 |
| Foto: FM / Tredje Sjöstridsflottiljen |
Intervjuerna med Försvarsmaktens högre chefer fortsätter. Den här gången kan Skipper exklusivt publicera en längre intervju med en ytterligare en av marinens förbandschefer, nämligen chefen för tredje sjöstridsflottiljen i Karlskrona - Kommendör Magnus Jönsson. Magnus är i likhet med tidigare chefer som intervjuats mycket öppenhjärtig och rak i sina svar vilket förhoppningsvis gör det till extra intressant läsning. Länkar till tidigare intervjuer finns längst ner i detta inlägg / Skipper
------------------------------------------------------------------------
Magnus, du har varit förbandschef under drygt ett år sedan du tillträdde befattningen den 1 januari 2012. Hur har ditt första år som förbandschef varit? Har befattningen och tjänsten motsvarat den bild du hade förväntat dig?
Både ja och nej. Jag visste ju att jag skulle komma att tvingas tillbringa mycket av min tid på resande fot – främst för att delta i centralt påkallade möten och genomgångar. Jag har ju sett hur mina företrädare har haft det. Trots det hade (och har) jag ett antal förväntningar som jag hoppas kunna gå i mål med. Jag visste att mitt fokus som förbandschef skulle tvingas ligga långt fram i tiden samtidigt som jag tycker det är viktigt att vi på förbandsnivån kan koncentrera oss på här-och-nuet. Där har vi en del att ta tag i då det genom den allmänna debatten, inte minst på nätet, är en total fokus på framtiden.
Under 2012 upplevde jag att jag endast till del kunde koncentrera mig på förbandet och dess verksamhet. Detta berodde sannolikt på ett antal olika anledningar; jag var ny på jobbet, vi var mitt inne i omstruktureringen, förbandschefsutbildning, m.m. I år ser situationen bättre ut och jag har i större omfattning kunnat vara där jag borde vara; på förbandet.
Du har ju själv en lång bakgrund i olika befattningar vid det förband som du nu är chef för. Är detta enbart en fördel, eller kan det i vissa fall även vara en nackdel?
Det är riktigt, jag tillhör dem som gått ”den långa vägen” på 3:e. Jag började här som ung fänrik 1988 som NS på patrullbåten HMS Vidar. Sedan har jag hoppat mellan patrullbåts- och korvettdivisionerna varvat med utbildningar och stabsbefattningar. Det tror jag är bra då det ger mig en stabil grund att stå på. Jag känner förbandet och därmed även dess styrkor och svagheter. Det ger mig en möjlighet att internt fokusera på rätt frågor utan att jag behöver en lång startsträcka för att förstå var vi står just nu. Men det är samtidigt en utmaning då jag förväntas, och förväntar av mig själv, redan veta allt som behöver vetas om förbandet. Så är det naturligtvis inte. Dels har jag varit borta från 3:e ett antal år och dels så har jag inte tidigare haft full insyn i allt vad flottiljchefen dagligen sysslar med.
Det är också en svaghet med en uppenbar risk att bli hemmablind. Jag är fullständigt övertygad om att det är direkt olämpligt att inte ha någon erfarenhet från central ledning om man skall vara förbandschef. Man måste helt enkelt ha förståelse för hur HKV fungerar.
Om vi börjar diskutera på ett övergripande plan, närmare bestämt på den politiska nivån. Försvarsdebatten har sedan årsskiftet, eller egentligen sedan Almedalen förra året, gått för högtryck. Regeringen med Moderaterna i spetsen anklagas av i stort sett alla debattörer och övriga partier för att skönmåla läget i Försvarsmakten och att försöka göra sken av att allt är bra. Många debattörer och skribenter anser att just detta är ett stort problem. Är det här ett problem för Försvarsmakten enligt dig?
Jag tänker inte här och nu ge mig in i en politisk debatt, men jag följer ju givetvis den allmänna debatten och måste ju erkänna att jag tidvis blir lite frågande till hur vitt skilda uppfattningarna verkar vara. Vad detta beror på överlåter jag till andra att bedöma. Sakfrågan är ju inte heller helt enkel. Det hela grundar sig ju i vad IO14 är, och vad vi kan uppnå med den organisationen. Här kan vi nog hitta grundbulten till den uppkomna situationen. Redan 2009 kunde FM å ena sidan konstatera att det skulle vara möjligt att få till en ny organisation OM vissa presenterade förutsättningar kunde uppfyllas.(T.ex. förändringar i grund-organisationen) Det blev nobben på de viktigaste av de förutsättningarna! Å andra sidan så har vi nog själva hittat på lite egna nya idéer längs vägen som inte fanns med från början. (T.ex. uppsättandet av nya krigsförband, vilka förvisso har godkänts efterhand). Det olyckliga i sammanhanget är väl att det ger en bild av den svenska försvars- och säkerhetspolitiken som inte är särskilt bra.
Ja, så är det onekligen. Kopplat till detta så har ju vår ÖB Sverker Göranson vid ett flertal tillfällen varit mycket tydlig och förklarat för våra politiker det prekära ekonomiska läge Försvarsmakten står inför. Förtroendet för ÖB inom Försvarsmakten har ökat avsevärt sedan dess, även om det är hans jobb att just förklara läget för politiska nivån. Ser du en skillnad mot tidigare år och tidigare överbefälhavare avseende tydligheten i kommunikationen mot uppdragsgivaren?
