antal plattformar, såväl fartyg som helikoptrar. Då är fler mindre enheter en framgångsfaktor.


Vad talar mot ytterligare en anskaffning av mindre fartyg?

Försvarsmakten har numera, tyvärr, ett stort behov av att synas i media för att kunna motivera sin existens. Att Försvarsmakten dagligen upprätthåller incidentberedskap och hävdar vårt territorium varken syns eller uppmärksammas i media. Åker man med ett (mer eller mindre) obestyckat fartyg till Adenviken i jakten på pirater så får det däremot väldigt mycket utrymme i media. Således är tyvärr alltför många av de högre cheferna inom Försvarsmakten, samt våra politiker mer intresserade av den typen av verksamhet än att upprätthålla en stark förmåga inom ramen för det nationella försvaret.

Man brukar då stödja sig mot följande skrivning i inriktningspropositionen.

Marinstridskrafterna ska också kunna delta i lämpliga marina insatser tillsammans med andra länder i och utanför närområdet.

En beskrivning som som jag anser är helt riktig och relevant. Problemet blir om beslutsfattarna skjuter in sig enbart på den delen kopplat mot materielanskaffning i syfte att stötta sin egna argumentation för större fartyg. med syftet att deltaga i internationella operationer och insatser utanför vårt närområde. Jag vill dock påpeka att Sverige redan nu deltagit i lämpliga operationer för mindre stridsfartyg utanför närområdet. UNIFIL utanför Libanons kust är ett lysande exempel. Allt är med andra ord inte bara svart eller vitt.


Vapen och sensorer den viktigaste framgångsfaktorn!
Oavsett vilket fartyg, eller hur många som anskaffas så kommer alltid vapen och sensorer att vara den i särklass viktigaste frågan. Vi har förhoppningsvis lärt oss något att debacklet med integrationen på Visbykorvetter.

För ytstrid krävs en kvalificerad spaningsradar, signalspaningssensorer och en kvalificerad sjömålsrobot.
För luftförsvar krävs eldrörsartilleri, en kvalificerad lv-robot och motmedelssystem.
För ubåtsjakt krävs olika sonarsystem samt undervattensvapen i form av torpeder samt mindre au-vapen.
Köper man beprövad och operativa system kan utvecklings- och integrationskostnader hållas nere samtidigt som tiden från beslut till levererad produkt kan minskas. Vapen och sensorpaket måste ligga med i projektet redan från början för att undvika märkliga företeelser som "genomförandegrupper" och dylikt som stryker beslutade system och gör fartygen tandlösa.

Behovet att landa helikopter kan diskuteras. Ett absolut krav på detta gör fartyget ofrånkomligt större och således dyrare. En fråga man noga ska överväga.


Frågan om ett nytt stridsfartyg måste upp till debatt nu!
Försvarsmakten måste vara drivande och påvisa för den politiska nivån att beslut i dessa frågor måste tas upp till debatt omgående för att inte skapa fler förmågeglapp än vi redan har. Tiden rinner i väg alltför fort och vi ska inte låta oss luras av att vi snart får nya Visbykorvetter levererade. Dessa har om sagt redan förbrukat en tredjedel av sin livslängd utan att de ens nått operativ status. Låt oss inte göra om misstag som detta.

Åsikter i ovanstående sakfrågor är  personliga och kan således självklart deviera från marinens officiella linje, en linje som inte är helt tydligt kommunicerad till allmänheten. Förhoppningsvis kommer information i de olika sakfrågorna ut i officiella kanaler löpande.

Skriver artikel på newsmill - Klarar Sverige ett väpnat angrepp?

I dag publicerar Newsmill en artikel författad av undertecknad med rubriken
"Vi måste debattera om Sverige klarar ett väpnat angrepp"
Länk till artikeln här 

Även om artikeln inte publicerades förrän i dag så författades den redan för drygt en vecka sedan. Däremellan har såväl Lars Gyllenhaal som Stefan Ring (AFF) skrivit i samma ämne. Wiseman tar upp liknande aspekter i ett av de senaste blogginläggen med fokus på den enorma ryska upprustningen vi ser i vårt omedelbara närområde. En av anledningarna till just rubriksättningen på flera av artiklarna grundar sig mycket i seminariet med samma namn under Almedalenveckan.

Förhoppningsvis kommer försvarsdebatten inom en snar framtid att i allmänhet justeras något till att ånyo omfatta det nationella försvaret och närområdet, och inte enbart Försvarsmaktens verksamhet ur ett internationellt perspektiv.


UPPDATERING: ARTIKELN FINNS EJ LÄNGRE ATT TILLGÅ PÅ NEWSMILL. DEN FINNS DOCK RÄDDAD FÖR FRAMTIDEN HÄR.

Gästinlägg: Politiska tolkningen av hur att öka tillgängliga förband? - Flygvapnet (Uppdaterat)

Det förra inlägget som beskrev nedmonteringen av den svenska flottan har haft minst sagt många läsare och kommentarer. Inlägget har uppenbart även varit av karaktären "försvarsupplysning" då många har reagerat på de stora skillnaderna mellan nutid och tiden innan FB-00. Det tyder på att många inte känner till hur Försvarsmakten anno 2012 egentligen ser ut i praktiken, vilket är mycket bekymmersamt då en ny försvarsberedning precis ska startas upp och frågan är om våra politiker ens är helt insatta i det samlade läget?


Anledningen till att det förra inlägget kom till världen var en nyförfattad debattartikel i DN av Cecilia Widegren(m) som mer eller mindre sågade "den gamla Försvarsmakten uppbyggd på värnplikt, och hyllade "den nya Försvarsmakten". Läs gärna hennes debattinlägg här innan ni fortsätter läsningen.


Som en uppföljning kommer signaturen "Flygvapenofficeren" fortsätta med välbehövlig försvarsupplysning genom ett mycket bra inlägg av motsvarande karaktär, men ur ett flygvapenperspektiv. Här nedan följer inlägget av "Flygvapenofficeren". Läs och begrunda!


(Inlägget bygger i sin helhet på öppna källor som återfinns på internet)


--------------------------------------------------------------------

Jag tackar Skipper för utrymmet, det är viktigt att hålla debattrycket upp. Eftersom Skipper så vackert redan har ramat in ämnet avser jag att gå direkt till pudelns kärna, nämligen nedmonteringen, avvecklingen eller utvecklingen av det svenska flygvapnet.

