Inriktningen av vårt försvar!

Igår höll Folk & Försvar ett seminarium med fokus på analys av den nyss lagda propositionen Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016-2020. Deltagande var försvarsminister Peter Hultqvist mat representanter från Försvarsmakten och MSB. Jag och Annika Nordgren Christensen reflekterade över innehållet och därefter var det frågestund med ledamöterna från försvarsutskottet.

Seminariet sändes i SVT, men för den som vill se det i efterhand finns det att se här nedan. Jag och Annika kommenterar innehållet i Del 2. När tid medges kommer jag att skriva ett längre inlägg om propositionens här på bloggen.

------------------

Nästa vecka kommer jag att deltaga i ytterligare ett seminarium på FHS arrangerat av Allmänna Försvarsföreningen där vi går på djupet i innehållet och diskuterar frågan huruvida vi har rätt försvarspolitik.

Så kom då beskedet till slut...

I går kom beskedet. Det blev inga 18 miljarder i anslagsökning under den kommande femårsperioden 2016-2020 som Försvarsmakten hade angett som en absolut miniminivå. Istället blev det 10,2 miljarder där 1,7 skall dras bort pga ökade kostnader. Kvar i friska pengar blir således 8,5 miljarder. Anslagsökningen blir alltså mindre än hälften av det som krävs för att täcka de mest kritiska behoven efter det underfinansierade beslutet från 2009.

Jag kommenterade detta i går i Sveriges Radio Ekot och jag skrev även en debattartikel på SvD Brännpunkt tillsammans med Wiseman där vi gav vår syn på utfallet av beslutet.

I närtid så kommer jag även att kommentera innehållet mer i detalj. Bland annat hos Folk & Försvar den 29 april tillsammans med Annika Nordgren Christensen. Där deltar även försvarsminister Peter Hultqvist och representanter från de politiska partierna.

SvD Kolumn: Betyg Icke Godkänt

Läs gärna min kolumn i dagens SvD där jag ger hela försvarsbeslutsprocessen betyget underkänt. 

Bara timmar efter publiceringen i papperstidningen fick vi resultatet. Återkommer i det ämnet senare under kvällen. Expressens ledarsida har förstått var det handlar om, så även BLT och på ledarplats i Hälsingland. I Borås Tidning så har man dragit det till sin spets och hävdar att vi nu kan komma att få ett en-dagarsförsvar.

Klarläggande från Försvarsmakten runt bildanalysen

Under helgen blev det många turer runt ubåtsfrågan, vilket jag redovisade i gårdagens blogginlägg. I dag redovisar Försvarsmakten sin analys av bilden. Man är helt säkra på sin slutsats.

Turerna under helgen var flera. Uttalande av Anders Grenstad i lördags, uppgifter i SvD under söndagen och fler uppgifter i DN sent under kvällen. Allt handlade om huruvida det var en ubåt eller inte på bilden som togs av Sven-Olof Kviman i oktober.

Försvarsmakten har efter sin egen analys kommit fram till att det inte var en ubåt som fotograferades av Sven-Olof Kviman, utan en arbetsbåt (ej namngiven av Försvarsmakten).

– Det gör vi för att bringa klarhet i vad det var som på ett fotografi uppfattades vara en ubåt, men som vi nu med visshet vet var en civil arbetsbåt. Det vi nu gör offentligt är en av flera delar i vårt analysmaterial kring observationen. Orsaken till att vi inte visar upp alla analysmetoder och förmågor är att vi inte vill röja dem, men den beskrivna analysmetoden är fullt tillräcklig. Vi är helt säkra på vår slutsats, säger Ola Truedsson.

Se gärna nedanstående film producerad av Försvarsmakten där Kommendör Bengt Lundgren förklarar arbetet och en av metoderna man har använt för att komma fram till slutsatsen. Se även fler bilder här.

Vad som är bra i sammanhanget är att Försvarsmakten är tydliga med att särskilja observationen den 31 oktober med den konstaterade kränkningen under Operation Örnen tidigare i oktober. Det har under dagen från olika håll dragits flera olyckliga likhetstecken mellan gårdagens olika bud om att det inte var en ubåt, men den konstaterade kränkningen tidigare. Det är uppenbart svårt för gemene man att skilja på de olika händelserna.

I Rysk media har man givetvis nyttjat tillfället att sprida desinformation om att Sverige har spridit felaktiga uppgifter. DN har idag publicerat en artikel med den ryska propagandan. De ryska slutsatserna är i flera avseenden fel, och rena påhitt. Bedömningen om konstaterad kränkning tidigare i oktober kvarstår! Varken regeringen eller Försvarsmakten har pekat ut något land.

Vad som fortfarande inte är redovisat är den samlade bedömningen om de ytterligare uppgifterna som finns från den 31 oktober och den 1 november. Sannolikt redovisar Försvarsmakten dessa i den kommande sammanställningen som man fortfarande arbetar med.

Uppdaterat: Icke ubåt!

Försvarsmakten gick redan igår ut med information som gör gällande att myndigheten bedömer att den optiska ubåtsobservationen vid Stora Höggarn var en arbetsbåt med namnet Time Bandit. Försvarsmakten klassar enligt SvD också ner Kvimans iakttagelse från trolig ubåt (2) till icke ubåt (5).

Redan igår kväll stod det klart att Försvarsmakten hade klassat ner observationen. Csaba Bene Perlenberg, ledarskribent hos GP som direktrapporterade från Utrikespolitiskt konvent i Göteborg skrev då följande på twitter.