Ja, jag upplever att det är en skillnad idag gentemot hur det har sett ut de senaste åren. Men samtidigt tror jag att förutsättningarna har förändrats ganska rejält under samma period. Dels förs den allmänna debatten på ett helt annat sätt och i helt andra medier än tidigare, dels så upplever jag att svårigheten för ÖB att få ihop utmaningen att balansera uppgift och tilldelade resurser blivit svårare och sist men inte minst så är min uppfattning att återtagandet efter den strategiska time-outen kräver en ökad tydlighet från ÖB:s sida då både själva återtagandet men även strävan att bibehålla uppnådd förmåga ställer betydligt högre krav på såväl personal som verksamhet och tillgänglig materiel.
En viktig "spelare" i det du nämner här ovan är den pågående försvarsberedningen under ledning av moderaten Cecilia Widegren. Försvarsberedningen är just nu i full gång med sitt arbete att göra en omvärldsanalys som skall presenteras i sommar. Därefter ska beredningen fortsätta med att ta fram ett underlag för ett nytt försvarsbeslut som skall tas under 2015. Har du några tankar runt detta och försvarsberedningens arbete kopplat till ett marint perspektiv?
Nästa försvarsbeslut blir givetvis mycket viktigt för hela FM och den framtida utvecklingen, men jag tror att det blir av vital vikt för Marinen. I skrivande stund ser ju framtidsutsikterna för en marin utveckling inte särskilt ljusa ut. Med tanke på utvecklings- och anskaffningstider avseende ny materiel, måste man redan nu fatta strategiskt viktiga beslut som påverkar förbandens förmågor efter 2020. Vi har redan idag förhållandevis gammal materiel och den måste omsättas till stor del strax efter 2020. Med andra ord kommer nästa försvarsbeslut innebära ett strategiskt vägval avseende den marina förmågan i framtiden. Jag vill ju givetvis gärna tro att man inser behovet av de marina förmågorna och att man därför vidtar åtgärder för att dessa skall kunna innehållas även i framtiden.
Kopplat till den framtida Försvarsmakten är så är som du beskriver här ovan så är försvarsanslaget helt vitalt för att kunna realisera framtidens försvarsmakt. Som vi alla könner till så erhöll Försvarsmakten av försvarsdepartementet i höstas ett uppdraget formulerat i regeringsbeslut 7 där man skulle svara på en mängd frågor på mycket kort tid rörande den långsiktiga ekonomin. ÖB har i senare intervjuer sagt att det var en starkt bidragande orsak till hans sjukskrivning. Hade du och ditt förband någon uppgift i samband med detta arbete?
Förbandets uppgift var primärt av perifer art. Huvuddelen av arbetet med att ta fram underlag till FM svar på uppdraget från Fö utfördes av Högkvarterets olika delar. Men över tiden var vi med och stödde HKV med smärre detaljuppgifter.
Förstod ni förbandschefer hur illa ställt det var med ÖB, fick ni någon information om detta vid ÖB:s chefsmöten?
Jag personligen hade ingen information tillgänglig om hur det var ställt med ÖB. Frågan är om han ens själv visste hur illa det var.
Turerna runt ÖB och Försvarsmakten har ju kommenterats flitigt på många ställen. Följer du aktivt försvarsdebatten i media och på bloggar?
Det där går lite upp och ner. Tillgänglig tid medger inte alltid att jag följer debatten i den omfattning jag egentligen skulle vilja. Jag försöker följa de mest frekventa bloggarna såsom din egen, Marinbloggen, WW mfl. Jag har dessutom, efter långt om länge, skaffat mig ett Twitterkonto vilket ju ger en del flashinformation. Däremot är jag dålig på att själv delta i debatten. Det har blivit ett par enklare Twitterinlägg, men att vara så engagerad att jag ger min in på att skriva egna blogginlägg – det räcker helt enkelt inte tiden till för.
Om vi lämnar de övergripande rörande Försvarsmakten i sin helhet och försvarsdebatten, och i stället går tillbaka till ditt eget förband 3. Sjöstridsflottiljen. Hur är läget i stort just nu?
Generellt är läget vid förbandet mycket gott, men det märks tydligt att vi är mitt inne i en ganska stor förändring. Förändringen är stor såtillvida att vi just nu genomför en rejäl generationsväxling på fartygssidan. Främst märks detta i övergången till Visbykorvetter, men det är ju inte den enda förändringen på fartygssidan. Vi har ganska nyligen tagit leverans av moderniserade minröjningsfartyg av Kosterklass, HMS Sturkö skall genomgå en större ombyggnad med start nästa år samtidigt som minröjningsfartygen skall genomföra en generalöversyn. Parallellt med detta planerar vi för en avveckling av HMS Stockholm och HMS Malmö samt våra bevakningsbåtar för att istället, inom några år, ta leverans av två Göteborgskorvetter i olika konfigurationer.
Som lök på laxen sker en stor förändring på personalsidan med inrättande av ett tvåbefälssystem samtidigt som vi avskaffat värnplikten. Vi är ganska vana vid att leva med ständiga förändringar, men just nu känns det som om vi är och naggar i kanten av vad som personalen mäktar med. Fokus hos oss just nu är att komma i bås med det nya så fort som möjligt så att vi kan koncentrera oss på kärnverksamheten. Fokus är alltså att vi skall vara det ständigt insatsberedda förband vi har uppgift att vara. Vi har en bit kvar innan vi är där fullt ut, men min övertygelse är att vi är på väg i rätt riktning.
Om du måste lyfta fram flottiljen största problem just nu (vi undviker ordet utmaning när vi egentligen menar problem) respektive det mest positiva, vad skulle du lyfta fram då?
