Skriver artikel på Newsmill angående uppgraderingen av JAS 39 Gripen

Fick i dag ett erbjudande av Newsmill att ge min syn på turerna runt JAS 39 Gripen-beskedet som regeringen gav i lördags. Tog tillfället i akt och sammanfattade mina åsikter i frågan i en debattartikel som publicerades här.

Under dagen har frågan debatterats relativt flitigt i SVT Morgon där man tyvärr tog in två motståndare till projektet som helhet. Nämligen Johan Tunberger, försvarsanalytiker från FOI och Anna Dahlberg från Expressen. Det hade varit mer intressant om SVT skapat ett debattillfälle, än en enighet i frågan.

Även i SR P1 togs frågan upp under en intervju med Cecilia Widegren (m) och Torbjörn Björlund (v)

Under kvällen så togs frågan även upp i SVT Aktuellt där Cecilia Widegren (m) och Annika Nordgren Christensen (fd Mp) debatterade frågan. Nordgren Christensen tog hem den debatten med sin sakliga argumentation och klarsynhet rörande ekonomin.

Blir en uppgradering av JAS 39 Gripen Försvarsmaktens kollaps?

I dag kl 1030 höll Försvarsminister Karin Enström en presskonferens och levererade ett "glädjande besked" att regeringen har fattat beslut om att anskaffa en uppgraderad version av JAS 39 Gripen. Super-JAS, E/F eller NG (New Generation) är begrepp som förekommer i samband med det nya flygplanet.

Till att börja med. Sverige behöver ett uppgraderat flygplan för att möta framtida flygsystems kapacitet på andra sidan. Där råder ingen tvivel. Likväl kan vi konstatera att numerären i dag (100 flygplan av ver C/D) är i minsta laget för att kunna försvara Sverige vid ett väpnat angrepp.

Självklart borde man vara mycket glad en dag som denna då ett sådant "glädjande besked" levereras av försvarsminister Enström. Men verkligheten ser tyvärr helt annorlunda ut. Det krävs ett helikopterperspektiv över den totala försvarsbudgeten för att förstå.

Läs bloggen Väpnaren för att få en bakgrund till varför dagens beslut inte bara är av glädje.

För det första är 40-60 flygplan en mycket diffus siffra. Det är stor skillnad på 40 eller 60 flygplan. I dag har vi endast fyra stridsflygdivisioner kvar. Om vi räknar på att varje division kräver 16 flygplan så kommer vi bara där upp till 64 flygplan. Lägg där till utbildning av nya piloter samt export stöd vid F7 (minst en division) som kräver runt 16 flygplan samt taktikutveckling TU JAS som bör kräva ca 6 flygplan och systemutveckling vid SAAB som kräver minst 4 flygplan.

Mycket lågt räknat kräver nuvarande organisation att minst 90 flygplan finns disponibla. Då har vi inte räknat in bortfall i tid för större framtida uppgraderingar. Dagens 100 flygplan är lätt att räkna hem. Dessa kommer med andra ord inte att kunna ersättas. Är alternativet då att avveckla flottiljer och stridsflygdivisioner? Med hänsyn till utvecklingen i vårt närområde så behöver försvarsförmågan ökas, inte minskas som detta ofinansierade alternativ tyvärr kan innebära på sikt.

Om vi går vidare till ekonomin så deklarerar regeringen man föreslår att Försvarsmaktens anslag ökar med 300 miljoner kronor 2013 och 2014. För åren därefter föreslås en årlig anslagsökning om 200 miljoner kronor. -Jättebra, anser sannolikt den som inte räknat på det hela.

Att skjuta till dessa i sammanhanget småpengar betyder inte särskilt mycket. Under de första fyra åren med en anslagsökning av denna kailber har regeringen i bästa fall betalat ett enda av dessa nya flygplan. Med vilka pengar har man tänkt att Försvarsmakten ska finansiera resterade 39-59 flygplan. Inom nuvarande redan underfinansierade ram?

För att citera bloggkollegan och ekonomiexperten Cornucopia:

"Detta kompenserar inte ens försvaret för de via inflationen ökande kostnaderna inom samtliga försvarsgrenar och förmågor."

I förlängningen innebär detta beslut att Försvarsmakten inte kan ombeväpna hela den nuvarande stridsflygorganistationen. I sämsta fall kan vi enbart ombeväpna två av nuvarande fyra stridsflygdivisioner. I bästa fall kan vi nästa få tre divisioner om vi minimerar "stödverksamheten" (inklusive exportstöd) runt omkring.

