Gästinlägg: Moderna konfliker och juridisk komplexitet

Military base at Perevalne during the 2014 Crimean crisis. (Photo by Anton Holoborodko)

av Jens Lindborg

Bakgrund

Det var enklare förr: Krig förklarades och freder slöts; en stat var antingen inblandad i krig eller njöt fredens frukter. Idag talar vi om väpnade konflikter istället för krig och allt mera sällan talar vi överhuvudtaget om fred. Kanske eftersom avsaknaden av en väpnad konflikt inte nödvändigtvis medför samma positiva effekter som forna tiders fred gjorde. Förr talades det också om uppror. Upprorsmakare slogs ihjäl, eller vann, varefter de tidigare makthavarna, inte upprorsmakarna, slogs ihjäl. Nu talas det istället om inre väpnade konflikter och ingen är riktigt säker på exakt var gränsen mellan egen suveränitet och annans rätt till intervention går eller ens om, och i så fall under vilka omständigheter, man får nedkämpa upprorsmakare eller om de alltid måste ges en rättvis rättegång. Det var inte bättre förr, men det är klart svårare nu! Det som blivit svårare är inte främst aggressivt agerande – det har dock blivit både mera tekniskt krävande och dyrare – utan reglerna för var, när, hur och mot vem statlig militär aggressivitet får riktas. Här skall jag översiktligt beröra några av de utmaningarna, flera är säkert redan välkända, juridiken ställer upp för Försvarsmaktens olika verksamheter och samtidigt slå ett slag för ökad integrering av juridisk kunskap i verksamheterna. I praktiken förespråkar jag att Försvarsmaktens skickliga jurister används ännu mera och tidigare i än fler processer inom myndigheten. Låt mig förklara varför.

Krig eller fred, eller?

Dikotomin (tanken att allt antingen är det ena eller det andra, inte något tredje) krig/fred är problematisk numera. En stat kan ställa till väldigt mycket bekymmer för en annan (genomföra fientliga operationer) utan att staterna hamnar i krig (väpnad konflikt) med varandra. Som ni vet var Krim fram till 2014 en del av Ukraina men numera är det de factoen del av den Ryska federationen. Hur kommer det sig? Ett är säkert: Det var inte fråga om ett fredligt överförande av territorium. Var det krig? Är det i så fall fred nu? – eller råder fortfarande ett krigstillstånd? Man kan, såhär i efterhand, konstatera att alla de där ”gröna männen” som dök upp och tog över Krim var ryska soldater ur specialförbanden som genomförde en statligt planerad militär operation och därför argumentera för att Krimövertagandet inte var något annan än en (lågintensiv) väpnad konflikt till följd av ett otillåtet väpnat ryskt angrepp på Ukraina. Vidare kanske man kan säga att Rysslands fortsatta kontroll av Krim är olaglig enligt internationell rätt och därför att fred inte råder. Ett sådant försök kan möjligen rädda dikotomin krig/fred, men vad hjälper det i praktiken? Det borde finnas ett tredje tillstånd, för att på ett begripligt sätt beskriva det som hände och som nu råder på Krimhalvön. Världen verkar helt enkelt ha växt ur den traditionella uppdelningen i krig eller fred. Varför är detta av mer än bara akademiskt intresse? – För att just den uppdelningen ligger till grund för en hel del juridik. Några exempel: Utan krig (väpnat angrepp, väpnad konflikt) ingen rätt till eget eller kollektivt militärt självförsvar. Detta följer av självförsvarsrätten som kommer till uttryck i artikel 53 i FN-stadgan. Grunden för att i praktiken använda en gemensam militär ansträngning inom NATO är också just förekomsten of an armed attack; se artikel 5 i NATO-fördraget. Angrepp som inte är väpnade medger således inte rätt till militärt våld i självförsvar och utlöser heller inte förpliktelsen för NATO-medlemmar att delta i det gemensamma försvaret inom alliansen. I svensk rätt kan man notera att det följer av regeringsformen att det krävs krig eller omedelbar krigsfara (eller att krigsdelegationen trätt i riksdagens ställe) för att vissa angivna fri- och rättigheter skall få inskränkas i Sverige. – Här kan för övrigt vara värt att notera att det inte finns någon annan grund för att utfärda ”undantagstillstånd” i Sverige. I andra stater finns det ett sådant tredje tillstånd; staten är i fred men under så stor påfrestning att delvis andra, mer restriktiva, regler gäller för medborgarnas friheter och rättigheter än normalt. – Regeringsformen skiljer på regeringens rätt att ”sätta in rikets försvarsmakt” för att möta ett väpnat angrepp eller för att hindra en kränkning av rikets territorium och på att ”sända svenska väpnade styrkor” till andra länder eller i övrigt sätta in sådana styrkor för att fullgöra en internationell förpliktelse, som har godkänts av riksdagen. En fråga som i sammanhanget kan vara intressant att reflektera över är under vilka omständigheter regeringen får ”sätta in” rikets försvarsmakt, inom riket, i den del den inte utgör väpnade styrkor i traditionell mening, t.ex. Försvarsmaktens cybersoldater, mot ett angrepp som inte utgör ett väpnat angrepp enligt internationell rätt. Vad skulle förresten ett ”insättande” medföra i form av rättigheter och skyldigheter för berörd Försvarsmaktspersonal? Om du inte vet kan det vara att bra att fråga juristerna.