"Det fanns ingen rysk ubåt i Stockholms inlopp, det var en arbetsbåt" säger Grenstad #UFSkonvent #säkpol #föpol #DN
— CB Perlenberg (@cbperlenberg) 11 april 2015

Sven-Olof Kvimans observation är enligt Försvarsmakten ingen ubåt. Istället menar man enligt vad som framkommit i SvD att han och hans fru istället har observerat vad som mycket troligt är båten på bilden här nedan. Båten är en arbetsbåt tillhörande Sjötransporter i Stockholm AB och stämmer överens med beskrivning och måttuppgifter i SvD.

Arbetsbåten Time Bandit

Angående den aktuella observationen vid Stora Höggarn så skriver SvD redan den 11 januari skriver  att "Försvarsmakten tonar ner händelsen".

- Vi kan inte klassificera att det var en ubåt. Vi har en observation, den är trovärdig, det finns en bild, men bilden kan vi inte tolka mer än att det är ett föremål som rör sig genom vattnet. På den här bilden ser man ytterligare ett antal fartyg och vi har inte fått in någon annan rapport från det här området i samma tidshärad

Det intressanta i sammanhanget är hur Försvarsmakten värderar de andra observationerna som har skett, i synnerhet den som gjordes samma dag av ett annat ögonvittne i samma områden nämligen Frantisek Alexander Zvrskovec som var ute med sin båt. I DN anser han att det inte är någon tvekan om att det var en ubåt han såg. Det framgår inte om det är Kvimans bild, eller om det är den samlade bedömningen av samtliga observationer som klassificerats ned till icke ubåt. Frantisek Alexander Zvrskovec säger till DN.

– Vi kör här varje dag. Jag åker ut mot Stora Höggarn och då ser jag ett ubåtstorn snett bakifrån. Jag kommer närmare ubåten och är 200–300 meter ifrån honom. Sedan svänger jag in i hamnen på Stora Höggarn. 

- Det är ingen tvekan om att det var en ubåt du såg? 

 - Det är ingen tvekan alls, nej, nej. Jag är helt säker. Under alla dessa år vi har varit här har jag sett många ubåtar.

Vidare finns ytterligare en observation norr om Vaxholm som sker dagen efter d.v.s. den 1 november från Resarö i Vaxholm. I media har denna observation kopplats ihop med observationen vid stora Höggarn.

– Jag bor på Resarö och har fönster ut mot Trälhavet. Vid 17-tiden var det fortfarande dager. Jag tittar ut genom fönstret och ser ett svart ubåtstorn. Det rör sig i farleden från Stockholm och går sedan ut mot Saxarfjärden.

Försvarsmakten har tidigare (5/2) genom en kort notis meddelat att man "bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp."

I går lördag klockan 21.30 lade Försvarsmakten ut ytterligare en kort notis på webbsidan där man informerar att analysarbetet fortsätter, att man redovisat arbetsläget samt att den redovisning kommer inte att offentliggöras eller kommenteras.


Den här gången undviker jag att uttrycka egna åsikter runt den senaste nyheten.


Uppdaterat 21.20

Expressen


Uppdaterat 22.30

DN publicerar ikväll en ny artikel i ärendet med anmärkningsvärda uppgifter.

Brandbekämpning sommaren 2015?

I Dagens Industri kunde vi i lördags läsa att Försvarsmakten nu totalavvecklar nu sex av sina åtta helikoptrar av typen Hkp 10, kanske mer känd som Super Puma. Helikoptern anskaffades primärt för Flyg- och Sjöräddning, men har också använts för många andra uppdragstyper i Försvarsmakten. 

En för staten smidig lösning hade givetvis varit att Sjöfartsverket hade övertagit dessa helikoptrar istället för att köpa nya, eftersom det finns mycket flygtid kvar i dessa skrov. Men Sjöfartsverket ansåg att "det inte var ett möjligt alternativ", vilket även uppmärksammades på ledarplats. Jag har från initierade källor dessutom fått information att Sjöfartsverkets helikopterupphandling i skrivande stund skall vara föremål för granskning från UG. Vi får väl se vad utfallet blir där.

När Helikopter 10 nu försvinner från Försvarsmakten finns det risk för att ytterligare ett förmågeglapp uppstår i vår bräckliga samhällsstruktur. Nämligen förmågan till skogsbrandsläckning i statlig regi. 

Tyvärr glömmer vi fort, men det tål att påminna om förra sommarens omfattande skogsbränder. Den i Västmanland var den största skogsbranden i Sverige sedan 50-talet med 13 800 hektar drabbad skog. och 25 nedbrunna eller brandskadade byggnader. Tack och lov så skördade branden endast ett dödsoffer.

Försvarsmakten skall stödja samhället vid påfrestningar, med tillgängliga resurser. 

Detta är således inte längre en av huvuduppgifterna som det var tidigare vilket innebär att inga särskilda uppdrag tilldelas Helikopterflottiljen då uppgiften ej får vara dimensionerande för verksamheten. 

Dimensionerande verksamhet för den relativt lilla Hkp 16 flottan omfattar bland annat beredskap för polisen, specialförbandens verksamhet och beredskap, beredskap för NBG15, utbildning av nya besättningar, samt initial samverkan med utvalda förband ur mark- och sjöstridskrafterna. Utöver detta tillkommer flyguppdrag för bl.a. FML och stöd till FMV osv.

Nedanstående text har jag erhållit från initierad personal.

