Folk och Försvar: Utmaningar för den svenska marinen

F

Just nu finns det en mängd saker som borde tas upp här på bloggen. Tingsrättsdomen mot en specialistofficer har Wiseman redan skrivit ett mycket bra inlägg om, så detta lämnas därhän just nu. Johan Forssell (m) och hans åsikter i försvarsfrågan kommer att få ett alldeles eget dedikerat inlägg inom kort, då jag inte alls delar hans bild av läget i FM här och nu, jämfört med hur dåligt han anser att Försvarsmakten fungerade innan den moderatledda omställningen startade från det förhatliga s.k. "invasionsförsvaret" till det nya tillgängliga, flexibla och användbara försvaret...

Men det som känns allra mest angeläget att kommentera just nu är det seminarium som hölls av Folk och Försvar i onsdags med titeln "Utmaningar för den svenska Marinen". Frågeställningen under seminariet var följande.

Hur påverkas Marinen av Insatsorganisation 2014? Vilka är uppgifterna, vad har vi för marina förmågor idag och vad kommer vi att ha efter genomförd anskaffning? Räcker detta för att klara uppgifterna? Hur ser personalläget ut, täcker vi det behov som finns?

Jag hade som vanligt när Folk & Försvar håller sina seminarium, mycket höga förväntningar på innehållet och de inblandade debattörerna. Seminariet startades genom ett mycket bra inledningsanförande av försvarsdepartementets maritimutredare Jan Hyllander som nyligen författade en utredning där kärnan var en utökad maritim samverkan som på sikt borde leda till en implementering av Kustbevakningen i  Marinen.
Hyllander ställde de kritiska och svåra frågorna som mer eller mindre förblev obesvarade under hela seminariet.

Ett axplock av de mycket viktiga frågor som herrarna ställde var som exempel:
- Slutsatser av Rysslandsanalyser
- Hur lösa marinens uppgifter operativt
- Var ska Marinen lösa sin uppgifter och med vad (hänv. till den beslutade nat. inriktingen)
- Hur kan vi ge och ta emot stöd i en marin kontext
- Vilka förband och förmågor behövs
- Hur ska balans mellan personal, materiel och verksamhet uppnås

Som tur vad fanns det även åhörare i publiken som kunde ställa ytterligare frågor. Bland annat Claes Tornberg, tidigare CKF, som till skillnad från övriga debattörer var mycket tydlig med vad som borde göras och hur läget ser ut inom Marinen. Han menade att ubåtsjaktförmågan är förlorad, att Marinen i övrigt fortfarande har viss bredd men inget djup pga alldeles för få enheter, och att omslagspunkten (möjlighet att försvara Sverige) redan är passerad.

Helge Löfstedt, tidigare överingenjör vid FOI, var den andra av två debattörer som talde klarspråk och inledde med att konstatera (förvisso intet nytt) att Sverige är sämst av de nordiska länderna när det gäller att sätta av försvarsutgifter i förhållande till BNP. Han konstaterade även att Sverige har gått från 31 robotbärande fartyg till sju (felaktigt - just nu fem) och hade även gjort den intressanta beräkningen att Sverige har mindre än halva den Finska ambitionen när det gäller ytstridsfartyg kopplat till ländernas kuststräcka.

Från Försvarsmaktens sida deltog C INS, genlt Anders Silwer. Tyvärr var det med facit i hand fel man på fel plats då Silwer  i mina ögon uppfattades som dåligt påläst och dåligt insatt i de marina frågorna trots sin nuvarande befattning.

Silwer hävdade att Marinen inte har någon gammal materiel, och att den materiel som finns är oerhört bra och ville nästan göra jämförelsen med Flygvapnet att det är det bästa i världen i förhållande till sin storlek. Han hävdade också att det inte finns något annat land som har en Försvarsmakt som kan mäta sig mot oss i effektivitet. Helge Löfstedt lyfte däremot den ständigt heta, och ständigt lika ignorerade frågan om luftvärnsförmåga på flottans fartyg. Silwer svarade med dessa ord.

Jag tillhör de som tycker att vi ska ha luftvärn på våra marina stridskrafter, men jag hör ofta om luftvärn på Visbykorvetterna. Men det är lite av en motsägelse i sig själv, för då vet man ju inte varför Visby byggdes från början, i sin grundform och i sin skrovform med smygteknologi. Så ett luftvärnssystem är i så fall inte till för att skydda Visby själv, utan för ett områdesförsvar av något annat. 

Där föll Försvarsmaktens deltagande i seminariet tyvärr platt. Att vår Försvarsmaktens insatschef står inför den samlade skaran av f.d. amiraler och övriga örlogssjömän och hävdar att luftvärn på visbykorvetter inte alls skulle behövas är mycket oroväckande och rent av bedrövligt. Att det sitter försvarspolitiker i skaran som tar Silwers ord för sanningar är kanske ännu värre, och kommer inte att gynna Försvarsmakten och dessa strävan mot att erhålla nödvändig materiel. Vem är rådgivare till insatschefen rörande de marina frågorna? Jag har mycket svårt att se att marininspektören skulle sålt in den åsikten.

Det är därför helt nödvändigt att förtydliga det faktum att Visbykorvetterna var planerade att få ett kompetent robotluftvärn redan från början. Har Silwer helt missat detta? Dessa ströks av den politiska genomförandegruppen på uppdrag av Anders Borg för drygt fyra år sedan. Inte av operativa skäl, utan av rent ekonomiska. Vilket skydd har stealth-teknologin mot en signalsökande robot är en annan fråga som vår insatschef bör fundera över. Sedan ska man vara väldigt noga med att stealth-tekonologin bidrar till att reducera ett fartygs radarmålarea och andra signaturer. Att helt eliminera signaturer från ett stort fartyg har ännu ingen lyckats med. Således är IR- och radarmålsökande robotar fortfarande ett potentiellt hot som måste kunna hanteras och bekämpas. Att leva i någon annan villfarelse är farligt. Jag hade förväntat mig mer av Silwer som själv är stridspilot och har i den rollen sannolikt övat såväl spaningsuppdrag och vapeninsatser mot sjömål under sin aktiva karriär, och borde vara väl insatt i frågan om nödvändigheten av kvalificerat luftvärn på fartyg.

Seminariet abslutades med att den försvarspolitiska nivån representerades av Annicka Engblom (m), Ana-Lena Sörenson (s) och Allan Widman (fp).

Allan Widman höll som oftast en hög nivå, och visade att han är insatt även i detaljfrågorna. Jag delar helt Widmans åsikt att "Marinen måste dimensioneras för att såväl kvantitativt och kvalitativt kunna upprätthålla en beprövad och stridsduglig bekämpningsförmåga, och att med den tidigt kunna möta en fiende på väg till vårt territorium." Det var längesedan man hörde så kloka, och så konkreta ord från en politiker i försvarsfrågan. Mycket glädjande!

Engblom (m) höll sig till de övergripande målande beskrivningarna om varför man ska ha en marin, men höll sig aktivt i från att ingående besvara den avgörande frågorna, vilket förvisso är klokt om man är moderat försvaspolitiker i dessa tider. På den direkta frågan till Engblom huruvida hon var nöjd med att marinen har en bristande luftvärnsförmåga, och således inte kan föra väpnad strid fullt ut, så passade hon omdelbart över frågan till Widman med motiveringen att han sitter med i försvarsberedningen. Ett annorlunda, men klokt  grepp med hänsyn till nuvarande läge.

Anna-Lena Sörensons (s) deltagande imponerade inte särskilt mycket, och det kändes som hon varken intresserad, insatt eller särskilt engagerad i försvarsfrågorna.

Man skulle kunna skriva en hel roman om diskussionerna, och de uteblivna konkreta svaren i detta seminarium, men det får ändå stanna här.För den som inte kunde närvara eller missade sändningen så kan den i efterhand ses här.

Förnekelsen fortsätter...

Dagens stora händelse runt försvarsfrågan var självklart riksrevisionens rapport (RiR 2012:18) som granskat bemanningen av flygvapnets och marinens stående förband.

Kritiken låter, precis som befarat, inte vänta på sig.
Något som inte heller var särskilt oväntat var att Försvarsministern inte alls skulle dela riksrevisionens uppfattning av läget (se intervju i SVT), något som tyvärr gör att trovärdigheten för ministern sjunker ytterligare.

