Nedan följer ett gästinlägg signerat Karl-Johan Boberg, 1:e vice ordförande i Officersförbundet med anledning av den kritik som under gårdagen riktats mot ett uttalande som kunde uppfattas som att Boberg ställer materiel mot personal. Det är mycket bra och nödvändigt att Boberg bemöter kritiken, framför allt i syfte att det tidigare uttalandet inte ska kunna tas som gisslan i en framtida försvarsdebatt runt behovet av ökade anslag inom försvarsmaterielområdet eller ej. Bobergs klargörande är mycket bra och tydligt och lämnar inga luckor för felaktiga tolkningar. Pengar behövs både inom personal- och materielområdet.
/ Skipper
-----------------------------------------------------
Mitt citat i en radiointervju med P4 Gotland har fått en hel del uppmärksamhet, dessvärre på ett sätt som inte var riktigt avsett. Jag har här på bloggen givits möjlighet att förtydliga mig och förklara vad jag avsåg med min kommentar, något jag uppskattar och tackar för.
Ett målande språk är ofta en tillgång när det gäller att få fram sin poäng. Men i detta fall verkar mina retoriska eskapader ha fått motsatt effekt, vilket jag beklagar.
Men läser man i mitt citat in att Officersförbundet är emot materielsatsningar tycker jag nog att uttrycket ”som fan läser bibeln” är på sin plats - jag menar naturligtvis inte på något sätt att ställa materielbehov i någon form av konflikt med personalbehovet inom Försvarsmakten.
Myndigheten dras med enorma utmaningar på båda områdena, Försvarets problem går inte att lösa genom att åtgärda enbart det ena men inte det andra.
Vad jag i radiointervjun ville åskådliggöra, är det i retoriken ofta enögda fokuset på materielfrågan från såväl försvarsmaktsledning som politik.
Våra medlemmars materiel lämnar enormt mycket i övrigt att önska. Såväl vidmakthållande av befintlig materiel som anskaffande av både en tillräcklig basplatta och nya avancerade system är i dag grovt underfinansierade.
Vi, Officersförbundet, menar dock bestämt att materielfrågan aldrig kan stå för sig själv – personalfrågan måste alltid och i alla avseenden beaktas när försvarets materielbehov diskuteras.
Rådande personalkris är i dag Försvarsmaktens största utmaning. Stora pensionsavgångar i kombination med otillräcklig inrekrytering på alla nivåer – GSS, specialistofficerare och taktiska officerare – hade gjort situationen ohållbar även om Försvarsmakten endast förväntades bibehålla nuvarande nivå. Nu pekar allt på att vi i stället ska växa – då står vi inför en omöjlig ekvation. I alla fall om rådande personalpolitik får tillåtas fortsätta.
De militära yrkenas attraktivitet måste öka för att vi ska ha en chans att möta dagens och morgondagens behov, så enkelt är det. Och det mest effektiva sättet att uppnå det är att visa att man värdesätter det som efterfrågas – när det handlar om anställd personal handlar detta i mycket hög utsträckning om vilken lön man som arbetsgivare är villig att betala.
Våra medlemmar har i och med sitt yrkesval förklarat sig beredda att, om så krävs med sina liv som insats, stå som den yttersta garanten för Sveriges frihet och oberoende – naturligtvis ska de ha den materiel som krävs för att kunna fullfölja detta åtagande på absolut bästa sätt. Men de ska också ha en lön som motsvarar den arbetsinsats, det ansvar och den unika kompetens som det innebär att vara militär, oavsett grad eller befattning. I dag är så inte fallet.
Försvarsmakten har alltför länge kunnat förlita sig på personalens kåranda och oerhörda lojalitet gentemot sin arbetsgivare. Men lojaliteten har sina gränser, till sist kommer verkligheten ikapp. Enligt vår medlemsundersökning har så många som tre av fyra yngre officerare funderat på att lämna sin anställning, och lönen anges som det viktigaste skälet till detta.
Vi har alltså ett läge med stora pensionsavgångar, otillräcklig rekrytering och en stor andel anställda som funderar på att sluta. Att vi då som fackförbund tvingas tala om för Försvarsmakten att 19 000 kronor i ingångslön för en soldat inte är tillräckligt, känns i det närmaste absurt. Eller att 24 000 kronor för en fänrik, efter tre års högskolestudier och ofta ett par års tidigare erfarenhet inom försvaret inte är nog för att konkurrera med övriga arbetsmarknaden?
Försvarsmakten har begärt sammanlagt 18 miljarder kronor utöver beslutade ramar de kommande tre åren, för att kunna leverera den effekt som våra politiker beställt och för att förmågan sedan inte åter ska börja dala. Officersförbundet ställer sig bakom de kraven, men menar att ÖB har missat något väsentligt i sin kravspecifikation – personalen.
Vad vi kräver är en riktad lönesatsning på runt 325 miljoner kronor per år, en knapp miljard i perioden 2019 till 2021. Med detta skulle de alldeles för låga ingångslönerna för de militära yrkena kunna höjas upp till en skälig nivå, samtidigt som justeringar för det övriga lönekollektivet skulle kunna genomföras utifrån de nya lägstalönerna. Pengarna skulle även räcka till den satsning på chefers löner som Officersförbundet länge krävt.
