Fler och mer kvalificerade övningar - eller?

I dag publicerade Sveriges Radio P4 en artikel om att verksamheten till sjöss vid 3. Sjöstridsflottiljen reduceras. Det är ingen munter läsning vi nås av i inslaget med rubriken "Övar i hamn i stället för till havs". Men samtidigt är det inte det minsta förvånande, för trots att regeringen hävdar att man satsar på Försvarsmakten så blir det ändå mindre och mindre pengar kvar till verksamheten varje år.

I inslaget framgår det att 3. Sjöstridsflottiljen i år har fått se sin övningsbudget reducerad med 11,5 miljoner jämfört med föregående år. Det är riktigt illa, men faktum är att det faktiskt är ännu värre än så. Räknar man på just det här förbandets rörliga kostnader, d.v.s. verksamhetsmedel vilket i praktiken är det som blir kvar efter att fasta utgifter så som löner, lokalhyror och anläggningskostnader är borträknat så har förbandet fått se mer pengar än så försvinna. Den exakta reduceringen jämfört med föregående år är hela 14 772 000 kronor (ca 14,8 mkr).

Men inte ens detta är hela sanningen. Från och med i år så fick det aktuella förbandet ett tillskott i form av Visbykorvetten HMS Karlstad med drygt 40 mans besättning, något som i sig är mycket glädjande. Men det innebär att det är ytterligare ett fartyg och således en besättning som ska övas jämfört med föregående år. Detta genererar givetvis en ökad kostnad för förbandet som man inte har kompenserats för i anslagstilldelningen. Därför slår årets reducering ännu hårdare mot verksamheten, men detta syns inte på papperet och för allmänheten. I praktiken innebär det här att förbandet får färre antal sjödygn och mindre drivmedel att fördela ut på fler besättningar. Något som oaktat leder till reduceringar.  Låg fart utan gasturbindrift och färre sjödygn kommer sannolikt att prägla årets verksamhet.

Trots dessa oemotsägliga fakta så skriver försvarsminister Karin Enström den 21 mars på SvD Brännpunkt följande rader.

Runt om i Försvarsmakten pågår ett omfattande arbete med att genomföra försvarsreformen som regeringen beslutade 2009 för att öka vår försvarsförmåga. Reformen innebär till exempel att Försvarsmakten övar mer och i större och mer kvalificerade övningar. Försvarsmakten genomför återigen krigsförbandsövningar

Karin Enström och hennes moderatkollegor tycks uppenbart befinna sig i någon annan verklighet än den som upplevs ute på förbanden. Verkligheten och kartan stämmer inte överens och försvarsministern har uppenbart bestämt sig för att det är kartan som gäller och inget annat.


På 3. Sjöstridsflottiljen har man istället för att bedriva verksamhet till sjöss i en större omfattning tvingats till att hitta på nya grepp för att skapa förutsättningar för att nå så långt som möjligt med besättningarna trots en reducerad ekonomi. 

Utfallet av övningarna i simulerad miljö har förvisso varit gott, vilket får ses som en tröst i dessa bistra tider. Men att öva i simulatorer kan aldrig kompensera tid till sjöss, det kan däremot komplettera. Men det förutsätter att det finns kvalificerade simulatorer som ger tillräcklig effekt. Även här har Marinen problem kopplat till ekonomi. Vid Sjöstridsskolan i Karlskrona finns ett nybyggt simulatorhus. Men de flesta simulatorerna är antingen så gamla att driftssäkerheten och användbarheten kan diskuteras. I vissa fall saknas även vitala komponenter så som en kvalificerad spelmotor. Detta är något som Marinen väntat på i väldigt många år utan att det hänt något på området, mest sannolikt p.g.a. vikande ekonomi.


Att förbanden har fått se minskade anslag i år är långt i från någon nyhet och det är inte bara 3. Sjöstridsflottiljen som drabbas. 

För någon månad sedan skrev jag ett inlägg som förklarade i detalj hur stora reduceringar eller ökningar Försvarsmaktens förband fått. Totalt så är reduceringen på verksamhetsmedel jämfört med föregående år hela 144 miljoner. Men så låter det knappast när regeringsföreträdare och moderater ska förklara läget i Försvarsmakten.

Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren har en egen blogg där hon ställer frågor till sig själv. I ett av de senaste blogginläggen så frågar Cecilia sig själv "har försvaret fått en ökad operativ effekt?" På den egna frågan svarar hon (min fetstil) att:

Försvaret har idag en högre beredskap, genomför mer komplexa övningar, tillförs modern materiel och personalens kompetens höjs.

Cecilia verkar inte tagit så mycket intryck av det inslag jag vet att hon tvingades se när hon förra söndagen stod i SVT Agenda. Där visade man soldater på Ingenjörregementet som förklarade att pengarna inte räckte till ammunition i slutet av året och därför istället fick skrika "PANG PANG".

Oppositionskollegan Peter Hultqvist (s) går i dagens Expressen även han till frontalangrepp mot Widegren. Det är mycket beklämmande att behöva läsa att försvarsberedningen verkar vara helt dysfunktionell. Att det så sent inpå att slutrapprten ska redovisas framkommer att man inte ens är nära några breda politiska uppgörelser är inget annat än en smärre katastrof. Hultqvist skriver..

Cecilia Widegren (M) har som ordförande i försvarsberedningen ett viktigt val att göra. Antingen verkar hon för en bred politisk uppgörelse om framtidens försvars- och säkerhetspolitik eller väljer hon ett småskuret partipolitiskt debatterande som egentligen inte bidrar till något konstruktivt. Valet är hennes och har en direkt bäring på trovärdigheten i försvarsberedningens arbete

Det finns även andra uppgifter från mycket initierade källor som pekar på samma sak, att beredningens ordförande i alldeles för många avseenden är oense med mer eller mindre alla andra representanter förutom miljöpartiet. Att det är Sveriges framtida säkerhet som står på spel gör att situationen känns extra allvarlig.

Förbanden har inte tillräckligt med pengar för att bedriva kvalificerade övningar i rätt omfattning och den beredning som vi alla hoppades ska råda bot på dessa problem verkar inte fungera. Till vem eller vilka ska vi då sätta vårt hopp till när försvarets existens och rikets säkerhet står på spel?


P.S. När sjömän skiljs åt brukar man ofta säga "vi ses till sjöss". Framöver kanske vi i stället får börja säga "vi ses i simulatorn" D.S.

Sverker, Peter och Cecilia

Under helgen har svenskt försvar och svensk försvarspolitik stått i centrum. I går var ÖB Sverker Göranson gäst i ekots lördagsinervju och kvällens SVT Agenda avhandlade uteslutande Ryssland, Ukraina och Sveriges försvar.

Jag rekommenderar verkligen att lyssna när Överbefälhavare Sverker Göranson under 30 minuter intervjuas i ekots lördagsintervju under rubriken "Kan Sverige försvaras". Det är fortfarande alldeles uppenbart att det är ÖB 2.0 som talar. D.v.s. Sverker Göranson efter sin sjukskrivning utan samma spets i retoriken som ÖB 1.0 tidigare hade.

Enligt ÖB kan Sverige bidra med militär hjälp till Baltikum(!) men då antar jag att han inte avser i tider av kris eller krig, för vad ska vi då försvara oss själva med? Transport av trupp och materiel till Gotland verkar inte ses som något större problem. Jag delar inte Göransons bedömningar i den frågan. Om detta har Johan Wiktorin skrivit under dagen - något jag helt skriver under på.

I SVT Agenda (länk uppdateras så fort programmet läggs ut) i kväll intervjuades Carl Bildt och Jan Eliasson. Men den riktigt intressanta konstellationen fanns i studion där Dalarna mötte Skaraborg. Hultqvist vs Widegren. Cecilia Widegren bidrog helt klart till att Nya Moderaterna tappade X antal väljare i kväll, och Peter Hultqvist inkasserade X antal nya.

Peter Hultqvist var trovärdig, Cecilia Widegren framstod som okunnig och dåligt insatt i ämnet trots att hon i dag är försvarsberedningens ordförande och ledamot i försvarsutskottet. Hultqvist påpekade mycket riktigt att Widegren som ordförande i försvarsberedningen har ett STORT ansvar för att man åstadkommer breda uppgörelser. I detta har Hultqvist helt rätt!

Om Nya Moderaterna på något sätt i framtiden ska kunna återfå någon typ av förtroende inom försvarspolitiken så måste ett antal riksdagsledamöter bytas ut. Om detta råder inte längre några tvivel.

Största överraskningen var att programledaren Anna Hedenmo konfronterade Cecilia Widegren med sitt tidigare twittrande.

samtal m ryska försvar- o utrikesministrar fts. ; tydligt språk. R drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge. #svpol #svfm #säkpol

— Cecilia Widegren (@WidegrenCecilia) 18 oktober 2012

Det hade Cecilia sannolikt inte väntat sig bli konfronterad med, av reaktionen att döma...

Svårt att återge det hela i text, så därför se programmet i efterhand. Inslaget från Ingenjörregementet i Eksjö och rösterna därifrån talar även dessa sitt egna tydliga språk! Det hela börjar som jag skrev i mitt förra inlägg likna en dålig fars... Eller som Wiseman twittrade - en lätt 91:an känlsa i SVT Agenda ikväll.


Media: SVT
Bloggar: Försvar & Säkerhet, 6 mannen

Kan svensk försvarspolitik liknas med en gammal Åsa-Nisse film?