-------------

Flygvapenchefen har i olika forum påtalat att han inte med gott samvete kan stå utan brandbekämpningsförmåga från helikopter under sommaren 2015, vilket är ett ytterst klokt slutsats. Detta innebär att OPEVAL för att kunna flyga Hkp 16 med brandbalja är inplanerat under våren 2015, med ambitionen att "ett begränsat antal Hkp 16-besättningar" ska kunna genomföra brandbekämpning under sommaren 2015. Däremot är detta inget som specifikt uttrycks varken i VU eller VO för HkpFlj.

På förbandet har man själva försökt klämma in detta i verksamheten då det finns en vilja att leverera denna viktiga förmåga även från de nya Helikopter 16. Även om andra viktiga uppgifter löstes, så skapade avsaknad av förmåga att bidra till själva släckningsarbetet viss frustration hos den egna personalen.

Anledningen till att införandet av brandbekämpningsförmåga med Hkp 16 inte har implementerad är enkel. Det finns få skogsbränder att bekämpa i Afghanistan. Många delförmågor fick därför stå tillbaka under införandet av Hkp 16. Att flyga med brandbalja är en av dessa. Det blir därför mycket som nu ska omhändertas i många olika rör, vilket kommer att ta tid.

Man måste dock komma ihåg är att bara för att baljor är levererade, och att en OPEVAL genomförts, samt att grundutbildning är klar, så innebär det inte per automatik att fullständig förmåga finns. Precis som all annan verksamhet så krävs erfarenhet och mängdträning för att bli riktigt effektiva. Det finns en risk att detta inte kan uppnås under året till den grad som kan önskas. Däremot så finns det piloter ur både f.d. armé- och marinflyget som tidigare genomfört brandbekämpning med andra helikoptersystem. Ett visst kollektiv minne finns tack och lov kvar.

Det finns brandbaljor för Hkp 16 hos FMV som inväntar leverans till Försvarsmakten. Förhoppningsvis påbörjas leverans i samband med att OPEVAL genomförs under våren.

Det finns dock en risk att detta inte kommer att bli klart enligt flottiljens egen plan. Främst p.g.a. resursbrist kopplat till alla andra prioriterade uppgifter som åligger förbandet i kombination med att FMV måste leverera baljorna. Det återstår således att se vad det faktiska utfallet blir.

----------------

Vi kan då konstatera ett antal faktorer:

- Försvarsmakten gör sig nu av med sex av sina åtta kvarvarande Hkp 10. Dvs den helikoptertyp som effektivt nyttjades under släckningsarbetet förra sommaren. Det finns givetvis olika skäl till detta där brister inom såväl ekonomi som personal utgör gränssättande faktorer. Men det kommer innebära att förmågan till skogsbrandbekämpning och att kunna bidraga vid omfattande sjöräddningsinsatser (läs Estonia) kommer att nedgå. Om de två kvarvarande helikoptrarna kommer att ha besättning och möjlighet att genomföra brandbekämpning under 2015 är oklart.

- Helikopterflottiljen har enligt uppgift inte ett officiellt uppdraget att bygga upp kompetensen för att kunna släcka bränder. Försvarsmaktens verksamhet baseras som bekant på styrningar från regeringen.

- Även om Flygvapnet och Helikopterflottiljen på eget gott initiativ försöker återuppbygga en begränsad förmåga redan till sommaren så är det inte säkert att alla resurser och verktygen finns när den mest kritiska torra sommarsäsongen kommer.

Slutsatsen blir då tyvärr den att statens totala beredskap för att kunna bekämpa omfattande skogsbränder med större helikoptrar riskerar att vara sämre eller i bästa fall lika dålig under sommaren 2015 som under sommaren 2014.

Jag skrev förra sommaren fem inlägg i ämnet som blev lästa i stor omfattning:

En nationell helikopterstrategi är helt nödvändig!

Skogsbranden i Västmanland

Förtydligande angående Försvarsmaktens stöd till samhället
När snålheten bedrog visheten
Tid för reflektion

Uppdaterat: Fritt spelrum?

Ledarskapsforskaren Mats Alvesson vid Lunds Universitet skrev igår en mycket intressant artikel i fredagens DN. Titeln på artikeln var ”Värdegrunder ett surrogat för verkliga förbättringar". I går kunde vi på ett 30-tal olika svenska webbsidor läsa TT-artikeln "Försvaret satsar på jämställd design". Dessa båda ämnen avser jag diskutera i detta inlägg.

Efter att ha läst detta inlägg så kommer säkerligen några av er läsare försöka hävda att jag är en aktiv motståndare till både värdegrundsarbete och jämställdhet. Anledningen är att vissa enbart läser in det man vill läsa och bortser från helheten. Därför vill jag redan innan jag går vidare, tydligt påpeka att så inte är fallet. Värdegrund och jämställdhet är givetvis viktiga saker, framför allt är det något som ska vara något självklart och en naturlig del i vårt samhälle. Men vi måste samtidigt våga diskutera dessa frågor utan att den som lyfter frågan ur ett granskande perspektiv ska stämplas som motståndare. Jag upplever tyvärr att få vill diskutera frågorna med risk för att få denna stämpel, därför har man lämnat walk over i debatten, och gett en liten grupp människor som ser detta som den allra viktigaste, och i visa fall enda frågan, mer eller mindre fritt spelrum.