Ett annat problem är att det finns mängder med andra materielprojeket som också måste finansieras förutom detta. Nya stridsfartyg är en stor framtida utgiftspost. Frågan är om ÖB:s tidigare uttalande i Almedalen som berörde den bistra sanningen att han eventuellt måste överväga att avveckla försvarsgrenar för att få ekonomin att gå i hop efter 2015 blir en realitet i samband med dagens besked?

För övrigt undrar jag hur moderaterna kom fram till denna numerär och finansiering utan föregående analys. Cecilia Widegren har ständit levererat mantrat "Först analys, därefter utgift". Nu verkar devisen "Förutbestämd utgift utan analys" vara rådande.

Ett annat mantra som våra kära politikerna ständigt återkommer till och lutar sig mot är "Det insatta insatsförsvaret". Själv hade jag önskat mig lite mer insatta politiker i julklapp nästa år.


I media:
Ny teknik
Svd 1 2 3
Aftonbladet 1 2
Expressen 1 2
DN 1

Försvarsloggar i ämnet:

J.K Nilsson
Wiseman
Signatory 
Cornucopia

Peter Hammarberg

Klart skepp

Politikerbloggar:

Staffan Danielsson (c)
Annicka Engblom (m)

Carl Bildt (m)

Sten Tolgfors (m)

Johan Westerholm (s)

Gästinlägg: En tur i det blå

Med tanke på signaturen CS kommentar på inlägget Moderaternas tolkning av hur man ökar antalet tillgängliga förband? så finner jag mig nödgad att nyansera bilden.

För flygvapnets del så börjar jag med att gå igenom de ingående delar i Basbatljon 85. Till skillnad ifrån ”Chefsingenjören” så anser jag att Basbataljon 85/Bas90 var användbar utomlands under internationella insatser. Det trevliga med att bedriva internationella insatser med stridsflyg är att det ytterst sällan, för att säga aldrig kan bli frågan om sådana otrevligheter som direkt krigföring på flygbasen samtidigt som vi måste samsas med andra aktörer på basen och olika förband. En sak som NATO har förstått är att för att kunna samsas om att bedriva mulitnationella flygoperationer så måste man ställa vissa krav och deltagande nationer skall i förväg kunna visa att deras stridsflygförband är interoperabla med varandra. Detta sker genom en evaluering som kallas ”Taceval” på svenska skulle det bli något i stil med Taktisk utvärdering. Man testar hur väl ett förband kan glida in på plats hos någon värdnation och bedriva flygtjänst, logistik och skyddstjänst. Vi ser här likheterna med de olika delarna i Basbat 85.

Logistik är underhåll – försörjning av förbandet samt flygunderhåll som bedrivs av stationskompaniet i basbat 85. Skyddstjänst genomförs av markförsvarskompaniet och skyddskompaniet. Flygunderhållstjänst på, främst, NATO-bas innebär för svenskt vidkommande att det sker en nedväxling i tempot. Intensiteten i flygoperationerna är inte alls lika hög som under svenskt krig. För att betjäna en division skulle vi kunnat använda de anställda officerarna/flygteknikerna på stationskompaniet. De värnpliktiga soldaterna skulle främst behövas i flygplanammunitionstjänst men vi talar inte om numerär som är ens i närheten av ett stationskompani ingående i Basbat 85. En flygflottiljs (två stationskompanier) samlade anställda resurser skulle gott och väl kunna räcka till för att bedriva flygunderhållstjänst i utlandet. Tittar vi på vad som åkte till Sicilien så inser vi rätt så snart att det för flygunderhållets del inte behövs några värnpliktiga soldater. Den ordinarie underhållstjänsten är av mindre dignitet när vi går utomlands med en värdnation som har försörjningskanaler. Underhållstjänsten blir till stor del en fråga om stabsarbete och ansvar, inte heller här finns det något större behov av värnpliktiga soldater, en flygflottilj skulle med sina ordinarie anställda resurser kunna försörja en egen divisons insatser i utlandet.

I skyddstjänst så blir det en annan femma Skyddskompaniet, flygfältsarbetskompaniet och markförsvarskompaniet bestod i så pass stor utsträckning av värnpliktiga soldater att det skulle krävas ett anställningsförhållande för att kunna stå i beredskap. Dock behöver vi inte åka ut med full styrka, det som krävs är att vi i egen gruppering kan röja oexploderad ammunition ifrån fientligt anfall, vi skall kunna skydda oss själva mot NBC-stridsmedel och vi skall ha förmåga att i viss mån bevaka vår egen materiel.

