I dag publicerar Newsmill en artikel författad av undertecknad med rubriken
"Vi måste debattera om Sverige klarar ett väpnat angrepp"
Länk till artikeln här
Även om artikeln inte publicerades förrän i dag så författades den redan för drygt en vecka sedan. Däremellan har såväl Lars Gyllenhaal som Stefan Ring (AFF) skrivit i samma ämne. Wiseman tar upp liknande aspekter i ett av de senaste blogginläggen med fokus på den enorma ryska upprustningen vi ser i vårt omedelbara närområde. En av anledningarna till just rubriksättningen på flera av artiklarna grundar sig mycket i seminariet med samma namn under Almedalenveckan.
Förhoppningsvis kommer försvarsdebatten inom en snar framtid att i allmänhet justeras något till att ånyo omfatta det nationella försvaret och närområdet, och inte enbart Försvarsmaktens verksamhet ur ett internationellt perspektiv.
UPPDATERING: ARTIKELN FINNS EJ LÄNGRE ATT TILLGÅ PÅ NEWSMILL. DEN FINNS DOCK RÄDDAD FÖR FRAMTIDEN HÄR.
20 juli 2012
Den gamla guldgruvan www.mil.se återfunnen
För en tid sedan när jag letade underlag till ett inlägg fann jag Försvarsmaktens tidigare webportal i sin helhet arkiverad. Det går tyvärr ej att söka via google för att hitta enskilda artiklar, men väl inne så kan man hitta det mesta.
Där finns mer eller mindre alla artiklar från Försvarsmakten, och observera, marinen, flygvapnet och armén kvar från tidsperioden 9 september 1998 där första artikeln var ett pressmeddelande angående upphandling av NH90 (Hkp 14) ända fram till den 27 september 2007 där den sista författade artikeln tråkigt nog avhandlade ett dödsfall .
Det var på den tiden det fortfarande var OK att respektive försvarsgrenar och förband hade sina egna portalsidor under www.mil.se och förbandscheferna kunde lägga upp sina veckobrev till personalen så att man kunde ta del av dessa utan att behöva tillgång till EMIL... Det borde definitivt återinföras, om inte annat för rekryteringens skull. Eller hur Erik Lagersten?
Tyvärr hade jag tappat bort webadressen men fick snabb hjälp av Hans Jakobsson med en bra ledtråd.
Delar med mig av webadressen för informationssökning eller bara en nostalgitripp i Försvarsmakten före och efter såväl FB-00 som FB-04.
Starta här: http://web.archive.org/web/20070927225932/http://www.mil.se/
Önskar er trevlig läsning!
Där finns mer eller mindre alla artiklar från Försvarsmakten, och observera, marinen, flygvapnet och armén kvar från tidsperioden 9 september 1998 där första artikeln var ett pressmeddelande angående upphandling av NH90 (Hkp 14) ända fram till den 27 september 2007 där den sista författade artikeln tråkigt nog avhandlade ett dödsfall .
Det var på den tiden det fortfarande var OK att respektive försvarsgrenar och förband hade sina egna portalsidor under www.mil.se och förbandscheferna kunde lägga upp sina veckobrev till personalen så att man kunde ta del av dessa utan att behöva tillgång till EMIL... Det borde definitivt återinföras, om inte annat för rekryteringens skull. Eller hur Erik Lagersten?
Tyvärr hade jag tappat bort webadressen men fick snabb hjälp av Hans Jakobsson med en bra ledtråd.
Delar med mig av webadressen för informationssökning eller bara en nostalgitripp i Försvarsmakten före och efter såväl FB-00 som FB-04.
Starta här: http://web.archive.org/web/20070927225932/http://www.mil.se/
Önskar er trevlig läsning!
18 juli 2012
Uppriktighet, kompetensbrist eller ren lögn?
I samband med lite research inför ett kommande inlägg hittades jag följande tal som Sten Tolgfors(m) höll ombord på KBV 002 Triton i Visby Hamn 2010, d.v.s. för enbart två år sedan. Ett utdrag ur hans tal:
Sverige har en flotta där fem nya Visbykorvetter stegvis blir operativa och ett ubåtsvapen i världsklass, som övervakar Östersjön och utgör tröskel för fientligt agerande. Flera av våra grannar saknar ubåtar. Flottan inriktas liksom flyget i första hand för närområdesuppgifter.Det finns ingen aktör i närområdet som idag har förmåga eller vilja att landstiga mot en kvalificerad motståndare. Vi har beslutat att på Gotland förrådsställa materiel för ett stridsvagnskompani.Dessa uttalade ord från vår f.d. försvarsminister ter sig oerhört märkliga när de flesta som följde den militära utvecklingen i Ryssland redan då hade en helt annan uppfattning av läget än den som Tolgfors förmedlade.
