BLT Krönika: Integrera Kustbevakningen i Marinen

I dag skriver jag en krönika på BLT ledarsida som avhandlar samverkan mellan Försvarsmakten och Kustbevakningen, eller rättare sagt avsaknad av tydliga riktlinjer för samverkan.

Under året är det planerat att Försvarsmakten och Kustbevakningen ska öva tillsammans. Det är ett steg på rätt väg, men det krävs betydligt mer än så för att på ett effektivt sätt samordna statens maritima resurser på ett optimalt sätt. Redan idag så finns viss samverkan mellan Kustbevakningsflyget och Marinen, men även detta skulle kunna utvecklas ytterligare. I dag är Marinen och Kustbevakningens i stort sett obefintlig. Man saknar gemensamma lednings- och sambandssystem vilket att all eventuell samverkan kommer att ske på talat radiosamband. Ohållbart om det ska fungera i högre konfliktnivåer.

I Almedalen sommaren 2012 presenterade utredaren Jan Hyllander sin utredning Maritim samverkan (SOU 2012:48). Då hölls också ett intressant seminarium där både Försvarsmakten och Kustbevakningen deltog. Kustbevakningens representant var inte alls nöjd med utredarens förslag. Inte heller senare när ledande befattningshavare intervjuades så uttryckte man sig särskilt positivt.

Utredaren Jan Hyllander kom i sin utredning fram till samma slutsats som jag själv kommer fram till. Så här sammanfattas ett av förslagen.

Förslaget innebär att skapa ett samlat Sjöförsvar som inkluderar både Kustbevakningen och Marinen. Mot bakgrund av omvärldsutvecklingen, bedömningar av utmaningar och hot, myndigheternas näraliggande och delvis överlappande uppgifter, likartade resurser samt utvecklingspotentialen i myndigheternas samverkan, är det utredarens bedömning att statens maritima verksamhet på sikt kan bedrivas mer effektivt om Kustbevakningen och Marinen integreras till ett samlat Sjöförsvar inom ramen för en myndighet.

Tyvärr finns det ett stort motstånd till alla sådana förslag inom KBV. Ur en aspekt är det fullt begripligt, men det kan inte finnas ett självändamål att vara fristående. Som skattebetalare så kan jag tycka att ett ökat krav på samordning är fullt naturligt, för att på sikt följa utredarens råd och skapa ett samlat sjöförsvar.

SvD Kolumn: Olyckligt att Sverige framstår som svagt

I fredagens SvD skriver jag och ger min syn på senaste veckans försvarsrelaterade nyheter

Jag tar bl.a. upp det faktum att utrikesministern sägs ha lovat att vi inte ska landa med svenska JAS 39 Gripen i Estland under kommande flygövning. Jag kommenterar även uppgifter om att den kommande anslagsökningen till Försvarsmakten i dagsläget sägs vara endast 12,5% av Försvarsmaktens framställda behov. Jag kommenterar även hur ryska företrädare på olika sätt försöker påverka Sverige i en riktning som gynnar just Ryssland.

Läs kolumnen på SvD

Till helgen kommer jag att skriva ett längre inlägg här på bloggen om just finansieringen.

Allt ska bort!

Så här i tider då alla är överens om att det behövs ett försvar så kan det vara på sin plats att påminna om hur politiker och även Försvarsmakten såg på saken för bara några år sedan. 

I praktiken så skulle allt som fanns i förråd bort, primärt för att man inte ansåg att materielen behövdes, men även för att man ville göra sig av med kostnaderna för själva förrådshållningen. I dag finns det många som hävdar att en hel del av det som då destruerades hade behövts idag. Robert Aschberg gjorde ett program TV3 Folkhemmet om försvarets skrotning som spelades in efter att FB-00 skulle effektueras. Allt ska bort.

Även TV4 Kalla Fakta gjorde 2002 ett motsvarande program om den till synes urskiljningslösa avveckling som har skett efter de ödesdigra försvarsbesluten 2000 och 2004.

Öppet brev till försvarsministern om ubåtsjaktförmågan

Kungliga Örlogsmannasällskapets ordförande Michael Zell skriver i dag ett öppet brev till försvarsminister Peter Hultqvist rörande fortsatt avsaknad av åtgärder för att stärka svensk ubåtsjaktförmåga.