Flygvapnets förhållanden är trots allt förhållandevis lätt att förklara. Vårt flygvapen har byggt på en spridningsprincip, i första hand för skydd men också för att kunna ge verkan över hela Sveriges yta. Det sistnämnda har betydelse för de norrländska förhållandena med tre flygflottiljer på halva Sveriges yta till skillnad mot södra Sveriges upp till femton flygflottiljer. Varje flygflottilj kunde försörja ungefär åtta flygbaser med hela eller delar av basbataljoner. I bas 90 systemet hade en flygbas en personalnumerär på mellan 1 000 till 3 000 man. I normalfallet sade man att en bas med tillhöranade bataljon bestod av 2 500 man. Utbyggnaden av bassystemet Bas90 avbröts i mitten på 1990-talet. För att gå händelserna lite i förväg så visar jag följande karta:

Källa: Jacobsson, Håkan, ”Svenskt behov av lufttankning?”, Enskild uppsats ChP 00-02, FHS 2002-06-20

Kartan visar vilket luftrum det svenska Flygvapnet skall hävda i förhållande till Europa. Jag länkar också gärna till Wisemans eminenta inlägg ”Alla ägg i samma korg” där Wiseman reder ut begreppen om flygbasers skyddsnivåer för att kunna leverera verkan. En flygbas måste kunna skydda flygplanen med fortifikatoriska åtgärder såsom att bygga hårdgjorda skydd, populärt kallade ”Shelters”, om vi skall härbärga många flygplan inom en trång yta. Vidare måste flygbasen göras i princip oåtkomlig för luftangrepp genom ett starkt luftförsvar med luftvärn som en av huvudkomponenterna. Alternativet är att sprida ut många flygbaser över ytan och göra varje flygbas så pass stor att vi kan parkera flygplanen med stort mellanrum samt att vi på varje bas har flera rullbanor samt en kraftfull organisation för att röja och reparera banorna.

För att uppnå en fullgod verkan av ett flygplan som luftförsvarskomponent i ett bassystem med få baser på en yta som Sveriges så måste vi ha ett flygplan med lång räckvidd. För att förtydliga resonemanget hänvisar jag till Chefsingenjörens ingående inlägg: ”Upprop rädda Ärnabasen. Ett flygplan med JAS 39 Gripens prestanda räcker inte långt om vi samtidigt vill ha mer än några få jaktrobotar med oss i området. Jag lämnar till läsaren att som tankeövning plotta de europeiska flygbaserna på ovanstående karta.

Likt Skipper börjar vi det egentliga inlägget med den pre-sekelskiftiska eran. Vid år 1999 hade vi sju flygflottiljer, ifrån norr räknat: Kallax/Luleå – F21, Frösön/Östersund – F4, Ärna/Uppsala – F16, Såtenäs/Lidköping – F7, Kallinge/Ronneby – F17 och Barkåkra/Ängelholm – F10.

Jag räknar i detta fall med att kunna flyga jaktförsvar utifrån utgångsbasering. Vid år 1999 Flög F21, F4, F16 och F17 med flygplan JA37 Viggen i luftförsvarsrollen, i bilden ovan beskrivs dessa flygplans aktionsradie med de större blåa cirklarna (ungefär 350 km) med tanke på en tid av 15 till 20 minuter för att bedriva luftförsvar i ytterområdet. En stridsflygdivision på F10 flög med flygplan J35J Draken som har en aktionsradie på cirka 25 mil med ovanstående resonemang. En stridsflygdivision på F10 och båda stridsflygdivisionerna på F7 flög med flygplan JAS39A/B Gripen.

Enligt boken Flygplankort 1999 är aktionsradien för flygplan JAS39 800 km. I denna aktionsradie får vi då räkna med att flygplanet startar och flyger med bränsleekonomisk hastighet en sträcka på 800 km och där skjuter sina vapen för att direkt vända och flyga hem med bränsleekonomisk hastighet. Som kuriosa kan nämnas att ”Flygplankort 1999” anger att flygplan JA37 har 1000 km aktionsradie.

Med detta resonemang förstår vi att det behövs baseringar utanför flygflottiljerna för att kunna tanka och ladda flygplanen. Wikipedia anger nedanstående tabell med flygbaser av Bas90-standard. Utöver dessa baser finns ett antal andra baser byggda enligt tidigare standard, dessa baser användes främst som reserv och sidobaser till aktiva huvudbaser.

Anläggningsnummer	Flygfält	Fältnummer	Utbyggnadsår	Övrigt
Anl 102	Gunnarn flygbas	Fält 28	1987
Anl 103	Hagshult flygbas		1983	Fortfarande militär flygbas idag (2012).
Anl 115	Råda flygbas	Fält 20	1990-91
Anl 119	Fällfors flygbas	Fält 40	1983	Enda flygbas 90 med krigsbergtunnel.
Anl 120	Örebro flygplats		1994	Idag Örebro flygplats.
Anl 136	Rommehed flygbas	fält 15	1990	Idag Borlänge flygplats.
Anl 143	Kjula flygplats	fält 56	1987	Idag Eskilstuna flygplats.
Anl 147	Visby flygplats		1992	Idag Visby flygplats. Idag Detachement till F 17 Kallinge.
Anl 160	Vidsels flygbas	fält 42	1989	Idag RFN RobotFörsökplats Norrland. Militärt.
Anl 170	Kubbe flygbas	fält 44	1990
Anl 171	Åmsele flygbas	fält 41	1985
Anl 177	Byholma flygbas	fält 85	1989
Anl 181	Färila flygbas	fält 46	1991
	Hasslösa flygbas	fält 6	1996
Anl 189	Jokkmokks flygbas	fält 49	1988	Idag delvis civil. Största Bas 90 anläggningen. Fortfarande militärt.
Anl 211	Karlstad flygplats		1997	Idag Karlstad flygplats.
Anl 301	Hässlö flygplats ,		1991	Tidigare F 1 Hässlö. Avser en kortbana på E18 öster om Västerås. Idag motortrafikled. Flygplatsen idag civil.
Anl 304	Frösö flygplats		1991	Tidigare F 4 Frösön. Idag Åre Östersund Airport.
Anl 307	Såtenäs flygbas		1990-91	Idag F 7 Såtenäs
Anl 313	Bråvalla flygplats		1981	Tidigare F 13 Norrköping. Idag Norrköping-Bråvalla flygplats. Berghangarer, fortfarande i militär ägo. Används som uppställningsupplag av utrangerad militär materiel.
Anl 315	Söderhamns flygplats		1978	Tidigare F 15 Söderhamn. Begränsad utbyggnad, enbart en kortbana. Idag civil flygplats.
Anl 321	Luleå flygplats,		1996	Idag F 21 Luleå. Delvis civilflygplats. Militär ägo.

Efter FB00, mot slutet av denna försvarsbeslutsperiod så ser vi följande karta uppenbara sig:

En stridsflygdivision på F17 och en stridsflygdivision på F21 har ombeväpnat till flygplan JAS39. Flygflottiljen F4 hinner i praktiken inte ombeväpna till JAS 39. Kartan över de kvarvarande flygbaserna hämtad från FHS-uppsats: Håkan Jacobsson, ”Svenskt behov av lufttankning?”, Enskild uppsats ChP 00-02, FHS 2002-06-20 ser då ut så här i norr:

Och i Söder, observera att Flottiljen F7 Såtenäs har fallit bort i hanteringen p.g.a närheten till baserna Råda och Hasslösa.