Svensk försvarspolitik börjar närma sig nivån på en dålig Åsa-Nisse-film ackompanjerad av Sven Rünos fantastiska verk Knashults paradmarsch. Rysslands strategiska överfall på Ukraina och annekteringen av Krim verkar ha åstadkommit ett tillfälligt uppvaknande ur villfarelsen att den eviga freden är här för att stanna. En sekunden hävdar regeringsföreträdare  att vår försvarsförmåga är bättre än på väldigt länge och i nästa sekund hävdar företrädare för samma parti att det krävs substantiella anslagsförstärkningar. Knashults paradmarsch har aldrig passat bättre.

Som ni läsare kanske har märkt har inläggen den senaste tiden varit färre än vanligt. Faktum är att det var ÖB:s senaste uttalande som gjorde gällande att "IO 14 fortfarande är operativt relevant" som starkt har bidragit till den tappade sugen att föra försvarsdebatt. Men det var förhoppningsvis bara en tillfällig svacka. Efter flera års intensiv debatt om att försvaret i dag inte ens kan försvara Sverige i en vecka på en plats, och att Gotland av alla bedömare anses som strategiskt viktigt, så anser ÖB att ett försvar primärt dimensionerat för mindre insatser utomlands är relevant för att försvara Sverige med. Detta trots att de flesta bedömare med sakkunskap verkar vara överens om att försvaret borde stärkas på grund av en oroväckande omvärldsutveckling i vårt närområde som inte handlar att strida mot pirater och terrorister. Jag och många andra håller uppenbart inte med ÖB.

Jag blev uppriktigt sagt väldigt besviken på ÖB efter detta uttalande, i synnerhet då hans närmaste män i Försvarsmaktens högsta ledning efter att debatten om uttalandet gick igång har deklarerat att "ÖB kommer att stå fast vid detta". Jag har absolut förståelse för att ÖB i första hand vill se en finansiering av IO 14 där det i dag saknas 5 miljarder årligen för att förverkliga den beställda organisationen. Dessa pengar måste fram, men borde inte vissa justeringar ske? Borde exempelvis inte Marinen stärkas? Som bekant har samtliga marina materielprojekt strukits! Detta måste åtgärdas snarast och den marina numerären måste öka. Detta är bara ett exempel i raden av justeringar som borde göras.

Det finns en annan aspekt på det hela också. Det är möjligt att ÖB tror att han skyddar sin personal genom att stävja ytterligare förändringar, detta som ett led i att ta hand om det dåliga resultatet från FM VIND. Om så är fallet så tror jag han gör en felaktig bedömning. Min bild av läget är att Försvarsmaktens personal inte är särskilt oroliga för nya förändringar. Jag tror uppgivenheten som visar sig i FM VIND till stor del har sin grund i att man inte längre tror på Försvarsmakten som helhet och den försvarsförmåga som kan åstadkommas här och nu. Försvarsmaktens personal befinner sig mitt i verksamheten och har sedan länge synat de försvarspolitiska lögnerna om nivån på försvarsförmågan. Att göra justeringar för att öka försvarsförmågan skulle åstadkomma ökad trovärdighet och därmed anställd personal som återfår tron på systemet!


Ett trovärdigt försvar måste skapas, och det måste ske nu! Det duger således inte att vara nöjd med IO14. Inte ens om man lyckas vända upp och ned på Borg så att fem miljarder trillar ur han byxfickor så att det går att förverkliga den beställda organisationen.

Många tar uttalandet "inget försvarsbeslut har någonsin finansierats och genomförts" som intäkt för att fullfölja vägen mot IO 14. Att använda det argumentet för att inte korrigera nuvarande organisation är en farlig väg att gå. I tider då omvärldsläget försämras så måste man ha ett öppet sinne och vara lyhörd för att anpassa försvaret efter rådande läge. Det innebär inte att IO 14 måste skrotas helt och hållet. Majoriteten av krigsförbanden och materielen är operativt relevant. Det handlar om justeringar, i vissa fall omprioriteringar, men framför allt om att öka volymer från nuvarande demonstratornivå till en operativ tillräcklig nivå. Luftvärn i alla dess former, långräckviddiga sjömålsbekämpande system och sensorerer för spaning och målinmätning är det som borde få högsta prioritet. Det sistnämnda är en av de större bristförmågorna just nu som det sällan pratas om.


Om man lyssnar till de senaste utspelen från politisk nivå och sedan jämför med hur det har låtit de senaste åren så kan man nästan tro att det pågår en nyinspelning av Åsa-Nisse i kronans kläder. Bakvänd handläggning har varit gällande. Budget först - därefter uppgift. Detta trots att det handlar om statens viktigaste uppgift, att skapa säkerhet för den egna befolkningen. Man tar sig för pannan. 

För det var inte länge sedan Anders Borg stod på scenen i Almedalen och deklarerade att mångmiljardbelopp minsann skulle strykas från försvaret. I publiken satt hans försvarsminister Mikael Odenberg som ett frågetecken och fick informationen samtidigt som alla andra åhörare. Amatörmässigt skött i sak, och en amatörmässig hantering av försvar- och säkerhetspolitiken. I dag är det annat ljud i skällan, nu vill helt plötsligt både statsminister och finansminister öka anslagen.

För mindre än ett år stod Sveriges statsminister Reinfeldt inför en skolklass på Bromangymnasiet i Hudiksvall och sa att Sovjets militärmakt hade rostat sönder och att den militär upprustning i Ryssland sker från en mycket låg nivå. Han sade även att Ryssland varken har viljan eller förmågan att anfalla svensk terräng och hålla den.

Reinfeldt hade både rätt och fel. Viljan att anfalla Sverige är förhoppningsvis fortfarande låg, men bedömningen att Ryssland inte har viljan att anfalla och ta terräng var som Sten Tolgfors skulle sagt - "heeeelt fel". Strategiskt överfall på Ukraina och tagandet av terräng i form av hela Krim utan att avlossa ett enda skott tyder på att det finns en enorm och mycket respektingivande militär förmåga som är långt från sönderrostad. Hade Ryssland inte haft den militära förmågan hade Europa och USA vidtagit militära åtgärder likt i Irak, Afghanistan, Kosovo, Bosnien osv. Nu står vi inför fullbordat faktum och ett militärt ingripande i Ukraina är mer eller mindre omöjligt. Vem riskerar att starta tredje världskriget för att återbörda Krim till Ukraina där majoriteten av befolkningen ändå vill tillhöra Ryssland? Ingen!


Vi är många debattörer som länge hävdat och debatterat för att det inom det svenska försvaret måste finnas en hotbildsoberoende grundförmåga, en lägstanivå avseende försvarsförmåga. 

I stället har det experimenterats med ett nytt personalförsörjningssystem som aldrig ens från första början hade förutsättningarna för att lyckas, vilket många insatta individer försökte påvisa. Inte minst så gjorde brigadgeneralen och dåvarande personalchefen Bengt Axelsson detta utan gehör från varken ÖB eller regeringen. Reformen skulle genomföras till vilket pris som helst. Detta har inneburit att kostnaderna ökar lavinartat och därmed inneburit färre övningar, färre gångtimmar på fordon och fartyg och minskad flygtid. Så här kan vi givetvis inte fortsätta.


När vi nu nås av signaler att det finns indikationer på att Ryssland kommer att gå in i östra Ukraina och kanske ur ett svenskt perspektiv ännu mer allvarligt - att Moskva uttryckt oro för den ryskspråkiga minoriteten i Estland så börjar läget blir så pass allvarligt att omedelbara åtgärder måste till.

Att Ryssland bara nämner de baltiska staterna, och i det här falls särskilt Estland samtidigt som annekteringen av Krim har skett, och dessutom av liknande orsaker borde göra hela vår regering sömnlösa. Att sitta i båten och invänta en försvarsberedning och ett nytt försvarsbeslut 2015 är inte tillräckligt.

Wiseman skrev idag ett förslag på tre punkter där de två första går att åtgärda redan under kommande torsdags regeringssammanträde. Jag vill särskilt understryka vikten av att stoppa FM Org 18 samt tillse att förbanden kan öva. Det kan ske genom att låta riksdagen fatta beslut om att flytta pengar från  anslaget 1.2 internationella insatser till 1.1 förbandsversamhet. Att behålla personalrader och att öva befintliga förband är ett första steg.

Det kanske finns de som tror att Försvarsmakten sitter och planerar hur att stärka försvarsförmågan när det stormar i världen. Men så är det inte, för verkligheten innebär tyvärr på motsatsen. Det Försvarsmakten lägger den mesta tiden på just nu är tre saker, och alla tre inverkar negativt på försvarsförmågan. Hela Försvarsmakten är upptagna med att planera för reduceringar p.g.a. att man är ålagda att spara 500 miljoner då personalrader ska reduceras på samtliga förband. Det stärker inte försvarsförmågan. Det andra är att följa upp årets skrala ekonomi för att inte övertrassera budget. För Marinens del har det inneburit att man i ett tidigt skede exempelvis fått stryka deltagandet i den nyss avslutade Cold Response, och för höstens stora övning SWENEX finns det inte pengar. Den tredje faktorn som ger huvudbry är att man redan idag sitter och räknar på hur mycket övningsverksamhet som måste strykas för kommande år 2015. Det ser i dagsläget ännu värre ut än för innevarande år.

Det finns med andra ord ingen pågående planering för att kunna stärka försvarsförmågan. Allt går ut på att reducera och spara, vilket innebär sämre försvarsförmåga och färre övningar.


