3 maj 2015

Vår framtida marin




Försvarspropositionen Sveriges försvar 2016-2020 har precis färdigställts och kommer inom kort att läggas på riksdagens bord. Således vet vi hur försvaret under rubricerad period kommer att se ut. I det här inlägget kommer jag att fritt reflektera över konsekvenser för Marinen både i stort och smått baserat på regeringens underlag.


Med tanke på omvärldsutvecklingen så måste vårt försvar syfta till att undvika krig samt att freda vårt svenska territorium och därmed förneka någon annan att använda det för sina egna syften. Allt som inte direkt eller indirekt bär mot det målet är i mina ögon helt obsolet.

För att åstadkomma detta krävs att VI kan skapa en försvarsförmåga. Denna försvarsförmåga är dessutom alltid relativ. När vår försvarsförmåga är tillräcklig stor har vi skapat en tröskeleffekt, d.v.s. vårt försvar blir krigsavhållande och därmed är syftet är uppnått. 

Försvarsförmåga bygger enligt mitt synsätt på tre avgörande faktorer.

- Personal (Välutbildad i rätt mängd)
- Materiel (Operativt relevant i rätt mängd)
- Övning (Personal och materiel är övade och prövade)




För Marinens del så borde all verksamhet ytterst syfta till två huvudsakliga förmågor, att kunna bekämpa mål på och under ytan. Om vi klarar av att åstadkomma det i tillräcklig omfattning så har vi skapat en tröskel och vi kommer då att även att kunna hålla våra hamnar och sjövägar öppna. Utöver dessa huvudsakliga förmågor så är annan marin stödverksamhet så som underrättelseinhämtning på och under ytan samt sjöminröjning avgörande för att nå framgång.

Försvarsbesluten 2000, 2004 och 2009 har dock inte direkt bidragit till att förmågan att bekämpa mål på och under ytan har stärkts, i stället har Marinen sysselsatt sig med en rad andra saker. Men sedan ett antal år tillbaka ligger fokus återigen rätt saker vilket är glädjande. 


Avveckling av ubåtsjaktförmåga - två gånger
Förmågan att bekämpa mål under ytan är som sagts här ovan en av de två viktiga förmågorna. Men tyvärr så har svensk ubåtsjaktförmåga , hör och häpna, monterats ned hela två gånger, och nu måste vi bygga upp den en tredje gång. Inom få andra områden har vi glömt bort historien så kraftfullt som inom detta område. Den första gången avvecklades ubåtsjaktresurserna i samband med försvarsbeslutet 1972 då man från politiskt håll ansåg att "ubåtsjakt ska lösas med andra medel än militära". Vad som avsågs är höljt i dunkel, men var förmodligen dåtidens variant av skönmålning och verklighetsfrånvänd försvarspolitik. Då hade vi förvisso helikoptrar, men i övrigt var det sämre. När vi stod inför fullbordat faktum med först Utöincidenten 1980, U-137 1981 och slutligen Hårsfjärdenincienten 1982 så insåg man snabbt hur illa ställt det var.

Därefter genomfördes en politisk och militär kraftsamling där ubåtsjaktförmågan successivt byggdes upp och var på sin absoluta topp i mitten av 90-talet då Kustartilleriet hade byggt upp ett omfattande fast min- och sensorsystem (KAFUS) med sina ubåtsskyddskompanier. Sex korvetter typ Stockholm och Göteborg med kvalificerad ubåtsjaktutrustning, vi hade sju minröjningsfartyg med högfrekventa sonarer, tolv bevakningsbåtar och fyra bojbåtar för inomskärsubåtsjakt. Våra fjorton stycken, fullt ubåtsjaktutrustade Hkp 4 hade fått den uppgraderade sonaren 214. Till detta skall även läggas att vi hade ett ubåtsjaktflygplan (Y891) samt åtta ubåtsjaktutrustade patrullbåtar typ Kaparen som var riktigt kompetenta inomskärsjägare med såväl skrovfast hydrofon som släphydrofon.

Vi hade vid den tiden även relevanta ubåtsjaktvapen i form av torpeder och sjunkbomber på i stort sett samtliga enheter inklusive helikoptrar, och våra fartyg hade fått incidentvapnet ELMA (antiubåtsgranatkastare) som kunde nyttjas dels för att tvinga upp en ubåt utan att nödvändigtvis sänka den, och dels mot farkoster på mycket grunda vatten.


Tröskeleffekt inom ubåtsjakten
Ubåtsskyddet och ubåtsjaktstyrkan i mitten av 90-talet var således både bemannad, utrustad och övad för att kunna lösa uppgift. Som sagts tidigare, när dessa tre parametrar harmoniseras uppnås förmåga och därmed tröskeleffekt.

Nostalgi enligt principen "det var bättre förr" tänker möjligen någon enstaka när ovanstående räknas upp. Men faktum är att det är precis den här materielen som hade behövts här och nu - OM man vill försöka lösa problemet med kränkningar. De som anser att detta inte är nödvändigt anser således medvetet eller omedvetet - indirekt - att vi kan acceptera att någon annan nyttjar våra vatten för sina egna syften. Om man istället anser att "det är för jävligt" borde man också rimligtvis föreslå omedelbara åtgärder för att höja tröskeln för att vi inte ska drabbas av nya undervattenskränkningar i höst, och om det ändå sker, ge ubåtsjägarna de bästa möjliga förutsättningarna för att nå framgång.

