Ytstridsfartygens flexibilitet – Inte antingen eller, utan både och!

Foto: Jimmie Adamsson / Försvarsmakten

Texten är ett gästinlägg författat av chefen för Tredje sjöstridsflottiljen, kommendör Per Edling.

Under senare tid har en intensiv debatt förekommit avseende svenska ytstridsfartygs möjligheter och begränsningar. Från vissa håll har det spekulerats i att det är omöjligt att uppträda fritt till sjöss då det skulle vara för farligt utan luftvärnsrobot, och ibland antyds den raka motsatsen. Varifrån sådan argumentation egentligen härstammar är svårt att veta, men sannolikt handlar det om en och annan förutfattad mening. Att enbart utgå från ytterligheter leder diskussionen fel eftersom den riskerar att skärpa motsättningarna mellan debattörerna istället för att skapa en gemensam förståelse. Det finns därför all anledning att försöka beskriva ytstridsfartygens korrekta möjligheter och begränsningar, vilket kräver att debatten lyfts in i en relevant kontext.

Till att börja med: krig är farligt och det finns inga osynliga fartyg. Med detta utgångsvärde måste planeringen av marina operationer beakta risker som är väl balanserade mot den aktuella situationen i syfte att erhålla önskad operativ effekt. Att förstå varje systems förmåga, i detta fall våra ytstridsfartyg, är ett viktigt ingångsvärde för att kunna hantera denna diskussion. Således blir det direkt felaktigt att i termer av möjlighet och omöjlighet påstå vad ytstridsfartygen kan göra. Debatten om våra ytstridsfartyg förefaller tyvärr präglas av påståenden som är ryckta ur sitt sammanhang. Dessa fartyg kan med ypperligt god förmåga uppträda i många olika förhållanden, såväl offensivt och framskjutet som defensivt tillbakadragna. Styrkan ligger inte i antingen eller, utan i förmågan till både och.

Förhoppningsvis kan denna text nyansera bilden och bidra till en mindre polariserad debatt runt frågan om det kan anses vara för riskfullt att vara till sjöss med svenska ytstridsfartyg i en hög konfliktnivå.

Smyganpassning av fartyg

För att förklara varför exempelvis korvett typ Visby har möjligheten att nyttja ett mer offensivt uppträdande trots avsaknad av luftvärnsrobot, behöver ett mer praktiskt perspektiv anläggas om diskussionen ska bli verkligt relevant. Därför finns det anledning att förklara vad den så kallade smygtekniken egentligen innebär och vilka fördelar den medför.

Med smygteknik menas att fartyget är konstruerat på ett sådant sätt att avståndet som olika sensorer kan upptäcka fartyget på reduceras. För att uppnå en taktiskt meningsfull smyganpassning krävs att fartygets signaturer betraktas som en helhet där signaturer gentemot alla relevanta sensorsystem beaktas. Smyganpassningen behöver därför omfatta mer än bara radar, utan också andra signaturer så som t.ex. akustik, magnetik och IR.

För att vara effektiv krävs även att smyganpassningen är långt genomdriven. Som exempel krävs en fyrfaldig reduktion av radarmålarean för att reducera upptäcktsavståndet till hälften. Det är således inte meningsfullt att göra en begränsad smyganpassning, utan denna behöver genomföras fullt ut. Vid konstruktion av korvett typ Visby har samtliga dessa krav beaktats. Fartyget har sedan genomgått ett omfattade provprogram mot ett stort antal olika typer av sensorer. Smygteknikens effektivitet är av förklarliga skäl omgärdad av hög sekretess, men det är ingen hemlighet att fartygen i fredstid har radarreflektorer monterade för att de ska synas för den civila sjöfarten.

Genom att reducera upptäcksavstånden för motståndarens sensorer ökar vår handlingsfrihet och det blir möjligt för oss att få ett övertag i sensorräckvidd i duellen mot andra fartyg. Vidare innebär den reducerade fartygssignaturen att effekten av våra egna telekrigsåtgärder såsom motmedel blir större. Den långt drivna smyganpassningen av korvett typ Visby är gjord med hänsyn tagen till de unika förutsättningar som råder i vårt närområde, men den fungerar väl även i andra farvatten.

