Texten är tidigare publicerad i Kungliga Örlogsmannasällskapet Tidskrift i Sjöväsendet (TiS nr 3/2019).
Det är glädjande att Försvarsberedningens slutrapport innehåller en satsning på nya ytstridsfartyg, även om den volym som föreslås är för liten. Flera av KÖMS ledamöter, så som Jens Nykvist (SvD 2019-02-16), Bo Rask (SvD 2019-02-20), Robert Dalsjö (SvD 2019-05-04), Niklas Wiklund (BLT 2019-05-27) har under de senaste månaderna argumenterat för att det krävs politiska beslut om rejäla ekonomiska tillskott i närtid. Försvarsberedningens rapport är bara ett steg på vägen, men den indikerar ändå att vi bör fortsätta fundera över hur de nya ytstridsfartygen ska utformas.
I debatten runt den aktuella frågan har det från flera håll förts fram att i valet av nytt ytstridsfartyg är en fortsatt satsning på en andra generation av Visbykorvetten att föredra. Denna uppfattning förefaller delas av en på det hela taget enig sjöofficerskår, med Marinchefen i spetsen. I sin artikel i SvD föreslår Robert Dalsjö istället större och mer konventionella fartyg med bättre sjötålighet och längre uthållighet i likhet med vad bl.a. Finland och Tyskland satsar på. Han har rätt i att större fartyg kan bära tyngre helikoptrar, fler skeppsbåtar samt större antenner än mindre fartyg. Det råder vidare ingen tvekan om att de fregatter eller stora korvetter som Dalsjö förordar skulle vara ett välkommet tillskott även till den svenska marinen. Däremot är dessa fartyg inte det bästa valet för en högintensiv strid i vårt närområde, och det är den uppgiften som är dimensionerande vid valet av ett nytt ytstridsfartyg.
Den operationsmiljö som den svenska marinen har att verka i är unik i många avseenden. En förutsättning för att ett ytstridsfartyg ska kunna överleva en modern sjöstrid i denna miljö är att en smyganpassning har skett. Detta är ingen bedömning eller en allmän uppfattning, utan en slutsats baserad på mångårig erfarenhet av övningar tillsammans med andra nationer samt en omfattande provverksamhet. Innanhavets begränsade utbredning gör att fartygen momentant måste hantera hot från vapensystem på havsytan, från luften, från land och från undervattensdimensionen. Det är därför uppenbart att just smyganpassning är en viktig förutsättning för att kompensera för våra fartygs fåtalighet. Om ett fartyg undgår upptäckt undgår det även bekämpning.
Ingen kan förutse hur ett framtida krig kommer att se ut. Men ett obestridligt faktum är att med endast fem ytstridsfartyg och några ubåtar, vilket blir en realitet om ingen nyanskaffning sker i närtid, så försvarar man inte 270 mil kust. Således finns det ett omfattande behov att utöka vår idag låga numerär kvalificerade stridsfartyg. Allra bäst vore det givetvis att ha en stor sjöstyrka med olika fartygstyper optimerade för olika ändamål. Men med hänsyn till de omfattande behoven av materielanskaffning i Försvarsmakten är det dessvärre orimligt att hoppas på ett sådant utfall i rådande ekonomiska läge. Istället krävs en kompromiss och därmed en flexibel fartygstyp som kan klara av samtliga marina operationstyper samt ha möjlighet att uppträda både inomskärs och utomskärs. Den dimensionerande uppgiften när vi designar ett nytt fartyg måste primärt vara att kunna hantera den väpnade striden i ett högkonfliktscenario. Med en sådan utvecklingsidé kan marinen fortsatt hantera alla situationer – från djupaste fred till krig via ett uppträdande i en gråzon.
Visbykorvetten klarar av detta spann av uppgifter över hela konfliktskalan och har dessutom goda sjöegenskaper, vilket flera års erfarenhet från såväl Östersjön som utanför våra hemmafarvatten påvisat. Vi som jobbar till sjöss driver linjen att man borde ta allt det som är bra med Visbykorvetten, ändra de få delar som inte blev lika bra och nyanskaffa en andra generation av en fartygstyp som marinen idag har stort förtroende för. Denna uppfattning har vuxit fram under de snart 20 år vi opererat Visbykorvetterna. Upplägget innebär också att projektrisken kraftigt kan reduceras. Vi vet redan idag vet vad det innebär att bygga en Visbykorvett och vi vet vilka mindre områden som ska förändras i en modernare version.
Avslutningsvis – vi mäter oss regelbundet mot de bästa utländska fartygen under de många internationella övningar och operationer vi deltar i. Vi ser att Visbykorvetterna står sig mycket väl i dessa sammanhang. De används ofta för uppgifter som större fartyg är sämre på, som att operera kustnära, vilket är viktigt i Östersjön då hela vårt innanhav är att betrakta som just kustnära. Efter två decennier har vi lärt oss att utnyttja Visbykorvetternas egenskaper till något unikt och vi lär oss fortfarande. Det är riktigt att tekniksprånget var stort när fartygen utvecklades, vilket då visade sig i förseningar, men mycket av det utvecklingsarbetet ligger bakom oss. Istället kan vi dra nytta av det när vi förhoppningsvis beställer en andra generation Visby. Istället för att starta loppet stillastående, skulle vi få en flygande start. På så sätt kan marinen bidra till en trovärdig tröskeleffekt i försvaret av vårt land.