Nu är det regeringen som på eget initiativ som vill öka ubåtsjaktförmågan vilket är ett sundhetstecken och det tyder på insikt om vikten att kunna hävda vårt territorium även under ytan. Åtgärderna är förvisso små, men det kommer att göra skillnad när allt är på plats. 


Förmågan att påverka mål på ytan
Om ubåtsjakt är den ena av två viktiga förmågor så är strid mot sjömål den andra. Huvudvapensystemet inom ytstriden är fortfarande RBS-15 som togs fram i slutet av 70-talet. Vår sjömålsrobot är i sin grundkonfiguration således närmare 40 år gammal, även om en del uppgraderingar har gjorts. Men eftersom förmåga är något relativt så måste vår robot ställas mot de system som är framtagna för att bekämpa sjömålsrobotar, såväl hardkill som softkill, d.v.s luftvärn av olika slag samt robotmotmedel. Att gå in detalj runt detta är inte görligt p.g.a. sekretess, men vi kan konstatera att utvecklingen på motståndarsidan inte har stått still.

Utöver detta har vi vissa sjöminor kvar samt RBS-17 inom Amfibiebataljonen. För att få ut sjöminor krävs tillräckligt många minbärande fartyg, och för att uppnå effekt med den korträckviddiga RBS-17 vår i unika och stora skärgårdmiljö så krävs det åtskilligt med eldenheter för att kunna uppnå effekt. Inte heller här avser jag inte gå in på några detaljer.

Sist men inte minst har vi våra fyra ubåtar. Dessa är dock begränsade till nyttjande av torpeder.

Vad som ofta glöms bort när sjömålsstrid diskuteras är vikten av sensorer, i synnerhet för att kunna verka med RBS-15 på stora avstånd. Här är våra fasta sensorer i form av radarkedjan samt flygande resurser viktiga komponenter. Den fasta radarkedjan är av sin natur (fast materiel) sårbar i händelse av krig. Därför blir flygande rörliga sensorer så som ASC 890 samt sjöoperativ radarspanande helikopter viktiga. Vå flygande spaningsradar ASC 890 finns endast i två unika exemplar och Hkp 14 är som bekant långt ifrån levererad.

Sammanfattningsvis landar vi då i följande sammanställning under den kommande försvarsinriktningsperioden avseende bekämpningskapacitet. Sju robotbärande korvetter, fyra ubåtar och en amfibiebataljon som ska kunna verka efter vår 270 mil långa kust både på ostkusten, sydkusten, västkusten och runt Gotland. Lägg där till att det är samma sju korvetter som ska jaga ubåt, eskortera viktiga transporter till Gotland etc. 

Huruvida det här är tillräckligt behöver jag nog inte ens gå in på, utan konstaterar istället att f.d. Chefen för Marinen Dick Börjesson uttryckte följande för inte så särkilt länge sedan. Han ansåg att det var ”hårda bud” när antalet ytstridsfartyg skulle krympas till en numerär om 36! Idag har vi sju.... Antalet ubåtar och amfibibataljoner har sedan FB-00 stympats på samma sätt.

Till detta skall läggas ett Flygvapen med RBS-15 bärande JAS 39 också, men som namnet JAS (Jakt, Attack, Spaning) anger så ska man syssla med mycket annat också.  

Avgörande materielsystem i vår framtida Marin


Ubåtar
Våra ubåtar vidmakthålls till en mycket låg numerär, nämligen fyra. I dagsläget tre ubåtar av Gotlandsklass och HMS Södermanland. Ubåtar utgör för Sverige även i fortsättningen en mycket viktig komponent i det marina spektrumet av förmågor. Att affären med nya ubåten A26 gick i lås är viktigt, men tyvärr kommer torped även i fortsättningen att vara huvudvapnet. Jag har tidigare skrivit om ubåtens konfiguration och ställt frågan om den givet omvärldsutvecklingen är operativt relevant?

Den låga numerären om fyra kommer tyvärr att vidmakthållas in i framtiden. Det fanns en ypperlig möjlighet att öka numerären till fem i samband med att A26 levereras. D.v.s två nya ubåtar samt tre äldre av Gotlandsklass. Så blev det inte, istället kommer en av våra tre Gotlandsubåtar att utgå tillsammans med HMS Södermanland. Mycket olyckligt!


Visbykorvetter och Minröjningsfartyg
In i framtiden tar vi med oss fem Visbykorvetter, fem minröjningsfartyg typ Koster och två mindre röjdykarfartyg. Visbykorvetterna får inget robotluftförsvar, det finns inte längre med på den politiska agendan. Det här kommer att även i fortsättningen inverka på förmågan att kunna skydda andra fartyg under ett luftvärnsparaply under exempelvis en eskort. Numerären fem är dessutom alldeles för liten när totalen av ytstrids fartyg endast är sju.