Materielen då invänder någon. Vi hade förmåga att kunna röra oss till sidobas för att där ta hand om ett flygplan som landat. Har vi den enkla förmågan att med egna, rörliga, resurser kunna flytta oss så i ett snabbt läge så nog har vi kunnat packa ombord den materielen i ett par, tre herkules och förflyttat oss till en flygbas med värdnationsförmåga för att kunna påbörja betjäning av flygförband. Jag kan inte se några avgörande skillnader mellan 1990-talets materiel för att betjäna flygplan 37 Viggen och dagens materiel för att betjäna flygplan 39 Gripen. I dag har vi inte ens förmågan att kunna åka till en sidobas i Sverige, i och för sig har vi inga sidobaser heller.

Vi åkte på övningar på för oss oförberedda baser, både i Sverige och utomlands:
Cooperative chance 1998 i Slovakien, Övning med utbaserade delar av basbataljon på Gotland under år 1999, SWAFRAP AJS37 åkte till Växjö som inte hade några militära förberedelser. Trots att vi fortfarande utbildade soldater för krigsplacering i en Basbataljon 85

Jag håller med om att vi saknade kapacitet att sätta upp en flygbas på okänd mark och agera värdnation men vi satte upp flyplatsenheter i Kongo mellan Juni 2003 till Juni 2004, innan den stora oredan i försvarsmakten drog i gång med den internationella insatsen som den enda ledstjärnan. Regeringen beslutade och Försvarsmakten levererade.

Trots att det svenska flygvapnet var inriktade på territorialförsvar av Sverige så kunde åka utomlands med stridsflyg, vi övade utomlands med stridsflyg i slutet av 1990-talet. Vi var ju till och med i Kongo med stridsflyg på 1960-talet. 23 september 1961 begärde FN att Sverige skulle ställa upp med stridsflyg i Kongo. En vecka senare den 30 september 1961 landade de första flygplanen i Kongo. En tid som gott och väl inryms i dagens beredskapskrav på 10 dagar. Var det tidigare systemet verkligen så dåligt som våra moderata försvarspolitiker verkligen vill ge sken av?

/ Flygvapenofficeren

Flottans framtida fartygsbestånd?

I skuggan av den pågående debatten om en eventuell beställning av JAS 39 Gripen E/F, eller var detta så småningom landar, så tänkte jag i detta inlägg ta upp behovet av nya marina stridsfartyg. En debatt som inte förs över huvudtaget, åtminstone inte i media eller på politisk nivå.

Att en uppgradering av JAS 39 Gripen är nödvändig för att kunna hantera den nya generationens stridsflygplan som kommer att finnas i vårt närområde i form av bl.a. Su-35 och PAK FA är självklar till och med för en sjöman. Den som förfogar över bäst flygprestanda och bäst sensorer/vapen vinner - enkelt. En nödvändig uppgradering av JAS 39 Gripen i syfte att kunna hålla hyfsat jämna steg med ovan nämnda flygplan har i debatten ställts mot att ex. marinen (eller armén) helt måste avvecklas. Den debatten är självklart olycklig trots realiteten i det faktum att om inte ytterligare medel tillförs i försvarsanslaget så går inte ekvationen i hop. Detta har ÖB varit tydlig med. Men det är inte bara flygplanssystem som behöver omsättas.

Även flottans behov av nya fartyg och vapensystem börjar närma sig en kritisk nivå.

- Va, flottan har ju precis fått en massa nya Visbykorvetter? 

Så tänker säkert den oinvigde, media och så även många politiker som i bästa fall känner till att det finns ett fartyg som heter korvett. Men så enkelt är det tyvärr inte. Behovet av omsättning/modifiering av fartyg är stort och jag ska försöka att tydliggöra de framtida behoven i detta inlägg.  

Stommen i flottan kommer under överskådlig tid att utgöras av fem Visbykorvetter.
Att ingen av dessa (i slutlig konfiguration med vapenintegration) är överlämnade till Försvarsmakten trots tolv år sedan sjösättning av första fartyget, är självklart inte särskilt smickrande i sig, men det är en helt annan historia.

