Marinen efter FB-04 : Del 3

Foto: Försvarmakten

I den första delen i serien om hur försvarsbeslutet 2004 (FB-04) som genomfördes av den socialdemokratiska regeringen påverkade Marinen har jag skrivit om i två tidigare delar. Den första delen (Del 1) avhandlades tiden före försvarsbeslutet och de konkreta förbandsnedläggningar som detta beslut medförde. Den andra delen (Del 2) beskriver historien efter försvarsbeslutet fram till tiden runt 2006.

När vi nu kommit fram till den tredje och sista delen i serien så tar vi oss från tiden runt 2006 och fram till i dag. 



ML01 och ML02
Sommaren 2006 blev det full fart i Marinen. Då fick nämligen Marinen uppgiften att planera för en marin insats utanför Libanons kust. De flesta trodde nog att det var registerförbandet IKS-06 med fartygen Gävle, Sundsvall och Visborg som som skulle skickas iväg. Men så blev det inte. Istället var det enbart fartyget HMS Gävle samt en stödenhet ur Marinbasen (senare FNSU) som fick ta sig till Medelhavet. Insatsen startade i oktober 2006 och pågick till april 2007. ML01 var en del av FN-insatsen UNFIL. Uppdraget var att förhindra att vapen- och vapenrelaterad utrustning smugglades till Libanon sjövägen. Chef för styrkan var Kommendörkapten Magnus Lüning.

ML02 som var uppsatt på i stort sett samma sätt löste av ML01 på plats i april 2007. Den här gången var det HMS Sundsvall som utgjorde bidraget fram till september 2007 då den svenska kontigenten avvecklades. C ML02 var Kommendörkapten Ola Bogren. Total hade Sverige ca 80 personer på plats över tiden på den marina basen som var förlagd till Cypern.


Samtidigt på en annan bortaplan
Den stora internationaliseringen av Marinen fortsatte med stor frenesi på olika fronter. Ytstridsfartygen åkte regelbundet till FOST i England och fick där lära sig att släcka bränder och sjösurra ordentligt. Man deltog även regelbundet i "Stay-in-your-box" övningarna JMC/Neptune Warrior utanför Skottland. Fartygen var enbart en spelpjäs i ett större spel.

För ubåtsvapnets del så var HMS Gotlands äventyr i San Diego det stora numret där man gjorde stor succé genom att inte låta sig bli funnen av US Navy samtidigt som man lyckades med det som få andra kunde, nämligen att ta sig nära hangarfartygsgrupper utan att själv bli upptäckta. Detta gav US Navy sådant huvudbryderi att man fick stanna med ubåten i drygt två år. I juli 2007 tog man hem HMS Gotland igen. Utöver detta fick ubåtsflottiljen ofta betala korvetternas deltagande i England genom att agera B-sida vid FOST, vilket inte alltid uppskattades av ubåtsbesättningarna själva.

Minröjningsdivisionerna fortsatte med liknande verksamhet som man gjort sedan mitten av 90-talet med att städa botten på hav och sjö från gamla minor, något som nu i stället benämndes som  miljöoperationer.


TD01
För amfibieregementets del så var det stora numret under den här perioden insatsen i Tchad som benämndes TD01. Insatsen som omfattade 200 personer pågick från januari till september 2008. En av de största utmaningarna var att transportera personal och materiel till och från operationsområdet mitt i mörkaste Afrika. Många ur Armén var dessutom både förvånade och förgrymmade över att det var ett marint förband som fick uppdraget, och inte ett arméförband. Detta med tanke på att insatsen genomfördes på land och inte i en marin miljö. Amf löste sin uppgift på ett bra sätt.

Som synes så var det internationella fokuset stort på såväl förbandsnivå inom Marinen som på politisk nivå. Försvaret av Sverige i Sverige,och de nationella försvarsaspekterna fick allt mindre utrymme under den här tiden. Men internationaliseringen har även haft sina fördelar. Den främsta är att Marinen genom deltagande i internationella övningar blivit interoperabla med NATO och lärt oss hantera NATO-publikationer, vilket kan vara bra inför framtiden - kan man kanske tänka sig?


ME01 och piraterna i Adenviken
Under 2008 så hade man på de marina förbanden och i HKV börjat inse att internationaliseringen av Försvarsmakten under en lång tid hade tagit för stora propotioner. Det nationella försvaret, d.v.s. "hur man gjorde förr" började så smått upplösas. Innan det hade gått för långt så började man så smått att återuppta det som höll på att rinna Marinen ur händerna. Mer om detta senare i inlägget

I slutet av 2008 fick Försvarsmakten en anvisning att planera för en insats i Adenviken. Det som skulle bli ME01. Bidraget utgjordes av korvetterna Stockholm, Malmö och stödfartyget HMS Trossö som flyttades på s.k. shiplift ner till operationsområdet utanför Somalias kust. Uppdraget var att skydda mattransporter via WFP och att skydda handelssjöfarten mot piratangrepp. HMS Malmö lyckades dessutom gripa ett antal pirater som genomförde en attack mot ett handelsfartyg. Chef för styrkan var Kommendörkapten Magnus Jönsson.

"Terroristen" som flottan under många år hade förberett sig för att möta övergick nu istället till att vara  "Piraten". Men den märkbara skillnaden mot tidigare var att Marinen nu körde på linjen som innebar "både och" istället för som tidigare, och som man lite raljant ofta hörde "varken eller".


Vändpunkten
Någonstans runt 2008 kom så äntligen vändpunkten. De nationella övningarna på hemmaplan fortsatte trots att insatser genomfördes på bortaplan vilket var absolut nödvändigt. Ett problem var dock att Försvarsmaktens ekonomi var mycket ansträng under perioden. Ett annat reellt problem var att förbandsmassan i Marinen nu krympt så oerhört mycket att de förband som var kvar på hemmaplan inte hade någon att öva med/mot. Att skaka fram en B-sida blev ett stort problem. Samövningar med Flygvapnet återupptogs till viss del under perioden.


ME02
Ett bevis på att "både och" fungerade blev den fortsatta EU-insatsen i Adenviken med ME02 och HMS Carlskrona som pågick under större delen av 2010. Under de inledande månaderna hade man dessutom FHQ ombord på fartyget under ledning av nuvarande marininspektör Jan Thörnqvist. En av de större detaljerna som gjort avtryck under denna insats var nyttjande av helikopter från svenskt örlogsfartyg. Att benämna Hkp 15 som en sjöoperativ helikopter är fel per definition, för det är den inte - ännu. Men den utgjorde en oerhört viktig del i insatsen och var en helt avgörande framgångsfaktor som framskjuten spaningsplattform. Tyvärr plockades helikoptrarna hem innan insatsen var slut för att de skulle ingå i NBG. Något man kan ha starka synpunkter på.


Marinen här och nu
Exakt var Marinen står operativt här och nu lämpar sig inte för en blogg. Men man kan i inriktingspropositionen "Ett användbart försvar" tydligt utläsa i vilken riktning Marinen skall gå åt. Man kan därför nu mycket glädjande konstatera att hela Försvarsmakten är på väg åt rätt håll. Detta påvisar att man nu tar det nationella försvaret på ett betydligt större allvar än tidigare, vilket är glädjande och nödvändigt. Man kan också tänka sig att incidenten med misstänkt främmande undervattensverksamheten utanför Göteborg i september 2011, som det skrevs spaltmeter i media om, blev ett slags lackmustest för Marinens del, där man efteråt med stor sannolikhet dragit en hel del kloka slutsatser om hur vägen framåt måste se ut.

Nuvarande marininspektören Jan Thörnqvist har en stor del i att man nu på allvar, åter igen, tar stegen i rätt rikting. Dimensionerande skall vara att kunna hantera väpnad strid med kvalificerade vapensystem mot en högteknologisk motståndaren. Då kan vi även hantera piraten i Adenviken och andra mindre kvalificerade uppgifter. Dessa kloka ord har MI flertalet gånger uttryckt i tal och skrift. Inom kort åker även HMS Carlskrona till Adenviken ännu en gång för att sätta upp ME03.


Den fortsatta vägen framåt och problemområden som måste hanteras
Riktningen är nu utpekad. Det handlar om att fortsätta på den nu inslagna vägen.
Men det finns fortfarande en del välkända saker att hantera.

Införandet av en riktig sjöoperativ helikopter (Hkp 14) är helt avgörande för att Marinen ska kunna fortsätta att utvecklas. Tyvärr är det fortfarande lång tid kvar innan denna helikopter är helt färdig enl FMV.