Minröjningsfartygen som också är fem till antalet är ytterst kompetenta och kan även bidra inom ubåtsjakten med sin högupplösta sonar som kan åstadkomma näst intill fotografiska bilder av havsbotten. Fartygen är "sakletare" av rang, men de är som allt annat i Marinen alldeles för få till antalet. Betänk om uppgiften skulle vara att hålla leder till vår största importhamn Göteborg öppna samtidigt som leder till våra egna basområden måste hållas öppna för våra egna syften.... Två av fartygen i Landsortsserien avvecklades 2009 då man valde att inte uppgradera dessa till Kosterklass. Det var ett dumt beslut, men som vanligt är det dyrt att vara fattig.

I regeringens proposition framgår att ersättare till minröjningsfartygen planeras i perioden bortom 2020. Vad gäller nya ytstridsfartyg som tidigare låg i materielplanen så är de i regeringens underlag nu helt borta på samma sätt som ersättare av stödfartyg. Det här är inte bra alls eftersom det kommer att innebära att numerären ytstridsfartyg under överskådlig framtid kommer att hållas på den alldeles för låga numerären sju.


Korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall 
Regeringen ger i sin proposition per definition äntligen klartecken (så fort riksdagen antagit proppen) att påbörja ombyggnaden av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall enligt plan. Exakt vilka åtgärder som ska genomföras är oklart, men de är planerade att nyttjas till ca 2025, d.v.s. enbart 10 år. Det anser jag är för kort tid. De bör givetvis vidmakthållas längre än så, och eventuella nya ytstridsfartyg ska givetvis inte ersätta dessa två. Nya fartyg bör istället anskaffas för att utöka numerären.

HMS Sundsvall är i dag i drift vid 4. Sjöstridsflottiljen men systerfartyget HMS Gävle ligger sedan två och ett halvt år tillbaka avrustad på Muskö. Avrustningen skedde snabbt då fartyget skulle byggas om. Sedan dess har inget hänt då Alliansregeringen vägrade att fatta det nödvändiga beslutet.

De två systerfartygen HMS Göteborg och HMS Kalmar kommer sannolikt att bli skrot inom kort efter att ha legat avrustade sedan 2004 respektive 2006.


Bevakningsbåtar
Regeringen har genom sin proposition (förhoppningsvis) räddat sju Bevakningsbåt typ 80 från skrotdöden. Fartygen som byggdes särskilt för inomskärs ubåtsjakt och levererades till Marinen i mitten av 90-talet har mycket mer kvar att ge, även om det behövs genomföras en rad materielåtgärder för att kunna vidmakthållas. Försvarsmakten hade planerat för att avveckla alla dessa sju (fem skulle vidmakthållas vid bevakningsbåtskompaniet i Göteborg). 

Fartygen är redan avrustade och föreslås bli reservdelar och/eller skrot. Självstympningen, som motiveras med brist på personal och pengar, håller således på att verkställas, men ser nu ut att räddas av gong-gongen.


Bojbåtar
Marinens sista bojbåt avvecklades bara några veckor efter att Operation Örnen i oktober förra året hade avslutats med motiveringen att "Försvarsmakten ej längre har behov av Hydrofonbojfartyg typ Ejdern i insatsorganisationen". Bojbåtarna levererades till Marinen i mitten av 90-talet och var i drift i knappt 10 år. Därefter har de legat upplagda på land, och därmed kunnat hållas i gott skick. 2009 överfördes två av dessa bojbåtar, HMS Svärtan och HMS Viggen till Sjöfartsverket där de idag använd för sjömätning och har fått namnen Anders Bure och Johan Månsson. Den tredje bojbåten HMS Ejdern överläts till FOI 2011. Den sista bojbåten HMS Krickan avvecklades enligt beslut den 11 november 2014 och skänktes senare till Sjövärnskåren Gotland.

Samtliga bojbåtar används nu av andra organisationer, således kan man dra slutsatsen att de inte var helt förbrukade. Eftersom det inte alls är okänt att passiva sensorer och bojsystem är ett optimalt  hjälpmedel för att detektera ubåtar och undervattensfarkoster så är det märkligt att dessa fartyg har avvecklats. Det är osannolikt att en inkräktande ubåt skulle köra rakt in i ett område där aktiv sonarsändning sker, det vore likställt med att vilja bli upptäckt. Därför är bojbåtar en mycket viktig komponent i en ubåtsjaktstryka, och det var exakt av den anledningen som de fyra fartygen anskaffades på 90-talet.

Om jag tar mig friheten att tycka till i ärendet, så hade jag önskat att man istället för att fatta beslut om avveckling av HMS Krickan den 11 november istället hade fattat beslut om driftsättning. Genomför omedelbart nödvändiga materielåtgärder, återinstallera avrustad boj- och analysutrustning. Kommendera den personal som senaste åkte på systemet att påbörja utbildning av en besättning. Det handlar om ca 10 personer i en besättning och nyckelkompetensen finns fortfarande kvar på olika ställen i Försvarsmakten. Syftet skulle vara att snabbt återuppbygga kompetens och därmed hade vi legat på framkant. Det må säkert finnas en rad hinder och omständigheter som inte jag känner till, men hinder är till för att överbryggas - om man vill!