Det handlar om en ökning på runt 2,3 procent av Försvarsmaktens totala personalkostnader, vilket vi anser är fullt rimligt. Försvarets personalkostnader som andel av försvarsbudgeten är bland de absolut lägsta bland jämförbara länder, samtliga Nato-länder ligger högre exempelvis.
Materielfrågan är oerhört viktig, om detta råder inget som helst tvivel. Men den får inte skymma rådande personalkris. Detta var vad jag menade med min kommentar i radion. Att jag misstolkats är jag den förste att beklaga.
Karl-Johan Boberg, 1:e vice ordförande, Officersförbundet
Ett målande språk är ofta en tillgång när det gäller att få fram sin poäng. Men i detta fall verkar mina retoriska eskapader ha fått motsatt effekt, vilket jag beklagar.
Men läser man i mitt citat in att Officersförbundet är emot materielsatsningar tycker jag nog att uttrycket ”som fan läser bibeln” är på sin plats - jag menar naturligtvis inte på något sätt att ställa materielbehov i någon form av konflikt med personalbehovet inom Försvarsmakten.
Myndigheten dras med enorma utmaningar på båda områdena, Försvarets problem går inte att lösa genom att åtgärda enbart det ena men inte det andra.
Vad jag i radiointervjun ville åskådliggöra, är det i retoriken ofta enögda fokuset på materielfrågan från såväl försvarsmaktsledning som politik.
Våra medlemmars materiel lämnar enormt mycket i övrigt att önska. Såväl vidmakthållande av befintlig materiel som anskaffande av både en tillräcklig basplatta och nya avancerade system är i dag grovt underfinansierade.
Vi, Officersförbundet, menar dock bestämt att materielfrågan aldrig kan stå för sig själv – personalfrågan måste alltid och i alla avseenden beaktas när försvarets materielbehov diskuteras.
Rådande personalkris är i dag Försvarsmaktens största utmaning. Stora pensionsavgångar i kombination med otillräcklig inrekrytering på alla nivåer – GSS, specialistofficerare och taktiska officerare – hade gjort situationen ohållbar även om Försvarsmakten endast förväntades bibehålla nuvarande nivå. Nu pekar allt på att vi i stället ska växa – då står vi inför en omöjlig ekvation. I alla fall om rådande personalpolitik får tillåtas fortsätta.
De militära yrkenas attraktivitet måste öka för att vi ska ha en chans att möta dagens och morgondagens behov, så enkelt är det. Och det mest effektiva sättet att uppnå det är att visa att man värdesätter det som efterfrågas – när det handlar om anställd personal handlar detta i mycket hög utsträckning om vilken lön man som arbetsgivare är villig att betala.
Våra medlemmar har i och med sitt yrkesval förklarat sig beredda att, om så krävs med sina liv som insats, stå som den yttersta garanten för Sveriges frihet och oberoende – naturligtvis ska de ha den materiel som krävs för att kunna fullfölja detta åtagande på absolut bästa sätt. Men de ska också ha en lön som motsvarar den arbetsinsats, det ansvar och den unika kompetens som det innebär att vara militär, oavsett grad eller befattning. I dag är så inte fallet.
Försvarsmakten har alltför länge kunnat förlita sig på personalens kåranda och oerhörda lojalitet gentemot sin arbetsgivare. Men lojaliteten har sina gränser, till sist kommer verkligheten ikapp. Enligt vår medlemsundersökning har så många som tre av fyra yngre officerare funderat på att lämna sin anställning, och lönen anges som det viktigaste skälet till detta.
Vi har alltså ett läge med stora pensionsavgångar, otillräcklig rekrytering och en stor andel anställda som funderar på att sluta. Att vi då som fackförbund tvingas tala om för Försvarsmakten att 19 000 kronor i ingångslön för en soldat inte är tillräckligt, känns i det närmaste absurt. Eller att 24 000 kronor för en fänrik, efter tre års högskolestudier och ofta ett par års tidigare erfarenhet inom försvaret inte är nog för att konkurrera med övriga arbetsmarknaden?
Försvarsmakten har begärt sammanlagt 18 miljarder kronor utöver beslutade ramar de kommande tre åren, för att kunna leverera den effekt som våra politiker beställt och för att förmågan sedan inte åter ska börja dala. Officersförbundet ställer sig bakom de kraven, men menar att ÖB har missat något väsentligt i sin kravspecifikation – personalen.
Vad vi kräver är en riktad lönesatsning på runt 325 miljoner kronor per år, en knapp miljard i perioden 2019 till 2021. Med detta skulle de alldeles för låga ingångslönerna för de militära yrkena kunna höjas upp till en skälig nivå, samtidigt som justeringar för det övriga lönekollektivet skulle kunna genomföras utifrån de nya lägstalönerna. Pengarna skulle även räcka till den satsning på chefers löner som Officersförbundet länge krävt.
Det handlar om en ökning på runt 2,3 procent av Försvarsmaktens totala personalkostnader, vilket vi anser är fullt rimligt. Försvarets personalkostnader som andel av försvarsbudgeten är bland de absolut lägsta bland jämförbara länder, samtliga Nato-länder ligger högre exempelvis.
Materielfrågan är oerhört viktig, om detta råder inget som helst tvivel. Men den får inte skymma rådande personalkris. Detta var vad jag menade med min kommentar i radion. Att jag misstolkats är jag den förste att beklaga.
Karl-Johan Boberg, 1:e vice ordförande, Officersförbundet