Kommendör Fredrik Palmquist, marinstabschef och dessförinnan chef för Fjärde sjöstridsflottiljen, samt kommendör Per Edling, chef för Tredje sjöstridsflottiljen.
I debatten runt den aktuella frågan har det från flera håll förts fram att i valet av nytt ytstridsfartyg är en fortsatt satsning på en andra generation av Visbykorvetten att föredra. Denna uppfattning förefaller delas av en på det hela taget enig sjöofficerskår, med Marinchefen i spetsen. I sin artikel i SvD föreslår Robert Dalsjö istället större och mer konventionella fartyg med bättre sjötålighet och längre uthållighet i likhet med vad bl.a. Finland och Tyskland satsar på. Han har rätt i att större fartyg kan bära tyngre helikoptrar, fler skeppsbåtar samt större antenner än mindre fartyg. Det råder vidare ingen tvekan om att de fregatter eller stora korvetter som Dalsjö förordar skulle vara ett välkommet tillskott även till den svenska marinen. Däremot är dessa fartyg inte det bästa valet för en högintensiv strid i vårt närområde, och det är den uppgiften som är dimensionerande vid valet av ett nytt ytstridsfartyg.
Den operationsmiljö som den svenska marinen har att verka i är unik i många avseenden. En förutsättning för att ett ytstridsfartyg ska kunna överleva en modern sjöstrid i denna miljö är att en smyganpassning har skett. Detta är ingen bedömning eller en allmän uppfattning, utan en slutsats baserad på mångårig erfarenhet av övningar tillsammans med andra nationer samt en omfattande provverksamhet. Innanhavets begränsade utbredning gör att fartygen momentant måste hantera hot från vapensystem på havsytan, från luften, från land och från undervattensdimensionen. Det är därför uppenbart att just smyganpassning är en viktig förutsättning för att kompensera för våra fartygs fåtalighet. Om ett fartyg undgår upptäckt undgår det även bekämpning.
Ingen kan förutse hur ett framtida krig kommer att se ut. Men ett obestridligt faktum är att med endast fem ytstridsfartyg och några ubåtar, vilket blir en realitet om ingen nyanskaffning sker i närtid, så försvarar man inte 270 mil kust. Således finns det ett omfattande behov att utöka vår idag låga numerär kvalificerade stridsfartyg. Allra bäst vore det givetvis att ha en stor sjöstyrka med olika fartygstyper optimerade för olika ändamål. Men med hänsyn till de omfattande behoven av materielanskaffning i Försvarsmakten är det dessvärre orimligt att hoppas på ett sådant utfall i rådande ekonomiska läge. Istället krävs en kompromiss och därmed en flexibel fartygstyp som kan klara av samtliga marina operationstyper samt ha möjlighet att uppträda både inomskärs och utomskärs. Den dimensionerande uppgiften när vi designar ett nytt fartyg måste primärt vara att kunna hantera den väpnade striden i ett högkonfliktscenario. Med en sådan utvecklingsidé kan marinen fortsatt hantera alla situationer – från djupaste fred till krig via ett uppträdande i en gråzon.
Visbykorvetten klarar av detta spann av uppgifter över hela konfliktskalan och har dessutom goda sjöegenskaper, vilket flera års erfarenhet från såväl Östersjön som utanför våra hemmafarvatten påvisat. Vi som jobbar till sjöss driver linjen att man borde ta allt det som är bra med Visbykorvetten, ändra de få delar som inte blev lika bra och nyanskaffa en andra generation av en fartygstyp som marinen idag har stort förtroende för. Denna uppfattning har vuxit fram under de snart 20 år vi opererat Visbykorvetterna. Upplägget innebär också att projektrisken kraftigt kan reduceras. Vi vet redan idag vet vad det innebär att bygga en Visbykorvett och vi vet vilka mindre områden som ska förändras i en modernare version.
Avslutningsvis – vi mäter oss regelbundet mot de bästa utländska fartygen under de många internationella övningar och operationer vi deltar i. Vi ser att Visbykorvetterna står sig mycket väl i dessa sammanhang. De används ofta för uppgifter som större fartyg är sämre på, som att operera kustnära, vilket är viktigt i Östersjön då hela vårt innanhav är att betrakta som just kustnära. Efter två decennier har vi lärt oss att utnyttja Visbykorvetternas egenskaper till något unikt och vi lär oss fortfarande. Det är riktigt att tekniksprånget var stort när fartygen utvecklades, vilket då visade sig i förseningar, men mycket av det utvecklingsarbetet ligger bakom oss. Istället kan vi dra nytta av det när vi förhoppningsvis beställer en andra generation Visby. Istället för att starta loppet stillastående, skulle vi få en flygande start. På så sätt kan marinen bidra till en trovärdig tröskeleffekt i försvaret av vårt land.
Kommendör Fredrik Palmquist, marinstabschef och dessförinnan chef för Fjärde sjöstridsflottiljen, samt kommendör Per Edling, chef för Tredje sjöstridsflottiljen.