När då Karin Enström i dag fortsätter att mangla ut samma budskap som vanligt i en färsk artikel på SvD Brännpunkt om den förträffliga försvarspolitiken , jag då vet man inte om man ska gapskratta eller sätta sig ner och bara gråta.

Med bakgrund av att pengarna för övningsverksamheten i Försvarsmakten inte har ökat, utan istället minskat med 144 miljoner kronor jämfört med föregående år, något jag bevisat i ett tidigare inlägg under rubriken "När sanningen kryper fram" så framstår försvarsminister Enström som en träfigur med växande näsa.

Reformen innebär till exempel att Försvarsmakten övar mer och i större och mer kvalificerade övningar.

Det som nu sker i Försvarsmakten är en omfattande ambitionsökning med syfte att skapa ett modernt och tillgängligt försvar som stärker Sveriges försvarsförmåga.

Frågan man ställer sig är då vem som informerar försvarsministern. Är det Försvarsmaktens högsta ledning? Är det förbandschefer? Är det personalen vid förbanden vid ministerbesök? Om så är fallet så ljuger inte Karin Enström, då är det Försvarsmakten som ljuger.  Men jag vill inte tro att så är fallet. Jag hoppas att samtliga chefer och all personal i Försvarsmakten är uppriktigt och beskriver sakernas tillstånd som de är vid ministerbesök. Allt annat vore skamligt.


Men försvarsberedningen då, där är det väl ändå ordning och reda?

Nej, tyvärr inte. Cecilia Widegren (m) och Torbjörn Björlund (v) vill tydligen inte att situationen i Ukraina ska tas med i försvarsberedningens rapport. Trots att det var av just den anledningen som försvarsberedningen fick ytterligare 90 dagar av regeringen på sig för att färdigställa rapporten och för att kunna ta de senaste tidens händelser i Ukraina i beaktande. Widegren menar att beredningens förra rapport om Ukraina är tillräckligt bra....

Folkpartiets Allan Widman är av en helt annan uppfattning.

– Det vore tjänstefel av en försvarsberedning att inte uppmärksamma och problematisera det som nu händer i Ukraina, betonar han.

Läser man i dag Expressen så stärks bilden av att vi beskådar en gammal Åsa-Nissefilm. Det är enligt Expressen kaos i försvarsberedningen. Kaos är väl förmodligen en kvällstidningsrubrik, men jag har svårt att tro att citaten inte skulle vara äkta.

En ledamot beskriver stämningen som usel och hävdar att ordföranden "besitter en ofattbar inkompetens". 

- Hon har fortfarande inte fattat att världen förändrats. Det är klackarna i backen bara.
En annan ledamot menar att Cecilia Widegren på gårdagens möte "lyckades få alla utom Miljöpartiet på dåligt humör".

I försvarsberedningen finns det alltså en samsyn mellan Moderaterna och Miljöpartiet om driver linjen att försvarsförmågan är tillräcklig och att några ökade försvarsanslag inte behövs, eller rättare sagt försvarsberedningens ordförande anser det. Man får ju för formens skull hoppas att alla tre moderater i beredningen är överens om detta....


Sammanfattningsvis så ser läget ut så här...

Ryssland tar en del av Ukraina genom ett strategiskt överfall. Nu finns det en även indikationer på att man går in i Östra Ukraina och Moskva har talat om ryska minoriteter i Estland.

ÖB anser trots ett kraftfullt försämrat omvärldsläge att IO 14 är operativt relevant trots att organisationen i första hand är dimensionerad för att skickas för att strida mot en okvalificerad fiende i tredje världen så som terrorister och pirater.

Försvarsministern deklarerar fortfarande att regeringen stärker försvaret och att man genomför mer kvalificerade övningar trots att sanningen är den omvända. Pengarna räcker inte och personalen ska reduceras.

Försvarsberedningen är oense om sakernas tillstånd och ordförande Widegren vill varken ta med läget i Ukraina i rapporten, och ännu mindre öka försvarsanslaget.

Finansministern och statsministern vill helt plötsligt till föra större summor till försvaret. Dessa båda herrar som så envetet reducerat och negligerat försvarsfrågan ända sedan man tillträdde 2006. Enligt SvD handlar det bara om att man ser en risk för att bli syndabockar.


Självklart ska vi vara glada över att det nu öppnas upp för förstärkningar av försvarsanslaget. Detta har vi efterfrågat under lång tid. Men processen och den politiska seriositeten i denna så viktiga fråga har en hel del övrigt att önska. Med detta för ögonen så är det kanske inte så konstigt att man ser vissa likheter i detta försvarspolitiska skådespel med en gammal dålig Åsa-Nissefilm?



Media:
SVT
SVT (Intervju med Anders Borg)
SVD1, 2, 3, 4, 5
Aftonbladet
Expressen

Bloggar:
Clas Arvidsson
Sjätte mannen
Cornucopia, 2

Wiseman
Försvar & Säkerhet

Gästinlägg: Krim förlorat för Ukraina!? Vad händer nu?

Bloggen går tyvärr tillfälligt på sparlåga men kommer förhoppningsvis igång igen så fort motivationen att skriva kommer tillbaka. När den egna kreativiteten tryter så finns det dock andra som levererar. 

Med anledningen av det som nu händer i Ukraina och att Rysslands president Putin alldeles nyss slagit fast att Krim nu till tör Ryssland så har jag i dag nöjet att publicera ett unikt gästinlägg från en erkänt mycket kompetent rysslandskännare, sjöofficeren och f.d. attachén kk Christian Allerman.

Allerman skrev i går även en läsvärd artikel på SvD Brännpunkt som jag rekommenderar att läsa, och för den som alldeles nyss såg Aktuellts 21-sändning så kunde ni även se Allerman ge sin syn på läget i Ukraina där, och han deltog även i Sveriges Radios Studio Ett tidigare idag.

/ Skipper

--------------------------

Ryssland har återigen ingripit i ett nära grannlands inre angelägenheter. Detta trots att Ryssland oftast brukar påpeka nödvändigheten av att stater får lösa sina inre konflikter internt och ifred, utan andra staters inblandning. 

Detta gäller t.ex. i Syrien, som Ryssland ser det. En annan syn har dock Kreml uppenbarligen då det gäller länder i det egna närområdet, i det som i Ryssland kallas ”det nära utlandet”. År 2008 var Georgien på väg mot Väst, en anslutning till EU och NATO låg i tiden. Detta stoppades genom en rysk militär intervention i Georgien i syfte att ”skydda ryska folkgrupper” i de georgiska autonoma områdena Abchazien och Sydossetien. NATO-medlemskapet försvann därmed för Georgiens del in i en oviss framtid då NATO inte accepterar att en ny medlem har konflikter med en grannstat.

I fallet Ukraina kan noteras att den orangea revolutionen år 2004 medförde en Väst-orienterad politik vilken bland annat innebar att avtalet med Ryssland avseende den ryska Svarta Havsmarinens nyttjande av Sevastopol som huvudbas skulle löpa ut 2017. Efter den ryssvänlige president Janukovitj installation som ny ukrainsk president förlängdes emellertid avtalet till att gälla till och med 2045. Och som erkänsla för en mer ryssvänlig politik erhöll Ukraina bland annat en ordentlig gasrabatt, mer än 50 %, på importerad rysk gas. Därutöver fortsatta ryska lån och krediter för att stödja den svaga ukrainska ekonomin.

Hösten 2013 var det så dags för Ukraina att svara upp mot EU:s östeuropeiska initiativ. Kreml mullrade i bakgrunden, bl.a. genom ett uttalande av försvarsminister Schoigu i början av september 2013. Hans uttalande innehöll formuleringar såsom att Ukraina har varit, är, och alltid kommer att vara en viktig strategisk partner för Ryssland. En klar signal om att det inte från rysk sida var önskvärt med ett ukrainskt närmande till EU. När Janukovitj anpassning till den ryska synen, efter ett möte med Putin i Kreml strax före mötet med EU, medförde att något avtal med EU inte skrevs på, startade demonstrationerna på Majdan. Såväl Janukovitj som Putin underskattade dock kraften i protesterna vilka sedan i februari medförde att Janukovitj avsattes av parlamentet. Den nya ukrainska regeringen är nu återigen påtagligt Väst-orienterad och plötsligt är Ryssland tillbaka i ett läge liknande det som rådde 2004 vad gäller utvecklingen mot Väst i Ukraina. Ett ukrainskt närmande till Väst ligger dock sannolikt fortfarande inte i linje med vad Kreml anser är acceptabelt. Kan fler stater i det ”nära utlandet” tillåtas lämna den ryska intressesfären för att integreras i Väst? Blotta möjligheten att den nya ukrainska regeringen begär en omförhandling av den ryska flottbasens i Sevastopol varande eller icke varande, kan nog i sig vara en bidragande orsak Rysslands agerande på Krim. Inte minst beroende på den nybyggnation av örlogsfartyg som idag sker, sex fregatter och sex ubåtar, alla avsedda för den ryska Svarta havsmarinen.

Mot bl.a. denna bakgrund ingrep sedan Ryssland i Ukrainas inre angelägenheter. Dock inte officiellt i enlighet med den s.k. Medvedev-doktrinen inskriven i den ryska Militärdoktrinen från 2010: ”Ryska federationen förbehåller sig rätten att använda de väpnade styrkorna och övrig trupp….. för att skydda sina egna medborgare som befinner sig utanför den Ryska federationens gränser, …...” utan på ett betydligt mer sofistikerat sätt.