Trots den omfattande signaturanpassningen är inte Visbykorvetten osynlig. Det finns inga osynliga fartyg. Den faktor som är svårast att reducera för alla plattformar är givetvis den rent visuella. Om man har suttit i ett flygplan på hög höjd och tittat ut över Östersjön under goda siktförhållanden vet man att det går att se fartyg på mycket stora avstånd, även mindre fartyg. När man diskuterar signaturer så måste man även beakta att teknologin avseende sensorer för detektion ständigt förbättras i den eviga militära tvekampen mellan medel och motmedel. Optroniska sensorer ser bättre och längre, IR-teknologin förfinas och inom radarteknologin utvecklas nya system avsedda för att på ett bättre sätt kunna detektera plattformar med smygteknik.

Avsaknaden av luftvärnsrobot

En stor del av de påståenden som figurerat huruvida det skulle vara för riskfullt att uppträda fritt till sjöss med svenska ytstridsfartyg grundar sig i det faktum att våra ytstridsfartyg i dag saknar luftvärnsrobot. Det finns de som felaktigt tar just denna parameter som en inteckning för att det inte skulle vara möjligt att uppträda fritt till sjöss överhuvudtaget. Visbykorvetten har som beskrivits tidigare en unik signaturanpassning. Den har även ett mycket bra motmedelssystem och en mycket kvalificerad artillerieldledning med tillhörande 57 mm allmålskanon med avsevärt bättre prestanda än tidigare generationer. Detta innebär sammantaget att möjligheten till egenskydd mot en rad olika hot är bra, men ger givetvis inte ett fullständigt skydd mot alla typer av hot, och det innebär framför allt sämre möjligheter att skydda andra fartyg mot hot från luften. Det är av den anledningen som marinen verkar för att ett sådant system ska införas på Visbykorvetterna såväl som på framtida ytstridsfartyg.

Om en Visbykorvett trots god smyganpassning i nuvarande konfiguration, utan luftvärnsrobot, ändå detekteras och utsätts för en vapeninsats med exempelvis sjömålsrobot så är förmågan till självförsvar trots allt god. Fartygets smyganpassade konstruktion i kombination med hög fart, mycket goda manöveregenskaper samt en förmåga att påverka sin motståndares vapensystem med både aktiva och passiva motåtgärder, skapar sammantaget ett bra egenskydd för fartyget även vid uppträdande fritt till sjöss. En lång rad utvärderingar från en omfattande serie av olika prover gör det möjligt att dra denna slutsats.

Om korvett typ Visby dessutom skulle tillföras luftvärnsrobot utökas det egna skyddet ytterligare och ger även en förmåga att skydda ett större område till sjöss i samband med skydd av andra fartyg, men även objekt i land så som exempelvis hamnar och andra viktiga kustnära installationer.

Avvägningar avseende vårt uppträdande i sjöstriden

Vid sjökrigföring finns ett antal grundprinciper som skapar förutsättningar för ett lyckat utfall vid olika typer av operationer. Exempel på dessa grundprinciper är förmågan att ta initiativ, överraska, kraftsamla och vilseleda en motståndare. Planeringen av varje marin operation kommer rendera i en stridsplan. I vissa fall kommer planen innebära att fartygen kommer att uppträda fritt till sjöss, och i andra fall kommer planen mynna ut i ett helt annat taktiskt mer tillbakadraget uppträdande där våra unika svenska geografiska förutsättningar kan komma att användas till vår fördel. Oförutsägbarhet och överraskning är hörnstenarna i vår taktik varför ingenting kan uteslutas avseende svenska fartygs uppträdande.