Man ser att Flygvapnet i detta skede skulle kunna täcka Sverige i luftförsvarsrollen på ett par timmar, den tid det tar att klargöra och transportera vapnen. Det här är en skamgräns för Flygvapnets förmåga att försvara Sverige.

I Försvarsbeslut 2004 så reducerades flygvapnet till det här med två insatsdivisoner vardera på Kallax och Kallinge. Aktionsradierna räcke till för att täcka Sveriges yta men med begränsning enligt resonemang i inledningen. I försvarsbeslutet angav man också att det inte längre var viktigt att kunna bedriva daglig flygverksamhet över hela Sverige.

Basläget blev detta:

Observera att vi har kvar två stridsflygflottiljer och två stycken insatsbaser, Hagshult (artikel) och Jokkmokk. Övriga vitmarkerat är försvarsmaktsägda flygplatser med varierande status. Vi har också skapat ett ”dike” i det geografiska mittsverige. (Försvarsmakten har publicerat ett eget dokument med information rörande dessa baser kopplat till vindkraftsfrågan / Skipper)

Inriktningspropositionen 2009 skapade inget nytt geografiskt läge. Man reducerade stridsflygdivisionerna till 75 %. Genom att lägga pliktlagstiftningen vilande så har vi också minskat möjligheterna att bemanna basbataljonerna som till antalet blivit två stycken. Soldater kostar pengar och det finns en svag förmåga att behålla de soldater vi rekryterar. Flygvapnets reella förmåga har gått ned sedan regeringsskiftet. Alliansregeringen kan inte beskyllas för att ha lagt grunden men de har valt att bygga vidare på den, dessutom har de har snålat på stomme, inredning och fasad på huset som grunden står på.

Låt oss blicka tillbaka till detta inläggs första bild. På varje bas skulle en halv stridsflygdivision kunna husera men hur delar man något som är tre fjärdedelar så stort i två lika stora meningsfulla bitar? Resultatet av regeringens förmågeövning är att vi kan basera ut en halv egentlig stridsflygdivison på en bas samtidigt som en fjärdedel av en egentlig division baserar annorstädes. Vi kan alltså leka med tanken att flygvapnets fyra stridsflygdivisioner baserar ut till åtta ställen, vilken uthållighet kan vi få om vi vill operera med fler än ett fåtal flygplan med tanke på hur reducerade de två flygbasbataljonerna är?

Vi måste också ställa oss frågan hur vi skall kunna utbasera till flygplatser som inte är förberedda för att kunna operera med flygplan 39. Var skall vi hantera flygplansammunitionen, hur får vi med oss verktygen som behövs, kan vi överhuvudtaget försörja flygplatsen med drivmedel av rätt kvalitet och ammunition? Sveriges yta är stor och hur många baser och divisioner finns i Europa om vi tittar på jämförbara ytor?

Vi måste också inse att de baser vi tidigare lagt ut stora summor för att iordningställa nu i rask takt ”återställs”. I ett första skede har man rivit upp basernas kommunikationsnät och plomberat skyddsrum och ledningsplatserna Bascentralen och Komandocentralen. Den 25 Juni i år var sista datum för att komma med anbud om att riva taxivägar, kortbanor, flygplanplatser, m.m. på Storuman/Gunnarns flygbas.

Förstörelsen pågår mitt framför våra ögon samtidigt som regeringen har mage att påstå att de ökar vår försvarsförmåga.

Med tanke på den inledande kartan tillsammans med Chefsingenjörens inlägg förstår jag varför regeringen är så motvillig att genomföra en luftförsvarsutredning. Med de förutsättningar som finns för att basera flygplan i Sverige så är JAS 39 Gripen helt fel flygplan. Men med tanke på våra åtaganden gentemot leasingkunder som operarar med flygplanet så skulle det svaret vara en aning genant.

/ ”Flygvapenofficeren”

UPPDATERAT 2012-07-18
Jag skulle vilja komplettera inlägget med tankar kring hur flygvapnets värnpliktiga tjänstgjorde innan sekelskiftet. Flygvapnets värnpliktiga soldater tjänstgjorde i elva månader, plutonbefäl som menig. Utbildningsgraden var sålunda hög på de soldater som utförde hantverket. Soldatera ryckte in fyra gånger om året. Flygvapnet hade sålunda ständigt tjänstgörande, i princip färdigutbildade soldater i organisationen tillgängliga direkt på order om beredskapshöjning.

Flygvapnet hade en grundberedskap som i stort sett liknar dagens basbataljon med den skillnaden att gårdagens soldater kunde åka ut till en delvis uppdukad bas. För att börja bedriva flygtjänst på bas så innebar det att plocka fram verktyg och tält på basen. Vi talar alltså om delar av dygn i tid för att börja bedriva försvar av Sverige, tid som ligger långt ifrån dagens, dessutom med mycket mindre ansträngning. Skillnaden mellan 1990-talets värnpliktsbaserade flygbasbataljoner och våra försvarspolitikers retorik om värnpliktsförsvarets nackdelar är så väsensskild att det är svårt att tro att de talar om samma sak som vi själva har tjänstgjort i.

Jag blir personligen i det närmaste förorättad av den retorik som föranledde Alliansens inriktningsproposition. Det är en skillnad på 1990-talets utbildning av flygvapnets värnpliktiga och det senare 00-talets utbildning av basbataljonens värnpliktiga. Med en inneliggande omgång soldater om år så blir det naturligtvis ett glapp i beredskapsförmågan men de soldater som muckade behövde banne mig inte några tre år på sig för att bli användbara. Vi hade i princip en färdig basbataljon vart annat år ifrån varje flottilj. Hade inte försvarsbeslut 04 tagits skulle vi sedan ungefär 2008 haft en rudimentär förmåga att bedriva luftförsvar ifrån våra flygbaser, det var organisationen som var gränssättande, inte personalförsörjningssystemet.

 /"Flygvapenofficeren"

----------------------------------------------------
Under dagen har det aktuella ämnet, jaktflyg och beredskap, förstärkts ytterligare genom att ryskt strategiskt bombflyg Tu-22 Backfire, beväpnade med kryssningsrobotar i dag har patrullerat över Östersjön. Se Wisemans inlägg i ämnet. I svensk media finns som vanligt inget att läsa om detta.


För att krydda inlägget ytterligare så publiceras nedan en bild över flygvapnets flottiljer och flygdivisioner 1983. Att förmågan inte ökat på något sätt alls sedan dess, inte ens efter alliansregeringens tillträde 2006 kan nog alla vara överrens om, t.o.m. våra politiker.