Det ryska ingripandet mot Krim den 2-4 mars var skickligt planerat och genomfört med användande av bl.a. civila ryssvänliga provokatörer och ”oidentifierbar” militär trupp. Det vill säga; formellt är det ingen rysk trupp som har tagit över Krim, bara ”ryssvänliga självförsvarsstyrkor” vilka försvarar en hotad rysk minoritet. Det påstådda hotet mot en rysk minoritet är dock ren propaganda och osanning, vilket alla vet om, inklusive den som säger det.

Vad händer nu? Att Krim är förlorat för Ukraina och kommer att bli en ny rysk enklav är sannolikt. Frågan är vad som mer kan komma att hända i ett så spänt läge som det som nu råder. Kan resten av Ukraina verkligen tillåtas gå mot Väst? Kommer Ryssland att svara på Västs sanktioner med motsanktioner, som i det så kallade Magnitskij-fallet för något år sedan? 

Risken för en spänningshöjande spiral är tyvärr påtaglig. Vi får alla hoppas på att besinning infinner sig så att spänningen kan lägga sig och att en diplomatisk lösning uppnås, utan våld.

Christian Allerman

Sveriges marinattaché i Ryssland 1999-2002 och 2007-2009
Ledamot i Kungliga Örlogsmannasällskapet

Soldat & Teknik om läget runt Östersjön

I senaste numret av tidningen Soldat & Teknik intervjuas undertecknad i en artikel med titeln "Nytt läge i Östersjön - På väg mot ett nytt kallt krig".

Eftersom det är lördag så gäller Cornucopias råd att aldrig skriva något av större vikt. Därför detta något lättare och korta lördagsinlägg. Lyfter i stället fram en artikel i tidningen Soldat & Teknik skriven av Patrik Lindell. Den är intressant på flera sätt, men framför allt ur den aspekten att försvarsdebatten nu även tagit klivet in i fyrfärgstidningmedia eftersom man här avhandlar situationen i Rysslands väpnade styrkor och den utveckling som sker samtidigt som man jämför med utvecklingen i andra Östersjöländer. Bra initiativ.

För den som är intresserad av ämnet så köp tidningen. Förutom att jag intervjuats inför artikeln och även citeras så ingår jag i en panel tillsammans med Lars Wedin (pa Kmd, KÖMS, KKrVA) och Kent Zetterberg (Professor vid FHS) där vi i anslutning till artikeln svarar på ett antal frågor och ger vår syn på läget i och runt Östersjön 1985 samt läget i dag 2014.

I morgon avser jag publicera ett uppföljande inlägg till Karlis Neretnieks artikel om försvaret av Gotland, men ur ett marint perspektiv. Till dess kan ni roa er med att läsa gästinlägget hos Cynismer där "Inspektören" vill lägga ner Marinen och istället lägga allt krut på Kustbevakningen. Läs även repliken av Commander.

Omfattande ökning av länkar med skadlig kod på bloggen!

Sedan förra fredagen har en omfattande ökning av kommentarer till blogginlägg innehållande länkar med bedömt skadlig kod skett här på bloggen.

Eftersom jag granskar samtliga kommentarer innan publicering så har inga sådana släppts igenom så att de syns för er läsare. Men det innebär förutom ett omfattande merarbete även risken att någon kommentar trots allt går igenom, eller att jag själv av misstag råkar klicka på någon länk.

Det har i storleksordningen gått från tidigare nästan noll till ca 20 skräpkommentarer om dagen som innehåller suspekta länkar och där kommentarerna är skrivna på Engelska. Ofta med innebörden..

"Hi, I read your blogs like every week. Your story-telling style is awesome, keep doing what you're doing! I have written an article that might interest you [länk]"

"I have read so many posts on the topic of the blogger lovers however this post is in fact a fastidious piece of writing, keep it up. You have to check this out [länk]"

Av den anledningen tvingas jag nu vidta vissa åtgärder. Jag kommer från och med nu införa verifiering av kommentarer där du som kommenterar måste fylla i ett textfält. Jag har valt att även i fortsättningen låta er som läser kommentera anonymt om ni så vill. Dock är det fördelaktigt om ni använder av ett och samma "nickname" när ni kommenterar så det blir ett begripligt sammanhang.

Det intressanta i sammanhanget är att den omfattande ökningen med kommentarer innehållande suspekta länkar startade just förra fredagen.  

Till er läsare uppmanar jag att fortsätta kommentera trots lite mer besvär för er. 

Gästinlägg: Gaz

Vad som sig tidigare i Monrovia tilldragit haver

I Monrovia i Liberia steg för länge sedan en förhoppningsfull yngling iland. Likt en grekisk havsgud, brunbränd, sexpacket på plats och med ett blont hårsvall lämnar han fartyget som ligger i hamnen för att lasta malm från landets gruvor, för vidare transport till Dagenham där Ford hade sin engelska bilfabrik. Förmodligen bidrog just denna fabrik till Fords dåliga rykte. Bl.a. tillverkades här Ford Escort, som i folkmun snabbt döptes om till Ford Eskrot. Fabriken stängdes 2002, varvid en kvalitetshöjning kunde förmärkas av den som fortsatte att köra fordbilar.

Med säkra steg styr sjöman Sumatra mot No Go Area, där han så småningom kommer i slang med en norsk kvinna. Hon är telegrafist på ett norskt fartyg i hamnen och inte alls avogt inställd till brunbrända svenskar med sexpacket på plats och ett blont hårsvall och inte helt olik Poseidon själv. Som redan då handlingskraftig och initiativrik sjöman hamnade vi i hennes hytt för en liten tête-à-tête. Likt en ninja smög jag sedan iland tidigt om morgonen, för det var stark konkurens ombord om den unga nymfetens gunst och det är inte i alla sammanhang en svensk sjöman är väl sedd. Oskadd tog jag mig ombord på eget fartyg.

Detta var min första och enda kontakt med ett norskt Höegh-fartyg. Även utan min medverkan går det sedan länge utmärkt för norsk sjöfart, till skillnad från svensk, likaledes utan min medverkan. Bra går det också för Höegh. Hur det går för den norska telegrafisten vet jag inte, men jag hoppas att jag efterlämnade ett gott intryck av svensk förmåga och kompetens.

Flytande naturgas

Jag återkommer strax till Höegh-rederiet men först vill jag berätta lite om flytande naturgas. Naturgas är världens tredje viktigaste energislag. För att kunna transporteras i bulk långa distanser eller för att ”komma runt” det omfattande nätet (grid) av fasta pipelines kan man kyla gasen till ca 160 grader Celsius. Den är då i flytande form och volymen på vätskan är ungefär 640 gånger mindre än motsvarande volym av gasen och kan sedan lastas på specialbyggda fartyg, s.k LNG-fartyg (liquefied natural gas). Fartygen fungerar sedan som ”flytande pipelines”. För att sedan kunna använda gasen i mottagarlandet krävs en anläggning för ”återgasning” av vätskan, en s.k. LNG regasification unit.

I mars i år finns det totalt 367 LNG-fartyg och 105 fartyg i orderböckerna vid olika varv. En riktig tillväxtbranch, helt enkelt.


Litauen och LNG

Förra året betalade Litauen 15 % mer för gasen från Ryssland än övriga europeiska länder gjorde i snitt enligt EU. Endast Bulgarien betalade mer för gasen än Litauen, för där har ryska Gazprom så gott som monopol. På nyårsaftonen 2009 stängdes den sista reaktorn på Ignalina kärnkraftverk efter krav från EU, vilket gjorde Litauen väldigt beroende av rysk gas.

Detta inlägg började ombord på ett av Höegh-rederiets fartyg och nu återvänder vi till Höegh. Rederiet har beställt fyra FSRU (Floating Storage Regasification Unit) för återgasning av LNG. Det första chartras ut till Litauen av Höegh och beräknas ankomma till Klaipeda från Sydkorea i november i år. När Klaipedos Nafta fått igång anläggningen kommer man att kunna hantera 11 miljoner kubikmeter gas om dagen. Detta är 25 % mer än Litauens behov.


Poängen

Fartyget heter Independence finurligt nog och det man blir oberoende av är ryska gasleveranser. USA och Norge har nämnts som gasleverantörer.

Här öppnar sig nya perspektiv. Ta av EU:s överdimensionerade jordbruksstöd och överför resurser till FSRU för Rumänien, Bulgarien m.fl. fattiga och Gazprom-beroende EU-länder. Så mycket effektivare och billigare än att skicka olika EU-bidrag. Detta är dessutom mycket effektivare än de handelsbojkotter som vissa ropar efter i samband med ukrainakrisen och här utöver höjer det inte friktionen mellan civilisationerna.

Beställer man sedan dessa FSRU från något krisande varv i sydeuropa så blir effekten dubbel.

/Sumatra

ÖB: Inriktning mot IO14 gäller (Uppdaterat)

Överbefälhavaren besökte idag Marinen och Amf 1 under sin nu påbörjade rundresa till Försvarsmaktens förband. Ett bra initiativ! ÖB kommenterade under sitt besök vid förbandet även den senaste tidens utveckling i Europa och indirekt även inrikesdebatten om rösterna som nu höjs för ett förändrat och förstärkt försvar.