För att börja med värdegrunden. Det är troligtvis fler än jag som känner igen oss i forskarens beskrivningar.  Ingen kan säga att en god värdegrund är något dåligt. Dessutom vill alla ha en väl fungerande arbetsplats där alla är respekterade. Problemet blir att värdegrundsfrågorna i värsta fall kan ta fokus från det en organisation är satt att åstadkomma.

Vi bli helt enkelt så måna om att göra saker rätt, så att vi glömmer bort att göra rätt saker. Det blir som Alvesson uttrycker det.

I bästa fall är det här meningslöst och tas endast på allvar av de som har betalt för att hålla på med värdegrundsprat eller känner självkänslan boostas av att upprepa fina ord ....  I sämsta fall tas det här på stort allvar och en hel del energi går åt. Tjusigt värdegrundsprat kan sedan fungera som ett surrogat för en bra praktik. 

I Försvarsmakten har det så länge jag vet förekommit olika projekt, som ofta har fått oanade resurser till förfogande. Deltagandet i olika utbildningsinsatser har allt som oftast varit obligatoriskt och gått före huvudtjänst. Ingen verksamhet har varit viktigare än det "aktuella projektet". Särskilda handläggare har ofta utsetts vid varje militärt förband inom respektive projekt. Jag upplever många av dessa projekt som trenddrivna, och det har inte bara handlat om värdegrundsrelaterade frågor.

Det har varit projekt Q, där alla skulle gå Q-kurser och utbildningar. Q stod för kvalité och vi skulle genom omfattande utbildningsinsatser och obligatoriska samlingar öka kvalitén i Försvarsmakten. Vi införde särskilda Q-handläggare vid förbanden. Detta har vad jag vet runnit ut i sanden som så mycket annat. Om kvalitén i Försvarsmakten blev så mycket bättre av detta omfattande projekt låter jag vara osagt.

Ett tag var VHL ett modeord. Vi skulle införa verksamhetsledningssystem i Försvarsmakten, och jag tror till och med vi fick särskilda dataprogram för ändamålet. Ingen fråga var viktigare än VHL-frågan. Det genomfördes även här omfattande utbildningsinsatser och särskilda VHL-handläggare tillsattes. Vi fick uppgiften att ta fram processbeskrivningar för i princip allt. Från ax till limpa var devisen. Det lades ner mycket tid på detta under något år. Man kan fråga sig såhär i efterhand hur mycket effekt detta arbete gav, och hur många som idag använder alla dessa processbeskrivningar i sitt dagliga arbete?

Det finns givetvis betydligt fler sådana projekt, och jag kommer givetvis inte ihåg alla. Det kanske ni läsare gör, men det har handlat om allt från mångfaldsprojekt till bikupor och en rad andra obligatorium som där och då var viktigare än allt annat.

Det som är slående med detta framträder tydligt när man pratar med vänner som jobbar inom andra statliga myndigheter och de som arbetar i civila yrken. Då konstaterar jag varje gång att Försvarsmakten medvetet, eller omedvetet alltid har eftersträvat att vara bäst i klassen när det kommer till att göra saker rätt. Det känns tyvärr ibland som att vi glömt ställa frågan huruvida vi verkligen gör rätt saker. Anledningen kan vara att de som brinner för frågorna har utsetts till projektledare, och fått ett ovanligt stort spelrum. Order har gått ut till förbanden att detta är viktigt och framför allt obligatoriskt, och ingen har tagit på sig rollen som djävulens advokat och antagit en kritiskt granskande hållning och ställt frågan om det här verkligen är viktigt? Viktigare än att göra andra saker kopplat till kärnverksamheten?

Apropå kärnverksamheten. I mitten av 00-talet blev jag själv intervjuad inom ramen för ett av alla dessa projekt, jag kommer inte ihåg vilket. Intervjun handlade om frågan vad som är Försvarsmaktens kärnverksamhet. Vid det aktuella tillfället så befann vi oss mitt i den strategiska time-outen där Försvarsmakten var mitt uppe i någon typ av identitetskris, där alla försökte finna sin plats i det nya försvaret. Intervjuaren, från någon inhyrd konsultfirma, ville få det till att någon av dessa projekt (minns inte vilket) utgjorde en del av kärnverksamheten. Själv hävdade jag att Försvarsmaktens kärnverksamhet är att försvara Sverige, och att vår förmåga att kunna föra den väpnade striden är det centrala, och att allt annat måste vara betraktas som sidoverksamhet alternativt stödverksamhet. När filmen sedan klipptes samman och distribuerades ut (till en ny obligatorisk samling där den skulle visas) så framställdes mitt uttalande (underförstått) som ett dåligt exempel, och att jag hade en felaktig syn på vad kärnverksamhet var.

Vad vill jag då säga men mitt resonemang? Jag anser att vissa saker, av olika anledningar, har tillåtits få ett mycket stort och helt fritt spelutrymme. Av någon outgrundlig anledning har vi alltid hamnat i ett läge där vi ska bli bäst i klassen, och löpa linan hela vägen ut vid varje nytt projekt. Ofta tror jag det har handlat om områden där chefer är rädda för att att säga "vi drar det här projektet eller frågan till den här nivån, men sedan stannar vi". Min personliga uppfattning är att varje enskild aktivitet som inte har direkt bärighet mot ökad försvarsförmåga måste vägas på vågen två gånger. I många fall kommer det visa sig efter en andra kontroll vara nödvändigt, medan andra saker kommer att fastna i filtret och väljas bort. ÖB har sedan förra året tillsatt Kommendör Claes Lundin med uppdraget att analysera och hitta alla märkliga egenhändigt skapade regelverk i syfte att underlätta och förenkla arbetet i Försvarsmakten. Det här är en föredömlig åtgärd som dessutom skapar förtroende. Men för att göra en liknelse med en av Gröna Lunds populära aktiviteter. För varje grön groda som bankas ner och ger poäng, så dyker det upp minst två nya grodor.