Försvarsavvecklingen:
Kustartilleriet 1, 2


Inlägg på andra bloggar i samma ämne:
Cornucopia om krigsflygbaser
Chefsingenjören om krigsflygbaser

Moderaternas tolkning av hur man ökar antalet tillgängliga förband?

När DN häromdagen publicerade en debattartikel där moderaternas främste representant (vice ordförande) i försvarsutskottet och tillika nyutnämnd ordförande i försvarsberedningen Cecilia Widegren återigen ondgjorde sig över hur dålig den gamla Försvarsmakten var, och hur bra den nya Försvarsmakten regisserad av bl.a. moderaterna är, då kändes det som bägaren rann över.

Widergren skriver bland annat följande i sin artikel

Med alliansregeringen har arbetet påbörjats för att stärka försvarsförmågan och öka antalet tillgängliga förband.

Arvet från värnpliktstiden med ett försvar med låg beredskap och ett dåligt användande av resurser, hör gårdagen till. Det fanns två parallella insatsorganisationer – en för försvaret av Sverige, bemannad av värnpliktiga, och en för internationella insatser, där man var tvungen att rekrytera nya soldater för varje insats.

Genom att göra värnplikten vilande och införa ett personalförsörjningssystem byggt på frivillighet får vi istället ett mer effektivt försvar med en sammanhållen insatsorganisation. Samma soldater, sjömän och officerare kan användas både i Sverige och utomlands och förbanden håller samman över tid och kan behålla och utveckla sin kompetens. Detta är helt avgörande i dagens konfliktmiljö.

Widegren har uppenbart lyssnat alltför mycket på den förre försvarsministern Sten Tolgfors, då hans argumentation och sätt att tolgföra "den nya Försvarsmakten" lyser igenom alltför tydligt då Widegren ska finna sina egna argument för att motivera den politik som partiet valt att föra i försvarsfrågan.

Det mest beklämmande är att Widegren och övriga försvarspolitiker får stå mer eller mindre oemotsagda i frågan då man hävdar att man med sin försvarspolitik ökat antalet tillgängliga förband? Detta då hon till stor del har helt fel i sak. Marinen och flygvapnet har alltid haft stående insatsklara förband med mer eller mindre samtliga fartyg och flygplan som funnits. Insatstiden har varit allt från några minuter till som längst en vecka. Att nuvarande försvarspolitiker helt bortser från detta faktum då man räknar tillgängliga förband nu jämfört med förr är skrämmande.

Bara för att redovisa fakta så finns här nedan tre olika bilder som representerar svenska disponibla/operativa sjömålsrobotbestyckade stridsfartyg vid tre ögonblickstillfällen. Den första bilden representerar 1999, dvs innan Försvarsbeslutet 2000 (FB-00), den andra efter FB-00 och den sista bilden representerar tiden efter FB-04 d.v.s. nutid (2012). Cirklarna runt fartygen representerar den ungefärliga räckvidden på sjömålsrobotsystemen (Rb15 resp Rb12).

Ytattack 1999
2 korvett typ Stockholm
4 korvett typ Göteborg
12 robotbåt typ Norrköping
8 patrullbåt typ Kaparen
4 patrullbåt typ Hugin
Cirklarna runt fartygen redovisar den ungefärliga robotportén för Rb-15 resp Rb-12.

Som bilden här ovan redovisar så hade Sverige fortfarande en flotta att räkna med. Av ovanstående fartyg var samtliga förutom ca sex enheter fullt bemannade och övade för krigets krav. Övningsverksamheten var dessutom omfattande. De fartyg (ca 6st) som ej hade ordinarie besättningar låg i materielberedskap och kunde inom några dagar efter att lastat förnödenheter och ammunition kasta loss. Besättningar till dessa fartyg hade med mycket kort varsel kunnat plockats i hop av föregående års värnpliktskull och officerare från staber och skolor. Således hade man omedelbart haft 30st stridsfartyg disponibla för insats med sjömålsrobot Rb-15 eller Rb-12.

Ytattack 2003
2 korvett typ Stockholm
4 korvett typ Göteborg
6 robotbåt typ Norrköping
8 patrullbåt typ Kaparen

I samband med försvarsbeslutet 2000 (FB-00) så reducerades antalet ytattackfartyg vilket bilden ovan illustrerar. Detta då det enda sjögående enheterna på västkusten (den stolta 18. patrullbåtsdivisionen) avvecklades. I samband med detta så lämnade man västkusten helt utan kvalificerade robotbestyckade stridsfartyg. Även robotbåtarnas numerär halverades då sex stycken avvecklades och resterande sex genomgick en generalöversyn vilket bland annat omfattade integrering av RBS-15 MkII vilket ökade roboträckvidden från 70 till 100km. Denna integration skedde senare även på samtliga sex korvetter. Sedan kom försvarsbeslutet 2004........

Ytattack 2012
2 korvett typ Stockholm
2 korvett typ Göteborg

Försvarsbeslutet 2004 var det i särklass mest katastrofala beslut för svenska flottan sedan den grundades år 1522. I augusti 2005 avvecklades samtliga robotbåtar och samtliga patrullbåtar. Robotbåtarna hade då nyligen genomfört ombyggnad/modernisering med såväl nytt robotsystem (Rb15 MkII) och ett nytt tungt torpedsystem (Tp62) och hade utan problem kunnat vara i drift ytterligare antal år. Patrullbåtarna av Kaparenklass var när de avvecklades i mycket gott materiellt skick och var bestyckade med vardera sex Rb-12. Dessutom var patrullbåtarna mycket kvalificerade ubåstsjaktenheter. Robotbåtar och patrullbåtar avvecklades med motiveringen att Visbykorvetterna skulle ersätta dessa fartyg. Som bekant har det nu förlöpt sju år sedan dess, och någon robotbestyckad Visbykorvett har ännu ej levererats till Försvarsmakten.
Strax efter FB-04 så avvecklades även en korvett av Göteborgsklass (HMS Göteborg) och 2006 avvecklades även HMS Kalmar.

Återstoden av svensk operativ robotbestyckad ytattack är således fyra stycken korvetter.

När man läser att svenska politiker fortfarande anser att de nu stärker försvarsförmågan och ökar antalet tillgängliga förband genom sin s.k. reform, ja då blir man både trött och uppgiven. När man dessutom generaliserar genom att kalla hela värnpliktsförsvaret för förrådsställt, med låg beredskap och ett dåligt utnyttjande av resurser, ja då blir man till och med arg när man har ovanstående kalla fakta i bakhuvudet.

Att  lyssna till argumenten för den pågående försvarsreformen känns nästintill som en förnedring av all personal som gett sitt yrkesmässiga liv till att bemanna, vårda och att med svensk ytattack öva under stundom mycket krävande förhållanden, och fortfarande gör exakt samma sak i dag som tidigare. Skillnaden är att antalet tillgängliga plattformar i dag endast är ca 15% jämfört med tiden före FB-00 p.g.a. en katastrofalt förd försvarspolitik från såväl socialdemokrater som moderater.