Det ryska Krimövertagandet och Gotland?

Oavsett om en stat befinner sig i krig eller fred eller något tredje (undantagstillstånd) juridiskt tillstånd förekommer det att personer gör saker som normalt inte är tillåtna, t.ex. kastar gatsten på statsägda fordon under tjänsteutövning, kapar flygplan, deltar i stridigheter i t.ex. Mali eller Syrien, olovligen tar en kvalificerat hemlig handling från Försvarsmakten, sysslar med cyberattacker, klargör en improviserad vägbomb eller odlar och förbereder mjältbrandsvirus för aerosolflaskor. Hur några av dessa oftast otillåtna handlingar får beivras beror delvis på om staten i fråga befinner sig i krig eller fred. Samma agerande kan vara en krigshandling som får bekämpas med andra krigshandlingar eller ett brott som får lagföras, men inte bekrigas. Till detta kommer att frågan hur en viss gärning får beivras också beror på gärningspersonens förhållanden eller egenskaper. Kort uttryckt: Kombattanter får nedkämpas, kriminella får lagföras. Det låter enkelt, eller hur? Så vad skulle du gjort om du var anställd av Ukrainas väpnade styrkor när de ”gröna männen” kom, skulle du riktat verkanseld mot dem eftersom de var att bedöma som kombattanter deltagande i ett väpnat angrepp eller skulle du gripit (envarsgripande) dem såsom misstänkta för t.ex. grovt vapenbrott eller skulle du inte gjort något annat än att stillsamt undra: Vad tusan är nu detta? … ända tills det helt enkelt blev för sent att göra något. – Tror du förresten att det kommer komma sådana ”gröna män” till (det s.k. hangarfartyget) Gotland, möjligen för att skapa lite operationellt djup och begränsa NATO:s förmåga att använda sjö- och luftvägar i Östersjöområdet, i en operation vars huvudmål egentligen är (delar av) Baltikum? Vad gör du i ett sådant läge: Skjuter, griper eller tvekar? Om du inte redan nu vet rätt svar är det dags att tala med en av Försvarsmaktens jurister så slipper du i vart fall sysselsätta dig bara med tvekan när Dagen väl kommer.