​Under besöket deklarerade ÖB tydligt och helt korrekt att pågående inriktning mot IO 14 gäller. Han uttryckte att målet är att ha en fullt utvecklad IO14, både vad gäller personal, materiel och övningar med rätt operativ effekt dimensionerad för vår omvärld. ÖB:s uttalande under dagen (Källa: Emilia) förvånar mig dock i två avseenden (min fetstil).

– Omvärlden är föränderlig och vi måste följa med i förändringarna. Försvarsmakten kommer inte att utökas, vi måste slå vakt om den Försvarsmakt vi har. Jag är övertygad om att den operativa förmågan vi nu bygger är helt rätt och det ska vi fortsätta med. Jag kommer också i mina dialoger med våra uppdragsgivare fortsätta att vara tydlig med vikten av att ha balans mellan uppgifter och resurser, det är mitt ansvar. Men alla vi har ett ansvar, vi måste själva göra vägval som innebär förändringar, sa ÖB.

Den ena är hur ÖB så säkert kan slå fast att Försvarsmakten inte kommer att utökas? Detta trots att politiker från båda blocken nu öppnar upp för justeringar av försvarsanslaget och att regeringen dessutom förlängt försvarsberedningens tid för att arbeta med sin kommande rapport? Är inte det att stänga dörren för tidigt?

Det andra är att ÖB, trots att omvärldsläget nu har förändrats i grunden genom att Ryssland visat vad man är beredd att göra, anser att IO 14 utgör en relevant operativ förmåga. Jag skrev i går ett inlägg vilka åtgärder jag personligen anser behöver vidtas för att åstadkomma ett operativt relevant försvar.

För att vara konkret. Grunden för nuvarande insatsorganisation lades i samband med FB-04 då världen såg helt annorlunda ut även om en viss justering gjordes 2008. Vårt försvar är numera primärt dimensionerat för internationella insatser och inte för försvaret av Sverige, helt i enlighet med tidigare politiska beslut. Jag håller inte med ÖB i hans bedömning om att IO 14 fortfarande är operativt relevant. Främst baserat på den oroväckande utvecklingen som egentligen startade redan 2007 då Ryssland deklarerade att man inte avsåg följa CFE-avtalet.

I nyårsintervjun med SvD uttryckte ÖB själv vid Mikael Holmströms påståendet att vi alltså klarar ett begränsat angrepp i en vecka? "– Ja, sedan är våra resurser nedkörda på sådant sätt att motståndskraften inte är så stor längre".  För mig ter det hela sig därför något märkligt när ÖB i dag anser att organisationen ändå är operativt riktig och att Försvarsmakten inte kommer att utökas.

Försvarsfrågan får inte präglas av prestige, den är alldeles för viktig för det. Det handlar om svensk framtida säkerhet, och det är nu hög tid att åstadkomma något bättre än det "enveckasförsvar" som debatten under lång tid har handlat om, och som Försvarsmakten själva deklarerat ändå aldrig kommer att uppnås....


UPPDATERING 2014-03-06:

Försvarsmaktens informationsstab arbetar föredömligt snabbt. C LEDS går nu ut och kommenterar ovanstående inlägg på FM bloggen "Försvarsmakten kommenterar".

Det Jan Salestrand påpekar rörande ökad beredskap för stående förband är en viktig detalj som ibland slarvas bort i debatten.

Jag om någon är realist, så även försvarsmaktsledningen. Det saknas oerhörda summor, framför allt materiellt för att förverkliga IO 14. Jag köper resonemanget att det är viktigt att intagande av IO 14 genomförs (finansieras) så snabbt som möjligt, något som tagits upp åtskilliga gånger på den här bloggen. Dock anser jag fortfarande att det är nu finns ett "window of opportunity" att skruva något på IO 14. Jag vidhåller fortfarande att det till och med är nödvändigt. Materiellt är utökad luftvärnsförmåga på land och till sjöss, anskaffning av attackvapen till flygstridskrafterna, ett återuppsatt kustrobotbatteri samt en utökad marin numerär är saker som borde kunna realiseras inom ramen för en justerad IO 14 om politikerna nu uppenbart är villiga till att göra justeringar. I ett sådant läge är det dumt att stänga dörren.

För övrigt så ska Försvarsmakten och IO 14 reduceras ytterligare genom regeringsbeslut 5 (FM Org 18). Det bidrar inte till ökad operativ förmåga och relevans. Detta beslut måste definitivt hävas.

Men ska jag vara helt uppriktig och realistisk så är min bästa bedömning att ett eventuellt tillskott till försvarsbudgeten (som nu politikerna inte kommer att kunna backa ifrån efter senaste tidens utveckling) i praktiken kommer att bli så pass marginellt att IO 14 trots allt ändå inte blir finansierad fullt ut.

Hur detta utvecklar sig återstår att se.


Bloggar:
Sjätte mannen
Jagarchefen
Wiseman
Johan Forssell

Media:
SvD
DN (Gotland)
SvD
SvD (Fresker)
AB
AB
SR (Gotland)
Sydsvenskan (NATO)
SVT Debatt (Wollstad om personalfrågan)
TV4

Möjlighet till omtag i försvarspolitiken

Med anledning av helgens snabba och oväntade utveckling i Europa verkar nu flera svenska politiker befinna sig i ett tillstånd av obehagligt uppvaknade. Vi är några som länge höjt ett varningens finger för den allt mer totalitära och auktoritära utvecklingen i Ryssland där indikatorerna varit många. Detta har i debatten länge bemötts med att släpa fram gamla uttryck som "rysskräck". Men när nu allmänheten och våra politiker vaknar ur drömmen om den eviga freden och en ny verklighet knackar på dörren så gäller det nu att dra kloka slutsatser och vidta nödvändiga åtgärder. Att springa på första bästa boll som sparkas in på spelplanen kommer inte att leda oss rätt, det krävs istället en ny och tydlig försvarsidé.

Idag mötte Putin media. Många blev uppenbart förvånad över att han ljög så ohämmat om att trupperna på Krim, med soldater utan förbandsbeteckningar inte var Ryska. Han sa att "vem som helst kan ju köpa en uniform". Han hävdade också att man inte hade gjort några truppförflyttningar till Krim utöver de som redan finns på plats vid de ryska baserna, och att beredskapsövningarna i Ryssland inte på något sätt hade med Ukraina att göra. Ett ohämmat ljug med andra ord. Vidare är Putin inom andra områden alldeles otäckt ärlig. Han sa bland annat att beredskapsövningarna som omfattade 150.000 man var planerade sedan länge, man hade bara inte berättat för någon att man hade planerat att genomföra dessa. Men eftersom Putin redan 2007 deklarerade att han struntade i CFE-avtalet så är det bara för övriga att gilla läget.

När många blir förvånade över dessa uttalanden, så blir undertecknad inte det minsta förvånad. Att ljuga hör till rysk retorik, i synnerhet om man är politiker eller militär, och särskilt om det gynnar egna intressen. Putin kommer fortsätta att ljuga, och det kommer att bli mer av den varan den närmaste tiden. I morgon möter Putin en hel delegation från NATO. Det ska bli intressant att höra hur Anders Fogh Rasmussen med följe kommer att förhålla sig till detta. Under kvällen har det även kommit uppgifter om att Vladimir Putin och hans strategiska robottrupper har skjutit en interkontinental ballistik robot från Kaspiska havet till ett målområde i Kazakhstan. En maktdemonstration med en tydlig signal till övriga världen om att det är Ryssland som nu ensamma dikterar villkoren!


Men åter till Sverige.

Den yrvakna regeringen under ledning av Moderaterna som så konstant hävdat att man minsann satsat på försvaret under flera års tid, öppnar nu upp för "ytterligare förstärkningar". Jag vill dock ge Karin Enström, Carl Bildt och även Fredrik Reinfeldt lite beröm för att de inte rusar iväg, utan vill göra detta på ett ordnat sätt. Risken är dock överhängande att det hela i slutänden blir en så kallad "Skaraborgssatsning" där man skjuter till en i sammanhanget så pass obetydlig summa med syftet att det för allmänheten ska se ut som man faktiskt lägger pengar på försvaret, men som i själva verket inte ens täcker generella årliga kostnadsökningar.

Folkpartiet går i dag genom partiledaren Jan Björklund ut  och kräver justeringar. Folkpartiet brukar vara kloka när det kommer till försvarsfrågor, och framhåller mycket riktigt betydelsen av Gotland, så även idag. Men just nu pratar alla mer eller mindre uteslutande om att försvaret av Gotland måste stärkas. I sitt partiprogram vill Folkpatiet återuppliva pansarbrigaden och P18 på Gotland(!) Men är det verkligen i den änden vi ska börja, och är mer pansar verkligen rätt väg att gå år 2014?

Till att börja med så bör försvarsberedningen nu få en helt ny uppgift. Att Karin Enström i dag tog beslutet om att förlänga försvarsberedningens tidsfrist med 45 dagar är förvisso bra, men som sagt, hela arbetet skulle behövs göras om och göras rätt från början. Uppgiften försvarsberedningen erhållit är att fullfölja beslutet från 2009 som gör gällande att det är fortsatt reformering med målbilden IO 14 som gäller och inget annat. Problemet är bara den att IO 14 inte är anpassad för att försvara Sverige i Sverige.

ÖB Sverker Göransson gav sitt bästa råd i Sälen. Det var att fullfölja pågående reform och inte ändra ännu en gång. Jag kan förstå ÖB att han inte mäktar med ännu en förändring och vill att Försvarsmaktens personal ska få arbetsro. Men ÖB får ursäkta, för frågan är större än så. Här handlar det inte längre om att få arbetsro, nu krävs åtgärder i syfte att skapa verklig försvarsförmåga.