Att läsa dessa ord från två år tillbaka samtidigt som man i dag läser artiklar som den här och även läser Cornucopia och Wisemans senaste inlägg känns mycket märkligt.
Försvarsmaktens yngsta medarbetare har uppenbart en klart bättre omvärldsuppfattning än f.d. ministern.
Var Tolgfors uppriktig i sitt tal, eller var han bara felaktigt informerad av sina tjänstemän på departementet?
Gästinlägg: Politiska tolkningen av hur att öka tillgängliga förband? - Flygvapnet (Uppdaterat)
Det förra inlägget som beskrev nedmonteringen av den svenska flottan har haft minst sagt många läsare och kommentarer. Inlägget har uppenbart även varit av karaktären "försvarsupplysning" då många har reagerat på de stora skillnaderna mellan nutid och tiden innan FB-00. Det tyder på att många inte känner till hur Försvarsmakten anno 2012 egentligen ser ut i praktiken, vilket är mycket bekymmersamt då en ny försvarsberedning precis ska startas upp och frågan är om våra politiker ens är helt insatta i det samlade läget?
Anledningen till att det förra inlägget kom till världen var en nyförfattad debattartikel i DN av Cecilia Widegren(m) som mer eller mindre sågade "den gamla Försvarsmakten uppbyggd på värnplikt, och hyllade "den nya Försvarsmakten". Läs gärna hennes debattinlägg här innan ni fortsätter läsningen.
Som en uppföljning kommer signaturen "Flygvapenofficeren" fortsätta med välbehövlig försvarsupplysning genom ett mycket bra inlägg av motsvarande karaktär, men ur ett flygvapenperspektiv. Här nedan följer inlägget av "Flygvapenofficeren". Läs och begrunda!
(Inlägget bygger i sin helhet på öppna källor som återfinns på internet)
--------------------------------------------------------------------
Jag tackar Skipper för utrymmet, det är viktigt att hålla debattrycket upp. Eftersom Skipper så vackert redan har ramat in ämnet avser jag att gå direkt till pudelns kärna, nämligen nedmonteringen, avvecklingen eller utvecklingen av det svenska flygvapnet.
Flygvapnets förhållanden är trots allt förhållandevis lätt att förklara. Vårt flygvapen har byggt på en spridningsprincip, i första hand för skydd men också för att kunna ge verkan över hela Sveriges yta. Det sistnämnda har betydelse för de norrländska förhållandena med tre flygflottiljer på halva Sveriges yta till skillnad mot södra Sveriges upp till femton flygflottiljer. Varje flygflottilj kunde försörja ungefär åtta flygbaser med hela eller delar av basbataljoner. I bas 90 systemet hade en flygbas en personalnumerär på mellan 1 000 till 3 000 man. I normalfallet sade man att en bas med tillhöranade bataljon bestod av 2 500 man. Utbyggnaden av bassystemet Bas90 avbröts i mitten på 1990-talet. För att gå händelserna lite i förväg så visar jag följande karta:
Kartan visar vilket luftrum det svenska Flygvapnet skall hävda i förhållande till Europa. Jag länkar också gärna till Wisemans eminenta inlägg ”Alla ägg i samma korg” där Wiseman reder ut begreppen om flygbasers skyddsnivåer för att kunna leverera verkan. En flygbas måste kunna skydda flygplanen med fortifikatoriska åtgärder såsom att bygga hårdgjorda skydd, populärt kallade ”Shelters”, om vi skall härbärga många flygplan inom en trång yta. Vidare måste flygbasen göras i princip oåtkomlig för luftangrepp genom ett starkt luftförsvar med luftvärn som en av huvudkomponenterna. Alternativet är att sprida ut många flygbaser över ytan och göra varje flygbas så pass stor att vi kan parkera flygplanen med stort mellanrum samt att vi på varje bas har flera rullbanor samt en kraftfull organisation för att röja och reparera banorna.
För att uppnå en fullgod verkan av ett flygplan som luftförsvarskomponent i ett bassystem med få baser på en yta som Sveriges så måste vi ha ett flygplan med lång räckvidd. För att förtydliga resonemanget hänvisar jag till Chefsingenjörens ingående inlägg: ”Upprop rädda Ärnabasen. Ett flygplan med JAS 39 Gripens prestanda räcker inte långt om vi samtidigt vill ha mer än några få jaktrobotar med oss i området. Jag lämnar till läsaren att som tankeövning plotta de europeiska flygbaserna på ovanstående karta.
Likt Skipper börjar vi det egentliga inlägget med den pre-sekelskiftiska eran. Vid år 1999 hade vi sju flygflottiljer, ifrån norr räknat: Kallax/Luleå – F21, Frösön/Östersund – F4, Ärna/Uppsala – F16, Såtenäs/Lidköping – F7, Kallinge/Ronneby – F17 och Barkåkra/Ängelholm – F10.