Jag tror förresten inte att det i verkligheten kommer komma sådana ”gröna män” till Gotland som det kom till Krim. Jag tror att det kommer komma nästa version av dem, GM 2.0 så att säga. Personligen hade jag gjort dem till anställda i ett privatägt, civilt, säkerhetsföretag registrerat i en annan medlemsstat i EU och upphandlat av svensk myndighet för att genomföra bevakningsuppdrag i hamnen, på sjukhuset, runt kommunhuset eller liknande, allt för att öka komplexiteten i situationen. Tänk dig sålunda att riket inte är i krig och att anställda i ett europeiskt företag – helt plötsligt beväpnade med automatvapen och klädda i skyddsvästar – blockerar vägar och annat i Visby och Slite under förespeglingen att de bara skyddar en beredskapstransport av blod åt Landstinget, värdepapper för en stor bank eller något liknande, i och för sig främmande men inte helt omöjligt att tro på. Hur agerar du (som chef eller enskild, på Gotland eller på L24)?

Samtidigt till havs, inom svenskt territorialhav, träffar en enhet ur flottan på ett civilt dykfartyg registrerat i Panama med avancerade undervattensfarkoster fastsurrade på däck. Fartyget, som f.ö. är tillverkat på samma varv som N/S Concord, är utrustat med bland annat ekolod och undervattenskommunikationsutrustning (om man får tro info:n från internet); farkosterna ombord har bland annat gripklor och skärbrännare för undervattensbruk. – Dessa syns tydligt i kikare från korvetten. – Det är i detta scenario ingen hemlighet att den ena elförsörjningskabeln till Gotland nyligen slutat fungera. – När korvetten närmar sig fartyget sätter det högsta fart på snabbaste kurs ut ur svenskt territorialvatten. Vad skall svensk fartygschef göra? IKFN definierar som bekant statsfartyg och forskningsfartyg som fartyg vilka inte bara ägs utan även brukas av en annan stat. För flottans personal, som är vana vid att agera enligt IKFN, är det inga problem att avgöra vilka omständigheter som tillsammans utgör juridiskt godtagbart bevis på om ett privatägt fartyg används (brukas) av en främmande stat eller inte, men för andra som kan hamna i liknande situationer är det kanske inte det. Nästa fråga som måste besvaras juridiskt godtagbart är om det främmande fartyget med sin utrustning och sina farkoster är att se som ett forskningsfartyg och på grund av det skall hanteras på särskilt sätt enligt IKFN. Är man ovan vid att göra denna och liknande bedömningar är det läge att diskutera saken innan frågan måste besvaras utan dröjsmål ute i verkligheten. Detta gäller oavsett om man arbetar i flottan, i Karlsborg eller med t.ex. säkerhetsfrågor i Göteborgs hamn vars lösande syftar till att säkerställa ett jämnt inflöde av livs- och drivmedel till riket. Vad händer förresten om man som befattningshavare sviker sina plikter, t.ex. att i vissa fall preja/beordra prejning av ett fartyg, kan man dömas för tjänstefel då eller är det alltid straffritt att i fredstid strunta i att upprätthålla tillämpliga svenska regler som syftar till att skydda vårt lands territorium och suveränitet? Om du inte vet svaret bör du söka efter det redan nu. Det är alltid bättre att vara väl förberedd än att bli överraskad, även på den juridiska arenan. Tala med juristerna!

Militära insatser i ett fredstida Sverige

I gränslandet till militär verksamhet inom ramen för IKFN ligger militär verksamhet till stöd för det civila samhället i fred. Polismyndigheten har som bekant på senare år fått ökade möjligheter att begära hjälp från Försvarsmakten. I de fall det i praktiken kan bli fråga om att vapen kommer till användning, vid terroristangrepp, är det sannolikt inga andra än specialförbandspersonal som kommer hålla i vapnen. Polisen skjuter med hålspetsammunition för att inte tredje man skall komma till skada på grund av genomslag. Tänk om Försvarsmakten kom på den märkliga idén att ”krigets lagar” skulle tvinga specialförbandsoperatörerna att använda helmantlad ammunition, för att sådan ammunition är den enda tillåtna i krig. Vad skulle då hända om ett barn eller en polis dödades av militär eld som inte avsatte all rörelseenergi i den misstänkte terroristen, vilken genom sitt agerande tvingade fram eldgivningen? Skulle det då kännas rätt och rimligt att de efterlevande fick veta att Försvarsmakten valt att inte anpassa sitt krigiska beteende efter fredstida regler och omständigheter?