Försvarsmaktens ekonomi är som bekant ett annat orosmoln som kan påverka marinens utveckling på ett icke önskvärt sätt. Ett tredje område är fartygsbeståndet som måste modifieras/omsättas. Avsaknad av kvalificerat luftvärn (luftvärnsrobotar) i hela Marinen är en annan ytterst besvärande detalj som tidigare debatteras mycket i media.

Men det område som är i särklass mest problematiskt är personalfrågan. Utan fullbemannade fartyg och kompanier som är rätt utbildade och välövade blir det ändå ingen output. Åtgärder inom området är absolut nödvändiga. En modell med både anställda sjömän och återinförande av värnplikten vore en framgångsfaktor  i flera avseenden. Bland annat skulle rekryteringsunderlaget till officersyrket och sjömansyrket ökas avsevärt. Men detta är en politisk fråga, och så länge Moderaterna styr kommer detta inte att hända, då det skulle vara att underkänna sin egen försvarsreform.


Glädjeämnen
Positiva saker som också skall belysas. Ett stort sådant är att Visbykorvetterna nu äntligen börjar levereras i version 5, d.v.s. en "slutlig" version med integrerad sjömålsrobot m.m.. Ett annat är att en ny ubåt (A26) börjar ta form och förhoppningsvis kommer att gå till produktion. Minröjningsförmågan är även den god i och med att de modifierade fartygen av Kosterklass nu är levererade.


Den marina debatten är viktig
Det är mycket viktigt att den marina debatten hålls levande och att alla inom Marinen drar sitt strå till stacken. Syns man så finns man.... Det är också viktigt att avgörande frågor om marinens utveckling - på alla nivåer - allt från operativ ledning av sjöstridskrafter via hantering av vapensystem till hur sambandet ombord fungerar, eller inte fungerar diskuteras, åtgärdas och utvecklas.

Mycket passande så drar Marinstridsdagarna i gång i Karlskrona i morgon och pågår till och med torsdag. Detta årliga mötestillfälle är bedömt minst lika viktigt som att vara ute på havet och öva med fartygen. Kanske till och med viktigare! För här ges tillfälle att mötas inom respektive skrå och hitta nya vägar framåt.

Tyvärr har bloggens ordinarie besättning ingen möjlighet navigera sydvart för att deltaga under årets upplaga av Marinstridsdagarna, men förhoppningsvis så kan det dyka upp en gästskribent på bloggen med en rapport från den första gemensamma dagen som är av öppen karaktär, och som genomförs i Karlskronas konserthus.


Avslutningsvis...
...så måste vi passa på att bjuda på denna för Försvarsmakten positiva nyhet. Har vi möjligtvis nått botten och nu kommit till vändpunkten?

När folkopinionen vänder kommer till och med de Nya Moderaterna att tvingas till att tänka om och på allvar börja engagera sig i försvarsfrågan på samma sätt som de gamla Moderaterna gjorde en gång i tiden.

Marinen efter FB-04 : Del 2

I den första delen (Del 1) som en återblick och påminnelse inför kommande försvarsbeslut har jag beskrivit konkreta fakta som förbandsnedläggningar och avveckling av fartyg som oemotsägliga fakta som drabbade Marinen mycket hårt efter FB-04. Men det finns enligt min bedömning även andra vägval som starkt påverkade verksamheten, och att man inom Marinen i flera avseenden, under en tidsperiod, mer eller mindre glömde bort det som tidigare varit det prioriterade och viktiga. 

Det går självklart inte att peka på vem eller vilka som är orsaken till detta, men delar av marinens personal och dåvarande chefer har otvivelaktigt varit bidragande till detta på grund av jakten på att hitta nya infallsvinklar efter FB-04 då man från politiskt håll, men även från Försvarsmakten hävdade att det inte längre fanns något tänkbart hot mot Sverige. Mycket kretsade runt att skapa nya uppgifter och hitta nya verksamhetsområden för att kunna påvisa eget existensberättigande. Därför skulle nu den framtida Marinen internationaliseras fullt ut. 

Internationella insatser var nu högst upp på den politiska agendan, och således även på den militära! Inget annat var viktigt, och inget annat skulle få sätta stopp för att Marinen också skulle följa med i den utvecklingen, och helst ta ledarflaggan. Det fanns vid denna tidpunkt ett antal chefer på låt oss säga "mellannivå" som drev den internationella linjen utan backspeglar och med stora skygglappar för ögonen, ivrigt påhejade av försvarspolitiker och de högre skikten i Försvarsmakten. En form av "ryggdunkarmentalitet" började sakta etableras där de som utåt sett brann för att "internationalisera marinen" tittade snett på de som hävdade att vi nog inte helt skulle släppa greppet om det som marinen vid denna tid var mycket kompetenta inom, d.v.s. väpnad strid mot en kvalificerad motståndare. Men att någon vid denna tidpunkt öppet skulle våga ifrågasätta om att det var så klokt att exakt allt skulle genomföras i linje med den nya internationella vägen var det inte tal om.

All verksamhet skulle därför numera ha en internationell prägel och alla marina förbandstyper sattes upp i EU styrkeregister. Det var IKS, IM, IUB och IAS. "I" stod självklart för INTERNATIONELLA och de resterande beteckningarna stod för korvettstyrka, minröjningsstyrka, Ubåtsstyrka och Amfibiestyrka. Dessa nya förband skulle självklart övas mot ett internationellt tänkbart scenario och vid den tidpunkten möjlig hotbild. Detta ledde till ett antal vägval som påverkade Marinen mer än vad som kanske var avsett från början. De som anställdes i Marinen efter 2004 har å andra sidan inte sett något annat, varför det kan vara svårt att relatera till "tiden före" internationaliseringen.

När övningsverksamheten vid förbanden skulle planeras så var man mer eller mindre förblindad på grund av det som beskrivits här ovan.  Marinens nya fiende vid denna tidpunkt blev nu: Terroristen!


Hur flottan anpassades efter det nya terroristhotet
Terroristen var ett lämpligt objekt att hänvisa till då 11 september attentatet låg nära tillbaka i tiden. Men för flottans del så var det till stor del terroristattacken mot USS Cole utanför Yemen som man hängde upp sin nya hotbild på. USS Cole blev då hon låg till kaj för att bunkra, attackerad av en liten båt lastad med sprängämnen. 17 sjömän dog och 39 blev skadade. Svenska flottan skulle nu ta upp kriget mot terroristerna.

Begreppet FIAC - Fast Inshore Attack Craft var nu ett faktum även för marinen, och något som skulle bli det mest använda begreppet på sjöstridsflottiljerna under överskådlig tid.

För NATO-flottorna som regelbundet rörde sig i farvatten där FIAC kunde uppträda så var detta ett reellt hot och man tog till och med fram plattformar som man på ett realistiskt sätt skulle kunna öva mot detta nya hot.

Man hade även konstaterat att det fanns ett till objekt som man kunde använda för att beskriva den nya tidens hot mot militära fartyg, nämligen ett mindre kvalificerat lufthot som benämndes LSF - Low Slow Flyer som beskrevs på detta sätt.

"The LSF threat is very viable in today’s war on terrorism.  The capabilities and options afforded a terrorist with a low slow flyer are highly numbered and versatile.  A low slow flyer threat can come in the form of a small civilian airplane, such as a Cessna, that can take off from small, unmonitored airfields, to a UAV armed with explosives and launched from small open areas.  Potential uses of low slow flyers are limited only by the imagination.  Some possible scenarios include suicide missions."

"Asymmetric warfare" blev således det nya modeordet hämtat från NATO:s publikationer vilket sammanfattade terroristattacker från ovanstående objekt.

För att kunna hantera detta nya hot så lastades det ombord finkalibriga vapen i en omfattning som inte tidigare funnits på ytstridsfartyg tillsammans med hjälmar och kroppsskydd. Beväpnade däcksgrupper skulle lära sig bekämpa dessa FIACs som fick spelas av stridsbåtar och LSF som spelades av inhyrda flygplan, ofta via FFK - Frivilliga flygkåren.

När NBG-08 senare skulle sättas upp så blev det i Försvarsmakten stor huggsexa om vilka förband som skulle bidraga. Ett förband som ingick i NBG skulle sitta säkert. Det gjordes därför en ansats från Marinens sida där man till och med ville ha in de stående registerförbanden som enheter i NBG där man skapade scenariot där NBG sjövägen skulle flyttas till ett operationsområde eskorterat av IKS och där IM skulle öppna och säkra leder.