Nu är regeringens inrikting att fyra av de sju Bevakningsbåt 80 som förhoppningsvis räddas från skrotdöden och anpassas för att bli bojbåtar och därmed är cirkeln åter igen sluten. Hade vi räddat och driftsatt HMS Krickan så hade vi haft ett förhandsläge där operatörsträning hade kunnat genomföras ombord på en kostnadseffektiv mindre plattform. Nu är den möjligheten borta.


Korvetterna HMS Stockholm och HMS Malmö
I regeringens proposition anges ska bli vedettbåtar(!) Således ska dessa båda korvetter reduceras på personal och materiel. Det här är för mig en obegriplig väg att gå givet omvärldsläget. En vedettbåt är per definition i praktiken ett obestyckat fartyg avsett för sjöövervakning, läs HMS Jägaren på Västkusten.

Det är knappast så att vi behöver färre sonar och robotbärande korvetter i Marinen. Antalet sju ska heller inte ses som ett tak längre. Så var det möjligen tidigare, men jag har inte hört någon politiker som uttryckt att Marinen inte får ha fler än sju korvetter. Att vidmakthålla dessa två med befintlig materiel skulle enligt FMV beräkningar i princip vara kostnadsneutralt, ändå väljer FM att avveckla korvettförmågan på dessa två enheter, oklart varför.

Om man prompt vill ta bort två ubåtsjaktplattformar så hade det åtminstone varit rimligt att vidmakthålla dessa som robotbåtar och behålla robotställ, robotar samt personal för detta. Det hade krävts en (1) extra personalrad per fartyg. I operativ tröskelhöjande effekt hade det inneburit ytterligare 16 extra sjömålsrobotar kunnat vara möjliga att nyttja till sjöss. Det hade inneburit att vi gick från 56 robotar (7 fartyg x 8 robotar) till 72 robotar. Procentuellt hade det inneburit en ökning med hela 29%. Att man nu väljer bort den möjligheten är som sagt obegripligt.

Grundproblemet ligger på sjöövervakningsuppgiften som skall lösas 365/12/24. Med så få fartyg som Marinen förfogar över idag så vidhåller jag att man måste hitta andra lösningar så att Marinens fartyg får möjlighet att öva kvalificerad väpnad strid i större omfattning, d.v.s förbereda oss i ännu större utsträckning för att lösa den viktigaste huvuduppgiften. Mitt förslag på lösning har jag skrivit om tidigare, dvs införliva Kustbevakningen i Marinen och överlåt sjöövervakningsuppgiften på de som har bäst fartyg för ändamålet. Men oavsett om det är HMS Stockholm och HMS Malmö som ska lösa sjöövervakningsuppgifter i framtiden så är det ändå obegripligt att efterfrågade förmågor ska tas bort.

Det pratas i propositionen om dubbla besättningar till fartygen. Men att först stympa fartyg och därefter tillföra dubbla besättningar ökar enligt mitt sätt att se det inte försvarsförmågan i krig, den ökar enbart uthålligheten i den fredstida sjöövervakningen. För att utöka försvarsförmågan i krig, där händelseförloppen bedöms vara snabba behövs enligt min bedömning fler fartyg, inte fler besättningar.

Än är det dock inte för sent för regeringen och Försvarsmakten att ändra sig i den här frågan, men det kanske är att hoppas på för mycket... Sverige behöver fler sonar och robotbärande fartyg, inte färre.


Sjöinfobataljonen
Ett marint krigsförband som ofta glöms bort är Sjöinformationsbataljonen där Sjöbevakningskompanierna med sina fasta radarstationer ingår. Här finns även Marinens Radio som ansvarar för allt samband i Marinen samt den kanske mindre kända UVSC (Undervattensspaningscentralen) som finns på Muskö. I regeringens proposition anger man att man inom ramen för satsning på ubåtsjakt ska utöka antalet fasta undervattenssensorer vilket är mycket bra och framför allt kostnadseffektivt avseende spaning. Med anledning av reportaget i radio så får vi hoppas på att man även får utökad personalram. 


Sammanfattning

Jämfört med hur FB09 såg ut så utökas inte Marinens numerär i något avseende. De sju bevakningsbåtarna har däremellan avvecklats, men är nu på väg tillbaka räddade av regeringen. Därmed har vi Status Quo. Eftersom numerären inte ökas i något avseende så innebär det givetvis problem med att öka den marina försvarsförmågan. 

Trots att vi har en omfattande ökning av aktiviteten på och över Östersjöns yta, samt otvetydiga undervattenskränkningar så vill Försvarsmakten (ÖB) ändå lägga 18 miljarder på en basplatta, vilket primärt handlar om materiel till Armén. ÖB avråder bl.a. från att stärka ubåtsjaktförmågan. Motivet ska vara att det skulle försämra förmågan att möta ett väpnat angrepp. Det här får jag inte ihop, ubåtsjaktförmåga är en vital komponent i förmågan att möta ett väpnat angrepp och för att kunna hävda vårt territorium. 
Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.

Nu har regeringen och övriga politiska partier gjort en annan bedömning och gör vissa satsningar på ubåtsjaktförmågan ändå vilket enligt min bedömning är helt nödvändigt.