Ett annat ämne som får ett mycket stort utrymme är genderfrågan. Ingen kan säga att den på något sätt skulle vara oviktig. Men samtidigt är det ett ämne där jag tror få chefer vågar sätta några gränser för hur mycket utrymme frågan kan få.

I Försvarsmakten vilar genderfrågan på FN-resolutionen 1325. I resolutionen uttrycker säkerhetsrådet sin oro över att civilbefolkningen, särskilt kvinnor och barn, utgör det stora flertalet av dem som är mest utsatta vid väpnade konflikter.

I Försvarsmakten har man sedan några år tillbaka inrättat ett eget Gendercentrum som arbetar med dessa frågor på heltid. Det är till och med ett nordiskt gendercentrum.

Utöver detta så gick nyligen ett direktiv ut till alla Försvarsmaktens förband att en särskild genderhandläggare (Gender Focal Point) ska utses på varje förbandsenhet i Försvarsmakten som ska bevaka att genderfrågan omhändertas och implementeras i all verksamhet, övning och insats. 

Tillsammans med detta har en order gått ut som säger att samtliga övningar och insatser i Försvarsmakten skall genomföras med ett genderperspektiv (GENUS SMART) , med det menas att resolution 1325 skall införlivas i övningen samt att ett antal moment ska återspegla situationer där kvinnor görs till måltavlor. Se checklista som skickats ut från HKV här nedan.

Nyligen kunde vi läsa en artikel på Försvarsmaktens webbsida som gjorde gällande att "Genderperspektivet är en del av försvarsförmågan". Det har även talats om att resolution 1325 (utbildning i gender) ska bli ett obligatoriskt ämne på Försvarshögskolans från och med nästa år.  En tvåveckorskurs till förmån för att något annat ämne måste reduceras.

Trots att jag anser att genderperspektivet är viktig, särskilt vid militära insatser i länder där kvinnor utsätts för ett enormt förtryck så anser jag att det har gått för långt när det ställs krav på att alla övningar ska innehålla moment där kvinnor görs till särskilda måltavlor? Hur appliceras detta på ubåtsjaktövningar, luftstrid och när stridsvagnar möts i terrängen?

Bloggaren Cornucopia har skrivit ett vasst blogginlägg i den här frågan.

Ett annat ämne som också fått mycket luft under vingarna är jämställdhetsfrågan, som inte ska förväxlas med gender. I dagens TT-nyhet kunde vi utläsa att "Försvaret satsar på jämställd design". 

Att det inte finns personlig utrustning så som vissa klädesplagg och kroppskydd anpassat för kvinnor är självklart bedrövligt trots att vi har haft kvinnor i Försvarsmakten i väldigt många år. Att sådant ska fungera är grundläggande!

Men att gå så långt som att det ska finnas utrustning som passar alla är enligt min uppfattning att gå för långt. För frågan är exakt den, hur långt ska man tillåtas gå inom detta området? Ska vi anpassa JAS-flygplan, stridsfordon och annan materiel för personer som är 2,10 långa? Eller ska vi bygga om fartygsbryggor och byta ut stolarna på grund av att vi har personer som är för korta för att se ut genom frontrutan?

I artikeln påtalas bland mycket annat att "Vi har tält som är svåra att staga upp för dem som är under 172 centimeter". Vidare påtalas att vapen ska ses över och göras lättare i syfte att passa de som har andra fysiska förutsättningar.

I intervjun framgår att inom fem år ska all ny utrustning som försvaret beställer av FMV ha anpassats. - Det är en rättighetsfråga. 

Frågan är om vi verkligen gör rätt saker då? Ska Försvarsmakten verkligen anpassas för att passa alla - exakt?

Eller är det så att man precis som vid antagning till pilotyrket ska ställa vissa krav på olika delmått istället? Är det en rättighet att få bli anställd i Försvarsmakten om man är extremt lång, ovanligt kort eller är ovanligt svag? Är det verkligen en rättighet att alla ska kunna nå, och sätta upp tältstaget själv, vilket innebär att tälten därför måste anpassas?  Eller räcker det att man kanske står på tältlådan eller ber någon längre kamrat om hjälp?

Jag upplever att kraven ibland blir orimliga? Det viktigaste måste ändå vara att vi ska leverera försvarsförmåga!

Jag är inte heller säker på att det alltid är av godo att anpassa all utrustning. Att ha mindre ryggsäckar och mindre vattenflaskor, lättare vapen och hjälmar anpassad för varje individ kommer dessutom att kosta stora summor pengar. Då måste man också fråga sig om det är relevant ur ett kostnadspespektiv för att "det är en rättighetsfråga"? Lägger vi då pengarna på rätt saker?

Varför inte fastställa ett antal storlekar (längd och vikt samt anpassningar för kvinnor där det är nödvändigt) inom en rimlig spännvidd, anskaffa den materielen och därefter kravställa vilka delmått (max/min, styrka osv.) som krävs för att bli anställd? Det känns rimligt!