Vakansläget! Och det problemet är egentligen tudelat. För det första har jag ett antal ”riktiga” vakanser. Det vill säga att jag har befattningar som det idag inte finns något namn till. Problemet med dessa är att det inte går att fylla dessa luckor med nyutexaminerad personal. Det handlar om erfarna besättningsmedlemmar på bl.a. tjänstegrenschefsnivå. Den andra delen av problemet är alla de bemanningsuppdrag där jag tvingas bemanna andra delar av Försvarsmakten med personal som jag inte får ersätta. Det innebär ju att jag i det stående insatsförbandet, som i den bästa av världar skulle varit fullbemannat, tvinga leva med ständiga luckor. Jag har ju inga reserver eller T-förband att ta av.
Det kan tyckas petitess-aktigt att gnälla över några få luckor i en fartygsbesättning, men varje individ har flera uppgifter ombord. En sjöman kan till exempel ha till uppgift att vara såväl motormekaniker som FRB-förare och kulspruteskytt. Om han försvinner blir bristen i fartygets förmåga uppenbar. Det kan i värsta fall innebära att en enskild vakans omöjliggör losskastning.
Ja, vakansläget är onekligen stort i hela Marinen. Men trots vakansproblemen har du lyckats bemanna upp det största fartyget i din flottilj. Du har nyligen sänt iväg insatsstyrkan ME-03 som med HMS Carlskrona som nu är på plats och löser uppgift i Indiska Oceanen och Adenviken. Hur har vägen framåt varit rörande att sätta upp styrkan ytterligare en gång? Har allt gått enligt plan?
Ja det tycker jag att det i stort sett har gjort. Detta är ju den tredje gången vi deltar i Operation Atalanta. Givetvis finns det förbättringspotential avseende enskilda frågeställningar. Eftersom förbandet är sammansatt av ett antal olika delar från flera andra förband i Försvarsmakten så finns det många olika synpunkter att ta hänsyn till. I den bästa av världar hade HMS Carlskrona varit klar att skicka iväg i sin dagliga konfiguration, men så är det ju givetvis inte. För det första är ju fartyget i vanliga fall utrustat och bemannat som stödfartyg. Det är ju inte i den rollen hon skickas iväg vilket innebär att vi måste se över vilken materiel och vilka personella förmågor som måste tillföras för att hon skall kunna verka i rollen som OPV.
Det är en grannlaga uppgift som tar mycket kraft och tid i anspråk. När väl detta är klart skall besättningen samövas med rätt utrustning och med hela besättningen samlad. Det kunde vi inte göra förrän i ett mycket sent skede. Men trots allt var det en mycket kompetent besättning som inledde verksamheten på plats utanför Somalia i början på april. Rapporterna där nere ifrån talar ju om samma sak!
Vad har du som förbandschef för uppgift kopplat till ME-03 nu när förbandet är insatt och således överlämnat till insatsstaben?
Fartyget är ju idag ”TOA:t” (överlämnat) under EU befäl, vilket innebär att jag inte har några uppgifter alls kopplat till vad fartyget gör inom operationen. Däremot har jag ju ett fortsatt ansvar avseende vissa personalfrågor. Det vi idag arbetar med är planer för avveckling och hemkomstverksamhet, men även planering kring den "leave" besättningen skall ha och därtill kopplad personaltillförsel under leave-perioden.
Något helt annat nu. En sak man ofta hör från den gamla stammen av ytattackpersonal vid systerflottiljen i Stockholm är att många upplever att förbandet fortfarande präglas av att primärt vara en minröjningsflottilj. Tror du att minröjningspersonalen på ditt förband upplever samma sak fast omvänt?
Jag kan inte säga att jag har upplevt det som något problem på flottiljen. Visst är det så att det slängs ut pikar då och nu, men det är alltid med glimten i ögat. Jag tror att den integrering vi har gjort här i samband med bemanning av Visby-korvetterna har varit starkt bidragande till att vi nu till stora delar är en sjöstridsflottilj. Men vi har även roterat personal mellan de äldre korvetterna och minjaktfartygen i förhållandevis stor omfattning.
Kopplat till ovanstående. Anser du att vi valt rätt väg att gå med inrättandet av sjöstridsflottiljer, och framför allt, hur ser du på framtiden? Tror du att vi kommer att bibehålla nuvarande organisationsstruktur under överskådlig tid? Det har ju tidigare talats om att slå ihop flottans förband till en enda eskader motsv. med basering på två platser?
Med tanke på det stålbad vi i Marinen genomgick i samband med FB04 tror jag att det var den enda möjliga vägen att gå. Alternativet hade varit att bibehålla en ytstridsflottilj och en minröjningsflottilj. Den geografiska uppdelningen mellan syd och ost hade då tvingat fram en lösning som hade varit mer eller mindre katastrofal. Antingen hade det varit nödvändigt att placera den ena flottiljen i Karlskrona och den andra på Berga eller också att dela upp bägge flottiljerna på två ställen. Det första var ju i princip det som hände med ubåtsflottiljen och där lider man fortfarande rejält av de konsekvenser som uppstod då. Den andra lösningen har vi också provat på, om än bara på divisionsnivå, och har då kunnat konstatera att det inte fungerade så särskilt bra. Kontentan av detta är ju då solklar- jag anser att vi behöver ha såväl ytstrids- som minröjningsförmåga både här i Karlskrona och på Berga över tiden.
Huruvida det är lämpligt att slå ihop båda flottiljerna till en eskader kan man ju diskutera för- och nackdelar. Här är det också viktigt att ta med i diskussionen huruvida vi pratar om basorganisation eller insatsorganisation. Tittar vi på våra grannländer Norge och Danmark så finns ju där en Norwegian respektive Danish Task Group. Jag anser att det finns stora fördelar med att vara organiserade i en s.k. ”Type Organisation” ur ett produktionshänseende och här är nuvarande flottilj och divisionsstruktur sannolikt mest lämplig, men jag kan också se att en s.k. ”Task Organisation” eller ”Warfare Organisation” kan vara bäst lämpad för insatsuppgifter och här kan jag se fördelar med en eskaderlösning, eller vad man nu väljer att kalla den. Detta behöver, enligt min uppfattning, noga analyseras och tills vidare förordar jag att nuvarande struktur bibehålls.