Det är klokt att diskutera även andra saker som kan behöva ses över med fredstida ögon för att få till stånd ett rimligt resultat. Man kan tänka sig att Försvarsmaktens förmåga att störa ut kommunikationsutrustning (eter- och/eller cyberberoende) för olika kriminella, t.ex. terrorister, kommer att efterfrågas. Vad gäller då? – Vilka fler situationer finns det där Försvarsmakten riskerar att hemfalla åt att följa regler som inte måste tillämpas när riket inte är i krig eller, å andra sidan, tillämpar ytterligt tillåtande regler som t.ex. dem den dåvarande EW-troppen agerade under utomlands? Tänk efter och diskutera sådana situationerna så tidigt som möjligt med era jurister för att t.ex. kunna genomföra övningar med ett även i juridiskt hänseende realistisk innehåll samt för att kunna vara säkra på att slippa straffansvar för tjänstefel eller ännu värre när verksamheten väl genomförs i verkligheten under tidspress.

Journalistik som militärt hot?

Försvarsmaktens personal får ibland skydda olika objekt eller information från obehöriga. Skyddsvakter får då använda sig av visst våld och tvång. Jag kommer att tänka på ett avgörande från Högsta domstolen som kom för några år sedan. Det gällde ett minneskort från en kamera som hade förts med in och använts på ett skyddsobjekt enligt skyddslagen (2010:305). Som bekant råder ju normalt avbildningsförbud av och inom skyddsobjekt, varför minneskortet hade beslagtagits i samband med att intränglingen togs om hand av militärpolis. Intränglingen påstod sig vara journalist på DN, vilket godtogs av alla dömande instanser. Högsta domstolen skrev sedermera bland annat: ”Fotograferingen av skyddsobjektet har skett för publicering i grundlagsskyddade medier. Ansvarsbestämmelsen i 30 § skyddslagen kan såvitt avser överträdelsen av förbudet mot avbildning – fotograferingsförbudet – inte tillämpas. Det saknas därmed grund för att ta minneskortet i beslag såväl för utredning av brott mot fotograferingsförbudet som för att förverka minneskortet.” Beslaget hävdes och minneskortet återlämnades. Betyder detta att skyddsvakter inte får ta kameror från folk som fotar inne på ett skyddsobjekt så snart de säger sig vara anställda av en svensk tidning och har ett ”pressleg”? Gäller samma sak om intränglingen visserligen har som ordinarie yrke att vara resemontör men säger sig vara frilansande journalist och att han eller hon tänker sälja bilderna och sin story till Aftonbladet? Gäller samma sak för utländska journalister/frilansare som är EU-medborgare? – Bloggare? – Iranska turister? Eftersom avgörandet är ett par år gammalt är det säkert redan ingående analyserat och diskuterat men om du inte vet exakt var gränserna går kan det vara bra att ta reda på det med hjälp av en jurist. Kan man förresten tänka sig att utländska intressen möjligen försöker utnyttja avgörandet för att skapa situationer där skyddsvakter agerar fullt rimligt men sedan anmäls för tjänstefel, för att så att säga avskräcka andra vakter från att agera lika kraftfullt? Är vår beredskap mot ett sådant förfarande god nog? Högsta domstolen skrev förresten också: ”Det har inte gjorts gällande att beslaget behövs för utredning av misstanke om att [intränglingen] har överträtt tillträdesförbudet.” Öppnar detta en annan möjlighet för beslagtagande? Kan vara värt att analysera detta, om du inte redan gjort det men har eller kanske får med skyddsvakteri att göra.

