Regeringens replik på riksrevisionens rapport!

Det har gått inflation i användande av begreppet "man upphör aldrig att förvånas" i samband med försvarspolitiken under det senaste året. Det gäller även regeringens hantering av myndigheten Försvarsmakten.

I dag släppte regeringen sitt svar på riksrevisionens rapport med namnet "Bemanningen av marinens och flygvapnets stående insatsförband" (RiR 2012:18). Även här finns föga förvånande en hel del anmärkningsvärda formuleringar och sakförhållanden att kommentera och belysa. I riksrevisionens rapport som presenterades redan i november 2011 står följande att läsa.

Insatsförbanden vid marinen och flygvapnet är utrustade med större materielsystem, exempelvis korvetter och stridsflygplan, som kan generera hög förmåga. Bemanningen av dessa system är avgörande för att få ut hög effekt. I 2009 års försvarsbeslut bedömde regeringen att tillgängligheten på två av de fyra stridsflygdivisionerna var för låg; iakttagelserna i denna granskning talar för att detta läge kvarstår. Vart och ett av marinens fartyg har en enda besättning, vilket inte medger redundans för kritiska kompetenser. Denna bemanning leder för sjöstridsflottiljernas del till att korvetterna genererar endast cirka 20–30 procent av den potential som finns av sjödygn. Detta kan jämföras med Kustbevakningen, vars större kombinationsfartyg genererar cirka 70 procent av potentialen.1 Dessa förhållanden är enligt Riksrevisionen ett tecken på att dyr och sofistikerad materiel underutnyttjas inom marinen och flygvapnet, vilket inte gagnar beredskapen, förbandens förmåga eller personalens kompetensutveckling.

Riksrevisionen rapport är i sin helhet mycket bra och ger en förhållandevis god bild av konkreta förhållanden. Givetvis är det så att just ytattackförband och stridsflygdivisioner, vårt skalförsvar, borde vara bemannade och gripbara i en betydligt bättre omfattning än vad de är i dag. Men samtidigt blir man bekymrad när man jämför Marinen med Kustbevakningen, något som är helt irrelevant i sammanhanget.

Om vi avgränsar det hela till att titta på de fem operativa och bemannade korvetter Marinen i dag förfogar över så måste man samtidigt titta på vilka uppgifter dessa fartyg har.

Om huvuduppgiften för de fem korvetterna enbart vore att patrullera Östersjön och Västerhavet över tiden, d.v.s. att enbart befinna sig till sjöss, så är jämförelsen med Kustbevakningens kombinationsfartyg relevant. Men Kustbevakningen har till skillnad från Marinen helt andra typer av uppgifter som att ex. övervakas sjöfart, kontrollera fiske, kontrollera miljöutsläpp från fartyg, utgöra sjöräddningsresurs osv. När det kommer till en jämförelse avseende bemanningen av fartygen så utgör Kustbevakningens kombinationsfartyg av nautiker, maskinpersonal, däckspersonal och kockar. I en korvett finns förutom dessa kategorier dessutom en hel mängd individer med helt unika specialkompetenser som sonaroperatörer, signalspanare, eldledare, vapentekniker, systemtekniker m.m. Jämförelsen blir därför helt obsolet.

Marinens fartyg har generellt sett inte heller några stående uppgifter likt de som Kustbevakningen har, utan skall primärt övas för att så optimalt som möjligt kunna verka med vapen och sensorer i händelse av en väpnad konflikt eller allvarlig kränkning av vårt territorium. Det är således en avgörande skillnad! Marinen har givetvis uppgiften att kunna uppträda med sjöbevakningsfartyg, men ett sådant behöver nödvändigtvis inte utgöras av en korvett. Det kan jämföras med våra JAS 39 som står i incidentberedskap utan någon annan beväpning än automatkanon.

Men åter till bemanningen av korvetter. I riksrevisionens rapport är andemeningen att försvarsförmågan skulle öka om flera besättningar fanns tillgängliga för varje fartyg. Det är till viss del korrekt men ger inte hela sanningen. Är det primära målet att öka försvarsförmågan så är det fler fartyg, inte fler besättningar som är nyckeln till framgång. Om de fem ynka korvetterna vi förfogar över sätts ur spel till redan innan man kommit till sjöss så spelar det knappast någon roll om det står tio besättningar på kajen.

Än mer bekymmersamt blir det om man tittar på regeringens kommentarer till rapporten där man kan hitta följande citat.

Införandet av en insatsorganisation minskar därigenom skillnaden mellan den fredstida organisationen, bestående av utbildningsförband, och krigsorganisationen, som innan omställningen utgjordes av ett stort antal förband med låg tillgänglighet bestående av pliktpersonal.