En annan faktor som måste beaktas i denna diskussion är behovet av en lägesbild som är så pass noggrann att den kan utgöra underlag för vapeninsatser. Moderna vapensystem har generellt allt längre räckvidd vilket gör det möjligt att bekämpa mål på större avstånd. För att kunna träffa ett mål på havet krävs det dock att motståndarens fartyg kan lokaliseras och identifieras. Dessutom måste ett mål följas, eftersom mål på havet i de flesta fall rör på sig. För att säkerställa att vapeninsatserna träffar avsett mål är det också nödvändigt att urskilja det unika målet bland närliggande fartyg samtidigt som risken för tredje part beaktas.

För att kunna verka mot en motståndare krävs således en kontinuerligt uppdaterad lägesbild. Uppbyggnaden av bilden kan ske på olika sätt och med olika sensorer men det finns en gemensam nämnare som begränsar deras förmåga, nämligen det faktum att jorden är rund. Jordens krökning innebär begränsningar att upptäcka och identifiera fartyg och flyg som är bortom den horisont som olika system kommer att begränsas av. Vårt försvar bygger därför i stor utsträckning på system i samverkan. Integrerade system över försvarsgrensgränserna där marinen kan dra nytta av information från exempelvis olika flygande sensorer, men även av information från andra aktörer och från de länder vi samarbetar med. På så sätt skapas förutsättningar för att genomföra överraskande vapeninsatser på stora avstånd och dolt uppträdande.

I de fall detta upplägg inte skulle vara genomförbart kan det ibland vara nödvändigt att agera mer offensivt fritt till sjöss med en högre grad av risktagning. I ett läge där det saknas annan sensortäckning är det därför nödvändigt att kunna förflytta sig till det område där striden ska föras. Då är korvetter av Visbyklass, utrustade med ett flertal olika sensorsystem, bra plattformar att nyttja framskjutna, för att skapa en mållägesbild med hög kvalitet givet dess smygteknik.

I korthet innebär denna diskussion att vi alltid måste anpassa vårt uppträdande med våra ytstridsfartyg, våra ubåtar och våra flygande sensorer på ett optimalt sätt för att uppnå en tillräcklig lägesuppfattning, och för att kunna agera enligt de grundprinciper som finns för sjökrigföringen. Styrkor och svagheter i respektive system kompletterar varandra i de olika situationer som kan förväntas till sjöss, från uthålliga övervakningsoperationer och skydd av sjöfart till rena anfallsföretag.

Våra gemensamma resurser i form av ytfartyg, flyg och ubåtar kommer växelvis eller kombinerade, behöva exponeras på olika sätt och i olika omfattning, beroende på operationstyp, i syfte att skapa den lägesuppfattning som krävs för att nå en gemensam framgång i striden.

Sammanfattande slutsatser

Som har beskrivits i denna artikel så måste varje enskild operation bedömas utifrån en rad faktorer. Chefer på alla nivåer i marinen är väl skickade för att göra dessa bedömningar då de är förtrogna med vår stridsmiljö, våra möjligheter och begränsningar. Vi har en utvecklad taktik som är anpassad utefter dessa förutsättningar.

I vissa lägen kan vi komma att behöva operera fritt till sjöss även under en förhöjd hotnivå för att skapa oss en uppfattning om läget på havet. Detta kräver hög taktisk flexibilitet vilket vi får genom Visbykorvetternas rörlighet och förmåga att förbli oupptäckta så långt som möjligt.

Risker är en naturlig del av militär verksamhet vid högt hot. Risker kommer behöva tas, och om så sker är våra Visbykorvetter synnerligen lämpliga plattformar.

En motståndare ska, och kommer också, känna att det är farligt att vara till sjöss. Vi har med kvalificerade ytstridsfartyg möjlighet att skapa osäkerheter på bredden och på djupet som motståndaren måste förhålla sig till.