Informationsarenan

Informationsoperationer är ingen nyhet. De har förekommit mycket länge, både i krig och i fred. Oftast kallar man dem dock sådan aktivitet för andra saker, t.ex. marknadsföring, propaganda, folkbildning, påverkansprogram, ryktesspridning, moralhöjande predikningar, psykologisk krigföring eller debattinlägg (som detta). I Sverige undanhålls journalistiken från militära informationsoperationer. Journalistiken har ju, som vi sett ovan om inte annat, ett särskilt grundlagsskydd för att säkerställa den fria åsiktsbildningen och hjälpa till att upprätthålla yttrandefriheten, företeelser som vår demokratiska modell vilar på. Med militärt språk från olika eror kan man närmast kalla sådana företeelser för schwerpunkte eller centres of gravity. Är det egentligen inte självklart att främmande makt med onda avsikter kommer att försöka rubba eller skaka våra sådana, helst innan den inleder andra operationer mot oss. Hur skulle sådana angrepp kunna se ut? – Fake news? – Nättroll? Sådant ligger dock utanför Försvarsmaktens hägn. Inom hägnet kan man tänka sig riktade attacker mot Försvarsmaktens ledningssystem och liknande. Detta är det enkla scenariot. Visst får man väl göra vad man kan för att förstöra de system angriparen utnyttjar i sådana attacker? Även om systemen ägs av en privat aktör? Döms man för tjänstefel om man avstår från detta och därför inte förhindrar en attack på Sveriges försvarsförmåga? Dessa grundfrågor för cyberkrigföring i fred är, förutsätter jag, redan diskuterade, särskilt eftersom politisk ledning på senare år också börjat tala om att vi ska ha en aktiv (offensiv) förmåga på cyberarenan. De kan ändå vara värda att repetera frågorna för att man på ett klokt sätt kunna ta sig an även de mindre självklara problemområdena, t.ex. övervakning och positionering av soldaters privata mobiler, beredskapspersonals datorer och reservofficerares bilburna gps-utrustning. Får de system som genomför sådant bekämpas? – Med vilka medel? – Vem beslutar i tidskritiska lägen? – Kan man tänka sig att en fiende skulle utnyttja eventuella juridiska vita fläckar hos oss för att få agera ostört eller försöka tvinga fram felgrepp som sedan kan angripas i svensk domstol? Här finns en hel del intressanta frågor som bör besvaras så tidigt att motsidans möjlighet att dra nytta av ett juridiskt överraskningsmoment omintetgörs.

Avslutning

I avsaknad av en väpnad konflikt kan ändå en angripare göra svår skada för vårt lands förmåga att fungera normalt och hävda sin suveränitet, även om angriparen inte använder traditionellt krigiska metoder för att nå sina mål. Fördelen för angriparen med den typen av angrepp är att det sannolikt inte kommer mötas med traditionellt militärt våld vare sig från oss eller från någon allians. Privata aktörer kan användas för att främja främmande staters intressen på bekostnad av våra egna eventuellt utan att de ens vet om det själva. ”Strider” kan föras i cyber eller kanske till och med i svensk domstol. Sveriges egna lagar, rättsliga procedurer och grundläggande rättigheter som säkerställer ett öppet och demokratiskt samhälle kan komma att utnyttjas mot vår försvarsförmåga. Vi kan och kommer dock försvara oss utan att ge upp, om än möjligen också med andra medel än vi är vana vid. För att göra det så bra som möjligt krävs, bedömer jag, att juridiken integreras än mer i Försvarsmaktens verksamhet. Jag har här givit några, i och för sig enkla, exempel på den komplexitet juridiken ställer upp för modern försvarsverksamhet. Man kan ganska lätt tänka sig mycket värre scenarier men det har inte varit min avsikt att göra saker värre, bara att väcka ert intresse samt att uppmuntra till eftertanke och klokt agerande. Tillåt mig åter uppmana er att ta hjälp av era jurister tidigt, hellre än sent. Glöm förresten aldrig att slumpen gynnar den förberedde, att tvekan dödar och att lyckan fortfarande står den djärve bi!