Jag räknar i detta fall med att kunna flyga jaktförsvar utifrån utgångsbasering. Vid år 1999 Flög F21, F4, F16 och F17 med flygplan JA37 Viggen i luftförsvarsrollen, i bilden ovan beskrivs dessa flygplans aktionsradie med de större blåa cirklarna (ungefär 350 km) med tanke på en tid av 15 till 20 minuter för att bedriva luftförsvar i ytterområdet. En stridsflygdivision på F10 flög med flygplan J35J Draken som har en aktionsradie på cirka 25 mil med ovanstående resonemang. En stridsflygdivision på F10 och båda stridsflygdivisionerna på F7 flög med flygplan JAS39A/B Gripen.
Enligt boken Flygplankort 1999 är aktionsradien för flygplan JAS39 800 km. I denna aktionsradie får vi då räkna med att flygplanet startar och flyger med bränsleekonomisk hastighet en sträcka på 800 km och där skjuter sina vapen för att direkt vända och flyga hem med bränsleekonomisk hastighet. Som kuriosa kan nämnas att ”Flygplankort 1999” anger att flygplan JA37 har 1000 km aktionsradie.
Med detta resonemang förstår vi att det behövs baseringar utanför flygflottiljerna för att kunna tanka och ladda flygplanen. Wikipedia anger nedanstående tabell med flygbaser av Bas90-standard. Utöver dessa baser finns ett antal andra baser byggda enligt tidigare standard, dessa baser användes främst som reserv och sidobaser till aktiva huvudbaser.
Efter FB00, mot slutet av denna försvarsbeslutsperiod så ser vi följande karta uppenbara sig:
En stridsflygdivision på F17 och en stridsflygdivision på F21 har ombeväpnat till flygplan JAS39. Flygflottiljen F4 hinner i praktiken inte ombeväpna till JAS 39. Kartan över de kvarvarande flygbaserna hämtad från FHS-uppsats: Håkan Jacobsson, ”Svenskt behov av lufttankning?”, Enskild uppsats ChP 00-02, FHS 2002-06-20 ser då ut så här i norr:
Och i Söder, observera att Flottiljen F7 Såtenäs har fallit bort i hanteringen p.g.a närheten till baserna Råda och Hasslösa.
Man ser att Flygvapnet i detta skede skulle kunna täcka Sverige i luftförsvarsrollen på ett par timmar, den tid det tar att klargöra och transportera vapnen. Det här är en skamgräns för Flygvapnets förmåga att försvara Sverige.
I Försvarsbeslut 2004 så reducerades flygvapnet till det här med två insatsdivisoner vardera på Kallax och Kallinge. Aktionsradierna räcke till för att täcka Sveriges yta men med begränsning enligt resonemang i inledningen. I försvarsbeslutet angav man också att det inte längre var viktigt att kunna bedriva daglig flygverksamhet över hela Sverige.
Observera att vi har kvar två stridsflygflottiljer och två stycken insatsbaser, Hagshult (artikel) och Jokkmokk. Övriga vitmarkerat är försvarsmaktsägda flygplatser med varierande status. Vi har också skapat ett ”dike” i det geografiska mittsverige. (Försvarsmakten har publicerat ett eget dokument med information rörande dessa baser kopplat till vindkraftsfrågan / Skipper)
Inriktningspropositionen 2009 skapade inget nytt geografiskt läge. Man reducerade stridsflygdivisionerna till 75 %. Genom att lägga pliktlagstiftningen vilande så har vi också minskat möjligheterna att bemanna basbataljonerna som till antalet blivit två stycken. Soldater kostar pengar och det finns en svag förmåga att behålla de soldater vi rekryterar. Flygvapnets reella förmåga har gått ned sedan regeringsskiftet. Alliansregeringen kan inte beskyllas för att ha lagt grunden men de har valt att bygga vidare på den, dessutom har de har snålat på stomme, inredning och fasad på huset som grunden står på.
Låt oss blicka tillbaka till detta inläggs första bild. På varje bas skulle en halv stridsflygdivision kunna husera men hur delar man något som är tre fjärdedelar så stort i två lika stora meningsfulla bitar? Resultatet av regeringens förmågeövning är att vi kan basera ut en halv egentlig stridsflygdivison på en bas samtidigt som en fjärdedel av en egentlig division baserar annorstädes. Vi kan alltså leka med tanken att flygvapnets fyra stridsflygdivisioner baserar ut till åtta ställen, vilken uthållighet kan vi få om vi vill operera med fler än ett fåtal flygplan med tanke på hur reducerade de två flygbasbataljonerna är?
Vi måste också ställa oss frågan hur vi skall kunna utbasera till flygplatser som inte är förberedda för att kunna operera med flygplan 39. Var skall vi hantera flygplansammunitionen, hur får vi med oss verktygen som behövs, kan vi överhuvudtaget försörja flygplatsen med drivmedel av rätt kvalitet och ammunition? Sveriges yta är stor och hur många baser och divisioner finns i Europa om vi tittar på jämförbara ytor?