Avslutningsvis frågan om Gotland. Även här avråder ÖB politikerna från att basera permanenta förband på ön. Men även inom detta område så gör politikerna en annan bedömning och pekar ut Gotland som ett synnerligen strategiskt intresse, vilket även många andra experter gör, både svenska och utländska. För den som undrar varför det är viktigt att vara på Gotland så rekommenderas läsning av Peter Hammarbergs blogginlägg från 2009. Slutsatserna anser jag fortfarande är giltiga.

Varför då diskussion om Gotland i detta inlägg med marint tema, Gotland är ingen marin angelägenhet tänker säkert många av er läsare. Men faktum är att all tung materiel som ska flyttas till Gotland kommer oundvikligen att tvingas transporteras på köl över havet. Samma sak gäller för alla förnödenhetstransporter till och från Gotland. För att i kris eller krig skydda dessa transporter så kommer oundvikligen marina stridskrafter att krävas. Men tanke på vår oerhört låga numerär så ligger det således i ett marint intresse att det som ska nyttjas på Gotland redan finns där från början så att inte våra fåtaliga marina stridskrafter blir bundna hit. Det kommer förmodligen i ett sådant läge finnas en rad andra viktiga uppgifter att lösa.


Den övergripande slutsatsen baserat på propositionen blir då att Marinen vidmakthålls på en mycket låg nivå. Ubåtsjaktförmågan förstärks i vissa avseenden, men förmågan att verka mot sjömål ökas inte då numerären av vapenbärare vidmakthålls på samma nivå som tidigare, och inte heller kommer något nytt robotsystem att tillföras under perioden. 

Genom att vidmakthålla korvetterna Stockholm och Malmö som antigen korvetter alternativt robotbåtar hade en ökad förmåga kunnat åstadkommas med mycket ringa medelDet här är som Allan Widman brukar säga "en lågt hängande frukt". Men kanske hängde den så lågt att ingen såg den....

Vår framtida marin ser således i stort sett identisk ut så som den har gjort sedan efter FB-04 då  hela Försvarsmakten ominriktades mot internationella insatser och då man inte kunde se några hot riktade mot Sverige. Vi ligger således kvar på samma nivå som då trots att omvärldsläget nu i grunden är förändrat, att Ryssland rustar i mycket stor omfattning, att Europas gränser har flyttats med hot om militärt våld och att vi har haft omfattande undervattenskränkningar så sent som under hösten. Inget av detta anses således föranleda några behov av en utökad marin trots att alla talar om tröskelförmåga och vikten av att hävda vårt territorium.


28 kommentarer:

  1. "Avveckling av ubåtsjaktförmåga? Två ggr?"
    Det är förmodligen billigare att använda sin "personal" (>70% mp/s/vpk) inom massmedia att upprepa budskapet att "det finns inga främmande ubåtar i svenska vatten!) än att upprätthålla en ubåtsjaktstyrka?
    Varför skulle inte det geunina svenska politiska hyckleriet inte finnas inom försvarsdebatten, också?

    SvaraRadera
  2. "...på och under ytan"
    Trist att du inte ens tar upp bristen på förmåga mot luftmål.
    Har ni gett upp detta?
    Kommer "någon annan" att lösa detta?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Strid mot luftmål är ingen marin huvuduppgift. Luftförsvarsförmåga är däremot ett nödvändigt medel för att nå framgång i striden mot yt- och undervattensmål, men det är lokalt och i ett defensivt syfte. Den offensiva striden mot luftmål i det större perspektivet är i huvudsak Flygvapnets och luftvärnets huvuduppgift fram till den dag vi får långräckviddigt robotluftvärn (läs Aster 30) på våra fartyg, men där är vi inte idag.

      Radera
    2. Vilket luftvärn? Finns det något?

      Radera
    3. Skipper !

      Analogt med Ditt resonemang att strid mot luftmål inte är en marin uppgift, kan vi då även dra slutsatsen att strid mot sjömål inte är en uppgift för Flygvapnet ? Det skulle isf frigöra en del resurser om Marinen tog ansvaret för hela den biten av det nationella försvaret...

      Radera
    4. Intressant tankegång, så om fi kommer över Torne älv så är det Marinens uppgift att bekämpa. Kan vi i Armen avvakta när vatten och luft försvaras.

      Radera
    5. Finns en orsak till varför begreppet "luftvärn" har ordet "värn" som en beståndsdel. Det är ingen offensiv strid som luftvärn för oftast för, tvärtom är luftvärn reaktivt i syfte att försvara. Med ökande sensorräckvidd och bekämpningsräckvidd kan viss handlingsfrihet i val av skjutplats uppnås så att luftvärnets strid i bland ser ut som ett bakhåll mot luftmål.

      Och ja, strid mot ytmål kan vara en offensiv huvuduppgift för flygvapnet.

      J.K Nilsson

      Radera
  3. Då jag läser denna beskrivning av bojbåtarnas uppdrag uppstår frågan om det inte vore ett lämpligt jobb att göra med frivilliga/reservister likt Sjövärnkåren? Säkert vore utsikten att bli insatt i en alldeles äkta ubåtsjakt mycket motiverande, och återkommande övningar i skärgårdsmiljö inte heller så illa.