Det Sverige nu behöver är en fungerande och realiserbar försvarsidé som är krigsavhållande! En sådan saknas i dag, åtminstone så saknas en realistisk sådan då vi i varje nedmontering av försvaret har valt att behålla förmågebredden, dessutom fördelad på hela Sveriges avlånga land. Artilleri i norr, ingenjörer i Småland, luftvärn i sydvästsverige och pansar i Skaraborg. Detta är ett exempel på hur omöjligt det är att skapa en fungerande armé som ska kunna verka tillsammans i strid, eller för den delen kunna skydda Flygvapnets och Marinens känsliga infrastruktur. Detta sammantaget har inneburit att hela Armén samt även Amfibiebataljonen blivit något av kompetensbärare (demonstratorförband) inom respektive truppslag till begränsad nytta för försvaret av Sverige. Det var heller inte meningen efter försvarsbeslutet 2004, så särskilt förvånade borde varken våra politiker eller för den delen någon annan vara.


Vad säger då Försvarsmakten?

Ja just nu verkar Försvarsmaken inte säga någonting, och det ska myndigheten givetvis inte heller göra innan man får en förfrågan av regeringen. Till dess har man att förhålla sig till att fullfölja inriktninsbeslutet från 2009, och dessutom fortsätta att förbereda de personalreduceringar som regeringen beslutat om förra året hur märkligt det än kan tyckas vara i rådande omvärldsläge. Ta bort 500 miljoner från personalkostnaderna var uppgiften. Detta arbete kommer inte Försvarsmakten att avbryta förrän regeringen säger något annat. Att stoppa fortsatt reducering av Försvarsmakten borde dock vara en omedelbar åtgärd som regeringen själva har i sina händer. Reduceringen kan stoppas i morgon, och borde så göras.

Vad Försvarsmakten däremot har sagt, eller rättare sagt blivit anmodade att uttrycka sin åsikt runt är hur Försvarsmakten som myndighet ser på utveckling i ett längre tidsperspektiv. Detta har man gjort genom perspektivplanen. Men här har man som jag ser det gjort ett katastrofalt misstag den här gången. I tidigare utgåvor av PerP har det varit praxis att föreslå ett antal alternativ kopplat till finansieringen. Inför FB-04 hade man som exempel tagit fram fyra olika alternativ. Alternativen då var -6 mdr, -3 mdr, oförändrat anslag, +3 mdr. Hade man gjort på motsvarande sätt så hade detta i dag utgjort ett bra underlag för våra politiker att förhålla sig till. Då hade regeringen redan i dag kunnat ta fram och tittat på ett "plusförslag" och därmed även se vad en sådan ökning hade kunnat medföra för ökning av försvarsförmågan. Åtminstone i stora drag. Detta är i dag omöjligt då Försvarsmakten enbart levererat ett underlag som innebär en prolongerad ekonomi, vilket i praktiken innebör en fortsatt årlig reducering. Mycket olyckligt.


Vad kostar då ökad försvarsförmåga?  

Helt omöjligt att svara på utan djupgående analyser. Men en sak är säker. Att behålla nuvarande organisation, att häva pågående personalreducering, att anskaffa/omsätta den materiel som redan idag saknas, att vidmakthålla all den materiel Försvarsmakten idag förfogar över, att bestycka korvetter med lv-robot, bibehålla nuvarande personalförsörjningssystem osv. osv. kommer att kosta. Lägg där till att återta övningsverksamheten till en normal nivå och framför allt öka flygtiden inom stridsflygsystemet - det kommer att kosta - väldigt mycket pengar.

Det är dessa pengar som regeringen inte ens är överens med Försvarsmakten att de verkligen saknas då man anser att försvaret är tillräckligt finansierat och därmed ignorerar de varningar ÖB gett under lång tid. Jag bedömer att ovanstående skulle kräva ett tillskott på närmare 5 miljarder årligen, och då ökar inte försvarsförmågan ändå i den omfattning som ett förändrat omvärldsläge nu kräver, och som även majoriteten av våra politiker också verkar kräva.


Försvarsidén

Av den anledningen anser jag att det är "helt fel" (för att travestera en tidigare försvarsminister) att fortsätta på inslagen väg med IO14. Ett större omtag i nuvarande organisation måste därför ske, och en relevant försvarsidé måste tas fram. Med anledning av detta så bör försvarsberedningen därför erhålla ett helt nytt uppdrag som inte begränsas till att fullfölja reformen från 2008. Om ett sådant direktiv i en nära framtid möjligen skulle realiseras (vilket dock inget tyder på att det gör i dagsläget) så är mina 10 viktigaste rekommendationer för snabbt skapa en förbättrad försvarsförmåga följande.

• Ansök om ett medlemskap i NATO omgående

• Återinför värnplikt primärt för bemanning av armé- amfibie- och basförband (vilket även kommer att gynna rekryteringen till GSS/K, officersyrket och till hemvärn)

• Anskaffa kvalificerat långräckviddigt luftvärn omgående - här finns inte tid att vänta

• Bestycka Visbykorvetter med luftvärnsrobotar omgående

• Säkerställ svensk ubåtsförmåga

• Anskaffa relevanta attackvapen till Gripensystemet

• Bygg upp ett kustrobotbatteri av befintlig robotstock med nya fordon

• Utöka den nu mycket låga numerären av ytstridsfartyg och säkerställ ubåtsjaktförmågan

• Återta Flygvapnets bassystem för ökad överlevnad samt öka personalen inom basbataljonerna 

• Fokusera därefter på att successivt övergå till ett skalförsvar med hög tröskeleffekt samordnat med ett medlemskap i NATO

Det absolut sämsta vi nu kan göra är att ta färjan till Gotland, serva, bemanna och öva med stridsvagnarna som står i det nya plåtskjulet vid Tofta och därefter säga till allmänheten att vi faktiskt satsat på försvaret och att vi nu kan känna oss lugna. Det gäller nu att tänka till och göra rätt saker i rätt ordning. Våra folkvalda politiker måste därför ta sitt ansvar och möjliggöra en förändring till det bättre, för nuvarande låga nivå är inte längre acceptabel.


Bloggar:
Wiseman
Annicka N C
Johan Wiktorin
Oscar Jonsson
Sjätte mannen 1
Sjätte mannen 2

Media:
SR Studio 1
P1 Morgon
SR (Enström)
SR (Försvaret på Gotland)
AB TV 1(Karlis Neretnieks)
AB TV 2(Karlis Neretnieks)
AB TV 2(Karlis Neretnieks)

Ryskt angrepp på Ukraina - Dag 4

Nyhetsflödet från Ukraina är i skrivande stund enormt. Det är dessutom svårt att avgöra vad som är korrekt information just nu. Normalt sett brukar jag hinna med att bevaka och kommentera aktuella händelser, men just nu är det mer eller mindre omöjligt att hinna med. Då det finns andra som är bättre skickade att kommentera säkerhetspolitiken så kommer jag den närmaste tiden försöka inrikta mig på att försöka bevaka skeenden och utspel runt den svenska försvarspolitiken kopplat till vad som nu händer i Europa.

När Ukraina står på randen inför ett fullskaligt krig och Ryssland genomför ytterligare truppförflyttningar till Krim, samt flyttar trupp till Ukrainas östra gräns så börja våra svenska politiker att tänka om, och förhoppningsvis tänka rätt.

Men klokskapen är minst sagt ojämn. I går gjorde statsministern ett minst sagt olyckligt uttalande i media när han sa att "Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina, men inte på det sätt man agerar". Något som kritiserades hårt av Wilhelm Agrell. I dag hade han blivit något klokare och öppnade även upp för att förstärka försvarsanslaget. 

Karin Enström säger i dag till media att det som nu sker måste påverka svensk försvars- och säkerhetspolitik och att regeringen nu är beredda att höja försvarsanslaget, men upprepade sig själv två gånger med orden att "regeringen redan har höjt anslaget två år i rad".

Men när nu regeringspartiet tillsammans med Centern och Folkpartiet öppnar upp för ökningar så är det socialdemokrater och Vänsterpartister som tvekar. Är det månde den stundande regeringsställningen som gör att man tvekar. Jonas Sjöstedt öppnade upp för ökningar, med tillägget "men inte just nu". Han ville vänta och se om läget blir värre. Ett ypperligt tecken på individer som inte förstår hur ett försvar fungerar och vilka ledtider som gäller mellan beslut om upprustning till dess att verklig försvarsförmåga uppnås. För att möta det som händer just nu på med en rimlig försvarsförmåga så hade det krävts att försvarsbeslutet 2004 aldrig hade ägt rum.

Även socialdemokraternas förmåga att förstå helheten verkar tyvärr vara begränsad. Riksdagsledamoten och ledamoten i försvarsutskottet samt försvarsberedningen Åsa Lindestam fördömer det som händer i Ukraina likt alla andra. Hon menar även att Sverige behöver stärka försvarsförmågan och att åtgärder behöver vidtas. Men hon är inte säker på att anslagen behöver ökas(!) Ekvationerna går inte ihop.

Allan Widman är tydlig likt Staffan Danielsson. Båda uttalar att anslagen måste öka och att man måste se över vad som nu krävs för att få ordning på den svenska försvarsförmågan. Även Peter Hultqvist verkar förstått situationen och de som förstått har samtliga en gemensam nämnare. De pekar alla på vikten av att säkerställa försvaret av Gotland.