När vi ändå är inne på organisation. Divisionsstaberna vid ditt förband har vad vi förstått växt efter omstruktureringen. Varför har man valt den vägen, och har ni hittat en bra arbetsordning för att optimera arbetet vid förbandet?
Det där är en fråga jag ofta får höra. Visst; det är ett oomkullrunkeligt faktum att divisionsstaberna har vuxit de senaste åren, men det är från ett minimalt utgångsläge. Storleken på staberna har dessutom varierat över åren. För inte så länge sedan var de av ungefär samma storlek som nu, för att under några år successivt minska till att i stort sett vara helt borta några år. När jag var divisionschef på korvettdivisionen bestod ”staben” av mig själv och en adjutant. Det var ingen fungerande ledningsresurs utom i mycket begränsad omfattning.
Idag ser vi över HUR vi ska leda marinen – från MTCH och hela vägen ut till enskilt fartyg. Det innebär att vi kontinuerligt ser över storlek, struktur och kompetens på de olika ledningsnivåerna. Jag är övertygad om att vi inom en snar framtid har satt ner foten hur detta skall ske, men om det innebär att staber på olika nivåer kommer se likadana ut som idag vill jag låta vara osagt.
En annan anledning till utökningen är att det ger oss en möjlighet att avdela personal till bemanningsuppdrag utan att behöva nagga på besättningarna. Om vi sedan behöver kalla tillbaka personalen beroende på ett försämrat hotläge eller av annan orsak är startsträckan kortare för att komma igång med stabsarbete än vad det skulle vara att behöva bygga ihop en fullt fungerande fartygsbesättning.
Det finns uppgifter som gör gällande att PTK verksamheten som i dag är organiserad under ditt förband skall flyttas över till SSS från årsskiftet. Man kan i detta beslut se en renodling av förbandet till ett insatsförband när denna PROD-del flyttas. Är det en korrekt iakttagelse?
Ja det är korrekt! Vi arbetar just nu utefter en inriktning att PTK organisatoriskt skall överföras till Sjöstridsskolan. Det finns som i alla andra frågor fördelar såväl som nackdelar med detta. Utan att gå in på alla detaljer så ser jag fördelen med att mitt förband ytterligare renodlas till att bli ett rent insatsförband då PTK har varit den stora basorg-delen av flottiljen.
De övergripande skälen till att omorganisationen sker är sannolikt att man på det sättet koncentrerar utvecklingsfrågor till en plats utanför HKV. På SSS finns ju redan tidigare det som kallas för FunkE och som huvudsakligen sysslar med utvecklingsfrågor. En annan anledning är att PTK utvecklas mot en övergripande marin utvecklingsenhet med ansvar för all provtursverksamhet i Marinen. De senaste har ju fokus legat på Visbyprojektet, men redan från årsskiftet 12/13 så har amfibieuppgifterna tillförts vilket inneburit att jag idag har fyra medarbetare på Berga som sysslar med dessa frågor. Allteftersom nya projekt rullar igång så kommer dessa att hamna under en hatt.
Ett känt problem är att personalhanteringen genom införandet av PRIO trycks nedåt till den första linjens chefer. Detta har på många förband inneburit att chefer inte har tid för sin huvudtjänst i den omfattning man vill. Ser läget likadant ut vid ditt förband?
Jag är övertygad om att det ser likadant ut i hela Försvarsmakten. Man kan tycka vad man vill om PRIO – det har man även gjort om alla andra införanden av nya stödsystem. Palasso skulle aldrig fungera minns jag att det hette. Jag är övertygad om att vi som organisation kommer lära oss hantera PRIO på ett tillräckligt fungerande sätt framöver. Då gäller det att kunna acceptera att alla inledande styrningar kanske inte var så bra utan att de överses och man successivt kommer fram till en bättre lösning. I min värld är det kärnverksamhet man skall syssla med längst ut på linan och inte administration, men med det sagt så tror jag inte att vi någonsin kommer att komma bort från det helt och hållet. Däremot är jag övertygad om att vi som alltid kommer finna en tillräckligt bra medelväg. Så gör vi väl alltid här i mellanmjölkens land.
Mellanmjölkens land, en mycket bra beskrivning av mycket som sker... Åter till personalfrågan som kanske är något av de viktigare ämnena att diskutera. Finns det något annat du vill lyfta fram kopplat till just personalfrågor?
Vakansläget är bekymmersamt. Jag utvecklar ju det lite som svar på en annan fråga här, så jag går inte in på det mer i detalj. Men jag kan ju tycka att Försvarsmakten som helhet fokuserar lite för enkelriktat mot några specifika personalproblem av vilka jag inte delar samtliga.
Det är ett nästan totalt fokus på svårigheterna att rekrytera GSS/T. Det är givetvis allvarligt att det är så svårt, men för oss på de sjögående förbanden är detta ett icke-problem eftersom vi i stort sett helt saknar denna kategori. De utmaningar vi har drunknar i hela-försvarsmakts-problematiken. Detsamma gäller det uppmärksammade problemet med GSS-avhopp. Visst, procentuellt har vi också haft relativt stora avgångar, men merparten av de som har slutat har gjort det för att istället påbörja vidareutbildning mot, främst, specialistofficersyrket – Det är ju istället positivt.