Förändrad syn på vad som var viktigt
Fartygsförbanden som enligt den öppna och numera upphävda publikationen TRFL - Taktikreglemente Flottan skulle tidigare nyttja den svenska skärgården för att kunna uppträda dolt och därifrån verka med vapen mot en motståndare. Fokus låg vid denna tid  på internationella större övningar där uppgiften ofta bestod i att över längre tid bedriva havsövervakning på öppet hav i tilldelad ruta och där man utgjorde ett spelkort som skulle ledas, och mindre tid lades på att öva det enskilda fartygets fulla förmåga.

Marinens fartyg har alltid varit utrustade med mycket kompetenta ledningssystem där krypterad måldata och textmeddelanden kan överföras mellan fartyg såväl som till de marina ledningscentralerna. Men eftersom Sverige inte är ett NATO-land så hade man inte tillgång till nödvändiga krypton och länksystem som LINK-11 och LINK-16. På grund av detta så fick man för att kunna kommunicera med övriga ingående fartyg istället använda sig av talad stridsledning och målrapportering på okrypterat radiosamband. En återgång till hur det fungerade i marinen på 50-talet. 

För ubåtsvapnets del var det svårt att kunna hävda att terroristen var den huvudsakliga fienden på samma sätt som sjöstridsflottiljerna kunde göra. Därför valde ubåtsflottiljen att hårdsatsa på, och sälja in budskapet att man nu var ett renodlat underrättelseförband. De tidigare huvuduppgifterna att lokalisera och sänka fientligt överskeppningstonnage och att kunna detektera fientliga ubåtar skulle inte gynna ubåtsvapnet i existenskampen. Underrättelseverksamhet låg rätt så därför blev ubåtsvapnet nu ett uttalat underrättelseförband.

De enda som hade det relativt enkelt var minröjningsförbanden. Det fanns fortfarande hur många gamla minor som helst som låg och skräpade på Östersjöns botten. Man kunde dessutom ändra namnet från "minröjningsoperationer" till ett begrepp som var lättare att sälja in, och som låg oerhört rätt i tiden, nämligen "miljöoperationer". Minröjningsförbanden gjorde föredömligt ett mycket bra arbete med att städa i Östersjön. Samtidigt så fick man fortsätta att öva skarpt med det man tidigare skulle göra i krig. Så av den anledningen anser jag att minröjningsförbanden inte påverkades nämnvärt av FB-04 så länge vi inte blandar in ubåtsjaktbegreppet.

För amfibieförbanden så blev FB-04 början till vad som i ett värsta scenario kan bli slutet för amfibiesystemet. En konstant reducering i numerär har skett vid varje försvarsbeslut och den enda kvarvarande bataljonen har tyvärr delvis blivit inriktad mot att bli en manöverbataljon som ska kunna strida på land och transporteras med fordon, och det skulle inte förvåna mycket om amfibie antingen blir en del av armén eller på sikt avvecklas helt och hållet genom politiska beslut när ekonomin inte längre går ihop. Detta kommer i ett sådant scenario att skapa ett extremt stort förmågeglapp där vi inte längre har en förbandstyp som kan strida i skärgårdsmiljö där hav möter land. Betänk hur mycket sådan miljö som Sverige består av.

Till ovanstående skall också tilläggas att marinflyget hade upphört att existera. Den tunga sjöoperativa helikoptern, Hkp 4 slutade flyga för marinens räkning och avvecklades helt efter NBG-08 då den på slutet enbart genomförde markoperativ verksamhet. Således försvann som bekant helt möjligheten för Marinen att samverka med helikopter. Helikopterburen ubåtsjakt var nu ett minne blott.


Avslutningsvis
Huruvida konsekvenserna av FB-04 för Marinen, och hur man försökte hitta en ny hotbild att inrikta sig mot påverkade marinens förmågor kan man kanske fundera över.

Detta inlägg som i allmänna ordalag beskriver marinens historia blev långt, men ändå inte slutfört. Om man upplever att det har målats med mycket svart färg i detta inlägg, så kommer den sista och tredje delen att målas i vita färgnyanser.

Detta då pendeln nu har börjat svänga tillbaka och Marinen de senaste åren börjat hitta tillbaka till sitt rätta element. Detta kan till stor del härledas till den nya skrivningen rörande marinens huvuduppgifter i inriktningspropositionen från 2009. Men kanske framför allt tack vare nuvarande marininspektören Jan Thörnqvist som på allvar nu pekat ut den nya kursen. Mer om detta i sista delen.

Gå vidare till den tredje och sista delen - Del 3

Marinen efter FB-04 : Del 1

Efter att precis ha läst Wiseman´s senaste inlägg i den mycket lävärda serien PROLOG (del 2) inför kommande rikskonferens och nästa försvarsbeslut så beslutade jag mig för att författa ett kortare påhak, som visade sig bli mer omfattande än planerat.. Jag avgränsar mig dock till att beskriva vad som hände inom marinen inför och efter det katastrofala försvarsbeslutet FB-04.

Varför ett eget inlägg om just tiden efter FB-04 undrar man kanske? Jo, därför att det var exakt här som Marinen mer eller mindre havererade och under ett antal år upphörde att vara en fungerande del av Försvarsmakten när det kommer till att kunna bedriva kvalificerad väpnad strid och ubåtsjakt. I stort sett all kunskap om hur man bedriver sådan verksamhet med moderna vapen och sensorer på ett taktiskt riktigt sätt började vid denna givna tidpunkt sakta men säkert att dräneras. Hårda ord tänker någon? Överdrivet tänker en annan? Negativt som vanligt suckar försvarspolitikerna?

Låt oss därför göra en återblick och se vad som egentligen hände.


Efter det tidigare försvarsbeslutet FB-00 så fungerade fortfarande marinen trots allt relativt bra, åtminstone när det kommer till flottan och sjöstridskrafterna. För Kustartilleriet var det betydligt värre då man halverade förbandsmassan i samband med att både KA 2 i Karlskrona och KA 3 på Gotland totalavvecklades. Allt fast kustartilleri avvecklades, även de toppmoderna 12/70 ERSTA-batterierna. Mer eller mindre alla bergrum övergavs, återställdes och plomberades eller såldes. I samband med FB-00 upphörde även begreppet "vapenslag" formellt att existera då såväl kustartilleriet som kustflottan avvecklades som organisatoriska enheter och kvar blev enbart marinen då befattningarna CKF och IKA togs bort. Kustartilleriet övergick till att bli Amfibiekåren på de två kvarvarande orterna Vaxholm Amf 1 och Göteborg Amf 4.

De i särklass två största bakslaget för den operativa marina förmågan i samband med FB-00 var att KA 2 i Karlskrona avvecklades tillsammans med att man lämnade Västkusten och Göteborg helt utan sjöstridskrafter i och med att den sista patrullbåtsdivisionen (18.patrullbåtsdivisionen) även den avvecklades. Socialdemokraternas starke man i Göteborg, Göran Johansson ondgjorde sig ordentligt i media över just detta faktum. Han var en stor bidragande orsak till att KA 4, sedermera Amf 4, blev kvar till förmån för KA 2 i Karlskrona.

Att jag nämnde avvecklingen av just KA 2 som ett av de värsta dråpslagen mot den marina operativa förmågan var att detta förband stod för den moderna tunga bekämpningsförmågan inom Kustartilleriet, nämligen rörligt artilleri 12/80 som kunde bekämpa rörliga mål (till skillnad från ex Haubits 77), men framför allt av den anledningen att man precis satt upp det nya och toppmoderna förbandet Tung Kustrobotbatteri med den nya RBS-15KA som jag skrivit om i ett tidigare mer utförligt inlägg här. Detta är ett förband som i dag vore aldeles ypperligt att placera på Gotland, där det med den nya roboten MkIII hade kunnat täcka större delen av Östersjön till en väldigt liten totalkostnad. Men så blev deta alltså inte. Förbandet och den toppmoderna materielen totalavvecklades istället. Utöver detta så slogs även den marina ledningen sönder och samman i och med avvecklingen av de fyra marinkommandona MKN, MKO, MKS och MKV där huvuddelen satt i skyddade bergrum. Nu skulle dessa "onödiga bergrum" bort en gång för alla.


Innan FB-04 organiserades de marina förbanden så här:

• Marinbas Ost (Muskö)
• Marinbas Syd (Karlskrona)
• 1. Ubåtsflottiljen (Berga och Karlskrona : 7+1 ubåtar)
• 2. Ytstridsflottiljen (Berga : 4+1 Ytstridsfartyg)
• 3. Ytstridsflottiljen (Karlskrona : 10+1 Ytstridsfartyg)
• 4.Minkrigsflottiljen (Berga och Karlskrona : ca 20 olika fartyg)
• 1.Amfibieregementet (Vaxholm : 2.Amfibiebataljonen)
• 4.Amfibieregementet (Göteborg : 5.Amfibiebataljonen)
• Örlogsskolorna (Berga och Karlskrona)

Utöver ovan nämnda ytstridsfartyg fanns ytterligare fyra fartyg i hög materiell depå. Se detta tidigare inlägg som mer överskådligt beskriver hur fartygsbeståndet såg ut vid denna tid)

Inställd oficersutbildning, kampen för existens och osunt revirtänkande!