Ett av problemen är att Visbykorvetterna snart har förbrukat en tredjedel av sin livslängd om bedömt 35 år redan innan de levererats. I en jämförelse med tidigare fartygssystem kan vi konstatera att livslängd var ännu kortare. Patrullbåtar (25 år), robotbåtar (30år), korvett Stockholm (30år). Ett operativt problem med Visbykorvetten är också att fartyget som bekant saknar lv-robot. Sjömålsroboten Rb15 MkII behöver omsättas inom ett antal år och ubåtsjakttorpeden Tp45 sjunger på sista versen. För att hålla dessa vid liv ytterligare en tid i väntan på att de helt avgörande vapensystemen kan omsättas så har Försvarsmakten beställt vidmakthållande av Rb-15 och nya batterier till Tp45. Detta framgår i den nyligen utgivna delårsrapporten. I längden är detta ändå inte hållbart. Redan innan fartygen är levererade så har vi med andra ord end-of-life problem med avgörande delsystem, i detta fallet vapensystem.

I skrivande stund, innan de fem Visbykorvetterna levereras i version 5 (sjömålsrobot m.m.)  förfogar flottan över fyra operativa beväpnade stridsfartyg i form av två korvetter av Stockholmsklass och två korvetter av Göteborgsklass.

HMS Stockholm och HMS Malmö är planerade att utrangeras 2014/2015.
Detta är trots allt ett rimligt beslut då dessa fartyg har gjort sitt rent materiellt sett och behöver omsättas. Många utan djupare kunskap om systemet anser att fartygen ska vidmakthållas. Detta skulle dock kräva relativt krafatfulla materiella åtgärder som kan bli svårt att försvara rent ekonomiskt. Det största problemet för flottan är att dessa trotjänare inte kommer att ersättas  (på papperet ersätter Visbykorvetter dessa två fartyg) då våra politiker har beslutat sedan långt tillbaka i tiden, att Sverige endast ska ha sju (7) korvetter, varken mer eller mindre. En numerär som självklart är helt tagen ur luften av politisk-ekonomiska skäl, och helt saknar gund i en säkerhetspolitisk behovsanalys. Ingen hänsyn har heller tagits till att fartyg genomför löpande översyner och större modifieringar. Om den politiska nivån vill sätta en absolut siffra på antalet fartyg så hade det varit mer rimligt att besluta hur många rustade och bemannade fartyg som skulle finnas tillgängliga över tiden. I nuvarande läge kan man eventuellt räkna med att 4-5 fartyg kan hållas tillgängliga över tiden om den totala numerären är satt till sju. Ibland är det "insatta insatsförsvaret" d.v.s. tillgängliga förband det viktiga, men i detta fallet har man dock inte tagit hänsyn till den egen klyschan.

Korvetterna av Göteborgsklass,  HMS Gävle och HMS Sundsvall lever kvar.
Dessa två individer blir de enda två stridsfartygen utöver Visbykorvetterna som överlever den pågående slakten av flottan, något som pågått storskaligt sedan FB-04. Men här finns också stora problem som måste hanteras. Dessa två fartyg måste genomgå en HTM för att kunna bibehållas under en längre tid. Fartygen är redan nu 22 år. Detta är självklart ett projekt som kräver omfattande ekonomiska medel ur materielplanen och som dessutom kräver ett beslut av regeringen, något som självklart ännu inte är taget. Just nu verkar inga beslut tas rörande större materielprojekt för Försvarsmakten. Om pengar för den omtalade uppgraderingen/nyanskaffningen av JAS 39 Gripen tvingas tas från nuvarande anslag utan att ytterligare medel skjuts till, kan nog även detta projekt ligga i farozonen.

Nya vedettbåtar som ersättning av bevakningsbåtar skall även dessa in i materielplanen.
De redan "utrangerade" korvetterna av Göteborgsklass, HMS Göteborg och HMS Kalmar är planerade att  genomgå HTM parallellt med systerfartygen. Dessa skall efter HTM inte tjänstgöra som korvetter, utan som vedettbåtar. Dessa två fartyg skall ersätta nuvarande bevakningsbåtar samt HMS Jägaren. Även här krävs pengar i materielplanen samt ett regeringsbeslut. Just nu råder det stor brist inom båda dessa punkter.