Avslutningsvis. Krig är farligt, och har så alltid varit. Svenska ytstridsfartyg kommer vid varje enskilt tillfälle alltid att användas på den plats de gör störst nytta givet de aktuella förutsättningarna. Att rycka saker ur sitt sammanhang när man diskuterar frågor som dessa gör att man går fel i analysen och man kommer då att dra fel slutsatser.

Kommendör Per Edling, Chef Tredje sjöstridsflottiljen
Foto: Jimmie Adamsson / Försvarsmakten

Med 270 mil kust behöver vi fler än sju ytstridsfartyg

 Läs ovanstående krönika i BLT!

Gästinlägg: Perspektiv på kvalificerade sjöstridsfartyg – en kritisk förmåga i det nationella luftförsvaret

Nedanstående inlägg anser jag utgör ett viktigt bidrag till debatten om vår framtida marin i allmänhet och ytstridsfartyg i allmänhet. I synnerhet då det behandlar synergieffekter (joint) mellan försvarsgrenarna. 

/ Skipper

-----------

De senaste årens beklagliga omvärldsutveckling har åter satt ett fokus på behovet av ett starkt försvar. Rysslands utveckling av militär förmåga och beredvilligheten att använda denna som ett instrument oroar. Kreml har länge uttalat sin vilja att stärka sin roll som global makt och med handling eftersträvas inflytande och kontroll i Rysslands omedelbara närområde, på bekostnad av andra staters suveränitet och integritet.

Rysslands aggressiva agerande påverkar fundamentalt säkerheten i Europa och har gjort så sedan åtminstone 2008. En framtida väpnad konflikt i vårt närområde är tyvärr inte längre otänkbar och Sverige skulle obönhörligen bli indraget i händelse av krig mellan NATO och Ryssland. Detta då svenskt luft-, sjö- och markterritorium i så fall skulle vara av strategisk vikt för NATO, men också för Ryssland. Antingen för utnyttjande och befästa kontroll, eller för att förneka motståndaren detsamma.

Ytterst ska vårt försvar ha en krigsavhållande effekt. Vad består då denna krigsavhållande effekt av? Frågan kan angripas utifrån flera perspektiv, eller abstraktionsnivåer, men att den krigsavhållande effekten huvudsakligen utgörs av reell trovärdig militär förmåga att möta ett väpnat angrepp torde vara ett vanligt svar.

Debatten om Försvarsmaktens utveckling och framtida behov av trovärdig militär förmåga verkar emellanåt vara något kortsiktig. Fokus tenderar också ofta vara på markoperativ förmåga och totalförsvarsplikt, här och nu. Missförstå mig inte, självfallet bör Sverige ha en stark armé och det är bra att utbildningen av värnpliktiga återupptagits, men debatten om vilken framtida marin Sverige behöver verkar inte riktigt ha tagit fart utan hamnat i skuggan. Viktiga beslut avseende vilken framtida sjöstridsförmåga vi ska ha, behöver fattas i närtid. Detta då fartygsbeståndet är fåtaligt, åldersstiget och behöver omsättas. Komplexa upphandlingar och produktion tar tid.

Östersjön och Västerhavet är ett av världens mest trafikerade områden. Kontinuerligt sker mellan 2000 – 4000 fartygsrörelser i dessa havsområden. Den komplexa sjölägesbilden kommer att vara en realitet i inledningen av en väpnad konflikt. Bekämpningen av eventuella fientliga överskeppningar och landstigningsföretag mot svensk kust är, och har alltid varit, en central uppgift för Marinen. Uppgiften är i grunden gemensam och koordineras med andra försvarsgrenar, framförallt luftstridskrafterna. Vad som krävs för att kunna bekämpa sjömål är framskjuten spaning, såväl aktiv som passiv, och förmåga att koordinera verkan. Korvetter, med kvalificerade sensorer, verkanssystem och ledningsresurser, och gott skydd är kärnan i förmågan att bekämpa fientliga överskeppningar.