Vi upplever idag inget problem att rekrytera GSS. Rekryteringen till de olika officerslinjerna klarar vi också ganska bra, men vi kommer hamna i en rejäl utmaning då Marinen inom kort kommer ”drabbas” av stora pensionsavgångar, vilket innebär att vi måste öka rekryteringen ganska rejält för att kunna försörja främst MarinB och SSS med kompetens.
Hur har införandet av tvåbefälssystemet (OF/SO) diskuterats och hanterats på ditt förband? Många officerare i Försvarsmakten är oroliga för att tvingas till att bli specialistofficer mot sin vilja, samtidigt som andra ser det som en möjlighet. Hur har ni hanterat den förstnämnda frågan?
Hela frågan om införande av ett tvåbefälssystem måste ses i sitt sammanhang. Det kommer ta väldigt lång tid innan vi helt och hållet har svängt in i det nya systemet. Jag kan se fördelar med att vi i dag hanterar övergången (avseende omgalonering) på frivillig basis till skillnad från hur vi gjorde förra gången 1983. Fördelen med att göra som vi gjorde den gången är att då blir övergången konkret och inte utdragen i tid. Samtidigt ska vi ha i åtanke att det fortfarande, 30 år senare, fortfarande tjänstgör många officerare som är inskolade i det system vi då hade. Vad vill jag ha sagt med det då? Den frivilliga övergången vi har valt idag kommer innebära att övergångsprocessen kommer pågå under väldigt lång tid – vilket jag kan se som negativt.
I sammanhanget är det av viktigt att vi tar hand om de kollegor som hamnar på en befattning som inte motsvarar vad individen själv har avsett med sitt yrkesval. Här är det viktigt att vi coachar dessa, vilket till syvende och sist är ett chefsansvar.
Angående tvåbefälssystemet och specialistofficerare. Vi skrev för en tid sedan ett inlägg på bloggen om att de marina förbanden hanterat befordringen av SO på väldigt olika sätt, där till exempel ditt förband inte har utnämnt en enda individ från SOU till OR7 ännu medan andra utnämnt en större mängd. Sakfrågan kvarstår, hur kommer det sig att det inte finns en enad syn på detta inom Försvarsmakten och Marinen? Man skulle kunna påstå att hanteringen av just den frågan får underkänt. Hur ser du på detta?
Att det inte finns en esnad syn på hur detta ska gå till håller jag med om och kan bara beklaga att det är så. Det känns lite som att vi rusade in i det nya utan att ha alla förutsättningar klara vilket ju givetvis är IG. Vi på 3.sjöstriflj har valt att skynda långsamt just i syfte att invänta OR-projektets slutsatser och därpå kommande styrningar. Dessa har nu stadfästs på ett så pass konkret sätt att vi idag kan påbörja övergången på ett mer ordnat sätt utan att riskera att hamna i situationer som i efterhand visar sig ha varit olämpliga.
Vi har nu efter årsskiftet inlett invalidering av personal med därpå inplacering i högre OR-grader än OR6. Jag anser att vi gjorde ett klokt val som väntade tills förutsättningarna klarnade.
Däremot är det fortfarande oklart vad förbandets OR9 skall ha för arbetsuppgifter. Detta måste ensas inom Marinen innan vi kan påbörja rekrytering. Här pågår ett arbete som innebär att vi dagsläget bedömer att rekryteringen kan inledas efter sommaren.
Mycket intressant! Kopplat till detta så har införandet av GSS fått mycket kritik för att det inte var helt genomtänkt, och att det gick alldeles för fort. Ladorna med personal från värnpliktssystemet börjar nu sina. Hur ser du på rekryteringen av GSS till de marina förbanden i framtiden, kommer det att bli ett problem, eller är det redan ett problem?
Vi har så här långt inte haft några problem att rekrytera sjömän till flottiljen. Antalet ansökningar överstiger behovet. Det är inte heller så att vi bara anställer före detta värnpliktiga. Det ”magasinet” är tomt nu. Vi har ju haft anställda sjömän på förbandet ganska många år nu.
Jag tycker att det är olyckligt att det hela tiden framställs som att Försvarsmakten har svårt att rekrytera GSS. Det olyckliga är att det framställs som ett generellt problem. Vi har svårt att ta till oss problemet inte minst vad gäller GSS/T – vi har inga av den kategorin på 3:e! Att dra hela Försvarsmakten över en kam blir sällan bra. Så länge vi kan erbjuda ”ett omväxlande arbete i skärgårdsmiljö” med en mix av övningar och skarp verksamhet (inte nödvändigtvis internationellt), med mycket tid till sjöss, tror jag inte att rekrytering av sjömän kommer vara ett problem.
Har ditt förband stora avgångar i kategorin GSS, och i så fall, vad gör ni för att försöka minska avgångarna?
Visst, vi har avgångar, och procentuellt har de legat i ungefär samma omfattning som övriga Försvarsmakten. Det som, åtminstone hittills, har varit annorlunda är att den stora merparten av de som slutar som GSS har gjort det för att istället påbörja en specialistofficersutbildning. Det tycker jag är mycket bra och det är därför ingenting som jag försöker motverka. Det innebär ju att vi blir tvungna att hela tiden fylla på med ”nya” sjömän, men än så länge har det inte menligt påverkat vår förmåga i respektive besättning.
Rekrytering är alltid ett ämne som diskuteras. Vad tycker du om Försvarsmaktens centrala rekryteringskampanjer? Senaste kampanjen ”Vad håller du på med?” som exempel?