Då media redan gjort en god analys av läget, i synnerhet SvD, så väljer jag att låta bli att utveckla ämnet i några större ordalag. Det jag kan konstatera är att läget i vissa fall till och med är besvärligare än vad som framgår i media.

För de sjögående förbandens vidkommande så är ett av de stora problemen att det inte finns tillräckligt med personalrader på vid varje förband för att både bemanna fartygen, och samtidigt tillsätta ett antal bemanningsuppdrag på skolor och staber. Till detta kommer också föräldraledighet, långtidssjukskrivningar, rehabiliteringsfall och personal allokerade till nivåhöjande utbildningar m.m. I praktiken innebär detta att man tvingas lyfta personal från fartygen vid insatsförbandet för att placera ut på nyss nämnda platser och således kan inte samtliga fartyg bemannas.

Det är lätt att skylla allt detta på Försvarsmakten, men grunden till detta problem är att den politiska nivån beslutat om hur många "huvuden" som får finnas i Försvarsmakten totalt sett. Omstruktureringen och övergången mot IO14 har inte, och kommer inte att lösa problemen.
Det är således ingen utmaning Försvarsmakten står inför, det är istället ett reellt problem orakat av den politiska nivån!

För att strö lite extra salt i det blödande såret så skickade regeringen som bekant ut regeringsbeslut 7 som ställer allt på ända redan innan utfallet efter omstruktureringen är implementerat.Var och hur allt detta ska sluta vet nog just nu - ingen.

Tidningar:
SvD
SvD Ledare
DN

TV/Radio:
SVT Play
Sveriges Radio

Myndigheter:
Riksrevisionen
Riksdag & Departement

Bloggar:
Försvar & Säkerhet
Försvarsmakten kommenterar

Det svänger i Försvarsmaktens ekonomi

Det svänger snabbt, och Försvarsmakten viktigaste uppgift är att hålla budget!

För den som minns inledningen av 2012 så rådde stora osäkerheter rörande Försvarsmaktens ekonomi och därför ålades förbanden att vara återhållsamma med pengarna under det kommande året. Ett antal övningar ströks och andra reduceringar genomfördes i ett tidigt skede. Med andra ord, bromsa!

Sedan kom den omfattande följetongen med PRIO där stora delar av Försvarsmakten stannade då man inte fick fram reservdelar etc. Flygplan stod kvar i hangarerna p.g.a. reservdelsbrist, och i markverkstäderna satt man och fikade samtidigt som fordonsberget utanför växte, för några reservdelar kunde PRIO inte trolla fram.

Detta utmynnade i att man helt plötsligt stod inför det faktum att man såg ett omfattande underutnyttjade av innevarande års ekonomiska medel framför sig. Nu kunde vi således gasa igen. Lägg tillbaka de strukna övningarna, vilket var glädjande, och genomför ett antal andra riktade åtgärder. Full fart framåt.

I veckan gav HKV enligt uppgift ett nytt direktiv till alla förband att man nu bedömer att man med börjar närma sig anslagsramens tak då man gasat på med hög fart under hösten. Således kommer nu nya direktiv. Det blir kanske ingettvärstopp, men däremot en kraftig inbromsning när det kommer till utgifterna för resterande del av året. Gasa och bromsa i varierad omfattning har således präglat året.

Man kan självklart tycka att det är olyckligt att det ska behöva vara på det här viset. Men det som man verkligen bör fundera över är hur verksamhetsåret 2012 hade sett ut om PRIO hade fungerat som det borde göra och det planerade flödet hade rullat på enligt plan. Då hade Försvarsmakten sannolikt inte kunnat genomföra alla de övningar, och all övrig förbandsverksamhet som man nu trots allt har kunnat göra under året.

Försvarsmaktens ekonomi är i balans precis som politikerna hävdar. Men det råder inte någon sund balans mellan försvarsanslag och det faktiska behovet för att kunna genomföra övningar och verksamhet i rätt omfattning och till rätt kvalité. Att verksamheten under 2012 roddes i land kan man tacka ett icke fungerande datasystem för. Under inledningen av kommande år kommer dessutom nästa överraskning.

Det blir aldrig långtråkigt i Försvarsmakten!

Regeringsbeslut 7 - Nytt stålbad för Försvarsmakten väntar?

Från regeringshåll hävdar man att det genomförs "satsningar" inom försvarsområdet. Vi har de senaste månaderna kunnat läsa otaliga debattartiklar i diverse landsortstidningar där försvarsministern tillsammans med någon utvald riksdagspolitiker från orten signerat artikeln. Den moderata så kallade "satsningen" på JAS 39E används som propaganda för att legitimera den av regeringen förda försvars- och säkerhetspolitiken där man tror att man åstadkommer ett tillgängligt, flexibelt och användbart försvar som kan möta mogondagens hot som är komplexa, oförutsägbara och gränslösa...

Alla som bevakar dessa frågor regelbundet har för länge sedan genomskådat den ekonomiska bluffen och uttalat en stark oro för att underfinansieringen av JAS 39E om 5,5miljarder kronor (av regeringen benämd som satsning) kommer att få stora konsekvenser för Försvarsmakten under de kommande åren. Detta har avfärdats från i stort sett samtliga moderata försvarspolitiker med samma uttalande med innebörden att "finansieringen är löst". När de pressats ytterligare så har nästa fras varit "Det handlar ju enbart om en omfördelning av 3% av anslaget". 

ÖB har som bekant tidigare varnat för att den politiskt beslutade organisationen IO14 inte är finansierad. I synnerhet inte den materielpuckel om 25 miljarder man har framför sig. Med beslutet om JAS handlar det nu om drygt 30 mdr kronor som saknas i Försvarsmakten.

Den 4 oktober överlämnade Försvarsdepartementet dokumentet med benämningen "Regeringsbeslut 7" till Försvarsmakten med ärendemeningen "Uppdrag att redovisa kompletterande underlag om långsiktig ekonomiska balans". Detta skall redovisas med budgetunderlaget för 2014.

I dokumentet framgår det med all önskvärd tydlighet att den så kallade "satsningen" istället handlar om att reducera och effektivisera inom befintlig ram och att regeringen helt utgår från en prolongerad ekonomi. Det är mycket oroväckande läsning. Här nedan redovisas ett axplock av vad som återfinns i skrivelsen.

Övergripande utgångspunkter:
Försvarsmakten ska bl.a. vidta åtgärder för att möta det produktivitetsavdrag som reducerar löneindex inom ramen för den årliga pris- och löneomräkningen som ligger till grund för anslagsuppräkningen.

Angående försvarsplaneringen så anvisas FM att, om man identifierar behov av förändringar eller nya förmågor, så skall myndigheten inom given ekonomisk ram genomföra eller föreslå omprioriteringar som medger detta.

Kommentarer: Man vill från regeringshåll se över lönekostnaderna inom myndigheten och man avser uppenbart inte att skjuta till en enda krona även om försvarsplaneringen skulle påvisa ett behov av nya/utökade förmågor. Behovet av utökad mark- och sjöbaserad luftvärnsförmåga är som bekant överhängande och kritiskt. Men för ett sådant exempel kräver regeringen således att FM då prioriterar bort något annat.
  

Planerade åtgärder och konsekvenser för operativ förmåga:
Försvarsmakten ska klarlägga möjligheterna att utföra uppgifter och upprätthålla operativ förmåga med prolongerade anslagsramar i enlighet med budgeten för 2013.

Försvarsmakten ska överväga möjligheter att minska kostnader genom att:
- förändra myndighetens stödverksamhet (utöver redan fattade beslut)
- hitta alternativa metoder för att rekrytera och utbilda officerare
- ökat internationellt samarbete avseende materiel
- utöka andelen tidvis tjänstgörande soldater, officerare och civila
- minska andelen officerare
- förändra balansen mellan personalkategorier
- minska användning av konsulttjänster
- förändra organisationen
- se andra möjligheter till rationalisering och effektivisering

Försvarsmakten ska särskilt beakta möjligheten att minska antalet årsarbetskrafter. Man uppmanas även att beakta möjligheten till besparingar genom att föreslå ev. lagförändringar...