    Eller finns det problem med sekretessfrågor eller användning av vapen i fredstid? Är själv bara en finsk glad amatör så säg gärna varför det inte skulle funka? mvh, Daniel

    SvaraRadera
  4. Mycket bra och tydlig sammanfattning. Man ställer sig frågan om dels varför situationen är som den är, dels i försvaret som helhet och då i synnerhet marinen. Varför tar våra politiker inte rejäla krafttag och tillför de medel som krävs. Att ansvarslöst avveckla fungerande system, framför allt ubåtsjaktfunktionen, är ju direkt pinsamt, ja ren o skär idioti att t o m inte ens ha helikoptrar med ubåtsjaktfunktion att skicka upp. Detta i åtanke med den nutidhistoria Sverige har i ämnet (U137, Hårsfjärden, Karlskrona, Hävringe, Utö...). Visar iof den något ringa kompetens våra politiker besitter från vänster till höger, populism, nonchalans o direkt inkompetens...Undrar om det finns något annan statlig myndighet än försvaret som har skötts lika illa. Undrar hur detta kommer sluta, att ett av världens rikaste länder inte anser sig ha bättre på fötterna...SKANDAL!!!

    SvaraRadera
  5. En synnerligen kvalificerad och välbehövlig redovisning för att både veta var vi står idag, hur vi har hamnat där och vad som skulle behöva göras för framtiden. Det här känns dock mycket symptomatiskt för svensk försvarspolitik. Det bara blev, helt enkelt.

    SvaraRadera
  6. Enskilt viktigaste förbättringen är att inte avrusta HMS Stockholm & Malmö!!
    Insamling eller upprop måhända?

    SvaraRadera
  7. Var finns logistiken ?

    SvaraRadera
  8. Mycket bra sammanfattat av Skipper! En fråga som berörs här och skulle kunna ge effekt, är frågan om varför Sverige behöver låter tre statliga myndigheter "konkurrera" om medel för sjöförsvaret? Jag syftar alltså på Marinen (eller försvarsmakten då), Kustbevakningen och Sjöfartsverket... Slå samman dessa OMEDELBART så får Sverige ut MER av satsad krona. Kustbevakningen har uthålliga patrullfartyg lämpliga för freds- och skymningsläge, moderna Maritime Patrol Aircraft "MPA", samt moderna stödfartyg. SjöV har som bekant mkt prisvärda "sjöoperativa" helikoptrar och stora helikopterbasfartyg i form av statsisbrytarna. Marinens fartyg kan bidra med katastrofhjälp, vid oljeutsläpp mm i den civila verksamheten. Det behövs inte fler utredningar i ämnet! Gör rätt nu!
    /
    P Isakson

    SvaraRadera
  9. Logiskt sett så blir det någon av de två omgjorda vedettbåtarna som ersätter HMS Jägaren inom en snar framtid?
    Måste kännas tryggt att överta försvaret och övervakningen av landets framsida i en så kvalificerad farkost!

    Välkommen vem det nu blir;-)

    Här gäller inte 365/12/34, utan när väder, tillgången på reservdelar, vind och arbetstiden är gynnsam.
    Under den obevakade tiden råder anmälningsplikt för inkommande!
    Om det nu var världens bästa flotta innan, vad blir den nu då?
    SUCK!

    F.d. Teaterdirektören.

    P.S. Logik har inte varit någon paradgren hittills och jag undrar lite var medlen till allt detta skall komma ifrån?
    P.S.2 Utan att gå in på detaljer ska FM nog inte lägga ner en krona på nuvarande RBS15! Varken det båt. (land) eller luftburna.

    SvaraRadera
  10. Väldigt läsvärd sammanfattning. Dock vänder jag mig mot en del kommentatorers ensidigs kritik av politiken. Det är uppenbart att även FM och FMV är starkt bidragande parter i att vi är där vi är.

    Uppräkningen av antalet rb15 tillgängliga för ytmålsbekämpning. Har vi verkligen 8 rb/fartyg?! Trodde vi har satsat oss ner till 2-4 rb/fartyg... Annat har ju varit viktigare...

    SvaraRadera
  11. "Marinen" på Svenska är ju inte det samma som the marine på engelska, kan man tänka.

    På Svesnak är marinen, vilket framgår av vapnet ovan det samma som

    Flottan + Kustartilleriet.

    Det där kustartilleriet, är/var vår yngsta vapengren/slag, och bestod nu bara inte av en massa kanoner.
    Det fanns en del kryptiska gubbar (och gummor) i divere bergrum som bevakade vattnet, på ytan, och framför allt under. Den där konsten att bevaka och kunna sprärra av kust och hamnar.

    Sedan är väl inte flottan helt enkel heller att definiera. Förr fanns skärgårdsflottan, vilket kanske skulle kunna vara våra kvarvarande "insatsförband" med baskrar, förutom att det fanns lite fler insatta gubbar förr, än nu. Hur som helst var (utsjö)flottan förr, det är historia, det som kallades skärgårdsflottan, som snurrade runt och tex jagade u-båtar, eller tom kunde tuffa över skärgårdshavet och bistå andra kobbar och skär, det är nu själva flottan, om än lokaliserat på en plats och i begränsad numerär. Kustjägarna heter amfibieförband och utgör sas skärgårdsflottan, förutom att båtarna de kajkar runt i har ett begränsat användningsområde.