Ps1) All information finns att finna i öppna källor och i synnerhet på http://www.forsvarsmakten.se samt http://www.fmv.se

Ps2) Motsvarande sammanställning skulle kunna göras över tillgängliga stridsflygplan, men detta överlåtes med varm hand till någon annan att göra.

Var finns amfibiebrigadernas ArtE 740?

På Försvarsmaktens internetsida kan man (2012-06-27) hitta följande information.

ArtE 740 kommer att utgöra kärnan i amfibiebrigadernas spanings- och ledningssystem för spaning mot såväl yt- som luftmål och med kapacitet för samverkan med sensorer, som ingår i andra typer av förband.

Radarsensorn i ArtE 740 är baserad på den nya generationen av spaningsradar och kan genom tillämpning av senaste teknik med hög precision särskilja stora och små mål samt vattenuppkast.

 Systemet, som monteras i splitterskyddade terrängfordon, kännetecknas av hög rörlighet i kombination med gott skydd mot olika former av vapenverkan och elektroniska störningar.

 ArtE 740 är också väl lämpad att användas i insatsstyrkor i internationell miljö.

Här har man sannolikt inte redigerat innehåll på ett bra tag.

För det första så finns det inga amfibiebrigader inom Försvarsmakten, inte ens i singular. Det har aldrig ens funnits någon amfibiebrigad mer än på papperet, och det var innan 2004 då brigadstrukturen skulle benämnas just Amfibiebrigad 04. ArtE 740 skulle enligt planen ingå i ett sensorkompani inom brigaden.

Amfibiebrigaden kommer att vara ett unikt förband för underrättelseinhämtning
med radarsensorer. Brigaden tillförs radarsensor ArtE 740 som är en flerfunktionsspaningsradar för upptäckande av luft-, mark- och ytmål. ArtE 740 skall bl a leda indirekt eld och sända måldata till luftvärnsförbanden. Samtliga ArtE 740 leds och samordnas för att minimera verkan av motståndarens störning och signalsökande robotar (SSRB).

Systemet bygger på att en AMB Giraffe PS-740 radar från Ericson Microwave placeras på det tyska 5-hjuliga splitterskyddade fordonet Piranha IIIC. Samma fordon levererades även som brigadledningsvagn avsett för amfibiebrigaden. Oklart i hur många exemplar just ledningsvagnen fanns/finns?

ArtE 740 planerades att levereras i sex exemplar till Försvarsmakten, men uppgifter gör gällande att endast fem exemplar levererades till FMV. Inget av dessa fordon är enligt uppgift levererat till Försvarsmakten p.g.a. omfattande förbandsnedläggningar och omstruktureringar (FB-00 och FB-04).

Från början var systemet avsett för spaning/eldledning inom kustartilleriet. När kustartilleriet avvecklades skulle fordonen användas inom amfibiesystemet (oklart till vad). När amfibiebrigaderna aldrig förverkligades fanns planer på att ArtE 740 skulle användas inom marinens sjöinfobataljon som mobila enheter för att vid behov kunna bidra till den nationella sjölägesbilden. Ett mycket bra användningsområde då fordonen är mycket snabba att gruppera och kan förflyttas snabbt. Fasta radarstationer går i bland sönder och då hade det varit önskvärt att snabbt kunna placera ut en mobil sådan för att täcka upp luckor i radartäckningen. Men så bra blev det förstås inte.

Ledningsvagnarna (de utan radar) har dock kunnat observeras inom projektet Artdemo, senare Bekdemo för ett antal år sedan.

Var de fem ArtE 740 finns i dag är mer oklart. Det finns dock tydliga indikationer på att några av dessa (förmodligen två) är uthyrda/sålda via FMV till Australien där armén använder dessa för "force protection" av baser. Främst för att lokalisera fientlig artillerield/granater? Se artiklar här och här samt en pressrelease från SAAB som modifierat minst ett (förmodligen två) system för Australien.

SE BILD PÅ EN AV DESSA HÄR

Detta system hade gjort sig alldeles utmärkt även i "den nya Försvarsmakten". Systemet hade företrädesvis kunnat användas på Gotland tillsammans med luftvärns- samt kustrobotförband som det tidigare skrivits om på denna blogg rörande behovet av försvarsförmågor på Gotland. Fordonen har hög rörlighet, är snabba att gruppera samt är lätta att dölja då de inte används. Dessutom så finns (fanns) de redan i svenska statens ägo, om än i FMV:s regi.

Än är det förmodligen inte försent, men då det kräver politiska vilja, ett säkerhetspolitiskt helhetsgrepp, samt tillförda medel i form av pengar och personal så är nog tyvärr förhoppningarna om att se ArtE 740 i Försvarsmaktens regi relativt små.

Har du mer info om systemet, var de finns i dag, eller något annat intressant att bidra med så lämna en kommentar.


UPPDATERAT: ArtE 740 står tydligen i ett förråd på Muskö. Används ej!

"Rejäl" militär upprustning på Gotland!

Den som läste rubriken i tidningen Hela Gotland blev nog först mycket positivt överraskad :
"NY MILITÄR BAS PÅ ÖN". Nu var detta så kallad falsk marknadsföring, eller rättare sagt det var ingen särskrivning då tolkningen först blev militärbas och inte som skrivet militär bas.

Det hela handlade  inte om att bygga en ny marinbas (t-bas) som ersättning för att man avvecklat Fårösundsbasen. Det handlade inte heller om att basera ett förband med långräckviddigt luftvärn och ett kustrobotbatteri på Gotland för att öka försvarsförmågan av Sverige i Östersjön, vilket hade stått i paritet med utvecklingen i närområdet.

Nej, det hela handlade om en förläggning för 40 soldater (GMU motsv) på Tofta skjutfält. Enligt helagotland.se så "byggs det rejält åt försvaret på Gotland". Tänk vad orden "det byggs rejält åt försvaret" och en "militär bas" har fått en avsevärt annorlunda innebörd i media efter den ödesdigra strategiska black-outen.

Men vem vet. Kanske är det så enkelt att att man bara behöver lägga en kundvagn i PRIO på ett lv-robotsystem till Gotland, eller är måhända ett servicemeddelande rätt väg att gå?
Hela Gotland 1,2

Ingen förtroendeingivande start för nya Försvarsministern

Vår nya försvarminister Karin Enström har tyvärr inte fått någon bra start på sin ministerkarriär.
Redan första dygnet deklarerade ministern att "kalla kriget är slut" och att "Just nu så är det så att det är länderna runt omkring oss som faktiskt drar ner sina försvarsbudgetar."


Inlägget hos Försvar & Säkerhet får tala för sig själv.

Vilka militära förmågor behövs på Gotland?