Vi måste också inse att de baser vi tidigare lagt ut stora summor för att iordningställa nu i rask takt ”återställs”. I ett första skede har man rivit upp basernas kommunikationsnät och plomberat skyddsrum och ledningsplatserna Bascentralen och Komandocentralen. Den 25 Juni i år var sista datum för att komma med anbud om att riva taxivägar, kortbanor, flygplanplatser, m.m. på Storuman/Gunnarns flygbas.
Förstörelsen pågår mitt framför våra ögon samtidigt som regeringen har mage att påstå att de ökar vår försvarsförmåga.
Med tanke på den inledande kartan tillsammans med Chefsingenjörens inlägg förstår jag varför regeringen är så motvillig att genomföra en luftförsvarsutredning. Med de förutsättningar som finns för att basera flygplan i Sverige så är JAS 39 Gripen helt fel flygplan. Men med tanke på våra åtaganden gentemot leasingkunder som operarar med flygplanet så skulle det svaret vara en aning genant.
/ ”Flygvapenofficeren”
UPPDATERAT 2012-07-18
Jag skulle vilja komplettera inlägget med tankar kring hur flygvapnets värnpliktiga tjänstgjorde innan sekelskiftet. Flygvapnets värnpliktiga soldater tjänstgjorde i elva månader, plutonbefäl som menig. Utbildningsgraden var sålunda hög på de soldater som utförde hantverket. Soldatera ryckte in fyra gånger om året. Flygvapnet hade sålunda ständigt tjänstgörande, i princip färdigutbildade soldater i organisationen tillgängliga direkt på order om beredskapshöjning.
Flygvapnet hade en grundberedskap som i stort sett liknar dagens basbataljon med den skillnaden att gårdagens soldater kunde åka ut till en delvis uppdukad bas. För att börja bedriva flygtjänst på bas så innebar det att plocka fram verktyg och tält på basen. Vi talar alltså om delar av dygn i tid för att börja bedriva försvar av Sverige, tid som ligger långt ifrån dagens, dessutom med mycket mindre ansträngning. Skillnaden mellan 1990-talets värnpliktsbaserade flygbasbataljoner och våra försvarspolitikers retorik om värnpliktsförsvarets nackdelar är så väsensskild att det är svårt att tro att de talar om samma sak som vi själva har tjänstgjort i.
Jag blir personligen i det närmaste förorättad av den retorik som föranledde Alliansens inriktningsproposition. Det är en skillnad på 1990-talets utbildning av flygvapnets värnpliktiga och det senare 00-talets utbildning av basbataljonens värnpliktiga. Med en inneliggande omgång soldater om år så blir det naturligtvis ett glapp i beredskapsförmågan men de soldater som muckade behövde banne mig inte några tre år på sig för att bli användbara. Vi hade i princip en färdig basbataljon vart annat år ifrån varje flottilj. Hade inte försvarsbeslut 04 tagits skulle vi sedan ungefär 2008 haft en rudimentär förmåga att bedriva luftförsvar ifrån våra flygbaser, det var organisationen som var gränssättande, inte personalförsörjningssystemet.
/"Flygvapenofficeren"
----------------------------------------------------
Under dagen har det aktuella ämnet, jaktflyg och beredskap, förstärkts ytterligare genom att ryskt strategiskt bombflyg Tu-22 Backfire, beväpnade med kryssningsrobotar i dag har patrullerat över Östersjön. Se Wisemans inlägg i ämnet. I svensk media finns som vanligt inget att läsa om detta.
För att krydda inlägget ytterligare så publiceras nedan en bild över flygvapnets flottiljer och flygdivisioner 1983. Att förmågan inte ökat på något sätt alls sedan dess, inte ens efter alliansregeringens tillträde 2006 kan nog alla vara överrens om, t.o.m. våra politiker.
Försvarsavvecklingen:
Kustartilleriet 1, 2
Inlägg på andra bloggar i samma ämne:
Cornucopia om krigsflygbaser
Chefsingenjören om krigsflygbaser
Anledningen till att det förra inlägget kom till världen var en nyförfattad debattartikel i DN av Cecilia Widegren(m) som mer eller mindre sågade "den gamla Försvarsmakten uppbyggd på värnplikt, och hyllade "den nya Försvarsmakten". Läs gärna hennes debattinlägg här innan ni fortsätter läsningen.
Som en uppföljning kommer signaturen "Flygvapenofficeren" fortsätta med välbehövlig försvarsupplysning genom ett mycket bra inlägg av motsvarande karaktär, men ur ett flygvapenperspektiv. Här nedan följer inlägget av "Flygvapenofficeren". Läs och begrunda!