När detta projekt projekteras så får vi verkligen hoppas att någon är så pass klok så att man inte avvecklar möjligheten till att verka med RBS-15 systemet som redan finns installerat ombord. Även om man bygger om en korvett till vedettbåt och avvecklar sensorer/vapensystem så finns det ingen anledning att demontera hårdvaran i robotinstallationen. Även om fartygen i rollen som vedettbåtar inte kommer att bära robotar på däck så måste infästningar för robotställ och övrig utrustning bibehållas för den händelse att flottan behöver fler vapenbärare. Tyvärr tror jag ingen är så pass pro-aktiv i denna fråga, varför jag har små förhoppningar. Detta är en fråga som självklart måste bevakas.


Bristen på stödfartyg är också ett problem som måste hanteras
I dag har vi ett enda stödfartyg i HMS Trossö. Vi har redan avvecklat HMS Visborg, Utö och Gålö som alla varit stödfartyg och avvecklats utan att ersättas. HMS Ornö, ett systerfartyg till Trossö som köptes in av FMV som ersättare för Visborg är en annan materielskandal som det pratas tyst om. Man lade ner (minst) 52 miljoner i henne innan man insåg att hon var i så dåligt skick att man avbröt hela projektet.

Projekt L10 (stort stödfartyg) hoppas jag att man lägger på is och i stället satsar på två renodlade stödfartyg till sjöstridskrafterna i likhet med vad som finns/funnits tidigare men med möjlighet till att landa helikopter. Ett sådant projekt skulle bli avsevärt billigare än nuvarande L10. Mer om detta i ett kommande inlägg.


Framtida vägval i stridsfartygsfrågan!
Regeringen har redan i inriktningspropositionen från 2008 beslutat om att marinstridskrafterna primärt skall inriktas mot verksamhet i närområdet.

Marinstridskrafterna ska primärt utveckla förmågan att verka i vårt  närområde genom att skydda svenska intressen till havs. 

Detta borde rimligen även påverka valet av framtida stridsfartyg som Försvarsmakten måste börja planera för redan nu för att kunna ersätta Gävle/Kalmar om ca 10 år. Vi bör rimligtvis även öka numerären till att omfatta fler än totalt sju stridsfartyg varför en förstudie omfattande minst fem nya stridsfartyg i en serie bör starta omgående.

Vägvalet man måste göra är att rikta in en studie mot antingen större, eller mindre stridsfartyg?

Ett val av större stridsfartyg har fördelen att kunna operera på större vatten (world wide) utan att vara begränsad av våghöjd. Man har också möjlighet att operera och hangarera helikopter från/på det enskilda fartyget (organic helo). Nackdelarna är att kostnaden för fartyg av fregatts storlek också blir avsevärt mycket högre, och för svensk del skulle leda till färre individer av ekonomiska anledningar. Inomskärs ubåtsjakt i svensk skärgård är också något som ej kan bedrivas med större fartyg av fregatts storlek.

Väljer man mindre stridsfartyg av motsvarande korvetts storlek blir självklart storleken i sig en begränsning på större vatten. I Österjön bör storleken ej bli begränsande då ny teknik i framtiden bör kunna medge avsevärt bättre sjöegenskaper även för mindre fartyg. Fördelarna med ett mindre fartyg är i första hand att kostnaden blir lägre (om man köper konventionell beprövad teknik) och således kan man erhålla en större numerär av fartyg. Man bör erhålla minst 5-6 korvetter till kostnaden av 2 fregatter. Andra fördelar är att kunna operera dolt såväl i, som från svensk skärgård. Beprövad svensk ytattacktaktik.


Vilken väg bör vi då välja?
Då den primära inriktningen för marinstridskrafterna är närområdet (vilket omfattar Östersjön och västerhavet) så bör det självklara valet vara att inrikta en anskaffning mot fartyg av korvetts storlek.
Primärt bör detta beslut fattas mot att öka numerären av slagkraftiga fartyg för nationellt bruk. För nationellt bruk ska också fördelarna med den svenska skärgården användas av oss och där lämpar sig fartyg av fregatts storlek mindre bra. En annan stor anledning till att beslutet bör falla på detta alternativ finns även det att återfinna i inriktningspropositionen.

Det är prioriterat  att verifiera och påbörja operativ verksamhet med korvett av Visbyklass,  samt att vidmakthålla undervattensförmågan.

Ubåtsjakt i svensk skärgård kräver tillgång till ett stort antal plattformar, såväl fartyg som helikoptrar. Då är fler mindre enheter en framgångsfaktor.


Vad talar mot ytterligare en anskaffning av mindre fartyg?