Man poängterar särskilt att Försvarsmakten ska överväga möjligheter att förändra ambitionsnivån i frågan om materielanskaffning och vidmakthållande av materiel till/vid förbanden.

Kommentar: Ånyo framgår det tydligt att någon anslagsförstärkning för de kommande åren inte kommer på fråga. Det är ett antal punkter man vill Försvarsmakten ska överväga att se över, något man nog ska tolka som ett skall-krav i detta sammanhang. Man vill att Försvarsmakten ska se över officersutbildningen - igen! Försvarsmaktens skolor och FHS utbildning och alternativa lösningar lär komma att granskas ingående . Angående rationaliseringar inom materielområdet  har redan hört mycket om pooling&sharing och smartdefence från försvarpolitikerna. De har med andra ord redan börjat sälja in och effektuera begreppen. Taktiskt transportflyg är det senaste beviset för detta.  

Inte helt oväntat vill man minska antalet officerare ytterligare och även förändra balansen mellan personalkategorierna, men nu med det tydligt uttalade syftet att spara pengar. Omstruktureringen var sannolikt bara ett skrämselskott jämfört vad som kommer att krävas framöver. Mycket oroväckande är att man även föreslår att se över möjlighet till organisationsförändringar redan innan beslutade IO14 är intagen och bemannad. När det kommer till den nyligen utgivna populärutgåvan av materielplanen så kan man nog redan nu skicka den i papperskorgen. Genom skrivningen i stycket avseende anskaffning och vidmakthållande av materiel så kommer knappast några omfattande anskaffningar eller modifieringar att medges utöver JAS 39E.


Sammanfattning
Hela sista stycket i dokumentet avhandlar strävan att det skall råda balans mellan verksamhet och ekonomi. I samma stycke avkräver man av Försvarsmakten att särskilt redovisa vilka åtgärder för rationaliseringar och besparingar man avser vidtaga under perioden 2013-2019.

Att ovanstående krav på besparingar är hårt knutet till anskaffningen av JAS 39E råder det ingen tvivel om, det framgår ordagrant i dokumentet. Detta är något som många varnat för ska komma då förslaget om anskaffningen av JAS deklarerades för ett antal månader sedan men förskönats av de moderata försvarspolitikerna.

Man blir extra bekymrad över den nonchalans som helt uppenbart råder runt frågan. Det blir alldeles tydligt där man först läser regeringsbeslutet om krav på omfattande reduceringar och besparingar och därefter tittar på detta inslag i SVT där Cecilia Widegren utan att tveka påstår följande: "I det här fallet handlar det om mindre än 3% och det är helt naturligt och också möjligt att göra".

Man får i och med regeringsbeslutet ytterligare en farhåga bekräftad. Nämligen att försvarsberedningens arbete mer eller mindre är att betrakta som ett spel för gallerierna. Regeringen förekommer nu arbetet som den tillsatta försvarsberedningen skulle hantera. Det egna eviga matrat "lyssna, analysera, därefter uppgift och utgift" blev i realiteten att utgiften fastställdes av regeringen och att Försvarsmakten fick i uppgift att anpassa kostymen därefter helt utan säkerhetspolitisk analys. Försvarspolitikerna, försvarsberedningens ordförande och försvarsministern kan nu omöjligt slingra sig från det faktum som nu finns svart på vitt i regeringsbeslut 7 till Försvarsmakten daterat 2012-10-04.

Att Försvarsmakten nu har ytterligare ett stålbad framför sig, det kan vi nog vara helt säkra på!

Rolf K Nilsson, tidigare moderat ledamot i försvarsutskottet hade nog en poäng när han för en tid sedan skrev följande rader på sin blogg, och bedömningen i slutklämmen ser tyvärr ut att besannas redan innan den första rapporten är författad.

Att regeringen och försvarsmakten inte står så nära varandra i frågan om hur mycket pengar det behövs för att försvaret ska kunna fullgöra sina uppgifter är ingen hemlighet.Försvarsberedningen ska lämna sin första rapport till regeringen den 1 juni 2013. Jag tror inte den innebär något positivt för det svenska försvaret, men jag hoppas innerligt att jag har fel.

(Det är särskilt intressant att det aktuella regeringsbeslutet inte går att finns på regeringens hemsida eller någon annanstans. Dokumentet finns nu, en dryg månad senare, endast som en scannad kopia på Försvarsmaktens hemsida tack vare InfoS.)

Ja det var nog allvarligt menat!

Det är glädjande att socialdemokraterna med Peter Hultqvist i spetsen också insett det faktum som de flesta andra insett för länge sedan, d.v.s. att JAS 39E är underfinansierat med 5,5 mdr kronor och att det totala berget av icke finansierad försvarsmateriel i och med detta nu uppgår till drygt 30 mdr kronor. Skrämmande siffror!

Socialdemokraterna vill försöka minimera konsekvenserna av detta prekära läge och har föreslagit en uppgörelse med moderatregeringen som innebär att man skulle reducera kunna underfinansieringen genom att omfördela 3 mdr från internationella insatser.

Detta förslag har självfallet mötts med kalla handen av försvarsminister Karin Enström (m) som helt avvisar förslaget och hävdar dessutom att man från regeringens håll anser att finansieringen är löst? Inget påstående kan vara mer fel än detta! Men att moderaterna och Karin Enström skulle köra huvudet i kaklet och fortsätta sprida sina "sanningar" i den aktuella frågan var inte särskilt överraskande.

Mer förvånad blir man tyvärr när man läser Allan Widmans (fp) senaste blogginlägg i samma fråga, mest därför att vi var många som trodde att Widman i grund och botten var för en Försvarsmakt med en verksamhet och en materielplan som var finansierad och inte som nu ett luftslott som snart kommer att implodera. Widman skriver följande rader på sin blogg.

Peter Hultkvist (S) vill minska anslaget för internationella insatser med 300 Mkr per år till förmån för finansieringen av stridsflygsutvecklingen. 

Enligt min mening är det en icke-fråga. Liksom Försvarsmakten har socialdemokraterna accepterat förmågelyftet på de villkor som presenterades redan i augusti. Och kanske var det då man skulle lyft finansieringen om den verkligen var viktig? ....

... Det finns i grunden ingen motsättning mellan skarpa insatser utanför rikets gränser och nationell försvarsförmåga. Vi åkte inte till Balkan och Afghanistan för att öva oss, men likväl hade tillståndet i Försvarsmakten varit långt sämre dessa insatser förutan. 

Socialdemokraterna har sedan länge odlat föreställningen att vi måste välja; därute eller här hemma. Mot denna bakgrund var det nog minst lika viktigt att föreslå en besparing på internationella insatser som att stärka finansieringen av JAS 39 Gripen E.

Försvarsmaktens ekonomi är inte en icke-fråga. Att försöka reducera långtgående konsekvenser av den moderatledda regeringens  nonchalans och skönmålning av hela Försvarmakten de senaste åren är absolut ingen icke-fråga det heller. Det är tvärtom en högst relevant fråga att diskutera och framför allt att åtgärda.

Att påstå att det inte finns någon motsättning mellan insatser utomlands eller nationell försvarsförmåga är också att förenkla och skönmåla verkligheten. För det första så finns det, bevisligen, inte ekonomi till att kunna göra allt på en gång. 30 miljarder av ej finansierad försvarsmateriel talar sitt egna tydliga språk.

För det andra så bör försvarsmateriel optimeras mot den miljö där den primärt skall användas. För flottans del kan det förenklat sett handla om en avvägning mellan att anskaffa några få stora fartyg för att användas för patrullering på stora vatten, eller att istället anskaffa fler mindre och kraftigt bestyckade fartyg för kunna uppträda och hävda svenskt territorium. Det är med andra ord en avsevärd skillnad beroende på vad den primära uppgiften är. Sedan kan man ändå använda materielen i båda sammanhangen, med mer eller mindre begränsingar.