Zell tar upp det faktum att Försvarsmakten inte avser omfördela medel inom befintlig ram för att stärka ubåtsjaktförmågan i syfte att kunna öka möjligheten att hävda svenskt territorium. Han konstaterar också att regeringen inte har uppfyllt de löften som utfästes vid den gemensamma presskonferens den 14 november där ÖB, försvarsminister och statsminister stod sida vid sida bortom alla tvivel deklarerade att Sverige hade kränkts av främmande ubåt.

Alla organisationer och företag, inklusive regeringen, måste visa sig ha förmåga att hantera de uppenbart akuta problemen. Det gäller även om de akuta problemen inte tillhör de beslutade eller planerade. Och då har man en skyldighet att tänka om. Det blir annars bara värre. I bästa fall är det enbart trovärdigheten som vittrar bort.

Men baserat på det som allmänheten nu meddelats, hänger ju en uppenbar fråga i luften: Vad mer i provokation och kränkning krävs för att försvaret av vårt land ska kunna påräkna ytterligare resurser? Och vad hände med ditt och statsministerns klarspråk från den 14 november? Som lät så bra då, men nu känns rätt avlägset.

Krafttag krävs för att lösa ubåtsproblemen!

I natt rapporterade DN om ytterligare ett vittne till den ubåt som pensionerade officeren Sven-Olof Kviman såg på eftermiddagen den 31 oktober förra året långt inne i Stockholms skärgård, och därmed också innanför de numera avvecklade inre försvarsspärrarna i området runt Vaxholm. 

Utifrån videointervjun så bedömer jag uppgifterna som trovärdiga, och det finns som jag ser det ingen anledning att tvivla längre. Till skillnad från andra observationer som gjorts så var uppgiftslämnaren själv ute med sin båt och såg ubåten på mycket nära avstånd. Med tanke på de måttuppgifter som anges så handlar det bedömt om en mindre ubåt.

Det här är ett ytterst grovt övergrepp mot Sverige, och vi står med byxorna nere vid knävecken samtidigt som någon gör precis som de vill på våra vatten. Som ÖB uttryckte det i oktober. "Det är rent ut sagt för jävligt!"

Försvarsmakten deklarerade den 19 januari att man nu kommer att byta strategi under 2015 genom att genomföra fler underrättelseoperationer. Hur detta ska hindra inkräktarna är oklart eftersom de som befinner sig här inte ens anser att det nödvändigt att uppträda dolt över tiden. Att bara en vecka efter den största ubåtsjakten sedan kalla kriget välja att gå ända in till Stockholms stad, dessutom till del i ytläge, tyder på att man inte bekymrar sig nämnvärt om vår förmåga att lokalisera och bekämpa. Detta borde oroa oss mest av allt, och det borde rimligtvis leda till att vi vidtar kraftfulla åtgärder.

Konteramiral Anders Grenstad var i januari tydlig med att peka på allvaret runt det som händer. Han är sjöofficer, har varit med förr och kan därmed dra relevanta slutsatser.

– Det här är synnerligen välplanerat, det kränker vårt territorium och det finns en tanke bakom den här verksamheten som någon håller på med. Det är inte bara övningsverksamhet, tar man den här risken så är man beredd att göra väldigt mycket för att lösa sin uppgift, vad det nu är, säger Anders Grenstad.

DN har i dag efter att den senaste informationen framkommit intervjuat en rad politiker som uttrycker stor oro över vad som händer. Man anser att det krävs utökade resurser för ubåtsjakt. Slutsatser som är helt korrekta med tanke på vårt prekära läge. Vi har avvecklat ubåtsjaktförmågan inte bara en gång utan två gånger i Sverige. Den första gången i samband med försvarsbeslutet 1972 då ubåtsjakt "skulle lösas med andra medel än militära". Den andra gången i samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 då i stort sett hela det nationella försvaret försvann ut med badvattnet, inte minst ubåtsjakt och i synnerhet ubåtsskyddsförmågan.