Vi kan tyvärr konstatera att Försvarsmakten inte har lyckats rekrytera den mängd kvinnor som hade varit av godo för försvaret, men jag tror inte anpassningar i form av sänkta krav och lättare utrustning för kvinnor är rätt väg att gå. I US Army är kraven högre ställda än i Sverige, vilket inte verkar vara ett problem. Inom US Air Force har man 19% anställda kvinnor och väldigt mycket högre fyskrav än oss. Således ligger nog problemet någon annanstans än att altting måste vara anpassat.

För att sammanfatta det hela, och som jag skrivit tidigare. Jag tror vi är så måna om att göra saker rätt, så vi glömmer bort att göra rätt saker. Värdegrund, gender och jämställdhet är alla viktiga frågor som ska vara en naturlig del av vår vardag. Men jag upplever som rubriken säger att det inom dessa frågor finns ett fritt spelrum utan tydligt definierad gräns vänster och gräns höger. I dag verkar ingen förutom handläggarna vilja dryfta dessa frågor i öppna diskussioner för att inte riskera att bli stämplad som motståndare till dessa frågor. Det är olyckligt. Vi måste kunna diskutera även dessa frågor.


Uppdaterat 2015-04-10:

Försvarslogistikchefen har idag skrivit ett blogginlägg och kommenterat diskussionen om jämställdhet rörande materiel.

I inlägget hänvisas till "sociala media". Jag har kontrollerat med försvarslogistikchefen, och det är inte mitt inlägg som avses, även om jag först trodde det.

Avseende mitt eget inlägg så har jag tydligt påtalat vikten av att utrustning passar, och att den är anpassad för kvinnor. Det finns inte något ifrågasättande av den frågan, snarare samsyn.

Angående anpassning av utrustning så som vapen så anser jag att de givetvis ska vara så optimala som möjligt för alla. Inte bara för de som har sämre fysiska förutsättningar. Det jag ställer mig frågande till är om vi verkligen ska ha särskilda vapen m.m. anpassade för vissa personer? Det kan omöjligt vara ett kostnadseffektivt sätt att materielförsörja ett försvar vars största brist är pengar. Vi bör anskaffa det bästa vapnen vi har råd med.

Min poäng avseende personlig utrustning är att det kanske vore lämpligt att kontrollera min/max-mått i likhet med under mönstringen till värnplikten, kontrollera att man passar in i det spann av utrustningsstorlekar som finns tillgängligt (efter översyn av detta). 

SvD Kolumn: Har vi ett nytt kallt krig?

Veckans SvD kolumn publiceras tyvärr bara i eSvD och på Webben pga av att det är långfredag och papperstidningen uteblir. Kolumnen kan läsas här.

Jag har länge varit förvånad att allvaret i situationen har beskrivits så oerhört olika beroende på vem man lyssnar på. Hur kan analyser landa i så pass olika slutsatser? Det handlar om hela spektrumet. Allt från att tona ner det hela till de värsta alarmisterna som börjat gräva skyddsrum i trädgården inför det stundande kärnvapenanfallet. Vem som hade rätt och vem som hade fel kan man aldrig veta förrän i efterhand.

Personligen anser jag att nuvarande läge i vissa avseenden är betydligt farligare än under "kalla kriget". Jag bedömer att vi i skrivande stund ligger närmare gränsen mellan kallt krig och krig i vårt närområde än vad vi gjorde i perioden 1945-1991. Krim och Ukraina signalerar att Ryssland är beredda att använda sin militärmakt. 

Den tidigare maktbalansen var mer förutsägbar. Dessutom förekom inte öppna hot med kärnvapen, de fanns hela tiden i bakgrunden, men det var inget man pratade om. 

Det stora problemet idag är att vi inte riktigt vet hur vi ska tolka situationer. Risken för att olika agerande och uttryck tolkas fel har också ökat i likhet med under kalla kriget. Något som i sin tur kan leda till oönskad utveckling!

Den nya kärnvapenretoriken oroar! För någon vecka sedan hotades Danmark. Nu hotas även Baltikum med kärnvapen. I DN kan man finna en läsvärd kommentar, så även i SvD. Det stora problemet är att ingen vet var den röda linjen går. Just detta faktum är möjligen det farligaste av allt!

April April, och lite till...

En gång om året, den första april, får man enligt tradition skoja med sin omgivning. Självklart så var morgonens inlägg om ett återinförande av tre museihelikoptrar i aktiv tjänst ett aprilskämt. Det finns ingen sanning alls i detta påstående, det är rent påhitt från början till slut.

Ett aprilskämt blir som bäst när det råder tvekan om huruvida det är sant eller inte. Den här gången lyckades jag inte alls lika bra som förra året då jag skrev att Cecilia Widegren skulle bli operativ chef för OSSE i Ukraina. De flesta genomskådade det hela direkt, men tidningen Skövde Nyheter trodde att det var sant och kontaktade Widegren för en kommentar.

Årets aprilskämt var nog för uppenbart, även om jag vet att åtminstone några köpte budskapet. För att Försvarsmakten skulle kunna svara direkt om media mot förmodan skulle höra av sig så informerade jag i förväg Infostaben via Informationsdirektören om vad som komma skulle. Men den här gången hade nog till och med media genomskådat det hela som ett aprilskämt - tror jag åtminstone.

Jag gav bedömt lite för många pusselbitar i inlägget den här gången som pekade på att allt var "hittepå". Här är några av dessa:

- Konsultavtal enligt den så kallade "1-4 klausulen" finns givetvis inte- 1-4 skulle symbolisera 1 april.