    Å andra sidan kanske marinen förr lite mindre än 1 % av bnp att dela mellan KA och Flottan, medan det nu rinligtvis är 0,1 % av bnp, är det är nog där man ska sätta in megafonen. Tar redan på hur stor andel av försvarsbudgeten som går till resp vapengren. Det är rimligt att anta att den del som inte går till flygvapenet (som är illa ansatt som det är), utgör den summa som för tex gick till ett av våra Kustartilleriregementen :-)
    Fan trot. Hur ökas försvarsbudgeten? och i vilken pengapåse går det att hitta resurser, biståndet? arbetsmarknadsåtgrder för unga, A-kassa, sjukvård? vägunderhåll? Nä, det finns bara en väg framåt, för politiken, och det är att fortsätta spara på försvaret, någon annan väg finns inte. och det fina är att det vet Putte, samtidigt som EU ska expandera österut och USAs statsskuld fortsätter att skena, och hela New-look nato är ett enda stor kuliss, av lokalpolitiker, som dragit valsen om ett Europeiskt försvar. Nä, ska man kaxa och brösta upp sig och ska in i ringen och boxas, ska man veta sin plats på rankingen, och ska man få skydd av ett ombud, så måste man betala, annars går inte ombudet upp i ringen, när det gäller. S.W

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är tyvärr ännu rörigare och vagare än vad du beskriver. Det finns ingen marin eftersom det inte finns några försvarsgrenar. Genom att det inte finns någon marin så finns det heller inte de båda marina vapenslagen flottan och kustartilleriet. Inte heller finns det någon amfibiekår.

      Det som finns är fem olika stridskrafter:

      Arméstridskrafterna
      Marinstridskrafterna
      Flygstridskrafter
      Logistikstridskrafterna
      Lednings- och underrättelsestridskrafterna

      Du märker själv att detta är ett omöjligt system - dessutom är det så att få andra länder avskaffat sina försvarsgrenar. Fördelarna med försvarsgrenar verkar alltså vara större än nackdelarna.

      GMY

      Sinuhe

      Radera
    2. Hmm... Undrar vad FML menar med att vi har världens bästa flotta, när den inte finns?

      Läge för lite, "Info ritar och berättar" ;-)

      F.d. Teaterdirektören.

      Radera
  12. Det dyker upp något som Göran Frisk antydde: Vill verkligen regeringen ha upp en ubåt, med de förvecklingar det leder till. Är det en rädsla att man ska upptäckja att de är kärnbestyckade?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det ville man antagligen inte 1982, och inte nu heller.

      Radera
  13. Mycket bra skriver av Skipper! Som initierad och även skattebetalare så är det svårt att inte ta sig för pannan när man läser din analys av maktkartellens "satsningar".

    Jag blir lite konfunderad av utvecklingen av bevakningsbåtssystemet. Det byggdes 12 stycken - en per fast spärrbataljon. Kartellen vill modernisera 7 samt, vad jag förstår, därutöver behålla fyra som bojbåtar. Tror du att detta inbär att kompaniet i Göteborg ska få sju båtar i stället för fem?

    För övrigt anser jag att det nu är nödvändigt att iståndsätta alla korvetterna, alltså inklusive Kalmar, Göteborg, Stockholm och Malmö. En korvett kan dubbelspels som vedettbåt men en vedettbåt kan inte uppträda som korvett. Dessutom - in med KBV i Försvarsmakten!

    GMY

    Sinuhe

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har inte tidigare sett någon koppling mellan antalet BevB 80 och antalet spärrbataljoner. När båtarna började byggas (tidigt 1980-tal) fanns det drygt 20 spärrbataljoner. Har du någon källa till att det fanns någon sådan koppling eller skulle man lika gärna kunna säga att det byggdes 12 stycken - en per stjärntecken i Zodiaken ?

      Radera
  14. Som alltid lika välskrivet, relevant och mörkräddhetsframkallande.

    När det kommer till kvalitet och kvantitet, numerär och kapacitet, verkar det undgå dem beslutsfattande att i ett läge dessa resurser behöver användas skarpt, så går både materiel och personal åt, bokstavligt talat.

    Att besitta vapenmakt nog att kunna kraftsamla emot ett begränsat angrepp är en märklig dimensionering. Efter en sådan strid måste jag påstå att man är både korkad och naiv om man tror att vi inte skulle lida förluster stora nog för att försvåra eller omöjliggöra vidare operationer i större skala efter det.

    Att producera vapenbärare, vapen och träna personal tar tid, och står vi under angrepp har jag svårt att se hur det skulle gå fortare om vi då saknar fria hamnar, och intakt infrastruktur i övrigt.

    Det gäller att vi skaffar oss den kapacitet vi kan behöva, när det väl brinner är det för sent.

    En tröskel behöver inte bara vara hög, den behöver ha lite bredd/djup också, annars kan man alltför lätt höjdhoppa över den.