Även om politiker alltid vill lösa alla problem när det har hänt något för att några veckor senare glömt allt så noterar jag ändå att man från politisk nivå tycks vara mer bekymrad över vad som händer än från Försvarsmaktens sida där man mer eller mindre lagt locket på. Åtminstone utåt sett. Personligen kan jag till och med skönja en viss irritation när frågan om behovet av en utökad ubåtsjaktförmåga kommer på tal. Jag påstår inte att det är så, men det är en magkänsla jag har. Jag hoppas dock att jag har fel.

Johan Wiktorin skriver i dag en mycket läsvärt artikel i ämnet där han diskuterar öppenheten enligt Försvarsmaktens egen devis ÖRA där Ö står för öppenhet. Jag instämmer i bedömningen att det verkar som att Försvarsmakten nu väljer att frångå det man utlovade för en tid sedan rörande ökad öppenhet. Det här innebär att allmänheten inte blir upplyst om vad som har skett, och därmed kommer allmänhetens förståelse för att det krävs prioriteringar rörande att öka vår marina förmåga att minska. Inte bra.

Johan Wiktorin tar i sin artikel också upp brister i ubåtsjaktförmågan, något som diskuterats under flera år, men utan att det skett några förbättringar. I stället avvecklas fartyg avsedda för bl.a. ubåtsjakt som Wiktorin beskriver. Brist på såväl personal som på pengar att nyttja och underhålla fartygen är anledningarna.

Från Försvarsmaktens sida anser man inte att ubåtsjaktförmågan ska prioriteras högre än något annat. Det framgår av den korta notis som publicerades den 5 februari där orden förmodligen vägts på guldvåg.

Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.

Personligen anser jag att ubåtsjaktförmågan är en delmängd i att kunna möta ett väpnat angrepp och inte något som står i motsatsförhållande till förmågan att möta ett väpnat angrepp. Dessutom krävs ubåtsjaktförmågan för att kunna hävda och värna svenskt territorium, en av Försvarsmaktens huvuduppgifter. Jag är övertygad om att resurser snarast hade omfördelats till Flygvapnets incidentberedskap om svenskt luftrum hade kränkts under lång tid och på djupet av vårt territorium. Att vi har besökare under ytan är ännu allvarligare eftersom det sker över lång tid och där någon typ av verksamhet dessutom sker. Att Försvarsmakten inte anser att detta skall prioriteras högre än i dag, och att resurser snarast bör omfördelas (i väntan på att de politiska besluten om resursförstärkningar kommer) är för mig obegripligt. Vi har konstaterat att vi har ubåtar i våra vatten här och nu. Då krävs det också att vi gör något här och nu.

Jag tror dessutom att anledningen till att Försvarsmakten inte driver linjen hårdare kan härledas till att det inte finns försvarsgrenschefer likt tidigare med fullt mandat att föra talan, och driva frågor inom sin egen försvarsgren. Något som tidigare marinchefer kunde göra när det kommer till frågan om behov av resurser för att stoppa undervattenskränkningarna. Idag sker fördelningarna centralt med allt vad det innebär. Decemberunderlaget talar sitt egna tydliga språk om att Marinen inte är prioriterad, och därmed heller inte utökade resurser för att förstärka ubåtsjaktförmågan. 

Jag brukar regelbundet påminna om vad statsministern sade under presskonferensen efter ubåtsjakten i oktober, och jag avser göra det ytterligare en gång.

"Det är fullkomligt oacceptabelt, vi ska inte ha någon främmande undervattensverksamhet i våra vatten. Vi kommer att stärka vår förmåga att upptäcka och identifiera dom som är ute i olagliga ärenden i våra vatten på svenskt territorium. Vi kräver att Sveriges gränser respekteras"

Ubåtsjägaren Göran Frisk har sin teori klar för sig. Inte förrän vi har sänkt den första ubåten kommer så kränkningarna av vårt territorium att upphöra. Jag tror Göran Frisk har helt rätt. Men för att åstadkomma detta så kommer en rad åtgärder att krävas. Marinen har levererat en mycket genomarbetad delrapport från ubåtsjaktstudien. Ett arbete som pågått under flera år. Jag hoppas att resultatet av den - i sin helhet - delges till regeringen och politikerna i försvarsutskottet när den är slutförd. Först när man har fått hela bilden klar för sig så förstår man också behoven. Vi måste göra allt för att förhindra fortsatta kränkningar av våra svenska vatten.