Jag ställer mig dessutom tveksam till Widmans retoriska grepp att socialdemokraterna hävdar att man måste välja "därute, eller här hemma". Jag tror snarare att det handlar om vilket huvudsakligt fokus de olika försvarsgrenarna skall inriktas mot, och i den frågan har till och med alliansregeringen varit tydliga i och med att man skrev den förra inriktningspropositionen. Men av den inriktningen märks föga inom Försvarsmakten. Där är det till synes alltid viktigast att synas och deltaga i internationella sammanhang och operationer oavsett försvarsgren.    

Politikernas nonchalanta hantering av Försvarsmakten och försvarspolitiken har gått för långt. Det är dags att alla som inte delar regeringens försvars- och säkerhetspolitiska uppfattning ställer ansvariga politiker mot väggen och utkräver ett omedelbart ansvarstagande. Det är inget jobbskatteavdrag i mängden vi pratar om, det är Sveriges framtida säkerhet!

SvD

Marinens insatsverksamhet

För någon vecka sedan höll Försvarsmakten en pressträff där man presenterade bilder från, och berättade om flygvapnets incidentberedskap. Media tog betet direkt och ett stort antal tidningar återpublicerade de bilder som släpptes på Försvarsmaktens hemsida och skrev artiklar där allmänheten på ett lättbegripligt sätt fick en inblick i vad som faktiskt pågår i vår omedelbara närhet.

Jag vågar påstå att anledningarna till att Försvarsmakten gjorde denna helomvändning just nu var två. En bidragande orsak var sannolikhet detta inlägg signerat Wiseman, och den debatt som följde. Den andra huvudsakliga orsaken var troligtvis det faktum att det var högst lägligt att släppa information om svensk incidentberedskap då Försvarsmakten bara några dagar senare skulle förklara för politikerna i försvarsutskott och regering om varför JAS 39E är en absolut nödvändighet för Flygvapnet.

Jag tycker detta är bra, till och med mycket bra. Det är ytterligare ett steg på vägen när det gäller öppenheten inom Försvarsmakten.

Men jag är dessvärre något bekymrad för marinens del när det kommer till att visa allmänheten och våra folkvalda vad Marinen verkligen bidrar med, och vilka insatser man har genomfört. Insatserna som den i Adenviken redovisas ju in i minsta detalj tänker de flesta och övningar dokumenteras i artiklar och på marinbloggen. Skarpa minor röjs också regelbundet. Ja, allt detta har man gjort, men är det verkligen allt marinen gör?

Att man skulle behöva skriva följande rader när det gäller Försvarsmakten, det yttersta säkerhetspolitiska verktyget, kan tyckas något underligt? Men saker har förändrats. -Det är nu viktigare än någonsin att den skarpa verksamheten förklaras i tider där organisation och materielbestånd blir allt mer anoretiskt p.g.a. av en reell anslagsminskning varje år. Därför är det också viktigare än någonsin att tydliggöra och förklara för den oinsatte vad marinen bidrar med dagligen, och vid enskilda händelser. Syftet med detta är kort och gott att överleva och därför förklara varför Marinen har ett existensberättigande i tider där varje sten kommer att vändas för att finna snabba hemtagningar när det gäller att få Försvarsmaktens ekonomi i balans även efter 2015.

En ny film som beskriver marinen är bra. Ett seminarium arrangerat av KÖMS rörande säker sjöfart är också mycket bra. Men det räcker tyvärr inte för att övertyga den stora massan.

Sekretess är viktigt! I vissa fall är sekretessen en absolut nödvändighet som alltid skall vårdas. Men det är i bland även enkelt att gömma sig bakom sekretess av gammal hävd och aldrig ställa sig själv frågan om varför, och för vem man skall skydda viss information?

Låt inte sekretesspöket få äventyra öppenheten inom marinen och den möjligheten som finns att på allvar kunna påvisa för allmänheten varför Sverige behöver en stark och fungerande marin på samma sätt som vi behöver ett starkt flygvapen.

MTS syn på marinens materielbehov

Fick ett tips rörande ett äldre inlägg på marinbloggen med en tillhörande fråga som blivit besvarad av Stefan Larsson, C MTS M5 Utv vilket säkert kan vara intressant för många av bloggens läsare att ta del av. Återpublicerar såväl frågan som svaret i sin helhet. (Källa: Marinbloggen)

----------------------------------------------------------------------


Joakim 10 oktober, 2012 kl. 22:13
Hej MI, C Prod Marin och Marinbloggen.
Jag fick förmånen att delta på en genomgång av den alternativa materielplan som presenterades för Kung. Örlogsmannasällskapet för några dagar sedan och genast dök två frågor upp;

1. Det har varigt mycket tal om utökat samarbete med Kustbevakningen på senaste. I materielplanen presenterades dock en ”joint venture”-lösning för nytt stödfartyg tillsammans med lämpligt civilt rederi. Varför inte nyttja (om möjligt) KBV’s nya kombinationsfartyg för detta och på så vis behålla de ekonomiska medlen inom UO6? Ett viktigt steg om man i förlängningen vill införliva KBV’s vht i Marinen.

2. Nya ytstridsfartyg M/större med möjlighet att fullt ut basera HKP. Jag tolkar det som Fregatt. För ekonomins skull och våra behov i främst närområdet, vore det inte bättre att utöka beställningen av system VBY med ytterligare två (eller fler) skrov, då vi redan utvecklat och betalat för detta system som ju är färdiglevererat och halvtidsmoddat till 2018? Kockums kan ju inte gärna ta ut fantasipriser för FoU och därtill försvinner inte 1000-tals mantimmar i projektspec hos FMV. Färdigt fungerande koncept helt enkelt.

MVH
/Joakim


15 oktober, 2012 kl. 08:36
Hej Joakim
Tack för ditt inlägg, det är kul att vårt arbete engagerar.
Förslaget till förändrad planering för delar av den marina materielanskaffningen som presenterades på KÖMS seminariet bottnar både i produktionsplanering och operativa behov. Förslaget innebär i sig inga nya system utan en mer effektiv planering som tillgodoser behovet av sjörörlig logistik samtidigt som de mest prioriterade behoven, nämligen möjligheten att omhänderta införandet av sjöoperativ helikopter (hkp 14 och 15) samt ökad luftförsvarsförmåga tidigareläggs.

1. Vårt behov är två stödfartyg till våra sjöstridsflottiljer, med möjlighet att stödja andra delar av marinen och det gäller såväl ”till vardags” i nationella och internationella insatser som i ökade beredskapsgrader. Kustbevakningens kombinationsfartyg är mycket kapabla fartyg, men har en annan operationsprofil och nyttjande än vad stödfartyg till marinen har, t ex står de i nationell beredskap för såväl nödbogsering som fiskerikontroll m m. Ett av marinens viktigaste krav är möjlighet att tillfälligt basera hkp 14 och 15 vilket inte kombinationsfartygen har, ett annat mycket viktigt krav är ”RAS – replenishment at sea”. Marinen är mycket positiv till utökat samarbete med Kustbevakningen, men det är viktigt att samarbetet leder till positiva effekter för nyttjandet av de svenska marina resurserna istället för suboptimering, vilket kan bli resultatet om man försöker lägga för många uppgifter på samma fartyg.

2. De nya ytstridsfartyg som marinen planerar att anskaffa är inte fregatter med ombordbaserad organisk helikopter, utan en större korvett men möjlighet att landa och tillfälligt operera de sjöoperativa helikoptrarna hkp 14 och 15. Förutom den begränsade helikopterförmågan ska fartygen naturligtvis ha möjlighet att bära de sensorer och vapensystem som ett modernt ytstridsfartyg har, inklusive ett begränsat områdesluftförsvar. Visbykorvetterna är fantastiska fartyg, vilka samtliga kommer att vara operativa inom något år och bilda stommen i våra sjöstridsflottiljer. I nuvarande utförande av Visby ser jag dock inte möjligheten att omhänderta våra krav, men då Försvarsmakten endast kravsätter sina behov av förmågor, och därefter FMV anskaffar materielen kan jag inte svara på om en anpassad variant av Visby är lämplig. Dock innebär den tidsplan och ekonomi som nu planeras att det bör röra sig nära ett befintligt koncept, då omfattande ny- eller vidareutveckling vare sig är lämplig ur tids- eller ekonomiskt perspektiv.
Det är också viktigt att påminna om att det förslag till förändrad materielanskaffning som presenterades för närvarande är just ett förslag, och behandlas just nu likt andra förslag i årets försvarsmaktsplanering, inför nästa års FMUP och budgetunderlag.