(Inlägget bygger i sin helhet på öppna källor som återfinns på internet)
--------------------------------------------------------------------
Jag tackar Skipper för utrymmet, det är viktigt att hålla debattrycket upp. Eftersom Skipper så vackert redan har ramat in ämnet avser jag att gå direkt till pudelns kärna, nämligen nedmonteringen, avvecklingen eller utvecklingen av det svenska flygvapnet.
Flygvapnets förhållanden är trots allt förhållandevis lätt att förklara. Vårt flygvapen har byggt på en spridningsprincip, i första hand för skydd men också för att kunna ge verkan över hela Sveriges yta. Det sistnämnda har betydelse för de norrländska förhållandena med tre flygflottiljer på halva Sveriges yta till skillnad mot södra Sveriges upp till femton flygflottiljer. Varje flygflottilj kunde försörja ungefär åtta flygbaser med hela eller delar av basbataljoner. I bas 90 systemet hade en flygbas en personalnumerär på mellan 1 000 till 3 000 man. I normalfallet sade man att en bas med tillhöranade bataljon bestod av 2 500 man. Utbyggnaden av bassystemet Bas90 avbröts i mitten på 1990-talet. För att gå händelserna lite i förväg så visar jag följande karta:
Källa: Jacobsson, Håkan, ”Svenskt behov av lufttankning?”, Enskild uppsats ChP 00-02, FHS 2002-06-20
Kartan visar vilket luftrum det svenska Flygvapnet skall hävda i förhållande till Europa. Jag länkar också gärna till Wisemans eminenta inlägg ”Alla ägg i samma korg” där Wiseman reder ut begreppen om flygbasers skyddsnivåer för att kunna leverera verkan. En flygbas måste kunna skydda flygplanen med fortifikatoriska åtgärder såsom att bygga hårdgjorda skydd, populärt kallade ”Shelters”, om vi skall härbärga många flygplan inom en trång yta. Vidare måste flygbasen göras i princip oåtkomlig för luftangrepp genom ett starkt luftförsvar med luftvärn som en av huvudkomponenterna. Alternativet är att sprida ut många flygbaser över ytan och göra varje flygbas så pass stor att vi kan parkera flygplanen med stort mellanrum samt att vi på varje bas har flera rullbanor samt en kraftfull organisation för att röja och reparera banorna.
För att uppnå en fullgod verkan av ett flygplan som luftförsvarskomponent i ett bassystem med få baser på en yta som Sveriges så måste vi ha ett flygplan med lång räckvidd. För att förtydliga resonemanget hänvisar jag till Chefsingenjörens ingående inlägg: ”Upprop rädda Ärnabasen. Ett flygplan med JAS 39 Gripens prestanda räcker inte långt om vi samtidigt vill ha mer än några få jaktrobotar med oss i området. Jag lämnar till läsaren att som tankeövning plotta de europeiska flygbaserna på ovanstående karta.
Likt Skipper börjar vi det egentliga inlägget med den pre-sekelskiftiska eran. Vid år 1999 hade vi sju flygflottiljer, ifrån norr räknat: Kallax/Luleå – F21, Frösön/Östersund – F4, Ärna/Uppsala – F16, Såtenäs/Lidköping – F7, Kallinge/Ronneby – F17 och Barkåkra/Ängelholm – F10.
Enligt boken Flygplankort 1999 är aktionsradien för flygplan JAS39 800 km. I denna aktionsradie får vi då räkna med att flygplanet startar och flyger med bränsleekonomisk hastighet en sträcka på 800 km och där skjuter sina vapen för att direkt vända och flyga hem med bränsleekonomisk hastighet. Som kuriosa kan nämnas att ”Flygplankort 1999” anger att flygplan JA37 har 1000 km aktionsradie.
Med detta resonemang förstår vi att det behövs baseringar utanför flygflottiljerna för att kunna tanka och ladda flygplanen. Wikipedia anger nedanstående tabell med flygbaser av Bas90-standard. Utöver dessa baser finns ett antal andra baser byggda enligt tidigare standard, dessa baser användes främst som reserv och sidobaser till aktiva huvudbaser.