Argument för marina förmåga och kvalificerade sjöstridsfartyg kan ha flera utgångspunkter, exempelvis utifrån handelssjöfartens betydelse för Sverige och behovet av att skydda denna i kris och krig, eller som nämnts ovan, förmågan att vid ett väpnat angrepp bekämpa överskeppningsföretag och landstigningar. 

Men jag vill med detta inlägg lyfta fram argument för kvalificerade sjöstridsfartyg från en annan vinkel. Hur Marinens kvalificerade sjöstridsfartyg, korvetter, vid ett väpnat angrepp kan bidra till luftförsvaret av Sverige.

Sannolikheten är stor att ett eventuellt väpnat angrepp mot Sverige inleds med omfattande bekämpning av våra sensorsystem och ledningsresurser. Sannolikt sker denna bekämpning främst med flygstridskrafter och långräckviddiga vapen, exempelvis kryssningsrobotar, men också understött av cyberangrepp och sabotage av specialförband. Om en motståndare överväger luftlandsättning, överskeppning av resurser och etablerandet av markoperativ förmåga på svensk mark, är luftoperativ kontroll oerhört viktigt för beslutsfattandet. Kan inte luftoperativ kontroll säkerställas, kommer inte större markoperationer att kunna utföras. Vår situationsuppfattning och förmåga leda luftförsvaret måste alltså från en fiendes perspektiv minimeras.

Vår situationsuppfattning i luftrummet, och grunden för ledningen av stridsflyget, baseras på markbundna sensorer. Dessa markbundna sensorer begränsas av det faktum att jorden är rund och höjdtäckningen minskar bortom horisonten. Men det stora problemet är att de är just fasta stationer. Vi ska alltså inte räkna alltför hårt med tillgängligheten på dessa i händelse av ofred. De rörliga sensorer luftförsvaret har att tillgå utgörs i dagsläget av två äldre luftburna radarsensorer, ASC 890, samt förstås stridsflygsdivisionernas JAS-plan. Om markbundna sensorer och luftburna radarsensorer är bekämpade, kan man förstås tänka sig att stridsflygresurserna läggs på att patrullera lufthavet i händelse av ett väpnat angrepp. Men det finns flera operativa riktningar att hantera och uthålligheten på luftförsvaret begränsas därmed, liksom förmågan till kraftsamling och möjligheten att stödja andra stridskrafter. Det är förstås bra sensorer i nosen på stridsflygplanen, men de är begränsade i vissa dimensioner.

Tillgängligheten, den operativa rörligheten och förbandens inneboende uthållighet, utgör marina förbands mest grundläggande styrkor. Rörliga plattformar med kvalificerade passiva och aktiva sensorer, förmåga till ledning, gott egenskydd, integrerade i luftförsvaret, bidrar således till tryggad och uthållig situationsuppfattning. Framskjutet uppträdande med rörliga enheter gör också att sensortäckningen blir väsentligt fördelaktigare än bara med de fasta markbundna sensorernas täckning. Redundans i sensorkedjan och sensorräckvidd är av yttersta vikt, för att få ut maximal effekt av stridsflyget i luftförsvaret av riket.

Vad som sällan lyfts fram som en kritisk förmåga, men som skulle vara helt central i det nationella luftförsvaret, är den roll som korvetter med robotluftvärn skulle kunna ha. 

Robotluftvärn integrerat på korvetter, något som saknas idag men som marinen argumenterat för i många år för, medger ett bra självskydd för den enskilda plattformen. Men det är också av yttersta vikt för att kunna skydda andra resurser, exempelvis värdefulla sjötransporter, befolkningscentra, hamnar eller basområden. Också medges framskjuten uthållig spaning, för tidig förvarning, samt verkansförmåga mot motståndarens luftstridskrafter på djupet. Ju tidigare marina resurser kan utgöra ett hot mot fientligt flygvapen och fientlig långräckviddig bekämpningsförmåga, desto fler motåtgärder behöver motståndaren vidta, vilket i sin tur resulterar i än större handlingsfrihet och rörelsefrihet för egna luftstridskrafter.