Med vänlig hälsning
Stefan Larsson
C MTS M5 Utv

Anmälarmentalitet?

På bloggen Cynismer publiceras i dag ett gästinlägg signerat Kapten David Bergman.
Inlägget berör den incident på ett regemente där ett vådaskott renderat i en anmälan från MP.
Bergman är chef över den berörda individen och beskriver händelsen, och vad som hänt i ärendet mycket ingående i texten varför det inte råder någon tvivel om vad som hänt, och vad som har gått fel i hanteringen.

För mig är det högst beklagligt att militärpolisen (MP) tar saken i egna händer, kortsluter hela organisationen och gör en anmälan som renderat att fallet nu kommer att tas upp i tingsrätten.Vad sänder detta för signaler till Försvarsmaktens personal, inte bara på det aktuella regementet?

Om agerande likt detta från MP får fortsätta som kommer vi i stället för att skapa en sund "no blame culture" istället att skapa det helt omvända - en anmälarkultur.

Försvarsmaktens personal är satta att i sitt yrke hantera skarpladdade vapen, sprängämnen, framföra fordon, flygplan och fartyg. Om alla individer inom Försvarsmakten som sitter på ett ansvar av något slag kopplat till en verksamhet där det kan förekomma vådaskott, incidenter eller olyckor upplever att det förekommer en osund anmälarkultur så kommer hela systemet att haverera. Ingen kommer att vilja ta en befattning där man riskerar att bli anmäld och hamna i tingsrätten på grund av att ett misstag i tjänsteutövningen begåtts.

Vi har en personalansvarsnämnd i Försvarsmakten som är högst lämpade att hantera ärenden likt detta. Låt då denna nämnd hantera dessa ärenden. Bedöms vårdslösheten som grov finns det alltid möjlighet för FPAN att göra en anmälan, men då har Försvarsmakten tillåtits att själva agera i första hand vilket är det enda rimliga.

Det kommer att ske fler vådaskott i Försvarsmakten, flygplan kommer att haverera och fartyg kommer att gå på grund. Om detta råder ingen tvivel. En nollvision är en utopi i en så pass riskfylld verksamhet som bedrivs inom Försvarsmakten. Det gäller i stället att kunna hantera riskerna på ett så optimalt sätt som möjligt i syfte att minimera antalet incidenter.

Jag hoppas att de individer som ligger bakom anmälan av den rubricerade incidenten själva har ett prickfritt register. Jag hoppas också att dessa aldrig någonsin kommer att vara med om liknande incident med ett vådaskott, för då måste de ju anmäla sig själva och gå till tingsrätten.
 

Marinens sjösäkerhetsarbete

I fredags släppte SHK haverirapporten rörande den JAS 39C (39212) som buklandade på F17 i augusti 2009, något som Wiseman redan skrivit ett läsvärt inlägg om.

Flygplanshaverier blir alltid föremål för medias uppmärksamhet och sådana haverier utreds alltid av SHK. En anledning till detta är självfallet att det ofta är dramastiskt samt att ett stidsflygplan betingar mycket stora värden. Utredningarna som utförs av SHK är i mina ögon oerhört grundliga och professionella. Utredningarna finner ofta bakomliggande orsaker som sannolikt inte skulle kopplats ihop med incidenten om Försvarsmakten själva skulle utreda incidenten/olyckan, något som kanske är det viktigaste av allt.

Som sjöman så drar man självklart paralleller till marinens egna haveriutredningar och det sjösäkerhetssystem som finns.

De senaste åren har det inträffat tre sjösäkerhetsrelaterade incidenter som berör flottans större stridsfartyg. Dessa tre är:

HMS Malmös grundstötning hösten 2006
HMS Arholmas grundstötning hösten 2009. (SR, NT)
HMS Sundsvalls grundstötning hösten 2010. (Not i officerstidningen sid 18)

Ingen av dessa tre incidenter är utredda av SHK då inga dödsfall eller omfattande person- eller materiella skador uppstått enligt de kriterier som finns för om statens haverikommission ska aktiveras för att utreda olyckan enligt lagen (1990:712) om undersökning av olyckor.

Avgörande för om en undersökning ska genomföras är normalt olyckans svårighetsgrad. Förutsättningarna för när SHK ska utreda en händelse är reglerade i olika författningar och varierar från ett utredningsområde till ett annat. I vissa fall är en utredning obligatorisk. I andra fall görs en individuell bedömning. Om flera personer har omkommit eller blivit allvarligt skadade, eller om omfattande skador orsakats på materiel eller miljö, finns ofta skäl för SHK att genomföra en undersökning.

Personligen anser jag att det är synd att inte SHK aktiverats för att utreda någon av dessa olyckor. Anledningen är att jag anser att marinens egna utredningsgrupp inte har de resurser eller den djupa kunskapen att utreda annat än själva incidenten i sig (vilket man gjort bra), och dra de enkla slutsatserna rörande den direkta orsaken till olyckan. Det vore således önskvärt är att man hade gått till botten med de bakomliggande orsakerna på samma sätt som man gjort i incidenten med buklandningen. Tyvärr är det så att SHK endast har en enda haveriutredare allokerad till militära olyckor (Agne Widholm), vilket också kan vara en möjlig anledning till att inte överbelasta SHK?

En haveriutredning syftar till att ge svar på tre huvudsakliga frågor:
Vad hände? Varför hände det? Vad kan göras för att en liknande händelse inte ska inträffa igen, eller för att minska konsekvenserna om den gör det?

SHK:s utredningar svarar alltid på samtliga dessa tre frågor. Vid marinens egna utredningar har tyngdpunkten i utredningarna legat på den första frågan, och till viss del även den andra. Den sista frågan besvaras i mitt tycke i många fall allt för ytligt och rekommendationerna handlar oftast om att ta hand om den direkta orsaken till olyckan och ser sällan till de samlade bakomliggande orsakerna på grund av att dessa inte är utredda.

Det finns fyra militära sjösäkerhetsrelaterade olyckor som SHK de facto har utrett, och i samtliga fall berör dessa olyckor där Stridsbåtar är inblandade. Dessa fyra är:

Stridsbåt 90H (820) som körde på ett betongfundament sommaren 1999 i Karlskrona.
Stridsbåt 90H (881) som körde upp på land våren 2003 vid Instöränna ost Marstrand.
Stridsbåt 90H (867 & 929) som kolliderade med dödlig utgång vid Sollenkrona 2004.
Stridsbåt 90H (848) som sjönk utanför Utö hösten 2006.

När man läser ovanstående haveriutredningar så kan man konstatera att även SHK:s analysarbete har förbättrats över tiden och rekommendationerna blir mer omfattande och tydliga.

I marinen är det Försvarsmaktens redare (C PROD M) som är ytterst ansvarig för sjösäerhetsrelaterade frågor för marinen. Till sin hjälp har han "rederikontoret" (PROD M Sjösäk) där en handfull individer arbetar. Det är således viktigt att inte blanda ihop FM Redare och hans åligganden med sjösäkerhetsinspektionen (SJÖI) som är tillsynsansvariga när det gäller sjösäkerheten i hela Försvarsmakten.

De rekommendationer som kommit från FM Redare efter de egna utredningarna har i många fall landat i att man vill införa mer utbildning och således fler certifikat och intyg. Om det är relevant låter jag vara osagt.
Jag tror däremot att FM Redare skulle kunna vidta vissa åtgärder för att förbättra ett redan bra sjösäkerhetsarbete ytterligare.
 

Fyra punkter som skulle kunna förbättra sjösäkerhetssystemet i marinen.

Jag är dock helt övertygad att om SHK skulle ges i uppdrag att utreda åtminstone några av de tre senaste incidenterna som förekommit med de större tridsfartygen så skulle man sannolikt finna betydligt fler intressanta delar som på olika sätt hänger ihop med varför man till slut hamnar i en oönskad situation och grundstöter. Det  kan vara detaljer som arbetsbeslastning, arbetsfördelning, möjlighet till kompetensutveckling/vidmakthållande av kompetens, utbildningssytem, organisatoriska problem, brist på kvalitetssäkring, ledarskap. Listan kan nog göras ännu längre.