För att kunna genomföra FB-04 och säga upp officerare i Försvarsmakten så tog dåvarande ÖB Håkan Syrén beslutet att inte anställa kadetterna från årskullen YOP 03-05 och ställa in officersutbildningen och kursen YOP 04-06. Detta har han senare refererat till som "mitt mest korkade beslut någonsin".

Sviterna av detta beslut hänger fortfarande med inom Marinen och framför allt är bristen på tekniker till flottans fartyg fortfarande på en kritisk nivå.

Något som präglade Försvarsmakten och Marinen under tiden innan FB-04 var det nätverksbaserade försvaret NBF regisserat av bland andra generalerna Johan Kihl och Michael Moore som ledde till att Försvarsmakten plöjde ner mångmiljardbelopp i en högst oklar verksamhet förlagd till en gammal fläktfabrik i Enköping. Ledsyst-projektet blev ett av de första stegen Försvarsmakten tog i syfte att hitta en ny nisch för att skapa ett existensberättigande när det inte längre fanns ett definierat militärt hot att förhålla sig till. För marinens del innebar det att man regelbundet fick skicka en stor mängd personal till Enköping för att deltaga i oklara experiment under namnet DEMO. Även ÖB verkade leva i villfarelsen att NBF var en ny del av Försvarsmakten som skulle "införas". Projektet fick omfattande kritik och rann till slut ut i sanden.

Se filmen om NBF och lägg märke till det futuristiska förhållningssättet med bl.a. EMP-bomber mot handelsfartyg.

När omfattningen av FB-04 började läcka ut till förbanden så startade det inom marinen ett mycket osunt revirtänkande vilket innebar att fokus låg på att framhäva sitt eget förbands existens genom att smutskasta de andra. Den ena kampen stod mellan Amf 1 Vaxholm och Amf 4 i Göteborg. Den andra kampen, och kanske den mest smutsiga stod mellan flottans flottiljer i Karlskrona och på Berga. Särskilt infekterat blev det på minkrigsflottiljen och ubåtsflottiljen som hade verksamhets på båda orterna. De mest märkliga argument användes för att påtala hur dåligt det var att bedriva verksamhet på "motståndarens" ort. Detta revirtänkande ledde inte till något gott alls och den här konsekvens av FB-04 var direkt förödande för att kunna fortsätta att bygga fungerande marina förband som samarbetade, och inte motverkade varandra.

Vad hände då med Marinens förband i samband med FB-04?

Ja, alla förband påverkades i mer eller mindre omfattning förutom 3.Sjöstridsflottiljen som var utpekat som ett utvecklingsförband och redan fanns på avsedd plats. Blev man inte nedlagd, så fick istället byta verksamhetsort.

• Marinbas Ost (Muskö)
• Marinbas Syd (Namnbyte till Marinbasen med vht på flera orter)
• 1. Ubåtsflottiljen (Avvecklades på Berga och flyttades till Karlskrona)
• 2. Ytstridsflottiljen (Berga)
• 3. Ytstridsflottiljen (Namnbyte till 3.Sjöstridsflj, tillfördes minröjningsfartyg )
• 4.Minkrigsflottiljen (Namnbyte till 4.Sjöstridsflj, flytt till Muskö, tillfördes korvetter)
• 1.Amfibieregementet (Flyttades till Berga)
• 4.Amfibieregementet (Göteborg)
• Örlogsskolorna (Flyttades i sin helhet till Karlskrona)

Ytstridsfartyg

Försvarsbeslutet innebar det i särklass mest katastrofala beslut för ytattacken någonsin. Inte sedan flottan bildades för 500 år sedan har vi haft så få stridsfartyg som efter FB-04. Samtliga sex återstående robotbåtar och åtta patrullbåtar totalavvecklades och såldes som skrot trots att det fanns gott om gångtimmar kvar i systemen! Patrullbåtarna kunde dessutom verka i samtliga tre dimensioner, vilket inkluderade ubåtsjakt, något som då var fullkomligt ointressant sett från marinens högre skikt. Beslutet blev att enbart sju ytstridsfartyg skulle vidmakthållas varav fem Visbykorvetter. Problemet var dock att Visbykorvetterna var långt ifrån färdiga för leverans, och de avvecklade patrullbåtarna och robotbåtarna ersattes således inte alls. Som bekant levererades de första två operativa Visbykorvetterna i verison 5 sent 2012, hela åtta år efter FB-04. 

Ubåtar

Först och främst så beslutades det att ubåtsflottiljen nu endast skulle förfoga över fem ubåtar (och senare enbart fyra). Inte nog med det så beslutades det även att flottan skulle lämna Berga där ytfartygen skulle flyttas till Muskö (ett beslut man bara efter några år rev upp och flyttade tillbaka till Berga) och all ubåtsverksamhet skulle flyttas till Karlskrona. Detta innebar som befarat en stor förlust av kompetenser inom ubåtsvapnet p.g.a. att stor del av den Stockholmsbaserade personalen inte eflyttade med, något man lider av än i dag. Även målubåten för ubåtsjaktstyrkan HMS Spiggen avvecklades, vilket skulle komma att få förödande konsekvenser för ubåtsjaktförmågan.

Amfibieförband 

Nedläggningen av Amf 4 i Göteborg innebar att man helt lämnade västkusten utan kvalificerade militära resurser. Amf 1 skulle flyttas från Waxholm till Berga, och även där skedde en del kompetensförluster då personal som var boende norr om Stockholm fick en restid som för många barnfamiljer var orimlig. FB-04 var också spiken i kistan för Amfibiebrigaden och nu återstod enbart en enda amfibiebataljon med begränsad förmåga. Mycket materiel som den mycket kvalificerade ArtE 740 avfördes från Amfibiesystemet. 

Övrigt

Stödenheterna inom marinen så som marinbaser, minröjningsförband och stödfartyg påverkades i olika omfattning. Då Marinbas Ost och Muskövarvet avvecklades så försvann möjligheten till ett eget varv i skydd av det svenska urberget. Minröjningsenheterna fick initialt stå intakta med 7+4 minröjningsfartyg, vilket sedermera reducerades till 5+2. Däremot totalavvecklades förmågan att lägga ut större mineringar då de stora minfartygen avvecklades eller avfördes från sin ursprungliga roll. Stödfartygen blev två till antalet, ett vid varje sjöstridsflottilj. I dag finns ett enda stödfartyg kvar i tjänst. Även de viktiga sonarbojbåtarna för passiv ubåtsjakt inomskärs totalavvecklades, vilket sannolikt var sista spiken i kistan för denna unika förmåga.


Sammanfattningsvis...
...så kan vi konstatera att Marinen i praktiken halverades i samband med FB-04. När det kommer till robotbestyckade ytattackfartyg så handlar det mer än en halvering. Om den marina närvaron i Norrland lämnades efter FB-96 och Gotland lämnades efter FB-00, så lämnades Västkusten definitivt efter FB-04. Att det inte tillfördes några nya officerare till marinen under fem hela år (2004-2009) bortsett från att man senare anställde några ur kullen YOP 03-05, har satt djupa spår. Det är bland annat därför som riksrevisionens rapport rörande Marinen och Flygvapnet nu ser ut som den gör. Tillkommer gör den internationella hysterin som började råda i riksdag,  på departement och inom Försvarsmakten. Mer om detta i nästa inlägg.   

Detta var det första inlägget av två i ett försök till beskrivning av vad som hände inom Marinen efter FB-04. På torsdag kommer den andra och sista delen som kommer att beskriva de verkligt katastrofala följderna för Marinen efter katastrofbeslutet FB-04.

Läs nu även Del 2

Sjöförsvarsutredning 2020

Med bakgrund av den relativt sett omfattande debatt som förs runt anskaffningen av en ny generation av stridsflygplanet JAS 39 Gripen samt den nyligen beordrade luftförsvarsutredningen, LFU 2040, så borde även frågan om att tillsätta en mostsvarande sjöförsvarsutredning vara högst relevant.  Viktigt i detta är att en SFU, till skillnad från  LFU omfattar en tidsperiod närmare nutid än sci-fi utredningen LFU 2040, en utredning som enbart blir en gissningslek då omvärldsutveckling/behov för den perioden ej går att bedöma.