| Anläggningsnummer | Flygfält | Fältnummer | Utbyggnadsår | Övrigt |
|---|---|---|---|---|
| Anl 102 | Gunnarn flygbas | Fält 28 | 1987 | |
| Anl 103 | Hagshult flygbas | 1983 | Fortfarande militär flygbas idag (2012). | |
| Anl 115 | Råda flygbas | Fält 20 | 1990-91 | |
| Anl 119 | Fällfors flygbas | Fält 40 | 1983 | Enda flygbas 90 med krigsbergtunnel. |
| Anl 120 | Örebro flygplats | 1994 | Idag Örebro flygplats. | |
| Anl 136 | Rommehed flygbas | fält 15 | 1990 | Idag Borlänge flygplats. |
| Anl 143 | Kjula flygplats | fält 56 | 1987 | Idag Eskilstuna flygplats. |
| Anl 147 | Visby flygplats | 1992 | Idag Visby flygplats. Idag Detachement till F 17 Kallinge. | |
| Anl 160 | Vidsels flygbas | fält 42 | 1989 | Idag RFN RobotFörsökplats Norrland. Militärt. |
| Anl 170 | Kubbe flygbas | fält 44 | 1990 | |
| Anl 171 | Åmsele flygbas | fält 41 | 1985 | |
| Anl 177 | Byholma flygbas | fält 85 | 1989 | |
| Anl 181 | Färila flygbas | fält 46 | 1991 | |
| Hasslösa flygbas | fält 6 | 1996 | ||
| Anl 189 | Jokkmokks flygbas | fält 49 | 1988 | Idag delvis civil. Största Bas 90 anläggningen. Fortfarande militärt. |
| Anl 211 | Karlstad flygplats | 1997 | Idag Karlstad flygplats. | |
| Anl 301 | Hässlö flygplats , | 1991 | Tidigare F 1 Hässlö. Avser en kortbana på E18 öster om Västerås. Idag motortrafikled. Flygplatsen idag civil. | |
| Anl 304 | Frösö flygplats | 1991 | Tidigare F 4 Frösön. Idag Åre Östersund Airport. | |
| Anl 307 | Såtenäs flygbas | 1990-91 | Idag F 7 Såtenäs | |
| Anl 313 | Bråvalla flygplats | 1981 | Tidigare F 13 Norrköping. Idag Norrköping-Bråvalla flygplats. Berghangarer, fortfarande i militär ägo. Används som uppställningsupplag av utrangerad militär materiel. | |
| Anl 315 | Söderhamns flygplats | 1978 | Tidigare F 15 Söderhamn. Begränsad utbyggnad, enbart en kortbana. Idag civil flygplats. | |
| Anl 321 | Luleå flygplats, | 1996 | Idag F 21 Luleå. Delvis civilflygplats. Militär ägo. |
Efter FB00, mot slutet av denna försvarsbeslutsperiod så ser vi följande karta uppenbara sig:
En stridsflygdivision på F17 och en stridsflygdivision på F21 har ombeväpnat till flygplan JAS39. Flygflottiljen F4 hinner i praktiken inte ombeväpna till JAS 39. Kartan över de kvarvarande flygbaserna hämtad från FHS-uppsats: Håkan Jacobsson, ”Svenskt behov av lufttankning?”, Enskild uppsats ChP 00-02, FHS 2002-06-20 ser då ut så här i norr:
Och i Söder, observera att Flottiljen F7 Såtenäs har fallit bort i hanteringen p.g.a närheten till baserna Råda och Hasslösa.
Man ser att Flygvapnet i detta skede skulle kunna täcka Sverige i luftförsvarsrollen på ett par timmar, den tid det tar att klargöra och transportera vapnen. Det här är en skamgräns för Flygvapnets förmåga att försvara Sverige.
I Försvarsbeslut 2004 så reducerades flygvapnet till det här med två insatsdivisoner vardera på Kallax och Kallinge. Aktionsradierna räcke till för att täcka Sveriges yta men med begränsning enligt resonemang i inledningen. I försvarsbeslutet angav man också att det inte längre var viktigt att kunna bedriva daglig flygverksamhet över hela Sverige.
Basläget blev detta:
Observera att vi har kvar två stridsflygflottiljer och två stycken insatsbaser, Hagshult (artikel) och Jokkmokk. Övriga vitmarkerat är försvarsmaktsägda flygplatser med varierande status. Vi har också skapat ett ”dike” i det geografiska mittsverige. (Försvarsmakten har publicerat ett eget dokument med information rörande dessa baser kopplat till vindkraftsfrågan / Skipper)
Inriktningspropositionen 2009 skapade inget nytt geografiskt läge. Man reducerade stridsflygdivisionerna till 75 %. Genom att lägga pliktlagstiftningen vilande så har vi också minskat möjligheterna att bemanna basbataljonerna som till antalet blivit två stycken. Soldater kostar pengar och det finns en svag förmåga att behålla de soldater vi rekryterar. Flygvapnets reella förmåga har gått ned sedan regeringsskiftet. Alliansregeringen kan inte beskyllas för att ha lagt grunden men de har valt att bygga vidare på den, dessutom har de har snålat på stomme, inredning och fasad på huset som grunden står på.