Den andra punkten är att ta tillvara på erfarenheter från Flygvapnet där man tyvärr har varit hårt drabbad av olyckor, men också dragit många nödvändiga lärdomar. Min bestämda uppfattning är att Flygvapnet därför har kommit längre med flygsäkerhetssystemet än vad marinen har gjort när det gäller sjösäkerhetssystemet. Min förhoppning är att man från marinens sida aktivt tittar på hur motsvarande arbete kan göras bättre. Som exempel, varför inte använda sig av samma enkla metod för att sprida erfarenheter som Flygvapnet gör genom publikationen FLYGDAGS där incidenter och olyckor presenteras så att ALLA kan ta del av andras erfarenheter på ett enkelt sätt, och på så sätt minimera risken för att samma sak händer någon annan. Inom marinen så är inte ens genomförda haveriutredningar lätt tillgängliga att läsa för all personal vilket i sig är en stor brist..

Den tredje punkten berör marinens avvikelsesystemet DIUS/M som har mycket övrigt att önska och bör ersättas av ett mer tillgängligt, användbart och flexibelt system (bra klyscha). Tillgängligheten och användarvänligheten är i dagsläget långt ifrån bra.

Den fjärde punkten är också den viktigaste, och kanske svåraste att hantera.
Att alla incidenter, olyckor och viktiga iakttagelser verkligen rapporteras är A och O för sjösäkerhetsarbetet. Den allra viktigaste punkten är således att - på riktigt - skapa en "NO BLAME CULTURE" inom marinen, något man enligt min uppfattning lyckats mycket bra med inom Flygvapnet. En sådan kultur kan inte beordras av en chef, det är enbart hur den enskilda individen upplever miljön som kan avgöra om det verkligen råder en sådan. All personal inom marinen, från högsta chef ner till enskild sjöman, måste fortsätta att bidra till att skapa en sådan positiv kultur. Repressalier, ifrågasättande och skitsnack bakom ryggen är förödande.


Det finns tyvärr skräckexempel som detta hos bloggrannen Cynismer där en "anmälarmentalitet" motverkar allt seriöst arbete med att skapa goda förutsättningar för en "no blame culture" inom Försvarsmakten hoppas jag innerligt att vi slipper se. Något som skulle bli förödande för allt säkerhetsarbete inom Försvarsmakten.

Uppdaterat 2012-11-22:
C PROD MARIN har bemött inlägget på marinbloggen

Öppen utfrågning om nästa generation JAS 39 Gripen

Under förmiddagen höll försvarsutskottet under Peter Hultqvist ledning en öppen utfrågning, eller en "hearing" om man så önskar rörande anskaffning av nästa generations stridsflygplan, eller rättare sagt förmågelyftet benämnt JAS 39E.

Representerade var förutom försvarsutskottets ledamöter även respresentanter från Försvarsmakten i egenskap av ÖB och C LEDS, Jan Salestrand. Som expert fanns även en f.d. JAS-pilot på plats i panelen. FMV, FXM och SAAB var även representerade.

Första timmen ägnades åt att statssekreteraren på Försvarsdepartementet, Carl von der Esch inledde och därefter fick varje myndighet tid att presentera sin del i projektet. För den som följt detta projekt mer ingående den senaste tiden så kom inget nytt fram, förutom det klargjordes att det inte blir några helt nytillverkade flygplan alls. Samtliga JAS 39E kommer att erhålla återanvända komponenter från JAS 39C, något som i sin tur kan komma att få konsekvenser för tillgängligheten av flygplan. Något som Försvarsmakten deklarerade att man ännu ej gjort någon analys av.

Försvarsmaktens framställning var synnerligen tydlig. Såväl ÖB som Salestrand poängterade vid flera tillfällen att ett absolut minimum av flygplan är 60st. ÖB påpekade även att om man väljer den lägre siffran i spannet 60-80 stycken som är Försvarsmaktens framställda behov, så krävs tillförsel av markbaserat luftvärn! Något som regeringen sannolikt inte räknat med - heller.

FXM i sin tur redovisade att samarbetspartnern Schweiz kommer att kunna lämna slutgiltigt besked om anskaffnings först 2014 då man har en lång process framför sig och som troligtvis avslutas med en folkomröstning.

Den mest intressanta delen var självfallet frågestunden där försvarsutskottets ledamöter (i de flesta fall) ställde högst relevanta frågor till myndigheterna och till statssekreteraren von der Esch. Det är omöjligt att återge samtliga frågor i detalj, så därför rekommenderas starkt att se hela tillställning via webb-tv. I synnerhet utfrågningsdelen som startar efter 71 minuter in i sändningen. Här kommer ett axplock av frågorna.

Hultqvist (s)  högg som en kobra på underfinansieringen av projektet om 5,5mdr, men även på det totala ofinansierade anskaffningsbehovet av materiel omfattande 25mdr. Totalt drygt 30mdr. Statssekreteraren von der Esch svarade inte konkret på frågan, vilket han för övrigt inte gjorde på någon fråga, utan var märkbart nervös, osäker och uppfattades som dåligt påläst i ämnet.

Märkligaste frågan kom från Cecilia Widegren (m) som ställde den till Försvarsmakten.

"Min fråga blir ganska rätt och slätt.... - Varför behöver vi ett Flygvapen i Sverige, och jag vill egentligen att ni mer riktar svaret, inte till andra tekniska vinster, eller hot som finns i andra länder i vårt närområde, utan mer till mjukare faktorer kopplat till dom civila, och eventuella då, säkerhetspolitiska hot och risker som ni ser i vårt närområde och den behovsbilden."

Då sannolikt ingen riktigt förstod innebörden i frågan, så svarade ÖB istället på den fråga som borde ha ställts, nämligen varför det finns ett behov av ett stridsflygsystem i Sverige, något som ÖB gjorde på ett mycket bra sätt.

Vidare ställde samtliga partier, förutom de moderata ledamöterna, den kanske viktigaste frågan till statssekreteraren. Flera gånger om dessutom. -Hur kan regeringen föreslå 40-60 flygplan när Försvarsmaktens analys säger 60-80 flygplan?

Carl von der Esch kunde inte lämna något relevant svar på denna ständigt återkommande fråga trots att alla inblandade parter egentligen vet vilket det sanningsenliga och konkreta svaret på frågan är....

Flera ledamöter påpekade på olika sätt att detta kanske är en av de viktigaste, och framförallt mest kostnadsdrivande frågan som en försvarspolitiker har att hantera under en ämbetsperiod som försvarspolitiker. Det höll nog alla ledamöter i försvarsutskottet med om. Johan Forssell (m) däremot, hade istället valt att resa till USA för att studera valkampanjerna.

Sjöförsvarsutredning 2020

Med bakgrund av den relativt sett omfattande debatt som förs runt anskaffningen av en ny generation av stridsflygplanet JAS 39 Gripen samt den nyligen beordrade luftförsvarsutredningen, LFU 2040, så borde även frågan om att tillsätta en mostsvarande sjöförsvarsutredning vara högst relevant.  Viktigt i detta är att en SFU, till skillnad från  LFU omfattar en tidsperiod närmare nutid än sci-fi utredningen LFU 2040, en utredning som enbart blir en gissningslek då omvärldsutveckling/behov för den perioden ej går att bedöma.

Marinen har sedan försvarbeslutet 2000 misshandlats å det grövsta, något som kulminrade i samband med försvarsbeslutet 2004. Sedan dess har marinens operativa stridsfartygs- och ubåtsbestånd bestått av 4-5 stridsfartyg och 3-4 ubåtar. utöver detta en handfull minröjningsfartyg och två äldre stödfartyg.

När vi kommer till KA/AMF så har antalet regementen och bataljoner reducerats från 5 regementen till ett enda där knappt en amfibiebataljon nu kan sättas upp. Inom ledningsområdet har antalet sjöbevakningscentraler reducerats från sex till två och när vi kommer till bas och logistik så finns endast en enda stödpunkt (med stora begränsningar) kvar utöver ordinarie baseringar. I Göteborg finns inte en enda  förtöjningsplats inom ytterbevakat område tillräckligt stor för korvetter och ubåtar.