Marinen har sedan försvarbeslutet 2000 misshandlats å det grövsta, något som kulminrade i samband med försvarsbeslutet 2004. Sedan dess har marinens operativa stridsfartygs- och ubåtsbestånd bestått av 4-5 stridsfartyg och 3-4 ubåtar. utöver detta en handfull minröjningsfartyg och två äldre stödfartyg.

När vi kommer till KA/AMF så har antalet regementen och bataljoner reducerats från 5 regementen till ett enda där knappt en amfibiebataljon nu kan sättas upp. Inom ledningsområdet har antalet sjöbevakningscentraler reducerats från sex till två och när vi kommer till bas och logistik så finns endast en enda stödpunkt (med stora begränsningar) kvar utöver ordinarie baseringar. I Göteborg finns inte en enda  förtöjningsplats inom ytterbevakat område tillräckligt stor för korvetter och ubåtar.

När det gäller frågan om vad vi ska ha marinen till och vilka uppgifter som skall kunna lösas, så handlar det i dagsläget mycket om att man kör på i samma hjulspår som tidigare - men nu med avsevärt mindre resurser. Vägen framåt är med andra ord inte helt tydligt utpekad sett över ett längre tidsperspektiv, även om den försvarspolitiska inriktningen är att ”Marinstridskrafterna ska primärt utveckla förmågan att verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs".


Jag anser därför att en Sjöförsvarsutredning som utreder sjöförsvaret för perioden 2020-2040 (SFU 2020) bör tillsättas omgående och en sådan måste svara på nedanstående frågor.  

• Analysera den marina utvecklingen i närområdet avseende teknik, taktik och förmågor.
• Bedöma framtida operativa behov och fastställa mål för sjöförsvaret under perioden.

Inom ramen för ovanstående så bör särskild uppmärksamhet ges till vissa avgörande delar som:

• Behovsanalys av förmågor inom dimensionerna luft-, uv, samt ytstrid med målsättningar
• Utreda behov av förbandstyper (ubåt, ytstrid, minkrig och amfbie)
• Med bakgrund av ovanstående föreslå nödvändig numerär kopplat till uppgifter
• Utreda anskaffningsbehovet av vapensystem
• Utreda behov av bas och logistikresurser omfattande marina hamnar/stödfartyg
• Utreda behovet av marin underhållsorganisation och resurser
• Analysera behovet av "force protection" i ordinarie basområden
• Analysera för marinen lämplig lednings- och organisationsstruktur
• Utreda behov inom ledningsområdet rörande ledningsplatser samt sensorkedjor (radar/sonar).
• Analysera behovet av marina närvaro på och runt Gotland.
• Särskilt utreda behovet av luftförsvarsförmåga på marina enheter
• Särskilt utreda det marina behovet av sjöoperativ helikopter

Ovanstående är med all säkerhet inte heltäckande, men om dessa frågor fick svar så skulle en betydligt tydligare väg för marinen kunna stakas ut vilket i förlängningen skulle kunna tydliggöra behovet av personal, materiel och anslag. Något som Försvarsmakten med marininspektören i spetsen idag verkar ha mycket svårt att nå framgång i mot den politiska nivån.

Att en SFU bör omfatta tiden mellan 2020-2040 är kopplat till att eventuell framtida materiel som om den beställs de närmaste åren kan levereras och vara operativ i tiden strax innan 2020. Därefter kommer den materielen att vara relevant under motsvarande period. Runt år 2040 har nuvarande korvetter och ubåtar tjänat sin livstid varför perioden inte bör sträcka sig längre än så.

Om man är lagd åt det konspiratoriska hållet så kan man nog tyvärr med stor sannolikhet anta att en SFU motsvarande förslaget här ovan aldrig kommer att bli verklighet. Detta då en analys av ovanstående frågor otvetydigt skulle utmynna i ett stort återtagnings- och anskaffningsbehov rörande - allt! Detta rimmar förstås mycket illa med den av moderaterna uttalade linjen där man för Försvarsmaktens del "ser en prolongerad ekonomi" framför sig.

Allan Widman (fp) delar glädjande nog uppfattningen om att en SFU bör sättas upp. 

Hoppet är det sista som överger människan sägs det.

Den gamla guldgruvan www.mil.se återfunnen

För en tid sedan när jag letade underlag till ett inlägg fann jag Försvarsmaktens tidigare webportal i sin helhet arkiverad. Det går tyvärr ej att söka via google för att hitta enskilda artiklar, men väl inne så kan man hitta det mesta.

Där finns mer eller mindre alla artiklar från Försvarsmakten, och observera, marinen, flygvapnet och armén kvar från tidsperioden 9 september 1998 där första artikeln var ett pressmeddelande angående upphandling av NH90 (Hkp 14) ända fram till den 27 september 2007 där den sista författade artikeln tråkigt nog avhandlade ett dödsfall .

Det var på den tiden det fortfarande var OK att respektive försvarsgrenar och förband hade sina egna portalsidor under www.mil.se och förbandscheferna kunde lägga upp sina veckobrev till personalen så att man kunde ta del av dessa utan att behöva tillgång till EMIL... Det borde definitivt återinföras, om inte annat för rekryteringens skull. Eller hur Erik Lagersten?

Tyvärr hade jag tappat bort webadressen men fick snabb hjälp av Hans Jakobsson med en bra ledtråd.
Delar med mig av webadressen för informationssökning eller bara en nostalgitripp i Försvarsmakten före och efter såväl FB-00 som FB-04.

Starta här: http://web.archive.org/web/20070927225932/http://www.mil.se/

Önskar er trevlig läsning!

Gästinlägg: Politiska tolkningen av hur att öka tillgängliga förband? - Flygvapnet (Uppdaterat)

Det förra inlägget som beskrev nedmonteringen av den svenska flottan har haft minst sagt många läsare och kommentarer. Inlägget har uppenbart även varit av karaktären "försvarsupplysning" då många har reagerat på de stora skillnaderna mellan nutid och tiden innan FB-00. Det tyder på att många inte känner till hur Försvarsmakten anno 2012 egentligen ser ut i praktiken, vilket är mycket bekymmersamt då en ny försvarsberedning precis ska startas upp och frågan är om våra politiker ens är helt insatta i det samlade läget?


Anledningen till att det förra inlägget kom till världen var en nyförfattad debattartikel i DN av Cecilia Widegren(m) som mer eller mindre sågade "den gamla Försvarsmakten uppbyggd på värnplikt, och hyllade "den nya Försvarsmakten". Läs gärna hennes debattinlägg här innan ni fortsätter läsningen.


Som en uppföljning kommer signaturen "Flygvapenofficeren" fortsätta med välbehövlig försvarsupplysning genom ett mycket bra inlägg av motsvarande karaktär, men ur ett flygvapenperspektiv. Här nedan följer inlägget av "Flygvapenofficeren". Läs och begrunda!


(Inlägget bygger i sin helhet på öppna källor som återfinns på internet)


--------------------------------------------------------------------

Jag tackar Skipper för utrymmet, det är viktigt att hålla debattrycket upp. Eftersom Skipper så vackert redan har ramat in ämnet avser jag att gå direkt till pudelns kärna, nämligen nedmonteringen, avvecklingen eller utvecklingen av det svenska flygvapnet.

Flygvapnets förhållanden är trots allt förhållandevis lätt att förklara. Vårt flygvapen har byggt på en spridningsprincip, i första hand för skydd men också för att kunna ge verkan över hela Sveriges yta. Det sistnämnda har betydelse för de norrländska förhållandena med tre flygflottiljer på halva Sveriges yta till skillnad mot södra Sveriges upp till femton flygflottiljer. Varje flygflottilj kunde försörja ungefär åtta flygbaser med hela eller delar av basbataljoner. I bas 90 systemet hade en flygbas en personalnumerär på mellan 1 000 till 3 000 man. I normalfallet sade man att en bas med tillhöranade bataljon bestod av 2 500 man. Utbyggnaden av bassystemet Bas90 avbröts i mitten på 1990-talet. För att gå händelserna lite i förväg så visar jag följande karta:

Källa: Jacobsson, Håkan, ”Svenskt behov av lufttankning?”, Enskild uppsats ChP 00-02, FHS 2002-06-20

Kartan visar vilket luftrum det svenska Flygvapnet skall hävda i förhållande till Europa. Jag länkar också gärna till Wisemans eminenta inlägg ”Alla ägg i samma korg” där Wiseman reder ut begreppen om flygbasers skyddsnivåer för att kunna leverera verkan. En flygbas måste kunna skydda flygplanen med fortifikatoriska åtgärder såsom att bygga hårdgjorda skydd, populärt kallade ”Shelters”, om vi skall härbärga många flygplan inom en trång yta. Vidare måste flygbasen göras i princip oåtkomlig för luftangrepp genom ett starkt luftförsvar med luftvärn som en av huvudkomponenterna. Alternativet är att sprida ut många flygbaser över ytan och göra varje flygbas så pass stor att vi kan parkera flygplanen med stort mellanrum samt att vi på varje bas har flera rullbanor samt en kraftfull organisation för att röja och reparera banorna.

