19 april 2016

I sista minuten - Fem timmar på en arbetsplats i kalla krigets skugga (Del 3 av 4)



I dag fortsätter vi med den tredje delen i berättelsen från U-137 incidenten signerat Rolf Lindén som då var chef för operativa sektionen (C Op) vid Blekinge kustartilleriförsvar, och var den person som i praktiken ledde verksamheten från fredsstabsplatsen under de kritiska timmarna och dygnen. 

Har du inte läst Del 1 och Del 2 så gör det först!

/ Skipper

--------------------------

Den sovjetiske amiralen visar ingen tvekan. Han tycker förmodligen att hans läge är ganska gott: Han har order att hämta sina nödställda sjömän, vilket Sovjet anser sig ha all rätt till.

”Det kan inte en småstat utan allierade ha något att invända emot, dessutom är ju alla, enligt internationell rätt, skyldiga att undsätta människor i sjönöd, eller hur? Dessutom måste jag snabbt få hem ubåten, innan någon hittar de där komprometterande kärnvapenladdade torpederna, som ubåten har i sina tuber.

Men om svenskarna ändå skulle agera enligt sin fåniga IKFN? Om jag blir anfallen av svenskt flyg, när jag försöker rädda sjömännen, försvarar jag mig bara. Mitt robotluftvärn är överlägset och vi har bra koll på svenska attackflyget, vi hinner in på svenskt territorium, innan alltför många är klara. Dessutom kan det alltid diskuteras, vem som sköt först. Jag har till och med råd att låta svenskarna skjuta först, bara för att det ska se bra ut i historieboken .

De svenska torpedbåtarna är ett ännu mindre problem. Jag bryr mig inte om dem. Om de skulle försöka anfalla, försvarar jag mig bara, återigen. Jag är helt överlägsen i räckvidd och eldkraft. Däremot är det ett problem, om den svenska ubåten, som provsköt deras nya antiubåtstorped igår, är kvar i området. Den kan förstås inte ha full torpedlast, men det är illa nog. Där måste mina ubåtsjägare lägga manken till, för den kan ställa till verklig oreda. Men visst, om den anfaller, försvarar jag mig bara.

Den där nya eldledningen på Torhamn är heller ingenting att oroa sig för. I värsta fall råkar det finnas ett kustrobotbatteri där nu, förutom försökspjäsen, men man kan i alla fall inte eldleda på Gåsefjärden och söderut och när vi väl hämtat ubåten blir det hursomhelst inga problem. INGEN skjuter på räddade sjömän på väg hem. Kvar är bara det där gamla kustartilleribatteriet på Tjurkö. Bra av KGB5 att totalt infiltrera fredsrörelsen i väst! Tack vare den där naive holländske studenten vet jag, att batteriet saknar eldledning; ja, vi har ju själva kollat förstås, så batteriet är ofarligt. För det skulle ju bli litet svårare att förklara, varför jag först måste skjuta bort några gamla kanoner och några dussin svenskar på torra land, innan jag kan rädda nödställda sjömän. Det är bara att tacka Amiralitetet i Moskva för de goda underrättelserna!”


Äntligen kommer rapporten: ARTE 719 på plats! En samfälld suck går genom OP-rummet. Men det är nu bara en kvart kvar innan Sovjet kan bryta territorialgränsen, vi HINNER INTE! Jag griper vårt sista halmstrå. Eldledningen får order att omedelbart strömkoppla samt starta radarn i spaningsmod. Förtrytsamma invändningar kommer omedelbart: Eldledningen är inte horisonterad ännu! Jag vet det. Den måste vara i absolut våg, för att mätvärdena ska ge underlag för maximal träffsannolikhet. MEN DET ÄR INTE DET, DET GÄLLER NU! För jag vet, att signalspaningsutrustningarna därute ögonblickligen registrerar och identifierar artillerieldledningen och att den sänder i spaningsmod. Men de kan INTE se, huruvida stationen är i våg eller ej och chefen därute tänker förstås inte ens tanken, att vi skulle missa något sådant. Efter ett par evighetslånga minuter kommer så rapporten: Ja, vi sänder. Ja, vi ser fritagningsstyrkan på radarn. Vi mäter kurs och fart. Kursen och farten är förstås samma, som styrkan haft tidigare, men nu har vi en egen lägesbestämning och kan själva avgöra om, var och när styrkan bryter gränsen.