När det gäller frågan om vad vi ska ha marinen till och vilka uppgifter som skall kunna lösas, så handlar det i dagsläget mycket om att man kör på i samma hjulspår som tidigare - men nu med avsevärt mindre resurser. Vägen framåt är med andra ord inte helt tydligt utpekad sett över ett längre tidsperspektiv, även om den försvarspolitiska inriktningen är att ”Marinstridskrafterna ska primärt utveckla förmågan att verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs".


Jag anser därför att en Sjöförsvarsutredning som utreder sjöförsvaret för perioden 2020-2040 (SFU 2020) bör tillsättas omgående och en sådan måste svara på nedanstående frågor.  

• Analysera den marina utvecklingen i närområdet avseende teknik, taktik och förmågor.
• Bedöma framtida operativa behov och fastställa mål för sjöförsvaret under perioden.

Inom ramen för ovanstående så bör särskild uppmärksamhet ges till vissa avgörande delar som:

• Behovsanalys av förmågor inom dimensionerna luft-, uv, samt ytstrid med målsättningar
• Utreda behov av förbandstyper (ubåt, ytstrid, minkrig och amfbie)
• Med bakgrund av ovanstående föreslå nödvändig numerär kopplat till uppgifter
• Utreda anskaffningsbehovet av vapensystem
• Utreda behov av bas och logistikresurser omfattande marina hamnar/stödfartyg
• Utreda behovet av marin underhållsorganisation och resurser
• Analysera behovet av "force protection" i ordinarie basområden
• Analysera för marinen lämplig lednings- och organisationsstruktur
• Utreda behov inom ledningsområdet rörande ledningsplatser samt sensorkedjor (radar/sonar).
• Analysera behovet av marina närvaro på och runt Gotland.
• Särskilt utreda behovet av luftförsvarsförmåga på marina enheter
• Särskilt utreda det marina behovet av sjöoperativ helikopter

Ovanstående är med all säkerhet inte heltäckande, men om dessa frågor fick svar så skulle en betydligt tydligare väg för marinen kunna stakas ut vilket i förlängningen skulle kunna tydliggöra behovet av personal, materiel och anslag. Något som Försvarsmakten med marininspektören i spetsen idag verkar ha mycket svårt att nå framgång i mot den politiska nivån.

Att en SFU bör omfatta tiden mellan 2020-2040 är kopplat till att eventuell framtida materiel som om den beställs de närmaste åren kan levereras och vara operativ i tiden strax innan 2020. Därefter kommer den materielen att vara relevant under motsvarande period. Runt år 2040 har nuvarande korvetter och ubåtar tjänat sin livstid varför perioden inte bör sträcka sig längre än så.

Om man är lagd åt det konspiratoriska hållet så kan man nog tyvärr med stor sannolikhet anta att en SFU motsvarande förslaget här ovan aldrig kommer att bli verklighet. Detta då en analys av ovanstående frågor otvetydigt skulle utmynna i ett stort återtagnings- och anskaffningsbehov rörande - allt! Detta rimmar förstås mycket illa med den av moderaterna uttalade linjen där man för Försvarsmaktens del "ser en prolongerad ekonomi" framför sig.

Allan Widman (fp) delar glädjande nog uppfattningen om att en SFU bör sättas upp. 

Hoppet är det sista som överger människan sägs det.

Beredskapslagring av olja

På tisdag klockan 11.00 sammanträder försvarsutskottet. En av punkterna på agendan för sammanträdet är en nya lag rörande beredskapslagring av olja.

Då jag har läst igenom propositionen 2011/12:162 kan jag konstatera att där finns en del märkliga detaljer. För det första så anser jag att det stipulerade kravet på mängd som ska hållas lagrad är väldigt lågt satt.

Enligt förslaget ska Sverige ha ett beredskapslager som motsvarar antingen 90 dagars genomsnittlig daglig nettoimport eller 61 dagars genomsnittlig daglig inhemsk konsumtion av råolja eller petroleumprodukter beroende på vilken mängd som är störst.

Det är inte staten själva som ska stå för beredskapslagret, utan man avser att oljebolagen ska åläggas uppgiften.

Beredskapslagret ska hållas av ekonomiska aktörer somimporterar och förbrukar eller säljer lagringsbränslen i landet. 

Det finns heller inget krav på att lagret av olja skall finnas inom landet. Det krävs bara att man ska ha tillstånd för att hålla lagret utanför Sverige.

Lagerhållning inom eller utanför landet får utföras av någon annan än den lagringsskyldige om den som är lagringsskyldig och den som ska utföra lagringen har tillstånd till det. Tillstånd krävs även för att den som är lagringsskyldig ska få hålla egna lager utanför landet.

När det gäller beredskapslagring i största allmänhet så existerar ingen statlig sådan sedan 90-talet.

Beredskapslagring av olja har funnits i Sverige under många år och varit inriktad på beredskap både för s.k. fredskriser och för det civila försvarets behov vid höjd beredskap (krig, krigsfara eller krig utanför Sveriges gränser). Beredskapslager har hållits både av staten och av näringslivet. Under 1990-talet avvecklades den statliga lagringen och lagringsvolymerna drogs ner. År 2002 upphävdes bestämmelserna om särskild krigslagring vid anläggningar som producerar värme och el. Ingen statlig lagring förekommer således längre.

I min enfald så var jag ändå övertygad om att Försvarsmakten i högsta grad var angelägna om att hålla eget beredskapslager, vilket tydligen var en felaktig bedömning. Försvarsmakten som remissinstans i ärendet vill särskilt framhålla att man inte ska omfattas av någon lag som innebär beredskapslagring av olja.

Remissinstansen Försvarsmakten bedömer att den föreslagna lagen
inte omfattar det militära försvarets behov av beredskapslagring och att myndighetens lager därför inte ska innefattas i den allmänna beredskapshållningen. De anser därför att det bör tydliggöras i den föreslagna lagen att Försvarsmakten inte i något fall blir lagringsskyldig.

I slutet av propositionen så finns det ändå en liten ljuspunkt och Försvarsmakten får sig en liten känga med hänsyn till remissvaret.

Det går inte att utesluta att det kan bli aktuellt på nytt att myndigheter deltar i beredskapslagringen. Det bör därför anges i lagen att en statlig förvaltningsmyndighetär lagringsskyldig om regeringen har beslutat att myndigheten ska hålla lager. Med anledning av Försvarsmaktens synpunkt att det i den föreslagna lagen bör tydliggöras att Försvarsmakten inte ska vara lagringsskyldig vill regeringen erinra om att lagringsskyldigheten definieras i 3 kap. den föreslagna lagen.

Efter att ha läst igenom propositionen kan man kallt konstatera att den "strategiska time-outen" fortfarande inte är över för statens del. Framför allt inte när det gäller samhällets krisberedskap och totalförsvaret.
Där finns fortfarande oerhört mycket att jobba med. Återtagandet har på vissa håll inte ens startat.

Se en intressant blogg och fina bilder rörande beredskapslagring av olja här.
En annan artikel finns att läsa här.

Försvarsberedningens arbete i Ryssland

Försvarsberedningen under ledning av Cecilia Widegren (m) är uppdelad på två olika delar. Initialt ska beredningen redovisa sin bedömning av den säkerhetspolitiska utvecklingen och konsekvenser för svensk försvars- och säkerhetspolitik, d.v.s. en omvärldsanalys. Uppdraget i den första delen ska avrapporteras 1 juni 2013, mitt under Almedalenveckan, vilket sannolikt kommer att debatteras flitigt där och då.

Den andra delen skall redovisas under 2014 för att ligga till grund för ett nytt försvarspolitiskt inriktningsbeslut som ska tas under 2015.

Beredningen hade sitt första möte i mitten av september och ordföranden Cecilia Widegren beskriver processen på sitt eget sätt i en egen artikel i SvD. "Först lyssna, analys sedan som avslutas med uppgift och utgift."

Beredningen har nyligen genomfört ett antal resor till Ryssland(!) för "samtal och fördjupning av utrikes- och säkerhetspolitiken." Widegren skrev för någon dag sedan en ny debattartikel där det egentliga syftet med resan till Ryssland inte framgår särskilt tydligt. Det som däremot framgår är att Widegren "borde skaffa klippkort på flyget till Moskva", ett uttalande som skulle behöva en närmare förklaring.