Låt oss blicka tillbaka till detta inläggs första bild. På varje bas skulle en halv stridsflygdivision kunna husera men hur delar man något som är tre fjärdedelar så stort i två lika stora meningsfulla bitar? Resultatet av regeringens förmågeövning är att vi kan basera ut en halv egentlig stridsflygdivison på en bas samtidigt som en fjärdedel av en egentlig division baserar annorstädes. Vi kan alltså leka med tanken att flygvapnets fyra stridsflygdivisioner baserar ut till åtta ställen, vilken uthållighet kan vi få om vi vill operera med fler än ett fåtal flygplan med tanke på hur reducerade de två flygbasbataljonerna är?
Vi måste också ställa oss frågan hur vi skall kunna utbasera till flygplatser som inte är förberedda för att kunna operera med flygplan 39. Var skall vi hantera flygplansammunitionen, hur får vi med oss verktygen som behövs, kan vi överhuvudtaget försörja flygplatsen med drivmedel av rätt kvalitet och ammunition? Sveriges yta är stor och hur många baser och divisioner finns i Europa om vi tittar på jämförbara ytor?
Vi måste också inse att de baser vi tidigare lagt ut stora summor för att iordningställa nu i rask takt ”återställs”. I ett första skede har man rivit upp basernas kommunikationsnät och plomberat skyddsrum och ledningsplatserna Bascentralen och Komandocentralen. Den 25 Juni i år var sista datum för att komma med anbud om att riva taxivägar, kortbanor, flygplanplatser, m.m. på Storuman/Gunnarns flygbas.
Förstörelsen pågår mitt framför våra ögon samtidigt som regeringen har mage att påstå att de ökar vår försvarsförmåga.
Med tanke på den inledande kartan tillsammans med Chefsingenjörens inlägg förstår jag varför regeringen är så motvillig att genomföra en luftförsvarsutredning. Med de förutsättningar som finns för att basera flygplan i Sverige så är JAS 39 Gripen helt fel flygplan. Men med tanke på våra åtaganden gentemot leasingkunder som operarar med flygplanet så skulle det svaret vara en aning genant.
/ ”Flygvapenofficeren”
UPPDATERAT 2012-07-18
Jag skulle vilja komplettera inlägget med tankar kring hur flygvapnets värnpliktiga tjänstgjorde innan sekelskiftet. Flygvapnets värnpliktiga soldater tjänstgjorde i elva månader, plutonbefäl som menig. Utbildningsgraden var sålunda hög på de soldater som utförde hantverket. Soldatera ryckte in fyra gånger om året. Flygvapnet hade sålunda ständigt tjänstgörande, i princip färdigutbildade soldater i organisationen tillgängliga direkt på order om beredskapshöjning.
Flygvapnet hade en grundberedskap som i stort sett liknar dagens basbataljon med den skillnaden att gårdagens soldater kunde åka ut till en delvis uppdukad bas. För att börja bedriva flygtjänst på bas så innebar det att plocka fram verktyg och tält på basen. Vi talar alltså om delar av dygn i tid för att börja bedriva försvar av Sverige, tid som ligger långt ifrån dagens, dessutom med mycket mindre ansträngning. Skillnaden mellan 1990-talets värnpliktsbaserade flygbasbataljoner och våra försvarspolitikers retorik om värnpliktsförsvarets nackdelar är så väsensskild att det är svårt att tro att de talar om samma sak som vi själva har tjänstgjort i.
Jag blir personligen i det närmaste förorättad av den retorik som föranledde Alliansens inriktningsproposition. Det är en skillnad på 1990-talets utbildning av flygvapnets värnpliktiga och det senare 00-talets utbildning av basbataljonens värnpliktiga. Med en inneliggande omgång soldater om år så blir det naturligtvis ett glapp i beredskapsförmågan men de soldater som muckade behövde banne mig inte några tre år på sig för att bli användbara. Vi hade i princip en färdig basbataljon vart annat år ifrån varje flottilj. Hade inte försvarsbeslut 04 tagits skulle vi sedan ungefär 2008 haft en rudimentär förmåga att bedriva luftförsvar ifrån våra flygbaser, det var organisationen som var gränssättande, inte personalförsörjningssystemet.
/"Flygvapenofficeren"
----------------------------------------------------
Under dagen har det aktuella ämnet, jaktflyg och beredskap, förstärkts ytterligare genom att ryskt strategiskt bombflyg Tu-22 Backfire, beväpnade med kryssningsrobotar i dag har patrullerat över Östersjön. Se Wisemans inlägg i ämnet. I svensk media finns som vanligt inget att läsa om detta.
För att krydda inlägget ytterligare så publiceras nedan en bild över flygvapnets flottiljer och flygdivisioner 1983. Att förmågan inte ökat på något sätt alls sedan dess, inte ens efter alliansregeringens tillträde 2006 kan nog alla vara överrens om, t.o.m. våra politiker.
Försvarsavvecklingen:
Kustartilleriet 1, 2
Inlägg på andra bloggar i samma ämne:
Cornucopia om krigsflygbaser
Chefsingenjören om krigsflygbaser
14 juli 2012
Moderaternas tolkning av hur man ökar antalet tillgängliga förband?