Jens Lindborg
rådman, LEGAD under FS15 och ME02 FHQ

Uppdaterat: Sjöräddning med begränsningar

Under julhelgen har den nationella helikopterburna sjö-och flygräddningen ånyo satts på sparlåga. Det är som bekant inte första gången, och sannolikt inte heller den sista. Har vi tur sker inga allvarliga incidenter till sjöss runt de baser som nu är ur beredskap eller saknar personal. Det innebär då att problemet passerar obemärkt förbi likt tidigare. Är olyckan framme kan avsaknaden av tillgängliga helikoptrar leda till ödesdigra konsekvenser.

Sedan den 23 december har en av Sjöfartsverkets baser saknat ytbärgare. Inledningsvis Kristianstad och därefter, från julafton har Norrtälje saknat ytbärgare. Detta innebär att förmågan till vinschning i praktiken utgår. Det är inte möjligt att hämta upp en person ur vattnet, eller hämta upp skadefall som kräver att ytbärgaren assisterar. Förmågan till räddningsinsatser blir således mycket begränsad. Denna nedgång i förmåga gäller under hela julhelgen från en av baserna. Man kan i sammanhanget notera att Sjöfartsverket rekryterar ytbärgare.

Men inte nog med detta. Från julaftons morgon och under resten av året har Sjöfartsverket helt tagit helikoptern på Visby ur beredskap. Det finns således ingen helikopterburen sjöräddningsförmåga på Gotland över jul, nyår och mellandagar.

Detta är inget nytt fenomen. Det är snarare ständigt återkommande problem. Under sommarmånaderna maj-juli förefaller man ha kraftsamlat för att kunna upprätthålla beredskap enligt kravställningen på fem baser utan några längre avbrott. Men under hösten har perioder med baser ur beredskap avlöst varandra igen. Detta accelererade i mitten av oktober då Sjöfartsverket under övning vid Visby flygplats havererade landstället på Lifeguard 006. Detta innebar att Gotland stod utan helikopter under några veckor innan en ersättare kunde komma på plats. Nu är det således dags igen.

Vän av ordning brukar i debatten göra gällande att "det inte är praktiskt möjligt att upprätthålla H24 beredskap på fem baser med endast sju helikoptrar". Om detta råder nog inga tvivel bland expertisen. Men man måste då fundera på varför det ser ut som det gör? Är det politikens fel att Sjöfartsverket endast förfogar över sju maskiner?

Faktum är att det är Sjöfartsverket själva som i samband med övertagandet av ansvaret för den helikopterburna flygräddningen gjorde klart för regeringen att det skulle komma att krävas sju helikoptrar för att upprätthålla beredskap på fem baser. Detta framgår bland annat av Sjöfartsverket underlag till regeringens proposition (2011/12:11) Säkerställande av sjö- och flygräddning.

I propositionen som i huvudsak avhandlar förvärvet av helikopterverksamheten från den tidigare operatören Norrlandsflyg, framgår att Sjöfartsverket har gjort klart följande för regeringen.

Sju helikoptrar används i SAR systemet, varav två utgör reservkapacitet för de fem ordinarie helikoptrarna. Reservkapaciteten utgör en förutsättning för att systemet vid alla tidpunkter ska vara fullt operativt.  

Om antalet helikoptrar minskas eller deras geografiska placeringar avviker mer än marginellt från de nuvarande medför det enligt Sjöfartsverkets bedömning att nu angivna målsättningar inte kan uppnås.

Budskapet från Sjöfartsverket till regeringen där och då kan inte tolkas på annat sätt än att sju helikoptrar är vad som krävs för att vid alla tidpunkter kunna vara tillgängliga.

Sjöfartsverket har dock sedan dess fått nyvunnen erfarenhet i egenskap av flygoperatör och i ett remissvar från 2018 till regeringen avseende möjlighet att bistå vid skogsbrandsläckning klargör man istället följande avseende helikoptrarnas tillgänglighet.