Örlogsbesök i Baltijsk

I fredagens SvD skrev jag i min kolumn om mitt besök i Ryssland 2005 samt det faktum att NATO nu vill återinföra den röda direktlinjen till den ryska generalstaben i Moskva. Läs min kolumn här.

När det kommer till örlogsbesöket i Baltijsk så var det ett minst sagt intressant besök. Läget var ett helt annat då jämfört med idag. Jag var hade förmånen att få göra örlogsbesök där två år i rad. Det första som jag känner till från modern tid genomfördes med HMS Stockholm 1998, då var jag själv inte med. Därefter genomförde vi som jag skrev i min kolumn ett besök med ett antal robotbåtar och patrullbåtar 2005. Jag var även där året efter, 2006 med tre korvetter. HMS Stockholm, HMS Malmö och HMS Kalmar.

Vad jag fortfarande så här 10 år efteråt tyckte var ytterst anmärkningsvärt var att vi svenskar fick röra oss helt fritt inne på de ryska marinbasen på såväl dagtid som nattetid. Vi fick till och med fotografera, vilket innebär att det finns ett ordentligt fotoarkiv bevarat från dessa besök. Vi blev även erbjudna en båttur inne i det stora hamnområdet där vi fick se allt. Svävarramperna för de stora Pomorniksvävarna, alla fartyg, ubåtar och övriga anläggningar.

Baltijsk är en stängd stad. D.v.s. det fanns då inga gränser eller stängsel mellan den civila befolkningen och den militära anläggningen. Folk rörde sig fritt överallt. När vi förtöjde kom en gammal gumma på säkert 80 år fram och ville sälja ström till oss från ett elskåp(!) Detta hade vi blivit förvarnade om, och hade därför med oss en officer med en stadig kontantkassa. Jag noterade också den utbredda alkoholismen. På nattestid strök det runt påtagligt berusade människor runt våra svenska fartyg, många mycket provocerande. Det blev givetvis påfrestande för våra svenska vakthavande officerare och våra värnpliktiga som stod med skarpladdade kulsprutepistoler på däck. Men detta hanterades givetvis exemplariskt av alla inblandade. Sällan har jag sett sådan professionalism när det kommer till vakttjänst.

Jag gick själv som jourkapten under ett av besöken, d.v.s. jag hade ansvaret för all bevakning av våra egna fartyg samt ansvarig för kontakten mot de ryska förbindelseofficerarna samt den dagliga rapporteringen hem till Sverige. Jag minns särskilt att jag blev uppring av den ryska förbindelseofficeren som var mycket orolig för ett antal av våra svenska värnpliktiga som trots förmaningstal hade hamnat på helt fel ställe, och ryssen var märkbart skärrad och bekymrad. Han var övertygad om att de skulle råka illa ut. Anledningen var att de hands hamnat på en inofficiell "krog" på en av bakgatorna som disponerades av soldaterna ur 336. marininfanteribrigaden. Han tyckte vi genast skulle sätta ihop en grupp för att hämta hem våra värnpliktiga innan de skulle bli halvt ihjälslagna.

Sagt och gjort så skickade vi ut en svensk "patrull" under ledning av en rysk officer. Men de försvunna värnpliktiga hittades inte och oron steg givetvis. När sökpatrullen väl var tillbaka ombord igen så kom de försvunna värnpliktiga inramlandes, påtagligt berusade. En av dom minns jag hade en blå- och vitrandig rysk sjömanströja på sig under sin uniform. De hade klarat sig bra genom att generöst göra av med alla pengar de hade genom att bjuda på starkdryck och i gengäld fått en tröja..

Mitt eget besök under lunchbjudningen som jag skrev om i min SvD kolumn var även det mycket spännande förutom att det var vodka i stor mängd, och det var inte läge att tacka nej. De första tre glasen skulle dessutom drickas i ett svep, det hörde till traditionen fick vi veta av den svenska attachén som hade förberett oss på besöket och hur det skulle gå till.