För drygt ett år sedan skrev försvarsberedningens ordförande på twitter att "Europa är säkrare än på länge. Ryssland drar sig österut". Lite senare skrev samma ordförande att beredningens omvärldsanalys hyllas. Allt detta känns i dag väldigt främmande. Även om vi är några som under lång tid nu höjt ett varningens finger för Ryssland så hade nog inte ens vi i vår vildaste faktas kunnat föresälla oss att Ryssland under helgen militärt skulle gå in och ta över en stor del av Ukrainas territorium, närmare bestämt hela Krim.

Vad är den viktigaste slutsatsen att dra av detta då?

Det är som tidigare uttryckts här, att vi aldrig får stirra oss blinda på vad som utgör ett hot här och nu. Det som istället måste vara dimensionerande för vår eget försvar är den militära förmåga som finns i vårt närområde. I synnerhet om förmågan återfinns i länder utan ett demokratiskt och civiliserat synsätt på sin omgivning. Med en kraftfull militär förmåga kan viljan att använda den förändras över en natt och först vid detta tillfälle utgör den ett hot. Det är precis det här vi nu sett i Ukraina, och det är detta vi i framtiden kan komma att få se på ännu närmare håll. Av den anledningen måste vi nu se över svensk försvarsförmåga innan det är för sent. Det är nu eller aldrig som gäller.

Försvarsberedningen under ledning av Cecilia Widegren bör få ytterligare respit vad avser inlämningstiden. Detta då beredningens arbete med stor sannolikhet nu måste revideras mht helgens snabba utveckling. Försvarsberedningens rapport kommer att vara helt avgörande och måste därmed vara tillräckligt kvalitativ för att utgöra grunden för nya beslut.

I kväll blir det inte mer skrivet än så här.


Media: 
DI Ledare
SvD Brännpunkt (Wiseman)
SvD Kultur (Agrell)
Studio 1 (Enström + Odenberg)
P1 Morgon (Widman + Lindestam + Neretnieks)
TV4
TV4
TV4
SVT

Bloggar:
Wiseman
Försvar & Säkerhet
Jägarchefen
BrixSki

Räddat från Newsmill: Vi måste debattera om Sverige klarar ett väpnat angrepp

Då nyhetssidan NEWSMILL till synes helt har avvecklats och att webbsidan numera även ligger nere så har jag under kvällen försökt rädda mina artiklar som jag under de senaste åren skrivit på den platsen. Dessa artiklar kommer jag att återpublicera här på egen bloggplatsen.

Med anledningen av den pågående utvecklingen i Ukraina så är det intressant att blicka tillbaka på den egna synen på Ryssland. Återkommer senare med ett inlägg om händelser kopplat till utvecklingen i Ukraina 

Nedanstående artikel skrev jag på Newsmill den 25 juni 2012.

SKIPPER OM FÖRSVARSPOLITIKEN

Vi måste debattera om Sverige klarar ett väpnat angrepp

Publicerad: 2012-07-25 07:07, Uppdaterad: 2012-08-09 21:08

Officer: Försvarsdebatten tenderar att fastna i detaljfrågor som JAS Gripen. Vad vi främst bör debattera är den allra mest grundläggande frågan - klarar vi att försvara vårt land?

Att kunna hävda sitt territorium och vid behov kunna försvara sitt folk mot ett väpnat angrepp är grundläggande förutsättningar för en stat. Detta bör således vara den högsta och övergripande militära målsättningen för alla stater som förfogar över en försvarsmakt, så även för Sverige.

Den pågående försvarsdebatten tenderar att ofta fastna i detaljfrågor så som "madrassdebatten", frågor om personal och materielsystem. Att detta är viktiga saker att debattera råder det inget tvivel om, men fråga är om inte gemene försvarsdebattör i allmänhet, och den politiska nivån i synnerhet, bör lyfta blicken med jämna mellanrum och ställa sig frågan: klarar Sverige ett väpnat angrepp?

Att Försvarsmakten i första hand skall vara dimensionerad för att kunna möta ett väpnat angrepp på hemmaplan är nog de flesta rörande överrens om. I andra hand ska Försvarsmakten, om den politiska viljan och behovet finns, även kunna verka utanför Sveriges gränser i samverkan med andra.

Men när den primära uppgiften tenderar till att bli sekundär, om ens det, så måste man reagera. När försvarspolitiker utan tveka svarar JA på frågeställningen "klarar Sverige ett väpnat angrepp?" blir man minst sagt förvånad, till och med förfärad. ÖB har ända sedan 2008 tydligt deklarerat att Sveriges förmåga att möta det väpnade angreppet börjar begränsas. Då var Håkan Syrén ÖB och Sten Tolgfors försvarsminister. Sedan dess har ytterligare nedmontering av förmågor skett och det faktum att man övergått till ett yrkesförsvar har inte på något sätt ökat förmågan till att möta det väpnade angreppet. Möjligen har det blivit lättare att skicka förband på så kallade "långtbortistan-insatser".

Under årets Almedalsvecka tydliggjorde ÖB åter igen, den här gången Sverker Göransson, på ett mycket konkret och begripligt sätt att försvarsanslaget efter 2015 måste ökas om ens nuvarande (låga) nivå på Försvarsmaktens kapacitet ska kunna bibehållas. I annat fall kommer avveckling av hela försvarsgrenar (armén, marinen eller flygvapnet) att vara ett tvunget grepp. Hamnar man i ett sådant läge kommer Sverige definitivt inte att kunna möta ett väpnat angrepp.

Även andra personer med djup kompetens i ämnet är ännu tydligare än vad ÖB kan vara utan att tvingas lämna sin post. Generalmajor Karlis Neretnieks, f.d. rektor vid Försvarshögskolan och rådgivare vid Försvarsdepartementet, hävdade nyligen i en SVT-intervju att försvarsförmågan i allmänhet är mer eller mindre obefintlig och att det numera helt demilitariserade och oförsvarade Gotland skulle falla inom sex timmar(!).

Samtidigt som många är oroliga för ovanstående faktum och kritiska till den försvarspolitik hävdar nuvarande försvarsminister Karin Enström (M) att Östersjön är ett fredligt hav och att länderna i vårt närområde minskar sina försvarsutgifter och att Rysslands försvarsreform mycket påminner om Sveriges men i större omfattning. Ja, det sista var åtminstone helt rätt. Ryssland avser att satsa 500.000.000.000 EURO på de väpnade styrkorna de närmaste åren. Man deklarerade dessutom alldeles nyligen att man ökar försvarsbudgeten med 25,8% nästa år. Det fredliga Östersjön patrullerades under den gångna veckan av ryskt strategiskt bombflyg (Tu22) med kryssningsrobotar. Något som Ryssland dessutom är väldigt noga med att deklarera öppet i media.

Något som inte Karin Enström skyltar med, är det faktum att Sveriges försvarsanslag i förhållande till BNP är det lägsta i Norden med sina 1,2%. Det innebär en halvering sedan 1996. Till detta faktum ska tilläggas att Sverige som bekant är alliansfritt vilket ställer ytterligare krav på egen förmåga att försvara Sverige mot ett väpnat angrepp. Oavsett nuvarande alliansfrihet kommer inte Sverige ensamt att kunna kasta en angripare tillbaka ut i havet. Det handlar om att kunna stå emot det initiala angreppet och fördröja luftlandsättning och överskeppning till dess att hjälp från "någon annan" förhoppningsvis anländer.

En av få positiva saker avseende den politiska inriktningen av Försvarsmakten är det tydligt uttalade närområdesperspektivet som ska gälla för marinen och flygvapnet. Detta måste dessutom omsättas i praktiskt handlande där försvarsmaterielanskaffningar, personalförsörjning och övningar måste möta den inriktningen. Våra Visbykorvetter saknar kvalificerat luftvärn i form av luftvärnsrobotar. Flygplansflottan måste inom ett antal år uppgraderas i syfte att kunna stå i paritet till vad som utvecklas för annat land i vårt närområde.

För ÖB krav på utökade försvarsanslag bortom 2015 i syfte att kunna omsätta försvarsmateriel visar politikerna ringa intresse för. En uppgradering av flygplansflottan, av media kallad Super-Gripen, eller E/F kommer att kräva medel utöver det ordinarie försvarsanslaget. Till detta har redan finansminister Anders Borg sagt nej till, vilket bekräftats i TV av statsminister Fredrik Reinfeldt.

Sista hoppet för att möjligen kunna återta viss förmåga till att möta ett väpnat angrepp får sättas till den kommande försvarsberedningen som ska ledas av Cecilia Widegren (M). Resultatet av den utredningen kommer att vara helt avgörande för Försvarsmaktens, och således Sveriges framtida försvarsförmåga. Vågar man hoppas på att utredningen därefter leder till att närområdesperspektivet förstärks ytterligare, att Gotland åter får stående förband och att en större satsning på såväl markbaserade som sjöburna luftvärnssystem genomförs, samt att det är definitivt slut med tiden av förbandsnedläggningar?

Det dimensionerande för Försvarsmakten måste vara den militära kapaciteten som finns i vårt närområde, inte den nuvarande viljan att använda den. Som bekant utökas kapaciteten nu i en nästintill oöverskådlig omfattning. Militär kapacitet tar åratal att bygga upp, samtidigt som en vilja kan förändras över en natt. Kommer försvarsberedningen att ta hänsyn till detta? Låt oss åtminstone hoppas!