Försvarsmakten har numera, tyvärr, ett stort behov av att synas i media för att kunna motivera sin existens. Att Försvarsmakten dagligen upprätthåller incidentberedskap och hävdar vårt territorium varken syns eller uppmärksammas i media. Åker man med ett (mer eller mindre) obestyckat fartyg till Adenviken i jakten på pirater så får det däremot väldigt mycket utrymme i media. Således är tyvärr alltför många av de högre cheferna inom Försvarsmakten, samt våra politiker mer intresserade av den typen av verksamhet än att upprätthålla en stark förmåga inom ramen för det nationella försvaret.

Man brukar då stödja sig mot följande skrivning i inriktningspropositionen.

Marinstridskrafterna ska också kunna delta i lämpliga marina insatser tillsammans med andra länder i och utanför närområdet.

En beskrivning som som jag anser är helt riktig och relevant. Problemet blir om beslutsfattarna skjuter in sig enbart på den delen kopplat mot materielanskaffning i syfte att stötta sin egna argumentation för större fartyg. med syftet att deltaga i internationella operationer och insatser utanför vårt närområde. Jag vill dock påpeka att Sverige redan nu deltagit i lämpliga operationer för mindre stridsfartyg utanför närområdet. UNIFIL utanför Libanons kust är ett lysande exempel. Allt är med andra ord inte bara svart eller vitt.


Vapen och sensorer den viktigaste framgångsfaktorn!
Oavsett vilket fartyg, eller hur många som anskaffas så kommer alltid vapen och sensorer att vara den i särklass viktigaste frågan. Vi har förhoppningsvis lärt oss något att debacklet med integrationen på Visbykorvetter.

För ytstrid krävs en kvalificerad spaningsradar, signalspaningssensorer och en kvalificerad sjömålsrobot.
För luftförsvar krävs eldrörsartilleri, en kvalificerad lv-robot och motmedelssystem.
För ubåtsjakt krävs olika sonarsystem samt undervattensvapen i form av torpeder samt mindre au-vapen.
Köper man beprövad och operativa system kan utvecklings- och integrationskostnader hållas nere samtidigt som tiden från beslut till levererad produkt kan minskas. Vapen och sensorpaket måste ligga med i projektet redan från början för att undvika märkliga företeelser som "genomförandegrupper" och dylikt som stryker beslutade system och gör fartygen tandlösa.

Behovet att landa helikopter kan diskuteras. Ett absolut krav på detta gör fartyget ofrånkomligt större och således dyrare. En fråga man noga ska överväga.


Frågan om ett nytt stridsfartyg måste upp till debatt nu!
Försvarsmakten måste vara drivande och påvisa för den politiska nivån att beslut i dessa frågor måste tas upp till debatt omgående för att inte skapa fler förmågeglapp än vi redan har. Tiden rinner i väg alltför fort och vi ska inte låta oss luras av att vi snart får nya Visbykorvetter levererade. Dessa har om sagt redan förbrukat en tredjedel av sin livslängd utan att de ens nått operativ status. Låt oss inte göra om misstag som detta.

Åsikter i ovanstående sakfrågor är  personliga och kan således självklart deviera från marinens officiella linje, en linje som inte är helt tydligt kommunicerad till allmänheten. Förhoppningsvis kommer information i de olika sakfrågorna ut i officiella kanaler löpande.

Försvars- och säkerhetspolitiskt upprop!

Ända sedan den så kallade strategiska ”time-outen” som den då sittande regeringen medvetet valde att ta i samband med försvarsbeslutet 2000, så har Försvarsmakten i ett högt tempo monterats ned och stora delar har helt avvecklats. När detta beslut fattades ansåg man att det inte längre fanns något militärt hot mot Sverige.

På grund av detta beslut består en stor del av Försvarsmakten i dag av förbandstyper i singular med mycket begränsad förmåga att verka över mer än en mindre geografisk yta i händelse av kris eller krig. När den sittande regeringen tillträdde efter valet 2006 trodde många att säkerhets- och försvarspolitiken skulle ses över och förstärkas. Resultatet visar nu tydligt att så blev inte fallet. Försvars- och säkerhetspolitiken har till synes hamnat än längre ner på den politiska agendan. Detta trots att det nu återigen byggs upp en avsevärd militär kapacitet i Östersjöområdet där det satsas enorma summor på militär uppbyggnad och upprustning samtidigt som sociala områden som vård, skola och omsorg får stå tillbaka.

