När man dammsuger internet efter viss specifik information så kan man ibland av en ren slump hitta andra godbitar. Just i dag hittade jag just en sådan som jag vill dela med mig av till er bloggläsare.
Webplatsen kapitel 1 är en sida där vem som helst kan lägga ut ett egenhändigt skrivet bokmanus för allmän beskådan och är man riktigt populär så kan man också få ett kontrakt med piratförlaget.
Där hittade jag ett bokmanus, ja en hel bok, skrivet av en f.d. helikopterflygförare i marinen (1.hkpdiv Berga) vid namn Torbjörn Cederquist som han skrivit i romanform om sin tid som flygförare på Hkp 4 under åren 1978-1990. Detta var under åren för i stort sett samtliga ubåtskränkningar av svenska vatten inkluderat U 137.
Själv har jag inte hunnit läsa mer än några sidor ännu, men det jag har läst verkar riktigt bra!
Hela boken finns att läsa på nätet här.
På sin numera avsomnade blogg skriver han följande kommentarer till boken.
Allt som har med ubåtsjagande är dokumentär.
Jag deltog i alla stora ubåtsincidenter under denna tid och det är mina upplevelser från den tiden. Allt hämtat från mina anteckningar.Sidostorryn om huvudpersonen, Sven Bertil Bergman, är ren fantasi och ej självupplevd.Ni som följt debatten om "ubåtskränkningarna" och läst min bok, kanske noterar att minst tre händelser av betydelse aldrig kommit till allmänhetens kännedom. Ingen ubåtskommission har vetat om dem eller tagit hänsyn till dem.
Vilka var då dessa händelser?
1. Dansken i Hanöbukten.
2. Överföringsfelen i helikoptrarnas hydrofon/eldledningssytem.
3. Ubåten vi såg vid Utö.
Dansken var ju definitivt en Natoubåt. Det passade inta att händelsen kom ut i media då den beordrade sanningen var att alla ubåtar kom från Sovjet.Emil Svensson har, helt i förbifarten, beskrivit händelsen i sin bok "Under den fridfulla ytan". Han nämner dock inte att ubåten var Dansk.
Överföringsfelen har också förtigits. Skälet är enkelt. Innehållet i de officiella rapporterna från försvarsledningen skulle falla som ett korthus. Alla så kallade säkra kontakter vi haft, kunde vara helt andra företeelser så som övervattensfartyg eller fritidsbåtar.
Ubåten vi siktade vid Utö ignorerades helt. Det var mycket förbryllande för oss som spenderat massor med månader på att hitta ubåtar. När vi nu hade en (den enda riktiga kontakten sedan U-137) så ville man inte ha den. Klart att vi spekulerade i termer som "regeringen vill inte ha problemen som följer med en bombad Ubåt" eller "försvarsledningen vet vilka de är och vill skydda dem", intressant då det på senare tid spekulerats i att det var Natoubåtar som kränkte våra vatten.Tanken är inte helt tokig om man lägger i hop händelser som Dansken i Hanöbukten, Utöubåten och det eldförbud minspärrtroppen vid Mälsten belades med under Horsfjärdenincidenten. Var det någon, i Marinstaben, som visste? Var det något man gjort upp med Nato, mellan skål och vägg?
OK, nu är boken på nätet och jag blir jättelycklig om ni läser den och rekommenderar den.
Tack för tipset!
SvaraRadera