Dagens helikoptersystem är känsligt för störningar. En helikopter i taget är ständigt på tungt underhåll och delar av året krävs att två helikoptrar genomför tungt underhåll. Lättare underhåll (linjeunderhåll) genomförs under cirka 15-30 timmar en gång per månad per operativ helikopter. Utöver detta kan tekniska fel uppstå som kräver åtgärder. När endast en helikopter genomför tungt underhåll finns möjlighet att använda en backup-helikopter vid fel eller linjeunderhåll.

Detta innebär att tillgängligheten för systemet under huvuddelen av tiden, har fem baser operativa, men cirka 5-10 dagar per månad är endast fyra baser operativa, alltså en minskning med 20% under dessa dagar. Skulle en större skada eller fel uppstå, eller om en reservdel tar lång tid att leverera kommer systemet inte kunna hålla fem baser tillgängliga förrän problemet är åtgärdat.

De budskap som levereras idag är således ett helt annat än det som regeringen erhöll från Sjöfartsverket 2011. Sjöfartsverket pekar idag på att det behövs fler helikoptrar. Detta bland annat efter att ha blivit granskade av Statens Haverikommission, Att det behövs fler helikoptrar förefaller fullt rimligt, men det var inte det besked regeringen fick av Sjöfartsverket när verksamheten skulle övertas runt 2011.

Huvuddelen av allmänheten så väl som kunder anser att den flygburna sjöräddningen måste fungera. Men man kan i sammanhanget även notera vissa åsikter i debatten om Sjöfartsverkets helikopterverksamhet som gör gällande att man inte ska ha åsikter om bristerna i olika hänseenden med hänvisning till "att man nog gör så gott man kan". Det är givetvis ett sätt att se på saken.

Ett annat sätt är att se på verksamheten utifrån verklighetens krav och förväntningar. Sjöfartsverkets helikopterverksamhet är en livlina(!) När räddning inte fungerar på annat sätt från båtar eller fartyg, eller på grund av svåra väderförhållanden är räddningshelikoptern den sista livlinan. Att helikoptrar finns tillgängliga kan således komma att handla om liv och död! Det blev tyvärr extra tydligt i samband med Estonias förlisning, något som förefaller helt bortglömt idag när det kommer till debatten om tillgängliga helikopterresurser.

Utöver de strikt rationella motiven finns det även förväntningar från en rad olika aktörer på att tjänsten ska fungera. Aktörer som dessutom betalar stora summor till Sjöfartsverket för en tjänst som förväntas levereras från fem baser.dygnet runt, året runt. Kostnadsfördelningen ser ut som följer. Den totala summan avser all sjö- och flygräddning varav 372 miljoner (81%) går till helikopterverksamheten (Källa: Sjöfartsverket).

Intäkt	Milj kr	% del
Farledssavgifter (civil sjöfart)	172	38%
Statligt anslag	155	34%
Eurocontrol (civil luftfart)	66	14%
Försvarsmakten	55	12%
Övrigt	9	2%
Total	457	100%

Det finns således betalande kunder så som rederier, flygbolag och den svenska Försvarsmakten som i praktiken köper en tjänst av Sjöfartsverket och förväntas få leverans enligt ingångna avtal och överenskommelser. Då räcker det inte att göra så gott man kan, då måste problemen lösas, och i det här fallet kräver det sannolikt att uppdragsgivaren regeringen tar sin del av ansvaret, oaktat vad som presenterades för åtta år sedan..

Då, i samband med att Sjöfartsverket övertog Norrlandsflygs helikopterverksamhet användes följande som argument av regeringen (med Sjöfartsverket som expertmyndighet) för att övertyga riksdagen om vikten av att propositionen skulle antas.