När DN häromdagen publicerade en debattartikel där moderaternas främste representant (vice ordförande) i försvarsutskottet och tillika nyutnämnd ordförande i försvarsberedningen Cecilia Widegren återigen ondgjorde sig över hur dålig den gamla Försvarsmakten var, och hur bra den nya Försvarsmakten regisserad av bl.a. moderaterna är, då kändes det som bägaren rann över.
Widergren skriver bland annat följande i sin artikel
Med alliansregeringen har arbetet påbörjats för att stärka försvarsförmågan och öka antalet tillgängliga förband.
Arvet från värnpliktstiden med ett försvar med låg beredskap och ett dåligt användande av resurser, hör gårdagen till. Det fanns två parallella insatsorganisationer – en för försvaret av Sverige, bemannad av värnpliktiga, och en för internationella insatser, där man var tvungen att rekrytera nya soldater för varje insats.
Genom att göra värnplikten vilande och införa ett personalförsörjningssystem byggt på frivillighet får vi istället ett mer effektivt försvar med en sammanhållen insatsorganisation. Samma soldater, sjömän och officerare kan användas både i Sverige och utomlands och förbanden håller samman över tid och kan behålla och utveckla sin kompetens. Detta är helt avgörande i dagens konfliktmiljö.Widegren har uppenbart lyssnat alltför mycket på den förre försvarsministern Sten Tolgfors, då hans argumentation och sätt att tolgföra "den nya Försvarsmakten" lyser igenom alltför tydligt då Widegren ska finna sina egna argument för att motivera den politik som partiet valt att föra i försvarsfrågan.
Det mest beklämmande är att Widegren och övriga försvarspolitiker får stå mer eller mindre oemotsagda i frågan då man hävdar att man med sin försvarspolitik ökat antalet tillgängliga förband? Detta då hon till stor del har helt fel i sak. Marinen och flygvapnet har alltid haft stående insatsklara förband med mer eller mindre samtliga fartyg och flygplan som funnits. Insatstiden har varit allt från några minuter till som längst en vecka. Att nuvarande försvarspolitiker helt bortser från detta faktum då man räknar tillgängliga förband nu jämfört med förr är skrämmande.
Bara för att redovisa fakta så finns här nedan tre olika bilder som representerar svenska disponibla/operativa sjömålsrobotbestyckade stridsfartyg vid tre ögonblickstillfällen. Den första bilden representerar 1999, dvs innan Försvarsbeslutet 2000 (FB-00), den andra efter FB-00 och den sista bilden representerar tiden efter FB-04 d.v.s. nutid (2012). Cirklarna runt fartygen representerar den ungefärliga räckvidden på sjömålsrobotsystemen (Rb15 resp Rb12).
 |
| Ytattack 1999 2 korvett typ Stockholm 4 korvett typ Göteborg 12 robotbåt typ Norrköping 8 patrullbåt typ Kaparen 4 patrullbåt typ Hugin Cirklarna runt fartygen redovisar den ungefärliga robotportén för Rb-15 resp Rb-12. |
 |
| Ytattack 2003 2 korvett typ Stockholm 4 korvett typ Göteborg 6 robotbåt typ Norrköping 8 patrullbåt typ Kaparen |
 |
| Ytattack 2012 2 korvett typ Stockholm 2 korvett typ Göteborg |
Strax efter FB-04 så avvecklades även en korvett av Göteborgsklass (HMS Göteborg) och 2006 avvecklades även HMS Kalmar.
Återstoden av svensk operativ robotbestyckad ytattack är således fyra stycken korvetter.
När man läser att svenska politiker fortfarande anser att de nu stärker försvarsförmågan och ökar antalet tillgängliga förband genom sin s.k. reform, ja då blir man både trött och uppgiven. När man dessutom generaliserar genom att kalla hela värnpliktsförsvaret för förrådsställt, med låg beredskap och ett dåligt utnyttjande av resurser, ja då blir man till och med arg när man har ovanstående kalla fakta i bakhuvudet.
Att lyssna till argumenten för den pågående försvarsreformen känns nästintill som en förnedring av all personal som gett sitt yrkesmässiga liv till att bemanna, vårda och att med svensk ytattack öva under stundom mycket krävande förhållanden, och fortfarande gör exakt samma sak i dag som tidigare. Skillnaden är att antalet tillgängliga plattformar i dag endast är ca 15% jämfört med tiden före FB-00 p.g.a. en katastrofalt förd försvarspolitik från såväl socialdemokrater som moderater.
Ps1) All information finns att finna i öppna källor och i synnerhet på http://www.forsvarsmakten.se samt http://www.fmv.se
Ps2) Motsvarande sammanställning skulle kunna göras över tillgängliga stridsflygplan, men detta överlåtes med varm hand till någon annan att göra.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)