Mest intressant var under vilka förhållanden de ryska sjömännen levde ombord. De gjorde värnplikt under två år och hade rätt till en månads permission under hela tiden. Den förlades av de flesta till slutet av året och kortade ner tjänstgöringen från 24 månader till 23. När fartygschefen visade runt i fartyget, den ena gången i en Tarantul III så var han noga med att påvisa att sjömännen hade tillgång till färskt vatten i sin hytt. Arrangemanget bestod av en stor tunna, bedömt på 100 liter och en träskopa. I sjömännens mäss, som enbart bestod av bord och långbänkar utan dynor så satt allehanda rysk (sovjetisk) propaganda uppsatt på skotten. Dessutom det ryska alfabetet. På frågan om varför fick jag klart för mig att de flesta sjömännen kom från Ural och var inte läskunniga när de kom till flottan, något man ville åtgärda i flottans regi. De som gjorde värnplikten vid den här tiden var tydligen de som inte hade råd att köpa sig fria.

Vi fick dessutom se hela stridsledningscentralen och dessutom även roboteldledningen för överljudsroboten SS-N-22 som var mycket omtalad i svenska flottan vid den här tiden. Det dimensionerade robotsystemet.

Med oss vid besöken hade vi givetvis en svensk chefsgrupp med ett antal kommendörer och de svenska divisions- och fartygscheferna. De hade ett särskilt program med ett antal visiter, middagar och rundturer. Med under hela besöket som varade under tre dygn hade de en rysk tolk som följde gruppen hela tiden och tolkade mellan ryska och engelska. När vi på måndagmorgonen skulle kasta loss och lämna Baltijsk så stod cheferna uppställa på kajen för ta farväl. Alla tackade och tog i hand och sade givetvis något artigt. Jag har fått återberättat för mig att den ryska tolken stod sist i kön och när det var hans tur att ta farväl så gjorde han det, till mångas förvåning på klanderfri svenska...

Vi har givetvis haft ryska fartyg på motsvarande besök i Sverige vid ett flertal tillfällen, och vi har själva varit i Ryssland sedan dess. 2010 hade vi två ryska attackkorvetter av typen Nanuchka på besök i Karlskrona. I juni 2013 hade vi ryska korvetten (fregatts storlek) Steregusjtjiji på besök innen i Stockholm och i augusti 2013 var ett antal svenska minröjningsfartyg på örlogsbesök i St Petersburg.

Men i dag är dessa besök helt otänkbara. I april förra året deklarerade försvarsminister Karin Enström att allt militärt samarbete med Ryssland avbryts. Det skulle förvåna mig väldigt mycket om det kommer att kunna återupptas igen. Ryssland har som sagt valt att gå en helt annan väg.

Synen på Svensk försvar- och säkerhetspolitik är inte smickrande

Sweden is one of the all-talk-no-action Western European nations that choose to rely on their allies, especially the US. But, being a non-aligned country, Sweden does not have any allies to rely upon, only partners.

Så sammanfattas Sveriges försvar- och säkerhetspolitik från vårt grannland Estland i en alldeles färsk rapport. Inte särskilt smickrande för svenskt vidkommande. Det är Martin Hurt vid Estländska ICDS (International Centre for Defence and Security) som beskriver synen på svensk försvar- och säkerhetspolitik i en rapport med titeln Swedish Security and Defence in 2014 as seen from the East. Kritiken mot den svenska oförmågan att vidtaga konkreta och nödvändiga åtgärder med anledning av det försämrades säkerhetsläget, primärt med anledning av Rysslands militära upprustning och agerande är inte nådig.

I sin rapport menar Hurt att försvarsdebatten i Sverige har varit mycket aktiv när det gäller Rysslands förehavanden och det prekära läget rörande Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar. Men trots det så konstaterar Hurt att inga konkreta åtgärder har vidtagits. All-talk-no-action. Hurt pekar på en rad faktorer som direkt påverkat Sverige under 2014. Omfattande ryska beredskapsövningar, incidenter med ryskt signalspaningsflyg som var nära att kollidera med civil flygtrafik samt ubåtsjakten i oktober. Trots den negativa utvecklingen så vistas inga konkreta åtgärder trots insikten om att det svenska försvaret inte är dimensionerat för att möta det nya läget, och att det helt och hållet är vårt eget fel.