Någon som också bloggat om försvarsberedningens resa till Ryssland är Åsa Lindestam (s) även hon ingående i försvarsberedningen. Lindestam verkar mest förfäras över att hon inte får några konkreta besked från "herrarna" i duman angående hotbilden? Den formuleringen och dess innebörd hade Lindestam gärna fått förtydliga.

Kritiska röster över försvarsberedningen kommer från Rolf K Nilsson, tidigare moderat riksdagsman under förra mandatperioden och då även ledamot i försvarsutskottet. Nilsson är inte alls imponerad och har kraftiga synpunkter på såväl processen i arbetet men även av tillsättningen av Widegren som ordförande. Han skrev följande på sin egen blogg för en tid sedan.

I direktiven står att försvarsberedningen ska göra en omvärldsanalys och med den som bakgrund komma fram till vilka förändringar som ska ske och vad som försvaret behöver. Detta sätt att arbeta gör att rapporterna alltid är gamla när de presenteras. Och när väl besluten kommer som bygger på dem har verkligheten förändrats ytterligare.

"Att göra Cecilia Widegren till ordförande i försvarsberedningen visar att man från regeringens sida satsar på en lojal och med regeringen samstämmig ordförande. Widegrens klart begränsade erfarenhet av försvarsfrågor gör henne också mer beroende av regeringen än sina båda moderata företrädare på posten (Karin Enström och Göran Lennmarker). Cecilia Widegren uttalar sig i försvarsfrågor på samma sätt som Sten Tolgfors. Vilket säkert gör att statsminister Reinfeldt är nöjd med hennes insatser."

Min egen reflektion över försvarsberedningen och dess arbete är att det till synes verkar något ostrukturerat och det sker en mängd resor utan att det egentliga syftet med dessa framgår förutom att "lyssna". Vad alla dessa politiker som inte på något sätt är experter inom området ska göra med den information som exempelvis de ryska "herrarna" levererar är också oklar. Det kan nästintill likställas med att läsa om Ryssland på wikipedia. Informationen kan variera högst betänkligt beroende på vem som talar eller skriver. Vi får hoppas att Widegrens politiska del av  delegationen är väl insatta i vad begreppet "källkritik" innebär.

Jag är ställer mig därför frågande till arbetssättet och försvarsberedningen i sin helhet. När det gäller att ta fram en så rättvisande omvärldsanalys som möjligt så finns den sakkunskapen inom Sverige vid de statliga instanserna som exempelvis FRA, FHS, MUST, FOI, UD, UI m.fl. Där finns personal som inte gör annat än sysslar med analyser av omvärldsläget på en professionell nivå. Jag har svårt att tro att Widegren/Lindestam & co själva kan skapa sig en bättre bild genom att resa runt och fråga "herrarna" i Ryssland om hur hotbilden ser ut.

Min högst personliga uppfattning är därför att dessa resor för de politiska deltagarnas del är att betrakta som onödiga, detta av två anledningar förutom att resorna kostar en stor summa skattepengar.

För det första så är jag osäker på om informationen som levereras är relevant och om man som folkvald politiker har kompetensen att tolka den på rätt sätt. Den andra anledningen är att information rörande omvärldsläget är färskvara och kan i vissa fall bli inaktuell väldigt fort!

Försvarsberedningens första del rörande omvärldsläget anser jag därför att man i sin helhet hade kunnat lämna över till ovan nämnda instanser och expertis att redovisa särskilt.

"Skomakare bliv vid din läst"

Gästinlägg: Varför så tyst från alla minörer?

Publicerar i dag ett något annorlunda gästinlägg som rör svensk sjöminröjningsförmåga och sakfrågor runt detta. Jag kan kallt konstatera att den här bloggen inte har bidragit särskilt mycket i ämnet. Anledningen är delvis att det har funnits nära noll engagemang och frågor runt detta från läsekretsen, men framförallt så brukar inläggen oftast avhandla aktuella händelser som med fördel tagits upp i annan media. Runt svensk sjöminröjning har det inte funnits så mycket medialt att utveckla ytterligare.

Sjöstridsflottiljerna har de senaste åren successivt tillförts minröjningsfartyg typ Koster som är en helt ombyggd (halvtidsmodifierat) fartyg ur Landsortsklassen. Sju fartyg blev fem, även här en reducering i numerär.  Av de fyra mindre minröjningsfartygen i Styrsöklassen har två fartyg byggts om och används ute på förbanden. Här talar vi om en halvering av numerären. 

Minröjninsfartyget HMS Koster är för närvarande i Italien och genomför validering i annan miljö under hela hösten.

Det borde således finnas mycket att diskutera även runt minröjningsförbanden och dess verksamhet. Därför publicerar jag nedanstående gästinlägg då jag anser att det finns vissa poänger i budskapet.

(Minörer = samlingsbegrepp på personal från minröjningsförband. Från början personal som sysslar med minutläggning, något som i dag inte längre existerar då samtliga minfartyg är avvecklade)

/ Skipper

-------------------------------------------------------------

Tack vare försvarsbloggar och sociala medier i största allmänhet så diskuteras försvarsfrågan numera lite här och var, vilket väl ändå får ses som ett steg i rätt riktning. De marina frågorna diskuteras frekvent, högt som lågt hos Skipper och även hos den något insomnade Commander´s Log och den numera avvecklade bloggen Vakthavande. Även på marinbloggen, men där är det mer enkelriktat.

Det fina med bloggar, twitter och facebook är att alla kan vara med och diskutera olika ämnen och inlägg genom kommentarsfälten.

För marinens del så diskuteras den snart utraderade ytstridskapaciteten och ytstridsfartyg, nya som gamla. Visbyprojektet har dragits fram och tillbaka i långbänk under flera år. Ubåtar och ubåtskockar som lagar mat i TV och det nya projeketet A26. Kustartilleriets avveckling och övergången till AMF som lever en alltmer isolerad tillvaro. Det diskuteras stödfartyg i form av L10, som inte blev någonting(?) som ersättare för gamla Visborg och sedermera Trossö. Ombyggnad av HMS Carlskrona till stödfartyg har varit uppe på tapeten. Det diskuteras internationella marina insatser i form av ME01, ME02 och kommande ME03. Det diskuteras behov av omsättning av fartyg och materiel. Ja, listan på ämnen som avhandlats kan göras lång.

Vad som däremot aldrig någonsin diskuteras är minröjningsförbanden och allt runt den verksamheten! Så frågan är vad gör alla minörer? Varför deltar aldrig ni i debatten och diskuterar er verksamhet och era hjärtefrågor? Eller sitter ni redan så nöjda med er tillvaro att det inte finns något att diskutera?

Det finns i dag fler operativa och bemannade minröjningsfartyg än vad det finns operativa korvetter. Ni deltar regelbundet i övningar så det måste finnas en mängd saker att avhandla. Har ni inga funderingar över framiden gällande nya fartyg som ersättare för de som finns i dag?

Minröjningsoperationer i Östersjön och problemet med gamla minor borde intressera den stora massan att ta del av. Försvarsmaktens egna artiklar är oftast rätt ointressanta så det vore roligt med en lite mer initierad utveckling av frågan. Alla försvarsbloggar tar nog garanterat emot gästinlägg. Någon kanske till och med borde starta en minörblogg i syfte att lyfta fram era hjärtefrågor?

Hur ser det ut på den internationella arenan när det gäller sjöminröjningsoperationer? Borde inte Sverige deltaga i operationer utanför närområdet? Finns det en sådan efterfrågan? Håller Sverige måttet även i en internationell kontext?

Kommer Visbykorvetterna någonsin att använda sin minröjningsmateriel? Vilka ska hantera den materielen?


Som ni ser så är frågorna från oss som inte är insatta i ämnet många, och det är säkert fler än jag som skulle uppskatta om minörerna vaknade till liv och blev lite mer aktiva i den marina debatten och bidrog till lite försvarsupplysning runt er verksamhet. Så därför en uppmaning till er minörer: SYNS MAN SÅ FINNS MAN! Släpp svepet och delta i debatten.

/ V. L.