Sedan arméinspektören presenterade sin inriktning har i stort sett alla de s.k. försvarsbloggarna gett sin sin på Gotland och det militära läget, eller rättare sagt avsaknad av militära enheter på Gotland.

På denna blogg publicerades tidigare i dag ett kortare inlägg om en eventuell omedelbar avveckling av den marina basen i Fårösund (FårB), vilket nu har bekräftats i flera kommentarer både här och hos Wiseman.

Om man ur ett någorlunda realistiskt perspektiv tittade på Gotland, och vilka militära förmågor som bör skapas på ön snarast, i syfte att skapa ett trovärdigt försvar av ön. Men även för att kunna påverka en tänkt motståndare redan innan han satt sin första känga på ön, så måste man till att börja med lämna det gamla förbandstänkandet.

Att sätta upp vardera ett nytt kustartilleriregemente, pansarregemente, luftvärnsregemente m.m. är så klart helt orimligt. Orimligt ur ett nuvarande ekonomiskt perspektiv skall särskilt tilläggas. Försvaret av Gotland debatterades redan under Almedalsveckan i somras där man pratade om att återupprätta en Gotlandsbrigad. Tyvärr känns det som man sitter fast i de gamla truppslagen och hänvisar till och med till förbandsnamnet P18 i debatten. Det anser jag vara ett felaktigt tänkande redan från början.

Det som nu planeras för är att placera 14st stridsvagnar i ett förråd på Gotland. Dessa kommer ej att användas för övning, utan enbart stå i beredskap. Lyssna gärna på inslaget från 22 december 2011 när övlt Hans Håkansson tydligt deklarerar att dessa stridsvagnar kanske inte ens kommer att kunna användas i krig då det saknas luftvärn, ingenjörer och infanteri på Gotland. Håkansson har koll på läget kan man snabbt konstatera.

Hur bör man då göra för att snabbt återuppbygga upp en rimlig nivå av militär förmåga på Gotland?

För det första måste det tillföras ekonomiska medel för att möjliggöra detta, att omfördela medel inom nuvarande ram är inte genomförbart. Då måste för mycket tas bort på annat håll, något som är orimligt. Inte heller är det lämpligt att flytta befintliga förband och personal. Detta har prövats tidigare med begränsad framgång.

För det andra bör värnplikten återinföras i reviderad form, något som Gyllenhaal tidigare konstaterat, I annat fall kommer ekonomin och möjligheten att öva förbanden med jämna mellanrum aldrig att gå ihop ekonomiskt.

Om man nu trots allt vill återanvända namnet Gotlansbrigaden, så vad ska en sådan brigad innehålla? Att enbart transportera dit pansar är som att kasta pärlor till svin. En angripare måste kunna påverkas i luften eller på havet, d.v.s. innan första icke önskvärda kängan trampar Gotländsk mark. Det är helt avgörande. Det förutsätter även att den tunga materielen är på plats, personal kan möjligen flygas in med viss framförhållning, men en viss kader behöver finnas på ön redan från början.

Mitt förslag till en modifierad Gotlandsbrigad skulle se ut så här:


-Brigadledning
En brigadledning med uppgift att ledaoch samordna de militära enheterna på Gotland inkluderat hemvärnsresurser. En brigadledning måste dessutom samordna tillsyn och underhåll av materiel samt utbildning av personal.


- Tung Kustrobotbatteri med RBS-15
Ett antal mobila enheter som med stor rörlighet och möjlighet till egen inmätning av målläge kan verka mot sjömål på stora avstånd och således utgöra ett potentiellt hot mot någon som vill försöka ta och använda Gotland för egna syften. Använd tidigare KA TKRBB som gott exempel. Robotar finns redan och den mobila och moderna radarn ArtE 740 som ej längre används bör flyttas till Gotland.

- Luftvärnsbataljon
Helt klart är att om förband skall kunna verka på Gotland så måste förbanden och dessa baser luftförsvaras. En lv-bataljon är rimligt att placera på ön.Vilken typ av system som skulle förbandssättas låter jag vara osagt. Läs gärna ett inlägg hos Wiseman och framförallt kommentrarerna om de olika befintliga systemen. Att förbandsätta RBS-23 Bamse råder det delade meningar om. Jag skulle hellre se ett system med minst motsvarande förmåga och räckvidd som Patriot i syfte att skapa stor täckning i Östersjön.

- Markstridsförband
Hemvärn bör utgöra stommen, kanske förstärkt med Stridsfordon 90. men om Stridsvagns 122  avses transpoteras och förrådsställas på Gotland, så bör dessa givetvis nyttjas. Uppgifterna för markförbanden bör primärt vara att bevaka och skydda flygplats, hamn samt övriga enheter.

- Flygplatsenhet
En militär enhet för klargöring och enklare underhåll av militära flygplan på Visby flygplast vid tillfällig basering (finns redan idag).

-Hamnenhet
En militär hamnenhet som kan tillhandahålla och säkerställa drivmedel och övrigt behov av logistikstöd vid marina enheters tillfälliga basering på Gotland.

Det kanske saknas någon viktig pusselbit, men principen innebär att man samlar alla militära enheter under en chef och ledning på Gotland oavsett om det är armé- marin- eller flygvapenförband, eller om förbandet består av olika armétruppslag. Kan jämföras med tidigare MKG - Militärkommando Gotland, men i betydligt mindre skala.

Detta skulle med förhållandevis små åtgärder bygga upp ett kvalificerat skydd av Gotland, framförallt genom att placera långräckviddiga sjömålsrobotsystem och luftvärnssystem på ön. Detta skulle även bidra till att kunna verka mot luft- och sjömål i större delen av Östersjöns vatten vilket även stärker försvaret av fastlandet. Det innebär dessutom att vi sänder signaler till våra grannar att vi inte överger Gotland, det kanske viktigaste av allt!

Se även: Wiseman, F&S, Cornucopia

Sveriges ekonomiska zon

Den så länge omtalade gasledningen Nord stream genom Östersjön är nu färdigbyggd, invigd och driftsatt.
I samband med olika debatter runt denna gasledning har jag vid flertal tillfällen sett en hel del märkliga kommentarer, där det verkar råda en hel del okunskap rörande vad Sveriges ekonomiska zon egentligen innebär. Många verkar tro att den ekonomiska zonen är likställt med svenskt territorium, men så är icke fallet.

Senast i en artikel på marinbloggen hittar jag följande kommentar

Sverige accepterade att Ryssland skulle få bevaka gasledningen på svensk ekonomisk zon i Östersjön med militära medel! Men det är ett faktum, tack vare våra flata svenska politiker, jag vill inte säga statsmän. Det är ett faktum nu. 