    SvaraRadera
  15. Två frågor om vapensystem:

    - Jag har fått för mig att det var klart att nuvarande Rb-15 ska ersättas/omsättas d.v.s. att det finns med i anskaffningsplanen för materialimköp. Har jag helt fel eller gäller det bara en översyn av robotarna som inte tillför ny förmåga?
    - De "nygamla" Boj- och Bevakningsbåtarna ska beväpnas med Ubj granatkastare. Finns det detaljer om det? Alltså är det nyproduktion av gamla Elma eller färdigutveckling av det moderna Alecto-systemet?

    SvaraRadera
  16. Trevligt att läsa en korrekt och insatt bedömning av läget, så som det är efter det antal stolleprov till försvarsbeslut som har tagits av Riksdagen. Jag var med på provturskommando och första årets insatser med HMS Svärtan och dessa då (1991/92) helt nya fyra bojbåtar var utmärkta för sitt uppdrag samt därtill relativt sett billiga i drift. Med återanvändbara likväl som tillfälliga passiva sonarer (hydrofoner på den tiden) kunde en rote, som HMS Svärtan och HMS Viggen, snabbt och diskret avskärma en rätt betydande del av skärgården. Vad som då försökte passera genom skärmen kom att upptäckas och "bombare" (robotbåtar/patrullbåtar) tillkallades för skarp insats, medan korvetter och egna ubåtar (då 12 till antalet...) låg utomskärs och avvaktade insats. Med tanke på den relativt sett mycket låga kostnaden såväl för inköp/vidmakthållande av dessa fartyg, som låg driftskostnad och hög effekt, så är det ytterst anmärkningsvärt att man inte satsat på ytterligare en division (fyra fartyg) för att åstadkomma något man har stor nytta av i dagens läge. Ryssen kommer tillbaka, ungefär med början i april och avslut i oktober. Det kan man vara rätt säker på.

    Vidare vore en effektiv tröskeleffekt, därtill ett bra skyltfönster för affärer för Kockums, att öka antalet ubåtar och ha i vart fall sex stycken fullt färdiga för omedelbar insats (d.v.s. en numerär på kring dussinet totalt). Ubåtarna är bra, vi vet att de är mycket svåra att upptäcka och även en ensam ubåt på rätt ställe kan omintetgöra ett helt överskeppningsföretag. Anfall mot Gotland och södra Sverige kräver fartygsinsatta förband och underhåll, även mot en så försvinnande liten armé som vår. Gör farvattnen osäkra och tröskelns höjd och bredd ökar, vilket gör vår situation som självständig nation säkrare.

    Sedan är det mer än lämpligt att ha effektiv ytmålsbekämpning därtill, samman med möjlighet till insats mot kränkande ubåtar i våra vatten. De korvetter som vi har bör definitivt vidmakthållas och i minstaläget vara fullt beväpnade för en snabb, enda insats med RB15 och torped i ett gryningsläge. Därefter är väl risken för nedkämpning av ytfartygen stor så länge luftvärn med räckvidd saknas, men i vart fall uppnås en tröskeleffekt och det är den primära uppgiften för att klara sig undan krig. Idealiskt borde förvisso antalet enheter vara såpass stort att en total nedkämpning av dessa primärmål blir nära omöjlig, men dessvärre får man prioritera, när det gäller förmåga i närtid.

    Sverige är ett rikt land som med lätthet kunde satsa 3 eller för all del 5 procent av BNP på att med avskräckande effekt hävda sin integritet även mot en nutida kopia av 1930-talets envåldshärskare. Vi behöver nya politiker, som ser utanför den guldfiskskål som de inte vill lämna...

    SvaraRadera
  17. Med viss risk för att bli tjatig, istället för att stirra sig blind på köra dit med båt eller flyga runt med stora helikoptrar och doppa sonar så borde man nog fundera på hur man kan få en snabbare insats samt utöka täckning och uthållighet med enklare UAV. Dvs det som den tekniken är mest lämpad för eftersom de relativt sett är billiga och kan stå i beredskap dygnet runt. Det finns så vitt jag kan se egentligen ingen anledning att den som ska analysera data från bojarna måste sitta i helikoptern. Om man stationerar ut några sådana på strategiska platser så borde man på en väldigt kort tid från ett larm kunna ringa in ett sökområde och täppa till alla flyktvägar. Kontinuerlig spaning med kamera/IR borde också vara väldigt enkelt att lösa, och detta med ganska minimal insats av personal.

    http://www.australiandefence.com.au/news/ultra-electronics-sonobuoys-fit-for-unmanned-asw-capability

    Om man vid ett larm dessutom avlyser luftrummet så borde en UAV-insats kunna ske näst intill automatiskt, med den positiva bieffekten att man slipper korkade journalister som ger motståndaren underrättelser i realtid.

    SvaraRadera
  18. Ja, åtminstone 3 st Hkp4 var ute och flög nu i helgen söder om Stockholm, så nånting har de gjort. Och ja, jag såg dem själv, och ja, det var typ 20 år sedan jag såg det sist...

    SvaraRadera

REGLERNA FÖR KOMMENTARER KOMMER NU PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING ATT SKÄRPAS:
- Kommentarer som ej håller sig till ämnet kommer att refuseras
- Skriv kortfattat och kärnfullt
- Personangrepp publiceras ej
- Håll en god ton i kommentarerna