För att uppnå en fullgod verkan av ett flygplan som luftförsvarskomponent i ett bassystem med få baser på en yta som Sveriges så måste vi ha ett flygplan med lång räckvidd. För att förtydliga resonemanget hänvisar jag till Chefsingenjörens ingående inlägg: ”Upprop rädda Ärnabasen. Ett flygplan med JAS 39 Gripens prestanda räcker inte långt om vi samtidigt vill ha mer än några få jaktrobotar med oss i området. Jag lämnar till läsaren att som tankeövning plotta de europeiska flygbaserna på ovanstående karta.

Likt Skipper börjar vi det egentliga inlägget med den pre-sekelskiftiska eran. Vid år 1999 hade vi sju flygflottiljer, ifrån norr räknat: Kallax/Luleå – F21, Frösön/Östersund – F4, Ärna/Uppsala – F16, Såtenäs/Lidköping – F7, Kallinge/Ronneby – F17 och Barkåkra/Ängelholm – F10.

Jag räknar i detta fall med att kunna flyga jaktförsvar utifrån utgångsbasering. Vid år 1999 Flög F21, F4, F16 och F17 med flygplan JA37 Viggen i luftförsvarsrollen, i bilden ovan beskrivs dessa flygplans aktionsradie med de större blåa cirklarna (ungefär 350 km) med tanke på en tid av 15 till 20 minuter för att bedriva luftförsvar i ytterområdet. En stridsflygdivision på F10 flög med flygplan J35J Draken som har en aktionsradie på cirka 25 mil med ovanstående resonemang. En stridsflygdivision på F10 och båda stridsflygdivisionerna på F7 flög med flygplan JAS39A/B Gripen.

Enligt boken Flygplankort 1999 är aktionsradien för flygplan JAS39 800 km. I denna aktionsradie får vi då räkna med att flygplanet startar och flyger med bränsleekonomisk hastighet en sträcka på 800 km och där skjuter sina vapen för att direkt vända och flyga hem med bränsleekonomisk hastighet. Som kuriosa kan nämnas att ”Flygplankort 1999” anger att flygplan JA37 har 1000 km aktionsradie.

Med detta resonemang förstår vi att det behövs baseringar utanför flygflottiljerna för att kunna tanka och ladda flygplanen. Wikipedia anger nedanstående tabell med flygbaser av Bas90-standard. Utöver dessa baser finns ett antal andra baser byggda enligt tidigare standard, dessa baser användes främst som reserv och sidobaser till aktiva huvudbaser.

Anläggningsnummer	Flygfält	Fältnummer	Utbyggnadsår	Övrigt
Anl 102	Gunnarn flygbas	Fält 28	1987
Anl 103	Hagshult flygbas		1983	Fortfarande militär flygbas idag (2012).
Anl 115	Råda flygbas	Fält 20	1990-91
Anl 119	Fällfors flygbas	Fält 40	1983	Enda flygbas 90 med krigsbergtunnel.
Anl 120	Örebro flygplats		1994	Idag Örebro flygplats.
Anl 136	Rommehed flygbas	fält 15	1990	Idag Borlänge flygplats.
Anl 143	Kjula flygplats	fält 56	1987	Idag Eskilstuna flygplats.
Anl 147	Visby flygplats		1992	Idag Visby flygplats. Idag Detachement till F 17 Kallinge.
Anl 160	Vidsels flygbas	fält 42	1989	Idag RFN RobotFörsökplats Norrland. Militärt.
Anl 170	Kubbe flygbas	fält 44	1990
Anl 171	Åmsele flygbas	fält 41	1985
Anl 177	Byholma flygbas	fält 85	1989
Anl 181	Färila flygbas	fält 46	1991
	Hasslösa flygbas	fält 6	1996
Anl 189	Jokkmokks flygbas	fält 49	1988	Idag delvis civil. Största Bas 90 anläggningen. Fortfarande militärt.
Anl 211	Karlstad flygplats		1997	Idag Karlstad flygplats.
Anl 301	Hässlö flygplats ,		1991	Tidigare F 1 Hässlö. Avser en kortbana på E18 öster om Västerås. Idag motortrafikled. Flygplatsen idag civil.
Anl 304	Frösö flygplats		1991	Tidigare F 4 Frösön. Idag Åre Östersund Airport.
Anl 307	Såtenäs flygbas		1990-91	Idag F 7 Såtenäs
Anl 313	Bråvalla flygplats		1981	Tidigare F 13 Norrköping. Idag Norrköping-Bråvalla flygplats. Berghangarer, fortfarande i militär ägo. Används som uppställningsupplag av utrangerad militär materiel.
Anl 315	Söderhamns flygplats		1978	Tidigare F 15 Söderhamn. Begränsad utbyggnad, enbart en kortbana. Idag civil flygplats.
Anl 321	Luleå flygplats,		1996	Idag F 21 Luleå. Delvis civilflygplats. Militär ägo.

Efter FB00, mot slutet av denna försvarsbeslutsperiod så ser vi följande karta uppenbara sig:

En stridsflygdivision på F17 och en stridsflygdivision på F21 har ombeväpnat till flygplan JAS39. Flygflottiljen F4 hinner i praktiken inte ombeväpna till JAS 39. Kartan över de kvarvarande flygbaserna hämtad från FHS-uppsats: Håkan Jacobsson, ”Svenskt behov av lufttankning?”, Enskild uppsats ChP 00-02, FHS 2002-06-20 ser då ut så här i norr:

Och i Söder, observera att Flottiljen F7 Såtenäs har fallit bort i hanteringen p.g.a närheten till baserna Råda och Hasslösa.

Man ser att Flygvapnet i detta skede skulle kunna täcka Sverige i luftförsvarsrollen på ett par timmar, den tid det tar att klargöra och transportera vapnen. Det här är en skamgräns för Flygvapnets förmåga att försvara Sverige.

I Försvarsbeslut 2004 så reducerades flygvapnet till det här med två insatsdivisoner vardera på Kallax och Kallinge. Aktionsradierna räcke till för att täcka Sveriges yta men med begränsning enligt resonemang i inledningen. I försvarsbeslutet angav man också att det inte längre var viktigt att kunna bedriva daglig flygverksamhet över hela Sverige.

Basläget blev detta:

Observera att vi har kvar två stridsflygflottiljer och två stycken insatsbaser, Hagshult (artikel) och Jokkmokk. Övriga vitmarkerat är försvarsmaktsägda flygplatser med varierande status. Vi har också skapat ett ”dike” i det geografiska mittsverige. (Försvarsmakten har publicerat ett eget dokument med information rörande dessa baser kopplat till vindkraftsfrågan / Skipper)

Inriktningspropositionen 2009 skapade inget nytt geografiskt läge. Man reducerade stridsflygdivisionerna till 75 %. Genom att lägga pliktlagstiftningen vilande så har vi också minskat möjligheterna att bemanna basbataljonerna som till antalet blivit två stycken. Soldater kostar pengar och det finns en svag förmåga att behålla de soldater vi rekryterar. Flygvapnets reella förmåga har gått ned sedan regeringsskiftet. Alliansregeringen kan inte beskyllas för att ha lagt grunden men de har valt att bygga vidare på den, dessutom har de har snålat på stomme, inredning och fasad på huset som grunden står på.

Låt oss blicka tillbaka till detta inläggs första bild. På varje bas skulle en halv stridsflygdivision kunna husera men hur delar man något som är tre fjärdedelar så stort i två lika stora meningsfulla bitar? Resultatet av regeringens förmågeövning är att vi kan basera ut en halv egentlig stridsflygdivison på en bas samtidigt som en fjärdedel av en egentlig division baserar annorstädes. Vi kan alltså leka med tanken att flygvapnets fyra stridsflygdivisioner baserar ut till åtta ställen, vilken uthållighet kan vi få om vi vill operera med fler än ett fåtal flygplan med tanke på hur reducerade de två flygbasbataljonerna är?