Jag hittar även följande text i en artikel skriven om gasledningen

Men jag kan tänka mig att tillåta en rysk gasledning på svensk ekonomisk zon om Sverige får tillträde till att borda alla eventuella ryska skepp, som är involverade i bevakningen och bygget av gasledningen i våra ekonomiska vatten, om och närhelst vi vill, med åtföljande total öppenhet från rysk sida. Inga vapen, inte ens handeldvapen får vara tillåtna ombord, på vad som måste vara en civil rysk bevakningsflotta (på svensk ekonomisk zon)! Dessutom borde Sverige få rätten att suveränt avgöra om flottan sysslar med spioneri, om så är fallet så måste vi ha rätten att bannlysa bevakningsskeppen. Det kan tyckas vara svårsmälta bud för Ryssland, men när man tänker på det så inser man att det är fullständigt rimliga genkrav från Sverige.

Ovanstående är förstås helt felaktigt ur ett juridiskt och ett havsrättperspektiv.
Utanför svenskt territorium kan av förklarliga skäl ingen militär verksamhet förbjudas, inte heller kan utländska statsfartyg (bevakningsskeppen) bannlysas. För att reda ut begreppen så måste man titta på vad som gäller rörande svenskt territorium respektive svensk ekonomisk zon. Detta återfinns i UNCLOS.

Territorialvattengräns (TVG)
Svenskt territorium sträcker sig 12 nautiska mil (12NM) ut från den svenska baslinjen. Detta så till vida det ej är närmare till en tänkt mittlinje mellan två eller flera stater. Då gäller således mittlinjen mellan staterna som gräns. Ett exempel på detta är gränsen mellan Danmark och Sverige i Öresund.

Baslinjen utgörs av en tänkt linje mellan de yttersta skären eller öar. Från denna linje räknas alltså ett lands territorium. Av den anledningen så sitter inte Gotland ihop med Sverige då det p.g.a. detta finns en remsa mellan Gotland och Öland som är fritt hav. Således hade man haft en teoretisk möjlighet att lägga gasledningen mellan Öland och Gotland om man så önskat. Av samma anledning så kan utländska militära fartyg och flygplan färdas helt fritt på "den fria remsan" mellan Öland och Gotland och bedriva signalspaning utan att Sverige kan göra något åt detta.

Av samma anledning har även Sverige full rätt att med militära fartyg och flygplan gå så nära som 12NM till annan stats gräns och bedriva signalspaning, vilket självklart förekommer. Titta gärna på kartan längst ned och fundera över hur många nationer (fartyg med många stora antenner) som brukar patrullera fram och tillbaka i "kilen" där Rysk och Polsk TVG möter varandra utanför Kaliningrad.

Något man har rätt till (även stats och örlogsfartyg) som kanske inte är helt känt, är det som benämns oskadlig genomfart. Detta innebär att  ett utländskt militärt fartyg har rätt att förflyttas sig kortaste vägen mellan punkt A till B även om man passerar genom svenskt territorium (innanför TVG). Man får dock ej stanna upp eller genomföra övningar under den tid man vistas innanför annan stats TVG.

Ett land beslutar om sin egen TVG upp till 12NM. Sverige utökade så sent som 1 juli 1979 sin TVG från 4NM till 12NM. Peru är ett land som själva hävdar en TVG på 200NM, vilket inte har ratificerats av andra länder.

Angränsande zon
Det finns också en zon som benämns angränsande zon. Detta utgörs av området utanför territorialhavet och vidare ut till maximalt 24 NM från baslinjen. Där kan en stat kan utöva sina lagar om exempelvis smuggling och illegal invandring. Att hävda en angränsande zon är inte obligatorisk. Sverige hävdar ingen angränsande zon, varför det sällan talas om detta i Sverige, medan Danmark hävdar 4 NM, Finland 2 NM och Norge 10 NM.

Ekonomisk zon
Vad gäller då för den ekonomiska zonen, som många uppenbart, och helt felaktigt, blandar ihop för att vara likställt med Svenskt territorium.

Svensk ekonomisk zon (EEZ) är fastställd efter förhandlingar mellan angränsande länder. Som maximalt kan en stats ekonomiska zon uppgå till 200NM. Om avståndet till annan stat är mindre (vilket det är i Östersjön) så utgörs gränsen en linje mitt emellan nationernas baslinjer.


Inom EEZ har Sverige exklusiv rätt till exploatering av samtliga naturresurser. Generellt sett infördes den ekonomiska zonen för att bl.a.stoppa konflikter över fiskerättigheterna och oljeutvinningen. Utländska fartyg och flygplan har rätt att passera området enligt kuststatens lagar samt anlägga undervattensledningar. Man har inom egen EEZ också rätt att skydda den marina miljön (vilket användes som argument mot Nord Stream). Mer om detta kan man i detalj utläsa här.


Inom svensk ekonomisk zon kan man med andra ord inte hindra utländska stats- eller örlogsfartyg att vistas eller genomföra övningar.


Det fria havet
Utanför EEZ finns det fria havet. Som namnet antyder är det fritt att nyttjas av alla stater. Det finns sex friheter som nämns i havsrättskonventionen och dessa är: Frihet till sjöfart, fiske, överflygning, utläggande av undervattenskablar och rörledningar, uppförande av konstgjorda öar och andra anläggningar samt vetenskaplig forskning.

Karta över Östersjön
Se kartan här nedan, här finns TVG, EEZ samt Nord Streams gasledning utritade. De planerade plattformarna i anslutning till ledningen byggdes som bekant aldrig inom svensk EEZ. Detta hade man till skillnad från gasledningen ej haft stöd för enligt UNCLOS.

Nationell beredskap?

Flygvapnet och marinen skall enligt våra politiker numera primärt ha ett nationellt fokus. Men hur står det egentligen till med denna nationella fokus, och framför allt nationell beredskap? Att flygvapnet håller en rote 39:or i beredskap på en svensk militär flygplats över tiden är allmänt känt. Men hur står det till med den marina beredskapen?

För att ge lite kontraster till vad nationell beredskap skulle kunna innebära så kan man gärna läsa denna BBC artikel som rör brittisk marin beredskap. Upprörda röster i media tar upp det faktum att Storbrittanien under oktober månad stod utan fartyg i nationell beredskap med rubriken:

UK waters left unprotected by Navy warships in October

Royal navy har ett minimumkrav att alltid ha minst en jagare eller fregatt i tjänst i vad som benämns FRE (Fleet Ready Escort), det vill säga en marin kvalificerad incidentberedskap som finns gripbar till sjöss dygnet runt, året runt.

Nu visade det sig att fartyg fanns det till sjöss ändå, men dessa var involverade i övningar runt kusten, så dessa räknades inte. Det säger en hel del om vilken vikt man lägger vid just nationell beredskap i ett land som England.

Hur svensk beredskap ser ut vore olämpligt att diskutera i detalj, men att det finns en hel del att önska i den frågan råder det nog inga tvivel om. Det är med andra ord ett stort glapp från ord till handling i Sverige. Politikerna ger direktiv om en nationell fokus som nog många inte upplever har fått något större genomslag ännu.