ÖB har den senaste tiden tydligt påvisat att Försvarsmakten måste tillföras ytterligare medel ur statsbudgeten för att ens kunna bibehålla den nuvarande mycket begränsade insatsorganisationen bortom 2015. Regeringen har tyvärr uppvisat ett stort ointresse i denna för Sverige mycket viktiga fråga. ÖB har i samband med detta även påpekat att den omdebatterade uppgraderingen av JAS 39 Gripen inte kan genomföras inom nuvarande ekonomiska ram utan att det kommer att medföra stora konsekvenser för Försvarsmakten, där avveckling av försvarsgrenar skulle kunna bli en tvungen åtgärd för att hålla sig inom nuvarande budgetram.

Det svenska försvarsanslaget är idag det lägsta i Norden med 1,15% av BNP och har kontinuerligt sjunkit sedan 80-talet. Detta är en konsekvens av att inga ekonomiska satsningar har gjorts inom politikområdet samt att anslaget inte har kompenserats fullt ut för ökade kostnader under många år, vilket i praktiken inneburit en anslagsminskning sett över tiden. Detta exemplifieras av att materielanslaget i praktiken halverats sedan 2006.

Försvar- och säkerhetspolitik kräver ett kontinuerligt handfast ledarskap som inte enbart gömmer sig bakom framtida utredningar. Omvärldsläget i stort, och militär kapacitetsuppbyggnad i vårt närområde måste analyseras löpande och generera justeringar av den förda säkerhetspolitiken, och i förlängningen även av försvarsanslaget.

Vi anser att regeringen nu måste ta sitt ansvar för Sveriges säkerhet inte bara i teorin, utan även i praktiken. Regeringen måste således tillföra Försvarsmakten de ekonomiska medel som krävs, och som ÖB tydligt påpekat, för att kunna upprätthålla en acceptabel försvarsförmåga.

Vi anser dessutom att frågan om ett NATO-medlemskap måste lyftas till debatt och att en luftförsvarsutredning för perioden 2020-2040 måste genomföras till skillnad från den nu planerade som endast avser att behandla tiden bortom 2040.

Undertecknat/

Chefsingenjören, driver försvarsbloggen http://chefsingenjoren.blogspot.se/

Cynisk, driver försvarsbloggen http://cynismer.blogspot.se/

Hans Jakobsson, driver den militärhistoriska bloggen http://hjak.se

J.K Nilsson, driver försvarsbloggen http://insatsen.blogspot.se/

Kaj Karlsson, författare och bloggare http://www.aldabergr.se

Lars Gyllenhaal, författare och bloggare: http://larsgyllenhaal.blogspot.se/

Lars Wilderäng, författare och bloggare http://cornucopia.cornubot.se/

Morgonsur, driver bloggen http://morgonsur.wordpress.com/

Observationsplatsen, driver försvarsupplysningsbloggen http://oplatsen.wordpress.com/

Signatory, driver bloggen Gripen News http://gripennewsthread.blogspot.se/

Skipper, driver försvarsbloggen http://navyskipper.blogspot.se/

Wiseman, driver försvarsbloggen http://wisemanswisdoms.blogspot.se/

För att påvisa för regering, riksdag, försvarsutskott och försvarsberedning att det är hög tid att ta frågor rörande säkerhets- och försvarspolitik på allvar så vill vi även tipsa dig som läsare om möjligheten att skriva under detta upprop: http://upprop.nu/IALB i syfte att visa ditt stöd för dessa viktiga frågor. Skribenterna ovan har ingen koppling till det länkade uppropet.

Förtroendekris!

Under Almedalenveckan i juli startade en kraftfullt nedåtgående spiral avseende förtroendet för den förda svenska försvarspolitiken, i än större omfattning än tidigare bör tilläggas. Tyvärr är det moderaterna som har den största delen i detta förfall. Det parti som tidigare var det försvarsvänliga alternativet har uppenbart nu fått den motsatta rollen.

I dag kändes det som den sista spiken i kistan slogs i avseende förtroendet för moderaterna i försvarsfrågan. I dag skriver nämligen Cecilia Widergren och Hans Wallmark, båda moderata politiker i försvarsutskottet en nyförfattad debattartikel i HD där man åter igen lutar sig mot den tidigare utförda värderingen som NATO genomfört av det svenska försvaret. Eftersom anlaysen är hemlig så kan man självklart välja vad man vill lyfta fram, och framförallt vad man inte vill lyfta fram. Det gör sig också gällande att analysen bygger på en fullt uppfylld IO14 som är utbildad och samövad. Det kan likställas med att utvärdera hur bra JAS 39 Gripen E/F kommer att bli innan den ens lämnat ritbordet.