- Att det gamla "Marinflyget" skulle återuppstå som organisation är nog tyvärr helt otänkbart. 

- Att legendariske ubåtsjägaren Göran Frisk vid 72 års ålder skulle bli chef är nog lite för bra för att vara sant.

- Sonaroperatörersträning på Marinmuseum enligt STANAG 0401 (0401 syftandes på 1 april).

- Finansiering genom att använda "miljöpengen" eller rättare sagt mässpengen som så länge jag vet har legat på 8 kronor per man och dag för personal mönstrad på fartyg. Den kommer man inte långt med. Det räcker nog knappt till en tankning.

- Anslagssparande på 1.4-anslaget (Syftades på 1 april).

- Hydrauloljan med det speciella M-numret M2015-150401. Klickade man på länken så hände något...

- Baseringen enligt den tidigare marinflygindelningen under beteckningarna 11e 12e och 13e helikoptern istället för helikopterdivisionen väckte nog också viss misstanke. 

Jag har medvetet inte publicerat några kommentarer förrän nu av uppenbara skäl. Kommentarerna bevisar att de flesta genomskådade det hela rätt snabbt, vilket även framkom av kommentarerna på Twitter. :-)

--------------------------

Åter till ordningen, och lite mer om sjöoperativ helikopter!

Bristen på tillgång av sjöoperativ helikopter kan dock inte nog understrykas. Operationen i Stockholms skärgård hösten 2014 gav i handen att många av våra tidigare förmågor har legat i malpåse i allt för många år, och att vissa förmågor helt har försvunnit.

Jag anser trots mitt aprilskämt, att idéen med att hyra in åtminstone Y70 samt 72 med flygförare inte är helt dum i väntan på Hkp 14. Det skulle i den bästa av världar ge oss begränsad luftburen ubåtsjaktförmåga här och nu, men framför allt att det skulle kunna bidraga till samverkan och taktikutveckling för fartygens del i väntan på Hkp 14. Problemet är att det förmodligen är omöjligt av en rad anledningar som ekonomi, regelverk, avtal, sekretess och en mängd annat administrativt. En sådan lösningen kan vi nog därför avskriva. 

Det skrevs och pratades som sagt mycket om bristen på sjöoperativa helikoptrar efter Operation Örnen.  Förvisso deltog, efter bästa förmåga, Hkp 15 som ett stöd åt spanande enheter, men det är ingen helikopter byggd för ubåtsjakt. 

Det har tidigare skrivits spaltmetrar om förseningen av Hkp 14 samt om det operativa misstaget att pensionera Hkp 4 innan dess efterträdare var levererad. Detta är tyvärr sanningar som vi idag får leva med. Den förlorade förmågan återtas inte snabbare genom att enbart konstatera vad som gjorts eller inte gjorts och hur dumt det var. Nu måste fokus vara framåt.

Det är nu viktigt att så fort som möjligt, med kraftsamlade resurser, ta emot Hkp 14F, utrustad för marina uppgifter, och att därefter utveckla dess förmågor. Systemet börjar levereras under 2015 och initialt handlar det om att testa och lära sig systemet för att kunna utbilda nya besättningar.

Då Hkp 14 som alla andra materielprojekt, passerar FMV innan leverans till försvarsmakten är det viktigt att FM ställer krav på FMV att tillsätta alla tillgängliga resurser för att snabba upp mottagande av systemet. Det handlar om att tillse att helikoptern bli operativ med ledningsystem, radar, FLIR, sonar, datalänk (8000) som gör att helikoptern kan kommunicera krypterat med fartyg samt integrering av undervattensvapen. Det sistnämnda är i dagsläget ytterst bekymmersamt då en ny torped inte kommer att levereras förrän efter 2020 och beställning av integrering på helikoptern som tidigare återfanns som projekt AA.3943401 i den öppna materielplanen från 2012 i den senare utgåvan är borta. Inte bra!

Försvarsmakten bör, om så inte redan sker, ställa högre krav på att FMV forcerar införandet av Hkp 14. Det är helt orimligt att en helikopter ska kunna bli så oerhört mycket försenad utan att någon inom FMV ställs till svars för vad som händer och framför allt vad som inte händer.

Under tiden FMV tar emot och provar Hkp 14F och successivt överlämnar dessa till Försvarsmakten är det viktigt att Flygvapnet bistår Marinen i mantrat ”Här och Nu!” som hörs överallt i Försvarsmakten just nu. Vad har flygvapnet att bidra med "här och nu"?

Flygvapnet disponerar idag ett antal Hkp 15 samt Hkp 14D som kan stödja marinen i uppgifter på den sjöoperativa arenan.

Hur man använder en Hkp 15 börjar bli relativt känt hos fartygsförbanden, en mindre plattform för ytövervakning och begränsade ubåtsjaktuppgifter. Den kan även landa på fartyg. De gråmålade Hkp 14 med beteckning ”D”, som sedan 2014 synts till i trakterna runt F 17 flygplats och Karlskrona örlogshamn är inte utrustad med den spaningsutrustning som version ”F” kommer att få, men kan delvis användas likt en HKP15, men med bättre uthållighet.

Kan marinen redan i år börja öva med Hkp 14D kommer man att ha hunnit putsa av en hel del grundläggande samverkansbehov när det åter blir dags att bedriva fri och bunden ubåtsjakt tillsammans. Fartygen kan börja använda Hkp 14D som plattform för att träna vissa ubåtsjaktmoment vilket ger helikopterbesättningarna nödvändig träning inför mer komplex träning med Hkp 14F. Detta är i dag redan fullt möjligt att genomföra, om tydliga krav på detta ställs av högre chef. Hur ser dessa krav ut idag?