Sjöstridsfartyg med robotluftvärn, integrerade med övriga nationella luftförsvarsförmågor, skulle således kunna vara en extremt viktig pusselbit i byggandet av tröskeleffekt. Med mycket kort varsel kan sjöstridsfartyg genomföra spridning från bas och utgångsgruppera för försvar. Kvalificerade förmågor till ledning-sensor-verkan-skydd, samlade i en och samma plattform, medger flexibilitet vid snabba förändringar i hotbilden. I händelse av störd eller utebliven operativ ledning också en grundläggande förmåga att möta ett väpnat angrepp. 

Kan inte fienden etablera luftoperativ kontroll, minskar risken markant för luftlandsättningar och överskeppningar av marktrupp. Korvetter med ovan beskrivna förmågor är reell trovärdig militär förmåga. Det är dags att satsa på det. Omvärldsutvecklingen kräver tyvärr det. 

/ Engagerad minör

FLEXIBILITET

Foto: Försvarsmakten

Med start nästa fredag (15 mars) påbörjar marinen en omfattande verksamhet på västkusten. Det handlar dels om att den årligt återkommande ytstridsövningen där robotstrid från fartyg mot sjömål är  det centrala. Utöver detta sker även en beredskapskontroll enligt Försvarsmaktens webbsida.

Att Marinen med mycket kort varsel har flyttat den planerade ytstridsövningen från sydkusten till västkusten påvisar tydligt marinens främsta styrka - flexibilitet! Att flytta en övning från en geografisk plats till en hela annan är i grund och botten ingen enkel sak i ett strikt planeringshänseende. Det handlar normalt sett om att i god tid boka skjutområden, luftrum, målresurser, hamnar och kajer etc. D.v.s för de som planerar en övning innebär det ett hårt arbete, som i mångt och mycket får göras om när man byter geografiskt område. Men det har uppenbart inte utgjort något hinder med anledning av att övningen nu flyttas med kort varsel.

Men...

För verkansdelarna, i det här fallet fartygen med sina besättningar, så är en sådan flytt inga som helst problem. En korvett kan utan förvarning snabbt skifta både fokus avseende uppgift, exempelvis från en ubåtsjaktoperation till att övergå till en kustförsvarsoperation med fokus på robotstrid. Men även skifte av geografiskt område efter beslut av högre chef. Den enda tid man behöver beakta är den tid det tar att flytta fartygen från ett område till ett annat, och med en visbykorvetts fartprestanda går även detta mycket snabbt.

Marinens ytstridsfartyg tillsammans med flygvapnets stridflygplan utgör försvarsmaktens mest flexibla och viktiga verkansdelar. Det beror på att dessa kan användas i hela konfliktskalan från fred till krig, via kris och i så kallade gråzonsoperationer. Det finns få eller möjligen inga andra system i Försvarsmakten som dagligen löser uppgifter i fredstid, men som samtidigt är nyckelspelarna i ett högkonfliktscenario med uppgift att utgöra den första tröskeln mot en angripare. En tröskel som snabbt kan flyttas dit den behövs som mest.

I ett omvärldsläge som under ett antal år succesivt har försämrats, från den politiska bedömningen att den eviga freden var här för att stanna i samband med försvarsbesluten 2000, 2004 och även 2009, så har det gått snabbt utför. I dag är läget i vårt omedelbara närområde ett helt annat där den militära spänningen är påtaglig. Därför måste den marina ytstridsförmågan inte bara omsättas, utan också utökas avseende numerär och förmågor.

När stora delar av marinen genomför verksamhet på västkusten 15-22 mars så kommer det otvetydigt bli tomt på andra håll runt vår 270 mil långa svenska kust. Detta är det marina dilemmat som jag tyvärr har uppfattat att många inte riktigt har insett, alternativt aktivt väljer att bortse från.

Sju korvetter var en numerär som beslutades i en annan tid. Men sju korvetter räcker inte närmelsevis för att möta det rådande läget.

Foto: Försvarsmakten