Det är nog tyvärr så att jag måste inse att jag inte riktigt hänger med hur den yngre generationen tänker. För mig personligen var den senaste kampanjen väldigt märklig. Jag har svårt att se, att det är folk som sitter med huvudet i en gummiboll eller tejpar upp sig själv på väggen med silvertape, är de vi behöver i FM. Fast å andra sidan kan jag ju bara konstatera att den målgrupp som kampanjen främst riktar sig till – 18-20 åringarna – uppskattade den betydligt mer än vad den äldre generationen gjorde.
Du är nog inte ensam om att känna att du inte riktigt hänger med i tankegångarna där...
Vi ska nu övergå till att diskutera materielfrågor, ett annat ämne som engagerar många. Du har nu tagit mot den första operativa Visbykorvetten med alla förmågor implementerade. Det tog över 12 år från sjösättningen av första fartyget till dess att du som förbandschef kunde börja nyttja fartyget operativt. Kommentarer på detta?
Man kan – och kommer med allra största sannolikhet – skriva hela avhandlingar och böcker om Visbyprojektet som sådant. Jag kommer inte göra det här och nu, men synpunkter har jag givetvis. Jag var närvarande, som ung örlogskapten, när HMS Visby sjösattes. Ingen kunde väl då ana att hon inte skulle levereras förrän 12 år senare. Som jämförelse kan man ju ta linjeskeppet Stockholm som tog 24 år och linjeskeppet Skandinavien som tog 35 år att färdigställa. Även dessa fartyg modifierades en hel del under tiden från kölsträckning till leverans.
Nu äntligen har vi tagit leverans av det första fartyget i version 5. Det blir ett rejält förmågelyft för sjöstridskrafterna. Vad som nu gäller i närtid är att vi måste implementera fartygstypen i vår dagliga verksamhet. Hur skall de utnyttjas? Vad kan de de facto lösa för uppgifter? Hur skall taktik och stridsteknik anpassas? m.m. m.m.
Tyvärr är det ju inte riktigt det fartyg som ursprungligen planerades som nu levereras – ej heller är numerären så stor som man kunde önska. Men om man jämför med de system som Visbykorvetterna ersätter och/eller kompletterar så är förmågelyftet mycket stort. Visst helikopterförmågan blev aldrig vad det var tänkt från början, men med givna förutsättningar är den tillräckligt bra, framförallt när helikoptersystemet blir sjöoperativt på riktigt. Vad värre är så saknas ju Lv-robot. Men! Då måste man ha i åtanke att det inte alls är så illa som många belackare vill göra gällande. Man uppnår aldrig samma förmåga med ett eldrörsbaserat luftvärn som med ett baserat på lv-robot, men det vi har är top-of-the-line. Så bilden av att fartygen är helt värnlösa är missvisande. Precis som både du och andra framfört i debatten så är vi något bakbundna av sekretess, men så mycket kan jag säga; Vi litar på det system vi har , men med ett tillfört lv-robotsystem skulle förmågan drastiskt öka.
Din beskrivning av luftförsvarsförågan på Visbykorvetterna är kanske en av de bättre och mest nyanserade jag läst. Glädjande! Något annat som diskuterats runt just Visbykorvetterna är ubåtsjaktsystemet. Nu måste även hela ubåtsjaktsystemet HYDRA omsättas då det enligt FMV har nått ”end of life”, något som i sammanhanget får ses som mindre lyckat mht att två av fem fartyg precis levererats i version 5. Hur påverkar detta förbandsproduktionen bär fartygen måste in på varv ytterligare en gång i en nära framtid för att byggas om?
Min uppfattning är att detta inte kommer påverka förbandsproduktionen över huvud taget. Att system faller för åldersstrecket är inget onormalt och med tanke på leveranstiden så är det kanske inte fullt så uppseendeväckande. Att det sedan är olyckligt att det blir så, kan väl vem som helst skriva under på.
Den plan vi idag arbetar utifrån innebär att de fartyg som ännu ej levererats står först i kön för omsättning. Redan levererade fartyg erhåller ny utrustning i samband med kommande översyner. Helt enligt rutin.
Det låter med andra ord som det finns en bra plan för omsättningen av HYDRA. Vi fortsätter med materielfrågorna. MI och C PROD M har tidigare presenterat en alternativ materielplan för Marinen som blev ratad på högre nivå. Den alternativa planen innebar i korthet att allt krut skulle läggas på att bygga två nya fregatter istället för att vidmakthålla och modifiera befintliga fartyg. Var detta förankrat inom den marina chefskretsen?
Ja, det var helt förankrat i chefskretsen innan förändringsförslaget presenterades. Däremot håller jag inte alls med dig i din mycket förenklade bild av vad förslaget egentligen gick ut på. Det handlade om betydligt mycket mer än så. Och begreppet fregatt är ditt eget. Tyvärr ger du en bild som inte stämmer med verkligheten, men jag går inte in på detaljerna här och nu – de finns beskrivna på andra ställen.
Ja, beskrivningen är förenklad och begreppet fregatt är i sammanhanget en egen slutsats. Men om vi ändå utvecklar det hela. Om man lägger samman ett antal pusselbitar i form av redovisningen vid KÖMS seminarium den 2 oktober, Försvarsmaktens öppna materielplan där antalet nya ytstridsfartyg är två till en prognostiserad summa om max 4,9 mdr kronor. Man vill kunna basera helikopter samt bestycka med lvrb. Vi vet även att man primärt vill titta på befintliga koncept som dessutom är möjliga att utrusta modulärt med ”GFE”. Detta sammantaget ger vid hand att exempelvis SIGMA (light frigate/heavy corvette) är ett av få befintliga koncept som skulle passa in i mallen, där av användandet av begreppet fregatt (Skippers bedömning).