Gästinlägg: Ringar på vattnet och en klump i magen

Det rasar en kris i östra Europa och vi beskådar en situation som vi inte varit i närheten av på mycket länge. Senast vi såg något motsvarande var det på Balkan, men det finns en väsentlig skillnad denna gång då det är Ryssland som utövar aggressionen. Vi hade ju lagt kalla krigets dagar bakom oss och säkerheten i Europa och dess närområde tolkades av vissa som säker och orubblig.

Men hur säkert är det egentligen?! Just nu gräver krisen i Ukraina ett djupt dike mellan öst och väst, och vi börjar se frukten av det vissa av oss länge befarat. Ryssland har under de senaste åren gått mot ett allt frostigare förhållande till väst, och man kan i vissa fall se tendenser till vad som kan ses som proxykrigföring, dvs att de indirekt gäckar väst. Ett exempel på detta var oviljan att agera mot Syrien och Assadregimen. Putin har utan tvekan ambitioner att återta en stormaktsposition och kommer sannolikt inte ge efter om det innebär en försvagning. Men hur långt är Putin villig att driva konflikten, är vi på väg mot ett krig, och vad blir följderna av detta i övriga Europa?

Det är naturligtvis omöjligt att säga, men man måste nog ändå våga förstå att konflikter skapar ställningstaganden, ställningstaganden skapar motsättningar, och motsättningar kan skapa fler konflikter….och så sprider sig ringarna på vattnet! Vi får inte blunda inför detta och vara så naiva att vi gör antaganden att vi i fredliga Sverige aldrig kommer att påverkas.

Men det är just precis dessa antaganden våra politiker gör. Försvarsberedningens rapport från 2013 pekar visserligen på en oro för utvecklingen i Ryssland sedan Putin kom till makten, och man konstaterar att Ryssland med alla till buds stående medel kommer eftersträva och upprätthålla en stormaktsposition. Man ser detta, man oroas inför detta faktum men man avfärdar riskerna!

Vi lever i ett av världens mest gynnsamma områden. Vi har god ekonomi, levnadsstandard och miljö, och vi har levt i fred i 200 år. Detta är ju i grunden positivt, men det för oss också in i en villfarelse att vi är immuna mot framtida kriser och konflikter. Det är enligt min mening en farlig tanke, och vi riskerar att stå inför en konflikt utan att ha de rätta verktygen gripbara!

Det är många som skriver om krisen i Ukraina nu, och likaså om paralleller till våra baltiska vänner på andra sidan östersjön. Men jag vill ändå relatera till detta exempel och påpeka att det faktiskt är möjligt (gud förbjude!) att samma sak händer där. Det kan handla om ryska minoriteter som vädrar morgonluft av en utveckling som den i Ukraina. Det kan vara av energi och geopolitiska skäl där Baltikum fortfarande har en beroendeställning mot Ryssland. Man kan även tänka sig att Ryssland i sin misstänksamhet mot väst vill säkerställa tillgänglighet till handelsvägar och försörjning i väst, samt sörja för framtida militär handlingsfrihet. Glöm inte bort att ryska hamnar i östersjöområdet består av två ”flaskhalsar” varav den ena en enklav. Om jag hade dessa förutsättningar, och misstänkte att någon skulle vilja påverka eller skära av mina hamnar hade jag varit allt annat än nöjd! Inte helt osannolikt att Ryssland skulle välja att agera om diket mellan öst och väst fördjupades, och vilka skulle då bli trampade av den ryska björnens tassar!

Att Sverige skulle hamna i en direkt konflikt är kanske osannolikt. Däremot är sannolikheten inte obefintlig att vi indirekt dras in i en konflikt då vi har historiskt starka band till de baltiska staterna, och dessutom en solidaritetsklausul att förhålla oss till. Med den deklaration vi gjort där kommer vi inte stå passiva och vända våra vänner ryggen. En kris eller krigssituation i vår del av Europa skulle påverka oss, och vår neutralitet är ingenting värd då vi med solidaritetsklausulen lovat bort oss till snudd på samtliga NATO-länder. Inget ont i detta, Sverige bör också ta del i ett gemensamt ansvar för fred och säkerhet i Europa!

Men om vi skulle hamna i ett prekärt läge, där vi direkt eller indirekt engageras i en konflikt i vårt närområde, vad skulle vi då göra? Räcker det med god svensk diplomati? Har vi ett försvar dimensionerat för att hantera en sådan situation? 

Diplomati i all ära, och den ska vara vårt förstahandsalternativ. Men vi måste också inse att vissa (läs Ryssland) inte tänker som vi vill att de ska tänka. De pratar inte samma språk som oss när vi diskuterar rätt eller fel, det är bara att titta på vad som händer nu och likaså när Syrien diskuterades i FN säkerhetsråd. Vi har olika kultur och synsätt och vi kommer sällan eller aldrig kunna pådyvla dem vårt sätt att betrakta saker. Vi ser nu tydligt att det ryska sättet att spänna musklerna innefattar militära maktmedel, prioriteringen är inte att ta förhandlingarna kring bordet. Man ska inte glömma bort att även om diplomati anses vara första valet för att lösa en konflikt, får man sällan tillräcklig tyngd i diplomatin utan uppbackning av militär förmåga. Vi måste kunna sätta emot, och om de drar sina vapen måste tröskeln av vår försvarsförmåga vara så hög att de överväger fortsatt diplomatisk lösning. De ska tvingas inse det – inte vi! För oss är den lösningen redan en övertygelse!

Våra försvarspolitiker måste förstå att vår säkerhet inte är för given, att freden inte är oändlig och att politiska floskler inte räcker för att upprätthålla den. Jag har senaste dagarna följt twittrande från ett antal moderater som uttrycker fördömanden och hänvisar till brott mot folkrätten och FN-stadgan och att Ryssland måste visa respekt mot Ukraina osv. Jag håller med dem i allt, men det är inte dessa självklarheter vi behöver höra eftersom vi svenska ”twitterföljare” redan tycker likadant. Om Putin mot förmodan skulle läsa deras twitter skulle han skita fullkomligt i dem. För Putin, han tycker INTE likadant!

Vad som däremot vore önskvärt är att dessa istället för att twittra politiska floskler, kavlade upp ärmarna och tog sig en funderare på hur vi åstadkommer ett försvar värt namnet, och som kan utgöra den efterfrågade tröskeleffekten. Jag vet att moderata försvarspolitiker framhåller att vi förbättrat beredskapen och ökat försvarsförmågan, och att nu vi skulle hantera en situation som denna bättre än för 8 år sedan.

För många av oss FM-anställda är vi inte i närheten av det ljus som försvarsminister Enström o Co ser. Men visst har vi förbättrat våra rutiner avseende beredskap, och med den försvarsreform vi genomgått får vi snabbare våra förband på fötter. Men vi har inte tillräcklig numerär av vare sig plattformar eller soldater/sjömän för att utgöra relevant effekt. Vi har inte all materiel och teknik som vore nödvändig för att inneha avgörande förmågor, och även om vi hade det måste man vara medveten om att teknik inte rakt av ersätter numerär.

Ibland får jag känslan att våra politiker tror att försvaret kan anpassas efterhand vår omvärld förändras, även i korta perspektiv. Nu är utvecklingen oroande i östra Europa, kanske kommer det påverka våra politikers syn och prioriteringar avseende försvars- och säkerhetspolitik. Men detta politikområde måste vara långsiktigt och inte bara reagera på enskilda händelser. Vi måste hålla en tillräcklig förmåga över tiden, och vi ser nu tydligt att ett par dagar räcker för att vända bilden av vår säkerhet ut och in. Inom andra politikområden agerar vi mestadels internt inom landet, vi äger alltid initiativet och kan anpassa och parera politiken efterhand utan att allt faller igenom. Vi kan nu konstatera att när det gäller försvar – och säkerhetspolitik äger vi inte initiativet och vi kommer inte hinna parera snabba förändringar i vårt säkerhetsläge.

Slutsatser

Efter de senaste dagarnas utveckling måste vi nu erkänna att säkerhetsläget i vårt närområde kan förändras mycket snabbt. Konflikter som inte direkt innefattar oss kan snabbt få följder som påverkar oss och vår egen säkerhet, detta får inte förringas. Vi måste ha de rätta verktygen att hantera sådana situationer, vilket är såväl professionell diplomati som relevanta militära maktmedel. Våra politiker måste få upp ögonen och inse att försvaret idag inte har tillräcklig förmåga. De måste inse att vi FM-anställda inte är försvarshypokondriker som inbillar oss att vi inte har tillräcklig förmåga, börja lyssna på oss istället!

Jag vill att Sverige ska ha en försäkring som garanterar vårt land och våra medborgare trygghet. Den försäkringen tecknar man inte per telefon och man gör det inte samma dag som krisen kommer.

Man hoppas nu att Ryssland och Putin ska lyssna på omvärlden och att situationen på Krim-halvön och övriga Ukraina svalnar. Ringarna på vattnet av denna konflikt hoppas jag inte når oss denna gång, för det vet jag inte om vi kan hantera.

Jag avslutar där med en klump i magen!
// SeaBear

---------------------------------

Läs även detta viktig inlägg hos Wiseman om att inhämtning pågår. Måste läsas av alla försvarsanställda och alla som arbetar med svensk försvar och säkerhet på något sätt.

/ Skipper