Detta är inte det största problemet.

Det allra värsta är att de moderata försvarspolitikerna använder valda delar av en värdering i syfte att framhålla den förda försvarspolitiken som den enda rätta och att tillståndet inom Försvarsmakten är mycket gott avseende kapacitet och försvarsförmåga. Trovärdigheten för den förda linjen i dessa uttalanden börjar nu närma sig bottenrekord. Man påstår till och med att Sverige är ett föregångsland som ligger långt fram och är att betrakta som målbilden för det som andra försöker att skapa.

Uppenbart lyssnar försvarspolitikerna varken på ÖB eller den militära expertisen. ÖB har tidigare uttryckt, redan i samband med Försvarsbeslutet 2000 att den svenska militära kapaciteten börjar närma sig sådana låga nivåer att det finns stor risk att man inte alls klarar av att försvara Sverige mot ett väpnat angrepp. Detta har upprepats av myndighetschefen vid ett flertal tidigare tillfällen. Nuvarande ÖB har till och med klargjort att han eventuellt måste avveckla försvarsgrenar om inte försvarspolitiken med tillhörande ekonomi ses över och utökas. Försvarsanalytiker och andra experter har sedan länge dömt ut Försvarsmaktens förmåga att försvara landet mot ett väpnat angrepp. Till detta har de moderata försvarspolitikerna inte lyssnat.
 
Några citat ur Widegren/Wallmarks artikel:

De slutsatser som dras är mycket positiva till det svenska försvarets förmåga att försvara landet.

Utvärderingen stöder den svenska försvarsreformen och arbetet med att skapa ett användbart och tillgängligt försvar.

Sverige ligger i Natos ögon mycket långt framme i att utveckla ett tillgängligt, flexibelt och användbart försvar. Just ett sådant försvar som många länder nu försöker att skapa. 

Man citerar själva ett påstått utdrag från själva utvärderingen:

Även om Försvarsmakten i extrema fall fortfarande kommer att vara beroende av en mobilisering av reserver, med understöd av hemvärnet, torde Sveriges nyutvecklade operativa stridskrafter besitta en operativ förmåga och stridsduglighet som i första hand avskräcker från anfall och om det misslyckas kan försvara landet mot alla utom ytterst ihärdiga och utdragna angrepp."... "När det gäller nationellt försvar vidmakthåller Sveriges mark- (inbegripet hemvärnet), marin- och flygstridskrafter, med understöd av Försvarsmaktens organisation för logistik, en betydande kapacitet för ett självständigt och samordnat agerande, utan understöd från andra.

Att man konstant uttrycker en tro på  att man ökar tillgängligheten på Försvarsmaktens förband har jag avhandlat i ett tidigare inlägg. Ett inlägg som för övrigt är det mest lästa blogginlägg författat på den här bloggen. Huruvida Sverige klarar ett väpnat angrepp har debatterats tidigare från många olika håll och genom olika experter, något som moderatpolitikerna bestämt hävdar att man gör, och detta utan att tveka. De som följer försvarsdebatten höll inte med i den beskrivningen vilket tydliggjordes i en enklare enkät för någon månad sedan.

Med debattartikeln författad av Widegren/Wallmark kan man nu konstatera att det tidigare mantrat som nyttjades frekvent av moderata försvarspolitiker: Analys först, utgift sedan har reviderats. Nu gäller tydligen: Slutsatsen först, därefter analys! 

Att som ordförande i en kommande försvarsberedning först går ut i media och mer eller mindre ge svaret i förväg, att Försvarsmakten i alla avseenden ligger mycket långt fram i sin reformering och är på helt rätt väg, och att man har "en betydande kapacitet för ett självständigt och samordnat agerande, utan understöd från andra" innan man ens på börjat en försvarsberedning. En försvarsberedning som alla vi andra trodde skulle analysera just dessa frågeställningar. Skandal är ordet!

Citerar ett inlägg från bloggrannen Cornucopia? som i ett inlägg från gårdagen skriver:

"Det är inte JAS som kraschar försvaret, det är politiker som gör det. Eller snarare redan gjort det."

Det citatet passar in perfekt även i den här ämnet!

Sverige, svenska folket och Försvarsmakten är i stort behov kompetenta och insatta försvarspolitiker, det råder det uppenbart en stor brist på idag!