Ett bortfall av den verksamhet som Norrlandsflyg bedriver skulle innebära att Sjöfartsverket inte skulle kunna lösa sin uppgift att upprätthålla en fungerande SAR-verksamhet. Detta skulle kunna medföra att Transportstyrelsen tvingas deklarera Sverige som ett s.k. farligt område enligt 1 kap. 6 § luftfartsförordningen (2010:770) och meddela flygbolagen detta. Kommersiell flygtrafik skulle visserligen inte omöjliggöras men det skulle ankomma på flygbolagen att avgöra om de trots detta vill flyga till, från eller över Sverige. Ytterst skulle det dock bli varje luftfartygs befälhavare som fick avgöra denna fråga för varje enskild flygning, jfr 5 kap. 3 § luftfartslagen (2010:500). Liksom för luftfartens del skulle redarna och ytterst fartygets befälhavare i det enskilda fallet få avgöra om avsaknaden av en fungerande SAR verksamhet i Sverige utgör skäl för att inte trafikera svenska farvatten.

Studerar vi tillgängligheten idag där en bas mer eller mindre regelmässigt stängs ner så kan man diskutera huruvida Sverige idag har en fungerande luftburen SAR-verksamhet, och huruvida ovanstående farhågor - under vissa perioder - redan har slagit in?

Avslutningsvis kan det vara värt att notera regeringens sammanfattande bedömning i samband med att propositionen gällande att säkerställa svensk helikopterkapacitet för sjö- och flygräddning lades fram för riksdagen den 22 september 2011 av statsråden Jan Björklund och Catharina Elmsäter-Svärd.

Sverige har ett självklart behov av att upprätthålla en väl fungerande SAR-verksamhet och har dessutom genom att tillträda internationella konventioner åtagit sig detta. Ett bortfall av SAR-verksamheten, även om det är mycket kortvarigt, riskerar att innebära allvarliga hinder för såväl sjöfart som luftfart på väg till, från eller över svenska farvatten och svenskt luftrum. Detta gäller även militär sjö- och luftfart. Det är med andra ord ett viktigt samhällsintresse att säkerställa SAR-verksamheten. Inte ens helt kortvariga avbrott i kapaciteten kan därför godtas. För att inte äventyra väl fungerande sjö- och flygtransporter i riket och svara upp mot internationella åtaganden är det därför angeläget att se till att SARverksamheten inte äventyras.

Ovanstående utgjorde således grunden för att Sjöfartsverket skulle förvärva sju sjöräddningshelikoptrar. Dessa sju skulle säkerställa att det inte ens blev några kortvariga avbrott i verksamheten. Nu är läget ett helt annat, och det återstår att se vad nuvarande regering och infrastrukturminister Thomas Eneroth avser göra åt problemet. Än så länge har bevisligen inget skett trots Sjöfartsverkets remissvar och påstötningar från andra politiska partier i det aktuella ärendet samt närliggande.

Läs även Wiseman i ämnet.

Uppdatering 2019-12-27

P4 Gotland uppger i dag att skälet till att visbybasen står utan sjöräddningshelikopter i beredskap beror på att "myndighetens besättningar haft för mycket övertid i år".

I en skrivelse daterad 2018-12-12 skriver Sjöfartsverket att man i dagsläget förfogar över 22 helikopterbesättningar.

Sjöfartsverket har idag 22 besättningar, fyra besättningar per bas samt två redundansbesättningar för att täcka vakanser mm. 

Enligt det nya arbetstidsavtalet för helikopterbesättningar får arbetstagare arbeta max 50h övertid per månad och max 200h per år. I det fallet man har slagit i taket på samtliga besättningar, vilket man får förutsätta eftersom basen på Visby stängs, så innebär det sannolikt ett enormt stort totalt övertidsuttag. Enligt arbetstidsavtalet erhålls 24h betalda övertidstimmar per tjänstgöringsdygn.

Rent teoretiskt, om samtliga besättningar har slagit i taket, så skulle det kunna innebära ett totalt övertidsuttag om 17.600 timmar under 2019. SVT rapporterade tidigare att övertiden för Sjöfartsverkets helikopterbesättningar under år 2016 kostade 52 miljoner kronor, varav en av piloterna erhöll hela 1,2 miljoner kronor enbart i övertid.

Detta problem skulle lösas genom ett nytt arbetstidsavtal som kom på plats i början av förra året.
För att minska övertidskostnaderna skulle bl.a. ytterligare personal rekryteras.