Angående en föreslagen tidigareläggning av ett sådant projekt så var väl den uttalade konsekvensen av detta att inte genomföra planerad HTM av Gävle/Sundsvall m.m. utan enbart genomföra livsuppehållande åtgärder för att tidigare kunna frigöra ekonomiska medel till nya ytstridsfartyg. Anser du att det är en bättre analys av dåvarande läge?
Ja den analysen känns bättre och för att börja med det sista så är det helt rätt uppfattat. Den planerade ekonomin för den ombyggnaden skulle föras över på nya fartyg istället. Huruvida de nya fartygen skulle kallas fregatt, OPV eller rätt och slätt patrullfartyg är väl i skrivande stund en ickefråga då det inte är en aktuell väg att gå. Jag anser att det är bättre att använda uttrycket ”Nästa generations ytstridsfartyg” för då har vi inte bundit upp oss åt en viss fartygstyp – befintlig eller tilltänkt. Det ger oss åtminstone en mental möjlighet att välja väg när väl analysarbetet är färdigt.
Ja, det är nog klokt. Men om vi för en stund tillåter oss själva att fundera högt, och även lägger på inriktningsbeslutet från 2009 där det framgår att Marinen primärt skall inriktas för nationella uppgifter i närområdet. Hade det då möjligen inte gett mer nationell operativ effekt att lägga motsvarande summa pengar (4,9 mdr) på att anskaffa dubbelt så många (fyra) nya ”mindre” ytstridsfartyg? Vikten av det nationella perspektivet för Försvarsmakten i sin helhet lär knappast minska om man ser på den senaste tidens utveckling samt debatt i media, men även genom politiska uttalanden?
Det där kan man givetvis väga för och emot intill döddagar. Det är ju en uppenbar brist i att vi inte har det antal kölar vi skulle vilja ha för att lösa våra uppgifter på ett optimalt sätt, men i min värld finns det många andra faktorer som påverkar de framtida valen. En mycket viktigt ingångsfaktor är behovet av att kunna basera sjöoperativ helikopter ombord för ett framskjutet utgångsläge. Där var ju den ursprungliga tanken att det skulle ske på våra nya stödfartyg vilka vi ju just nu inte ser ut att få inom överskådlig framtid. Då blir följden att vi behöver kunna basera dem på annan enhet, och talar vi om helikopter 14, som ju är den helikopter som kommer få sjöoperativ förmåga fullt ut så saknar vi en sådan baseringsmöjlighet idag. Det är ju givetvis inte den allenarådande anledningen till ovanstående ståndpunkt, men i min värld väger den ganska tungt.
Att vi inte har det antal kölar vi skulle vilja ha är vi helt överrens om. Nu har vi pratat framtid och nya fartyg, men hur ser då läget ut för de gamla trotjänarna, korvetterna HMS Stockholm och HMS Malmö som nästa år fyller 30 år. Hur länge ska de leva kvar som läget ser ut just nu?
Den plan som nu ligger säger att de som längst kommer vara kvar 2015 ut. Huruvida det blir så eller om tidsplanen kommer förändras kan jag bara spekulera kring. Det känns ju alltid surt när de fartyg man själv tjänstgjort på utrangeras, men så är ju tidens gång. HMS Stockholm har ju varit ”mitt” fartyg under många år där jag har tjänstgjort i olika befattningar och inte minst som FC, men damerna börjar bli lite till åren komna så tiden måste ju ha sin gång. Det är väl bara att konstatera att det gäller även för undertecknad. De flesta av de fartyg jag tjänstgjort på har ju redan avvecklats. Snart är det bara Falken och Pelikanen kvar!
Det planeras nu för att genomföra en GÖ/HTM för korvetterna Gävle och Sundsvall, där respektive sjöstridsflottilj skall tillföras ett fartyg vardera. Hur ser läget ut i den frågan just nu? Kommer planerade åtgärder att genomföras enligt plan?
Det är min uppfattning, ja! Huruvida tidsplanen kommer att kunna innehållas återstår väl att se, men vi planerar i dagsläget för att bemanna de två fartyg som skall tillföras 3.e. Som du ju väl känner till så har vi ju bara haft fartyg ur Göteborgsklassen i linje på 3:e under en mycket kort period. Detta innebär ju att vi kommer vara tvungna att typutbilda besättningarna, vilket kommer ta tid i anspråk – något som sannolikt kommer påverka bemanningen på andra fartyg.
Det finns även en plan för att modifiera korvetterna Göteborg och Kalmar till vedettbåtar som skall ersätta de mindre bevakningsbåtarna. Har man funderat över bemanningen av dessa för att kunna nyttja dem mer effektivt över tiden som ex.flera besättningar till varje skrov?
Ja det har vi. Detta blir ju en utmaning som heter duga. De två Kalmar-vedettbåtarna skall ju faktiskt ersätta hela sju andra enheter. Det säger ju sig självt att det inte går rakt av. En lösning är att ha dubbla besättningar, Det skulle medge mer tid till sjöss per fartyg vilket rent tekniskt inte bedöms vara negativt. Det finns nu ett förändringsförslag inlämnat om dubbla besättningar, men det har legat några år nu och att i dagsläget äska mer personella resurser är ju inte helt enkelt. Vi ser också över möjligheten att nyttja andra enheter för sjöövervakningsuppgifter, så jag tror att allt kommer vara utrett och klarlagt tills de ”nya” fartygen levereras.