Vilka krav ställer ÖB på MTCH och FTCH? Vilket stöd begär MTCH av FTCH? Vilka krav ställer FTCH på Helikopterflottiljen?

Det finns många dokument som i allmänna ordalag beskriver att ”den sjöoperativa förmågan med medeltung helikopter skall återtas”, men få pekande händer som ger en tydlig order på när, var, hur och med vilka medel!

Det har skrivits en hel del i media bl.a. om att hyra in ubåtsjakthelikoptrar från andra länder och att avbryta upphandlingen av Hkp 14 och påbörja en ny upphandling. Att hitta en leverantör för leasing av ubåtsjakthelikoptrar med spaningsutrustning och övriga system anpassade för svenska förhållande är ingen realistisk lösning. En ny upphandling skulle försena införandet ytterligare ett antal år och knappast vara ekonomiskt försvarbar.

Istället måste vi nu, med alla till buds stående medel, fokusera på att underlätta införandet av Hkp 14F och samtidig ställa krav på att visa effekt med de helikoptrar som redan levererats.

Förmågeuppbyggnad måste som sagt ske "Här och nu"!

Ubåtsjaktförmåga här och nu!

Vissa dagar är bättre än andra. I dag kom ett mycket glädjande besked! Svensk ubåtsjaktförmåga kommer enligt en säker källa temporärt att förstärkas upp med tre gamla trotjänare med syfte att fylla förmågeglappet fram till dess att Hkp 14 blir operativ.

Efter höstens ubåtskränkning har det varit en omfattande diskussion rörande avsaknaden av luftburen ubåtsjaktförmåga med helikopter. Som bekant är Hkp 14 försenad och det är oklart när den är fullt ut operativ med ledningssystem, sensorer och vapen. Detta har inneburit ett förmågeglapp eftersom föregångaren Hkp 4 avvecklades innan efterträdaren var operativ.

Men nu har en arbetsgrupp jobbat hårt med att sedan oktober förra året hitta en temporär lösning. Strax efter midnatt fick jag ett mail med den goda nyheten att det nu står klart att Marinen kommer att hyra in tre avvecklade Hkp 4 som i dag står på två olika museer genom ett nytecknat leasingavtal. 

Det handlar om helikoptrarna Y64 som står på Flygvapenmuseum i Linköping samt Y70 och Y72 som står på Aeroseum i Göteborg. Helikoptrarna är vidmakthållna i samma skick som när de skänktes från Försvarsmakten. Övriga helikoptrar av typen är sålda till Columbia Helicopters. Museerna har genomfört regelbundet underhåll och motorkörningar med jämna mellanrum för att tillse att de har hållits i luftvärdigt skick. Filmklippet här nedan är från en motorkörning vid Aeroseum den 8 maj förra året. Då trodde nog ingen att helikoptern skulle återinsättas i aktiv tjänst.

Visst får man en tår i ögat. /NOR
Posted by Yngve Blå on den 8 maj 2014

För att inte belasta personalen på 3. helikopterskvadronen i Kallinge, som i dagsläget flyger in sig på den kompetenta och efterlängtade efterträdaren Hkp 14,  så kommer man att ta in pensionerade ubåtsjägare (flygförare, spanare, sonaroperatörer och tekniker) på konsultavtal enligt den så kallade "1-4 klausulen" enligt flygföraravtalet ALFF. Ubåtsjaktkonsulterna kommer att samlas inom en fristående enhet man valt att kalla för "Marinflyget". Chef för Marinflyget (CM) sägs bli en tidigare kommendör vid namn Göran Frisk. Detta har jag dock ej lyckats få bekräftat.

Sonaroperatörerna har sedan ett antal veckor genomfört operatörsträning på den materiel som finns hos Marinmuseum i Karlskrona. Där finns en komplett Hydrofon 204 inklusive operatörsstol. Utbildningen genomförs enligt STANAG 0401 (Standard Nato Agreement).

För att finansiera detta så har man nyttjat den buffert som byggts upp genom de hemtagningseffekter man gjort inom Marinen sedan några år tillbaka då man drog in den så kallade "miljöpengen" som tidigare gick till mässarna på Marinens fartyg. Detta har i praktiken hanterats genom ett medgivande av utökat anslagssparande på 1.4-anslaget.

All lös materiel för driftsättning av helikoptrarna har även den förvarats väl på Aeroseum och på Flygvapenmuseum. Det enda problemet har tydligen varit att få tag på en särskild hydraulolja (av typen ATF typ D med M-nummer M2015-150401) som enbart har använts till Hkp 4, men den ska enligt uppgifter finnas på centrallagret i Arboga där den tack och lov ännu inte har hunnit utgallrats.

Baseringen av de återinsatta helikoptrarna är enligt uppgift inte spikad, men ett alternativ som har diskuterats i projektgruppen ska vara att det baseras en helikopter vardera på Berga, Säve och Kallinge under beteckningarna 11e 12e och 13e helikoptern.

Välkommen tillbaka du kamouflagemålade helikopter, må du fortfarande ha sting i pinget!

Y 64 utanför Flygvapenmuseum

Y70 på Säve inför motorkörning i Aeroseum regi

Y72 i berghangaren på Aeroseum