Var ska svenska flottan verka, och vilken typ av stridsfartyg behövs egentligen?

Ovanstående rubrik är en mycket intressant fråga - och framförallt helt avgörande för ett trovärdigt svenskt försvar!


Dock så finns det sannolikt lika många svar med olika nyanser, vinklingar och åsikter som det finns anställd personal i flottan - nästan...


Frågan man först måste svara på är förstås vad flottan skall klara av, i vilken omfattning och mot vilken tänkt typ av motståndare. Dessa frågor har varit högst oklara sedan den s.k. strategiska "time-outen" som våra politiker valde att ta samtidigt som man slog sönder i stort sett hela FM i samband med FB-00 och FB-04. Men nu år 2011 har vi fått dessa svar, åtminstone till stor del.


Våra politiker har nu äntligen, mycket tydligt deklarerat genom propositionen "Ett användbart försvar" att marinen och flygvapnet skall inriktas mot att kunna verka i närområdet, vilket kan översättas till Östersjön och Västerhavet. 

"Marinstridskrafterna ska primärt utveckla förmågan att verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs."

Vidare har vår egen marininspektör alldeles nyligen deklarerat att det är den väpnade striden som skall vara fokus för svenska marina stridskrafter och man skall övas för att kunna möta en materiellt högteknologisk motståndare.


Även försvarsminister Tolgfors uppmärksammade och tryckte på detta för drygt ett halvår sedan. Det är däremot mycket intressant att han då helt missat den pågående enorma ryska upprustningen av sin egen flotta som bl.a. bloggen observationsplatsen på ett föredömligt sätt ständigt rapporterar om.


Med andra ord så skall vi nu återta förmåga för att kunna möta och hantera i stort sett samma hotbild, och mot samma motståndare som vi tidigare alltid gjort. Det är inte längre internationella insatser och den lågteknologiska piraten eller terroristen som skall stå i fokus för svenska flottan. För mig och många andra är denna tydlighet mycket positiv och framför allt ett steg i rätt riktning.


Till mitt förra inlägg om bl.a.Visbykorvetter så fick jag nedanstående kommentar, intressant och bra i många avseenden, men ändå inte helt utan att det går att diskutera runt argumentationen.

Släpp Haminaklassen. Det är en liten robotbåt. Dessutom en liten robotbåt med en hel del tillförlitlighetsproblem. Den är byggd i aluminium och kolfiber så jag kan inte se hur stålivrarna kan förespråka den. Med tveksam ubåtsjaktförmåga och mycket tveksamma stealthegenskaper är det helt enkelt inte rätt fartyg för oss. Ivar Huitfeldt är defintivt inte rätt fartyg för oss. Den, tillsammans med norska Fridtiof Nansen, har ingenting att hämta i ett modernt sjöslag. I våra vatten hade de bara varit två gigantiska långsamma måltavlor. Varför tror ni egentligen att vi lagt så mycket tid och pengar på Visbyprojektets stealthdimension? Hur mycket en del av er hemvävda strateger än fantiserar ihop era drömförsvar så är fortfarande den verklighet som var dimensionerande för Vbyprojektet för 20 år sen lika aktuell idag. Vi har inte vår flotta primärt till att åka runt och visa flagg eller jaga pirater. Den är till för att slå en numerärt överlägsen invasionsflotta innan den hunnit stranda vid våra kuster. Eld, rörelse och skydd är därför det viktiga. Inte helikopterhangarer, fjärrluftvärn eller möjlighet att lämna artilleriunderstöd till markarenan. På grund av den strategiska time-outen fick Elden, i form av en modern sjömålsrobot, vänta lite. Nu är det dags att ta itu med det också. Till sist: Med risk för att låta lite sur och tvär och kanske melodramatisk. Det är varje svensk sjöofficers förbannade skyldighet att ha det ovan sagda fullständigt klart för sig. Skulle det vara för mycket begärt om vi dessutom såg till att förmedla detta ut till de lite bredare lagren?

Det finns många som förespråkar finska Haminaklassen som ett exempel på fartygs om skulle passa Sverige bättre än våra Visbykorvetter. Nu ska man inte stirra sig blind på exakt detta fartyg, utan istället konceptet med ett mindre, billigare, och slagkraftigt fartyg. Med politikernas och marininspektörens ord i bakhuvudet måste jag också medge att jag hellre valt 10st mindre, men slagkraftiga och lv-robotbestyckade enheter än 5st extremt dyra Visbykorvetter som aldrig verkar bli fullt ut operativa. Stora fregatter för stora hav, är precis som skribenten ovan påstår, inte ens att tänka på med när områdesperspektivet i bakhuvudet.


Om skribenten ovan är trogen närområdesperspektivet och att det handlar om att slå en invasionsstyrka innan den når Svensk kust, så räcker det föga med 5st Visbykorvetter. Tidigare hade vi 12st robotbåtar, 16st patrullbåtar och 6st korvetter för samma ändamål, och även då ansåg man att vi hade för få tillgängliga fartyg för uppgiften. Vidare så är det en stor fördel om dessa robotskjutande fartyg kan uppträda kustnära och dolda i vår skärgård för att undvika bekämpning. Då är Visbys stealthegenskaper ändå inte värda sin vikt i guld, då dessa kommer sig mest till rätta på öppet hav.


Sammanfattningsvis kan man då konstatera att eftersom hotbilden och motståndaren nu är definierad, så slipper vi uppfinna hjulet på nytt.Vi vet redan vad som krävs! Vi behöver i första hand en större numerär av slagkraftiga enheter som kan verka från vår svenska skärgårdsmiljö och på Östersjön och Västerhavet.


Vidare så måste den marina basorganisationen, krigsbasering och logistikstöd för fartygen tillgodoses, något som helt fallit mellan stolarna de senaste 10-20 åren. Men detta förtjänar ett helt eget inlägg framöver.