Vi måste också ställa oss frågan hur vi skall kunna utbasera till flygplatser som inte är förberedda för att kunna operera med flygplan 39. Var skall vi hantera flygplansammunitionen, hur får vi med oss verktygen som behövs, kan vi överhuvudtaget försörja flygplatsen med drivmedel av rätt kvalitet och ammunition? Sveriges yta är stor och hur många baser och divisioner finns i Europa om vi tittar på jämförbara ytor?

Vi måste också inse att de baser vi tidigare lagt ut stora summor för att iordningställa nu i rask takt ”återställs”. I ett första skede har man rivit upp basernas kommunikationsnät och plomberat skyddsrum och ledningsplatserna Bascentralen och Komandocentralen. Den 25 Juni i år var sista datum för att komma med anbud om att riva taxivägar, kortbanor, flygplanplatser, m.m. på Storuman/Gunnarns flygbas.

Förstörelsen pågår mitt framför våra ögon samtidigt som regeringen har mage att påstå att de ökar vår försvarsförmåga.

Med tanke på den inledande kartan tillsammans med Chefsingenjörens inlägg förstår jag varför regeringen är så motvillig att genomföra en luftförsvarsutredning. Med de förutsättningar som finns för att basera flygplan i Sverige så är JAS 39 Gripen helt fel flygplan. Men med tanke på våra åtaganden gentemot leasingkunder som operarar med flygplanet så skulle det svaret vara en aning genant.

/ ”Flygvapenofficeren”

UPPDATERAT 2012-07-18
Jag skulle vilja komplettera inlägget med tankar kring hur flygvapnets värnpliktiga tjänstgjorde innan sekelskiftet. Flygvapnets värnpliktiga soldater tjänstgjorde i elva månader, plutonbefäl som menig. Utbildningsgraden var sålunda hög på de soldater som utförde hantverket. Soldatera ryckte in fyra gånger om året. Flygvapnet hade sålunda ständigt tjänstgörande, i princip färdigutbildade soldater i organisationen tillgängliga direkt på order om beredskapshöjning.

Flygvapnet hade en grundberedskap som i stort sett liknar dagens basbataljon med den skillnaden att gårdagens soldater kunde åka ut till en delvis uppdukad bas. För att börja bedriva flygtjänst på bas så innebar det att plocka fram verktyg och tält på basen. Vi talar alltså om delar av dygn i tid för att börja bedriva försvar av Sverige, tid som ligger långt ifrån dagens, dessutom med mycket mindre ansträngning. Skillnaden mellan 1990-talets värnpliktsbaserade flygbasbataljoner och våra försvarspolitikers retorik om värnpliktsförsvarets nackdelar är så väsensskild att det är svårt att tro att de talar om samma sak som vi själva har tjänstgjort i.

Jag blir personligen i det närmaste förorättad av den retorik som föranledde Alliansens inriktningsproposition. Det är en skillnad på 1990-talets utbildning av flygvapnets värnpliktiga och det senare 00-talets utbildning av basbataljonens värnpliktiga. Med en inneliggande omgång soldater om år så blir det naturligtvis ett glapp i beredskapsförmågan men de soldater som muckade behövde banne mig inte några tre år på sig för att bli användbara. Vi hade i princip en färdig basbataljon vart annat år ifrån varje flottilj. Hade inte försvarsbeslut 04 tagits skulle vi sedan ungefär 2008 haft en rudimentär förmåga att bedriva luftförsvar ifrån våra flygbaser, det var organisationen som var gränssättande, inte personalförsörjningssystemet.

 /"Flygvapenofficeren"

----------------------------------------------------
Under dagen har det aktuella ämnet, jaktflyg och beredskap, förstärkts ytterligare genom att ryskt strategiskt bombflyg Tu-22 Backfire, beväpnade med kryssningsrobotar i dag har patrullerat över Östersjön. Se Wisemans inlägg i ämnet. I svensk media finns som vanligt inget att läsa om detta.


För att krydda inlägget ytterligare så publiceras nedan en bild över flygvapnets flottiljer och flygdivisioner 1983. Att förmågan inte ökat på något sätt alls sedan dess, inte ens efter alliansregeringens tillträde 2006 kan nog alla vara överrens om, t.o.m. våra politiker.

Försvarsavvecklingen:
Kustartilleriet 1, 2


Inlägg på andra bloggar i samma ämne:
Cornucopia om krigsflygbaser
Chefsingenjören om krigsflygbaser

Moderaternas tolkning av hur man ökar antalet tillgängliga förband?

När DN häromdagen publicerade en debattartikel där moderaternas främste representant (vice ordförande) i försvarsutskottet och tillika nyutnämnd ordförande i försvarsberedningen Cecilia Widegren återigen ondgjorde sig över hur dålig den gamla Försvarsmakten var, och hur bra den nya Försvarsmakten regisserad av bl.a. moderaterna är, då kändes det som bägaren rann över.

Widergren skriver bland annat följande i sin artikel

Med alliansregeringen har arbetet påbörjats för att stärka försvarsförmågan och öka antalet tillgängliga förband.

Arvet från värnpliktstiden med ett försvar med låg beredskap och ett dåligt användande av resurser, hör gårdagen till. Det fanns två parallella insatsorganisationer – en för försvaret av Sverige, bemannad av värnpliktiga, och en för internationella insatser, där man var tvungen att rekrytera nya soldater för varje insats.

Genom att göra värnplikten vilande och införa ett personalförsörjningssystem byggt på frivillighet får vi istället ett mer effektivt försvar med en sammanhållen insatsorganisation. Samma soldater, sjömän och officerare kan användas både i Sverige och utomlands och förbanden håller samman över tid och kan behålla och utveckla sin kompetens. Detta är helt avgörande i dagens konfliktmiljö.

Widegren har uppenbart lyssnat alltför mycket på den förre försvarsministern Sten Tolgfors, då hans argumentation och sätt att tolgföra "den nya Försvarsmakten" lyser igenom alltför tydligt då Widegren ska finna sina egna argument för att motivera den politik som partiet valt att föra i försvarsfrågan.

Det mest beklämmande är att Widegren och övriga försvarspolitiker får stå mer eller mindre oemotsagda i frågan då man hävdar att man med sin försvarspolitik ökat antalet tillgängliga förband? Detta då hon till stor del har helt fel i sak. Marinen och flygvapnet har alltid haft stående insatsklara förband med mer eller mindre samtliga fartyg och flygplan som funnits. Insatstiden har varit allt från några minuter till som längst en vecka. Att nuvarande försvarspolitiker helt bortser från detta faktum då man räknar tillgängliga förband nu jämfört med förr är skrämmande.

Bara för att redovisa fakta så finns här nedan tre olika bilder som representerar svenska disponibla/operativa sjömålsrobotbestyckade stridsfartyg vid tre ögonblickstillfällen. Den första bilden representerar 1999, dvs innan Försvarsbeslutet 2000 (FB-00), den andra efter FB-00 och den sista bilden representerar tiden efter FB-04 d.v.s. nutid (2012). Cirklarna runt fartygen representerar den ungefärliga räckvidden på sjömålsrobotsystemen (Rb15 resp Rb12).

Ytattack 1999
2 korvett typ Stockholm
4 korvett typ Göteborg
12 robotbåt typ Norrköping
8 patrullbåt typ Kaparen
4 patrullbåt typ Hugin
Cirklarna runt fartygen redovisar den ungefärliga robotportén för Rb-15 resp Rb-12.

Som bilden här ovan redovisar så hade Sverige fortfarande en flotta att räkna med. Av ovanstående fartyg var samtliga förutom ca sex enheter fullt bemannade och övade för krigets krav. Övningsverksamheten var dessutom omfattande. De fartyg (ca 6st) som ej hade ordinarie besättningar låg i materielberedskap och kunde inom några dagar efter att lastat förnödenheter och ammunition kasta loss. Besättningar till dessa fartyg hade med mycket kort varsel kunnat plockats i hop av föregående års värnpliktskull och officerare från staber och skolor. Således hade man omedelbart haft 30st stridsfartyg disponibla för insats med sjömålsrobot Rb-15 eller Rb-12.

Ytattack 2003
2 korvett typ Stockholm
4 korvett typ Göteborg
6 robotbåt typ Norrköping
8 patrullbåt typ Kaparen

I samband med försvarsbeslutet 2000 (FB-00) så reducerades antalet ytattackfartyg vilket bilden ovan illustrerar. Detta då det enda sjögående enheterna på västkusten (den stolta 18. patrullbåtsdivisionen) avvecklades. I samband med detta så lämnade man västkusten helt utan kvalificerade robotbestyckade stridsfartyg. Även robotbåtarnas numerär halverades då sex stycken avvecklades och resterande sex genomgick en generalöversyn vilket bland annat omfattade integrering av RBS-15 MkII vilket ökade roboträckvidden från 70 till 100km. Denna integration skedde senare även på samtliga sex korvetter. Sedan kom försvarsbeslutet 2004........