The security vacuum that has been created by the Swedes themselves will eventually be filled, if not by the Swedish armed forces, then by somebody else.

Som om inte detta vore nog så är det även känt av omvärlden att svenska flottan ska skäras ned ytterligare - trots allt som har hänt under 2014 och att vi själva i Sverige anser att vi har ett nytt läge. Vi lever ofta i villfarelsen att dessa neddragningar inte alls är några neddragningar, eftersom till och med Försvarsmakten själva ofta avfärdar ett sådant resonemang. Men att vi avvecklar fartyg sänder signaler, vilket har snappats upp av våra grannar.

Russia’s attack on its neighbour and the hunt for submarines in the Swedish archipelago has not meant that the ongoing downsizing of the armed forces has been halted. Instead, the navy will in 2015 be forced to decommission and scrap six smaller vessels, downgrade two corvettes and scrap two other corvettes for budgetary reasons.  

Men det som i sammanhanget är mest bekymrande, är att länder i vårt närområde anser att Sverige inte tar säkerhetshoten på allvar. I Baltikum anser man bland annat att Sverige har ett kollektivt ansvar för att tillse att inte livlinan mellan de baltiska staterna och deras allierade i väst inte skärs av. Av just den anledningen oroar ett oförsvarat Gotland mest. Även om inte våra svenska politiker, eller för den delen inte heller Försvarsmakten anser att det är nödvändigt med permanenta förband på Gotland så har våra grannländer sett risken med att inte ha det.

But a militarily weak neighbour whose territory may be used by an aggressive opponent would be a concern for any nation that wants to live in peace and stability.

 Martin Hurt pekar även på det mycket märkliga faktum att Sverige i dag har ett mycket lågt försvarsanslag som andel av BNP i relation till vår annars relativt starka ekonomi. Han menar att Sverige jämfört med många andra EU länder har en mycket gynnsam situation för att kunna öka på försvarsbudgeten avsevärt eftersom vi är ett av de sex EU-länder med lägst statsskuld. Martin Hurt har också konstaterat att anledningen till att inget händer - trots det förändrade omvärldsläget, är avsaknad av politisk vilja och att inte vilja se det nya normalläget.

Men det är inte bara ICDS och Martin Hurt som är kritisk mot Sverige. Den 10 maj förra året riktade Estlands president Toomas Hendrik Ilves den kanske mest uppseendeväckande kritiken mot Sverige under hela 2000-talet för att komma från ett vänligt sinnat grannland. Ilves pekade ut Sverige som ett säkerhetshål i Östersjön där ett oförsvarat Gotland oroar mest. Han riktar även kritik mot svenskt tal om solidaritet som han inte anser är värt särskilt mycket i sammanhanget. Inte heller övertron på EU ger han mycket för.

– Det gäller er egen säkerhet. Det vore naivt att föreställa sig att EU ger er säkerhet, och är man inte medlem av Nato så får man ingen hjälp. Ni är ett hål i det gemensamma försvaret, det hål som Ryssland utnyttjade när de kom flygande på långfredagen.

Vi kan därför konstatera följande. Om vår försvar- och säkerhetspolitik uppfattas som icke trovärdig av våra grannländer, så spelar det mindre roll vad vi själva anser. Det är något som våra politiker och till viss del även vår försvarsledning borde lägga större vikt vid att råda bot på än att envist låta bli att vidtaga aktiva åtgärder och att hålla fast vid de principer som gällde före 2009.


För att avsluta med något positivt i Martin Hurt rapport så kan vi också konstatera att man även från andra länder, i det här fallet Estland, anser att försvarsbloggarna på ett positivt och vitaliserande sätt bidrar till debatten runt försvar- och säkerhetsfrågor. Detta tillägnar han glädjande nog ett helt stycke i sin rapport.


Niklas Wiklund (Skipper)
Carl Bergqvist (Wiseman´s Wisdoms)