Här är regeringen ånyo ute och cyklar. Inom just Marinen och Flygvapnet har tillgängligheten tidigare varit mycket hög enbart med inneliggande årskull av värnpliktiga. Man visste dessutom att den värnpliktiga besättningen fanns disponibel från början till slut utan att påverkas av högskolestarter eller byte till ett civil jobb med en månads varsel. Här utgjorde dessutom krigsplacerade värnpliktiga en omfattande reserv som i sin tur utgjorde den redundans riksrevisionen är ute efter. En redundans som inte längre finns. Vidare i texten.

Riksrevisionen konstaterar att bemanningsläget, i förhållande till fastställda personalramar, är sämre än inom marinen. Mest allvarligt är bemanningsläget vid stridsflygdivisionerna. Samtidigt visar granskningen att ramarna för de marina fartygsförbanden är snävt hållna och att fartygen endast har en besättning var

Här ser man att personalramar med en besättning/fartyg som det primära problemet. Man har här mycket olyckligt flyttat fokus från det egentliga problemet som är bemanningen av fartygen här och nu när vakansläget i den enda tillgängliga besättningen är allt från problematiskt till ohållbart. Man kan i många fall inte ens bemanna upp fartygen med en enda komplett besättning!

Det är nu begreppet "man upphör aldrig att förvånas" måste dras fram igen. Riksrevisionen talar i sin rapport om att bemanningsläget av stående förband är ett problem. Man förordar till och med dubbla besättningar för att öka tillgängligheten. Minns nu att rapporten kom i november.

Regeringen kontrade för enbart några veckor sedan med att man istället för att tillföra den nödvändiga personalen som riksrevisionen pekar på, nu väljer att reducera de kontinuerligt tjänstgörande officerarna med 500 individer till förmån för tidvis tjänstgörande personal(!) Att bemanna stående förband i Flygvanet och Marinen med annat än kontinuerligt tjänstgörande låter sig självklart inte göras. Ekvationen går inte ihop.

Ytterligare beklämmande uppgifter framkommer från regeringens kommentarer till rapporten.

Den brist på bemanning som enligt Riksrevisionen råder bör betraktas mot bakgrund av de avvägningar och prioriteringar som gjorts av Försvarsmakten och regeringen över en längre tid. En viktig faktor vid  prioriteringar är att Försvarsmakten ska genomföra utvecklingen av insatsorganisationen inom befintliga ekonomiska ramar.

Detta är förvisso inget nytt, men ger ytterligare ett kvitto och bekräftelse på vad vi redan visste rörande regeringens syn på säkerhetspolitiken. Den utslitna försäkringsjämförelsen kan ändå vara på sin plats. Regringens hantering kan liknas med en familj som enbart väljer att försäkra husets ena våning för man ville hellre lägga pengarna på en utlandsresa. Risken för inbrott och brand är ju trots allt inte så stor....

Förvånande är också regeringens bedömningar och slutsatser. Trots att riksrevisionen anser att informationen om läget till riksdagen måste förbättras, så att enskilda ledamöter skall kunna ställa frågor så konstaterar regeringen följande.

Försvarsmakten planerar inga nya åtgärder inom detta område med anledning av granskningsrapporten.  Regeringens bedömning är att någon ytterligare åtgärd inte är nödvändig.

Det sistnämnda stycket i regeringen kommentar rörande försvarsförmågan är inte bara mycket motsägelsefullt, det är även svårt att tyda vad man från regeringen egentligen vill säga?

Regeringen bedömning att Försvarsmakten har förmåga att möta de krav som ställs på omvärldsbevakning, insatser för att hävda Sveriges territoriella integritet samt insatser för att försvara Sverige mot relevanta hot och främja svensk säkerhet. Regeringen bedömer dock att det fortfarande finns begränsningar i förutsättningarna för Försvarsmakten att kunna möta olika händelseutvecklingar och hot som kan uppstå vid ett försämrat omvärldsläge. Främst rör bristerna det materiella och personella läget i vissa förband och funktioner. 

Inledningsvis kan man försvara Sverige samtidigt som man medger att det finns begränsningar i förutsättningarna kopplat till materiel och personal. Just detta har även Försvarsmakten redovisat i sitt svar på RB7. Ett svar som försvarsminister Karin Enström avfärdade som "fel svar" och beordrade i stället en reducering av personal och omfördelning av ekonomiska medel i något som skulle kunna klassificeras som ministerstyre.

Förvirringen är total!

Det är kanske därför inte så särskilt förvånande att riksrevisionen nu tagit ett beslut att på eget initiativ utreda försvarets förmåga. Något som är mycket välkommet!