Sverige ligger lågt, och tar det mesta med ro samtidigt som vår granne i öst rustar i enorm skala, och bygger nytt i en omfattning som "Svensson" inte har en aning om. Detta eftersom media och politiker inte verkar lägga någon som helst vikt vid den frågan. För att se vad vår granne fokuserar på så kan en titt på Gyllenhaals blogg, och framförallt filmen i dagens inlägg om de ryska styrkornas upprustning.

Vill man hålla sig ständigt up-to-date med ny rysk krigsmateriel så är regelbundna besök hos observationsplatsen en självklarhet.

Kostnaden för militär beredskap och tillgängliga förband är ofta en het fråga eftersom det är ekonomin som numera styr svensk försvars- och säkerhetspolitik. Men militär nationell beredskap skall ses som en försäkringspremie. Vilken privatperson skulle medvetet välja bort att betala sin hemförsäkring för att man chansar att det inte kommer att börja brinna, eller att ett inbrott troligtvis inte kommer att ske? Sannolikt ingen!

Var ska svenska flottan verka, och vilken typ av stridsfartyg behövs egentligen?

Ovanstående rubrik är en mycket intressant fråga - och framförallt helt avgörande för ett trovärdigt svenskt försvar!


Dock så finns det sannolikt lika många svar med olika nyanser, vinklingar och åsikter som det finns anställd personal i flottan - nästan...


Frågan man först måste svara på är förstås vad flottan skall klara av, i vilken omfattning och mot vilken tänkt typ av motståndare. Dessa frågor har varit högst oklara sedan den s.k. strategiska "time-outen" som våra politiker valde att ta samtidigt som man slog sönder i stort sett hela FM i samband med FB-00 och FB-04. Men nu år 2011 har vi fått dessa svar, åtminstone till stor del.


Våra politiker har nu äntligen, mycket tydligt deklarerat genom propositionen "Ett användbart försvar" att marinen och flygvapnet skall inriktas mot att kunna verka i närområdet, vilket kan översättas till Östersjön och Västerhavet. 

"Marinstridskrafterna ska primärt utveckla förmågan att verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs."

Vidare har vår egen marininspektör alldeles nyligen deklarerat att det är den väpnade striden som skall vara fokus för svenska marina stridskrafter och man skall övas för att kunna möta en materiellt högteknologisk motståndare.


Även försvarsminister Tolgfors uppmärksammade och tryckte på detta för drygt ett halvår sedan. Det är däremot mycket intressant att han då helt missat den pågående enorma ryska upprustningen av sin egen flotta som bl.a. bloggen observationsplatsen på ett föredömligt sätt ständigt rapporterar om.


Med andra ord så skall vi nu återta förmåga för att kunna möta och hantera i stort sett samma hotbild, och mot samma motståndare som vi tidigare alltid gjort. Det är inte längre internationella insatser och den lågteknologiska piraten eller terroristen som skall stå i fokus för svenska flottan. För mig och många andra är denna tydlighet mycket positiv och framför allt ett steg i rätt riktning.


Till mitt förra inlägg om bl.a.Visbykorvetter så fick jag nedanstående kommentar, intressant och bra i många avseenden, men ändå inte helt utan att det går att diskutera runt argumentationen.

Släpp Haminaklassen. Det är en liten robotbåt. Dessutom en liten robotbåt med en hel del tillförlitlighetsproblem. Den är byggd i aluminium och kolfiber så jag kan inte se hur stålivrarna kan förespråka den. Med tveksam ubåtsjaktförmåga och mycket tveksamma stealthegenskaper är det helt enkelt inte rätt fartyg för oss. Ivar Huitfeldt är defintivt inte rätt fartyg för oss. Den, tillsammans med norska Fridtiof Nansen, har ingenting att hämta i ett modernt sjöslag. I våra vatten hade de bara varit två gigantiska långsamma måltavlor. Varför tror ni egentligen att vi lagt så mycket tid och pengar på Visbyprojektets stealthdimension? Hur mycket en del av er hemvävda strateger än fantiserar ihop era drömförsvar så är fortfarande den verklighet som var dimensionerande för Vbyprojektet för 20 år sen lika aktuell idag. Vi har inte vår flotta primärt till att åka runt och visa flagg eller jaga pirater. Den är till för att slå en numerärt överlägsen invasionsflotta innan den hunnit stranda vid våra kuster. Eld, rörelse och skydd är därför det viktiga. Inte helikopterhangarer, fjärrluftvärn eller möjlighet att lämna artilleriunderstöd till markarenan. På grund av den strategiska time-outen fick Elden, i form av en modern sjömålsrobot, vänta lite. Nu är det dags att ta itu med det också. Till sist: Med risk för att låta lite sur och tvär och kanske melodramatisk. Det är varje svensk sjöofficers förbannade skyldighet att ha det ovan sagda fullständigt klart för sig. Skulle det vara för mycket begärt om vi dessutom såg till att förmedla detta ut till de lite bredare lagren?

Det finns många som förespråkar finska Haminaklassen som ett exempel på fartygs om skulle passa Sverige bättre än våra Visbykorvetter. Nu ska man inte stirra sig blind på exakt detta fartyg, utan istället konceptet med ett mindre, billigare, och slagkraftigt fartyg. Med politikernas och marininspektörens ord i bakhuvudet måste jag också medge att jag hellre valt 10st mindre, men slagkraftiga och lv-robotbestyckade enheter än 5st extremt dyra Visbykorvetter som aldrig verkar bli fullt ut operativa. Stora fregatter för stora hav, är precis som skribenten ovan påstår, inte ens att tänka på med när områdesperspektivet i bakhuvudet.


Om skribenten ovan är trogen närområdesperspektivet och att det handlar om att slå en invasionsstyrka innan den når Svensk kust, så räcker det föga med 5st Visbykorvetter. Tidigare hade vi 12st robotbåtar, 16st patrullbåtar och 6st korvetter för samma ändamål, och även då ansåg man att vi hade för få tillgängliga fartyg för uppgiften. Vidare så är det en stor fördel om dessa robotskjutande fartyg kan uppträda kustnära och dolda i vår skärgård för att undvika bekämpning. Då är Visbys stealthegenskaper ändå inte värda sin vikt i guld, då dessa kommer sig mest till rätta på öppet hav.


Sammanfattningsvis kan man då konstatera att eftersom hotbilden och motståndaren nu är definierad, så slipper vi uppfinna hjulet på nytt.Vi vet redan vad som krävs! Vi behöver i första hand en större numerär av slagkraftiga enheter som kan verka från vår svenska skärgårdsmiljö och på Östersjön och Västerhavet.


Vidare så måste den marina basorganisationen, krigsbasering och logistikstöd för fartygen tillgodoses, något som helt fallit mellan stolarna de senaste 10-20 åren. Men detta förtjänar ett helt eget inlägg framöver.