Ytattack 2012
2 korvett typ Stockholm
2 korvett typ Göteborg

Försvarsbeslutet 2004 var det i särklass mest katastrofala beslut för svenska flottan sedan den grundades år 1522. I augusti 2005 avvecklades samtliga robotbåtar och samtliga patrullbåtar. Robotbåtarna hade då nyligen genomfört ombyggnad/modernisering med såväl nytt robotsystem (Rb15 MkII) och ett nytt tungt torpedsystem (Tp62) och hade utan problem kunnat vara i drift ytterligare antal år. Patrullbåtarna av Kaparenklass var när de avvecklades i mycket gott materiellt skick och var bestyckade med vardera sex Rb-12. Dessutom var patrullbåtarna mycket kvalificerade ubåstsjaktenheter. Robotbåtar och patrullbåtar avvecklades med motiveringen att Visbykorvetterna skulle ersätta dessa fartyg. Som bekant har det nu förlöpt sju år sedan dess, och någon robotbestyckad Visbykorvett har ännu ej levererats till Försvarsmakten.
Strax efter FB-04 så avvecklades även en korvett av Göteborgsklass (HMS Göteborg) och 2006 avvecklades även HMS Kalmar.

Återstoden av svensk operativ robotbestyckad ytattack är således fyra stycken korvetter.

När man läser att svenska politiker fortfarande anser att de nu stärker försvarsförmågan och ökar antalet tillgängliga förband genom sin s.k. reform, ja då blir man både trött och uppgiven. När man dessutom generaliserar genom att kalla hela värnpliktsförsvaret för förrådsställt, med låg beredskap och ett dåligt utnyttjande av resurser, ja då blir man till och med arg när man har ovanstående kalla fakta i bakhuvudet.

Att  lyssna till argumenten för den pågående försvarsreformen känns nästintill som en förnedring av all personal som gett sitt yrkesmässiga liv till att bemanna, vårda och att med svensk ytattack öva under stundom mycket krävande förhållanden, och fortfarande gör exakt samma sak i dag som tidigare. Skillnaden är att antalet tillgängliga plattformar i dag endast är ca 15% jämfört med tiden före FB-00 p.g.a. en katastrofalt förd försvarspolitik från såväl socialdemokrater som moderater.



Ps1) All information finns att finna i öppna källor och i synnerhet på http://www.forsvarsmakten.se samt http://www.fmv.se

Ps2) Motsvarande sammanställning skulle kunna göras över tillgängliga stridsflygplan, men detta överlåtes med varm hand till någon annan att göra.

Kustartilleriet - Fem regementen blev till nästan ingenting?

De svenska amfibieförbanden löser uppgifter i övergången mellan land och vatten – vid öppen kust, i skärgård, i hamnområden, på floder och deltan samt i större sjöar. I amfibiebataljonen ingår bland annat kustjägare, robotförband och granatkastarförband. Bataljonen förflyttar sig med egna båtar.

Är det någon del i FM som sällan debatteras så är det Amfibieförbandet inom Marinen. De gånger man får publicitet så är det ofta i samband med tragiska olyckor eller korkade tilltag.

Amibieregementet fick förvisso mycket medial uppmärksamhet i samband med insatsen i Tchad (TD01).

Frågan är om Amfibiefunktionen idag är efterfrågad av våra folkvalda politiker som styr Försvarsmaktens verksamhet? Insatsen i Tchad var ju inte direkt en Amfibieinsats, där var det mer frågan om att kunna skicka ett gäng hårda killar och tjejer som kunde göra jobbet i en riktigt usel miljö. Det gjorde de med Bravur, om än under en förhållandevis kort tid.

Det är intressant att göra en liten reflektion över vad som är föregångare till dagens lilla kvarvarande Amfibieförband.

Från att ha varit organiserade i fem regementen så rök KA5 i Härnösand vid FB96. KA2 i Karlskrona och KA3 Fårösund rök i samband med FB00. Kustartilleriet blev Amfibie då allt artilleri försvann. Samtliga fasta batterier (ca 60st) runt Sveriges kust avvecklades och gjöts igen. Det rörliga artilleriet 12/80 fick även det stryka på foten.

Nu satsades det på Amfibie och en Amfibiebrigad skulle sättas upp. Den fanns enbart på papperet då det var ett stort luftslott med en mängd obemannade förbandsklossar i ett power-point dokument.
FB04 var det dags för KA4 i Göteborg att avveclas, som vid det laget hade fått byta namn till Amf4. Sista kvarvarande förbandet Amf1 flyttades från Vaxholm till Berga.

Idag har vi en enda Amfibiebataljon i organisationen, och frågan är hur bemannad och övad den bataljonen är?

Var Sverige först med att starta en negativ trend  för Amfibieförband?
I USA förs nu debatten om "Marines" både inom och utanför Pentagon.

I augusti, beordrade försvarsminister Robert Gates en massiv översyn av kåren, och skall vara färdig i december. När man i Pentagon talar om en "översyn" innebär det, precis som i Sverige att "göra sig redo för nedskärningar", och detta är förmodligen inget undantag.Gates har sagt att marinkåren "blivit för stor". Efter krigen i Irak och Afghanistan har kåren växt, blivit för tunga och hamnat för långt bort från sina ursprungliga amfibiska rötter. Om man nu skall reduceras till att vara just Amfibie igen kan man ställa sig nästa fråga. Har Amfibieförband fortfarande en roll i en tid som nu?

Så går diskussionerna i USA, men hur ska vi ha det i Sverige?
De stenhårda kustjägarnas tid som skulle återta Svensk terräng från en fiende som invaderade Sverige verkar vara förbi, både hos politiker och FML. Men resten då?

I regeringens senaste Försvarsproposition står att läsa att Amfibiebataljonen skall avvecklas 2013, och en manöverbataljion med "amfibisk inriktning" skall istället inrättas. I övrigt innehåller inte proppen mycket matnyttigt avseende Amfibieförmågan mer än nedanstående korta meningar.

Amfibiebataljonen utvecklas till en amfibisk manöverbataljon och tillförs skyddade fordon i syfte att skapa taktisk landrörlighet.

Luftförsvar vid sjöstridsflottiljerna

vidmakthålls på nuvarande nivå men ambitionssänks vid amfibieförbandet.

Vad är nästa steg? Kommer Amfibie till slut att bli en del i Arméns stora konkurs?

Man hade önskat att våra politiker börjat göra saker i rätt ordning istället för att ge förvirrade inriktningar.
1. Belsuta vilka förmågor Försvarsmakten skall ha
2. Besluta vad FM skall kunna göra med dessa förmågor.
3. Besluta i vilken omfattning och med vilken numerär detta skall ske
4. Ta reda på prislappen och tilldela ekonomiska medel för att lösa ovanstående

Men i Sverige gör vi som vanligt - Tvärt om....

Det vi alla redan visste

Vi har vetat om det hela tiden, men fick det idag bekräftat ännu en gång.
Inför försvarsbesluten 2000 men också 2004 fanns starka viljor att avveckla Försvarsmaktens verksamhet i sydöstra delen av Sverige och centralisera verksamheten till Mälardalsområdet.

I dag publicerar BLT en rad artiklar där flera av de då inblandade bekräftar att det var precis så turerna gick. Siste chefen för KA2 Günther Villmann berättar i en artikel i BLT att han fick utstå en hel del s.k. vuxenmobbing av kollegorna i HKV i samband med nedläggningen av det regemente han då var chef för. Ingen lyssnade på de faktiska omständigheterna som han försökte förmedla. Han upplevde att man redna innan hade bestämt sig för att regementet skulle bort. Ett exempel på att man bortsåg från fakta var avvecklingen av det moderna 12/80 systemet som Kustartilleriet förfogade över, till förmån för Arméns förlådrade Haubits 77.


Inför FB04 så var det en väldigt lite krets höga officerare som ensamma skulle utreda vilka orter som skulle få finnas kvar under generallöjtnant Göran Gunnarssons ledning. Missnöjet och konspirationsteorierna runt detta gick så långt att gruppen till slut fick öknamnet Mälardalsmaffian, då man befarade att man skulle fortsätta att driva en linje där allt skulle centraliceras till Mälardalsområdet.

Idag skriver även BLT en ledarartikel  i samma ämne.

I dag handlar det inte längre om vilka orter som ska vara kvar. Istället handlar det i dag om att försöka bevara alla nuvarande verksamhetsorter med dess personal och försöka samla ihop spillrorna efter FB00 och FB04.