När man intervjuar en sjöstridsflottiljchef får man inte glömma bort det andra viktiga benet, minröjningsfartygen. Angående sjöminröjningsförmågan och det fartygsbestånd Marinen har där, så kan vi ju konstatera att, trots att fartygen i Kosterklassen nu är gamla så har de fått ett nytt liv och nya förmågor genom den senaste stora ombyggnaden. Det känns som att just dessa fartyg nu blivit mycket vassa när det gäller minröjningsförmågan, men även när det kommer till att kunna svara för eget luftförsvar på ett betydligt bättre sätt än tidigare. Minröjningsdivisionerna genomför ju som vi kan läsa om på olika ställen dessutom regelbundet skarpa insatser. Delar du den bilden, och hur länge bedömer du att dessa fartyg kan tjänstgöra innan man behöver titta på ersättare?
Ja, den bilden delar jag absolut. men fartygen börjar bli till åren komna och deras livslängd är ju långt ifrån oändlig. Min bedömning är att vi ganska omgående behöver börja skissa på ersättare. Vilken typ av fartyg det handlar om vill jag låta vara osagt, men de nuvarande fartygen bör ha en bedömd livslängd till strax bortom decennieskiftet.
Den förmåga som dessa fartyg med sina kompetenta besättningar numera besitter är ett jättelyft jämfört med tidigare. Jag var själv ombord under ett par dagar tidigare i veckan och kunde ju då på plats och ställe följa hur man på västkusten hittade minst två tyska WW II minor och dessutom destruerade två av dem. Det där blev ju rejält uppmärksammat i massmedia i mitten på veckan, vilket ju på ett tydligt sätt belyser värdet av den skarpa verksamhet vi bedriver med våra enheter.
Detsamma skedde samtidigt på ostkusten där 42.minröjningsdivisionen opererade. Samtidigt här hemma pågår utbildning och övning vilket ju sammantaget visar på att vi är just det vi ska vara; ett insatsberett insatsförband. Sedan finns det ett antal frågor som stör den bilden, inte minst det bekymmersamma personalläget vilket jag belyst på annan plats i den här intervjun. Kommande utmaningar avseende antal enheter, vapensystem m.m. har också belysts på annan plats.
Vi står också inför ett enormt omsättningsbehov av ytterligare materiel inom Marinen som är oerhört kostnadsdrivande. Exempel är nya stödfartyg, ny ubåt, anskaffning av lvrb till Visby, omsättning av RBS-15, omsättning av Tp45 bara för att nämna några projekt. Hur realistiskt är det att tro att man kommer att gå i mål med allt detta inom en rimlig tid m.h.t. det ekonomiska läget? Följdfrågan är då självklart, vad skulle det innebära för Marinen om dessa projekt inte blev av?
Ur det marina perspektivet ser nu liggande inriktning riktigt illa ut. Om inget av projekten skulle realiseras blir konsekvenserna gigantiska – det säger väl sig självt. Men samtidigt så är det nog tyvärr något orealistiskt att tro att alla projekt vi önskar få till stånd faktisk blir realiserade inom den tidsperiod vi helst hade sett. Jag tror på att våra beslutsfattare – politiska såväl som militära – inser problematiken och att vi därigenom kommer se en förändring till det bättre. Blir den så bra som vi skulle vilja se den? Nej, knappast? Blir den tillräckligt bra? Förhoppningsvis.
Delar din ovanstående analys, och vi får hoppas att din bedömning av att läget kommer att förbättras. Vi ska avsluta med två operativa frågor. Marinen skall ju enligt den senaste inriktningspropositionen i huvudsak inriktas mot nationella uppgifter. Vad har du som förbandschef gjort för att återta den nationella förmågan inom kvalificerad väpnad strid som i många avseenden gått förlorad i samband med att allt fokus hamnade på internationella insatser efter FB-04?
Jag skulle vilja påstå att vi inte har lidit så mycket av den internationella fokus vi haft de senaste åren. Åtminstone inte om man jämför med andra delar av FM som kanske varit 100% fokuserade på Afghanistan och/eller NBG. Men nog är det så att vi tappat en del i förmåga., men det finns många andra anledningar till det – inte minst det faktum att vi mer än halverat antalet fartyg i Flottan. Det sätter ju sina spår i förmågan.
För att få till ett SIS-kryss behövs ju minst två enheter plus något att spana efter. Så många är vi ju – ibland!
Idag genomför vi övningar med ett annat bakgrundscenario än vad vi gjorde för några år sedan. Det innebär också en förskjutning av huvuduppgifter mot sjökriget. Men som helhet är förändringarna inte så stora. Icke förty så kommer vi under de kommande större övningarna lägga mycket kraft på att återta det vi trots allt har tappat, så visst! En viss fokusförskjutning mot grundbulten väpnad strid kommer att ske.
Har man i Marinen dragit några viktiga operativa erfarenheter från ubåtsjakten på västkusten i september 2011 och har man i så fall hunnit hanterat och implementera dessa på ett bra sätt?
Självklart har Marinen dragit erfarenheter av verksamheten. Och lika självklart har vi till del kunnat omhänderta dessa. Vilka och hur kan jag av naturliga skäl inte redovisa här. Det är ju i sammanhanget enkelt att konstatera att vi idag inte har samma förutsättningar som vi hade för ett par decennier sedan. Nu gäller det att ta vara på de resurser vi idag förfogar över och av dessa få bästa möjliga out-put.
Med dessa sista rader tackar vi dig Magnus Jönsson så mycket för intervjun, och framför allt för att du tagit dig tid till att svara så utförligt på frågorna som du gjort. Skipper önskar dig fortsatt lycka till i arbetet som chef för Tredje Sjöstridsflottiljen. GMY!
Tidigare intervjuer:
Thomas Engevall - Chef för införandet av PRIO
Fredrik Norrby - Chef för 1. Ubåtsflottiljen