De främsta fartygen är nu bara två kilometer från gränsen. Nästa order: Gå över i målföljning, mät på det största ekot! Det är jagaren 446 med amiralen ombord, och den bästa signalspaningsutrustningen. Amiralen ska direkt få veta, att vi har låst på hans fartyg. Vad gör han åt det?

Invändningarna kommer givetvis som ett brev på posten från Tjurkö. De därute måste tro att jag helt tappat koncepterna. ”Vi har ju inte mätt in oss än och inte nordorienterat!” ”Vi har inte kopplat in pjäserna än och det går ju inte att skjuta!” Visst, för högsta träffsannolikhet måste systemet vara orienterat mot geografiska nord på delar av ett streck när, och dessutom vara inmätt i rikets koordinatnät med centimeternoggrannhet. Det är faktiskt knappt ett år sedan jag var ställföreträdande bataljonschef på en av våra rörliga kustartilleribataljoner. För att begripa att det inte går att skjuta, om pjäserna inte är inkopplade, behövs ingen större taktisk utbildning. Men amiralens signalspaning kommer inte kunna avgöra, om vi är orienterade, inmätta eller har pjäserna inkopplade. Själv kan han bara utgå från, att så är fallet. Han vet, att vi ännu inte räcker riktigt fram till honom, men några kilometer efter det han passerat gränsen så.

”Men hur som helst är det ju inte säkert att svenskarna vågar öppna eld i alla fall….. Det är bara att fortsätta, order är order.”

I oprummet kokar det. Alla ryggar med fältskjortor är genomvåta, till och med sekreteraren, som även i stressade lägen är lugn och sval, ser något varm ut.

All annan verksamhet har avstannat. Här står det och väger.

Nästan motvilligt kommer rapporten:
Vi målföljer på största jagaren.

Någon minut senare:
"Samma kurs och fart som tidigare." 
"Tusen meter kvar till gränsen."
Kort.
Lakoniskt.
Professionellt.

En enda möjlighet kvar. Hoppfrekvensen.
Eldledningens radar har en topphemlig funktion, i och för sig känd av operatörer och vissa taktiker och av Sovjet förstås (allt annat vore ju tjänstefel från deras sida!) Och ett hot, man inte kan göra något åt, är mer skrämmande, än det man inte vet om!). Hoppfrekvensen. En radar sänder ut tusentals pulser per sekund för att mäta in målet. Pulserna sänds på en fast frekvens. När man bestämt den frekvensen, går det att skicka ut egna pulser på samma frekvens, med följd att radarn störs och får svårt eller hindras att mäta. Men ARTE 719:s hoppfrekvensfunktion är annorlunda: den sänder ut en puls på en slumpvald frekvens och tar emot den. Nästa puls sänds på en helt annan slumpvald frekvens, o.s.v. Den som försöker störa är alltid ett steg efter och därför alltid på fel frekvens. Inte nog med det; radarn avgör också slumpmässigt hur många och när pulserna skickas ut per sekund. Dubbelt omöjligt alltså. Inte vet man, på vilken frekvens man ska störa och inte heller, när man ska skicka tillbaka en falsk eller störande puls. Signalspaningen kan bara se, att radarn börja sända inom ett stort frekvensområde. Enda motmedlet är att slå ut radarn med något vapensystem. En signalsökande robot ligger närmast till hands, den går ju så att säga på roten till det onda med minsta möjliga kringskador.

Amiralen har säkerligen det alternativet redan uppe. Vi har ju spänt musklerna genom att låta Torhamnseldledningen påminna jagaren om sin existens då och då. Att Tjurköbatteriet med sina fyra pjäser nu målföljer på honom, har fått vågen att slå över till hans nackdel. Hans underrättelser har varit felaktiga! Men svenskarna vågar kanske ändå inte öppna eld, när han kommer närmare. Om det nu är ett kustrobotbatteri därute på Torhamn, är han redan innanför dess räckvidd och i så fall skickas redan eldledningsinformation från radareldledningen på Tjurkö till kustrobotbatteriet. Men det är en sak, en svensk vapeninsats en helt annan

”Vågar verkligen den svenska försvarsmakten utmana min nära totala lokala styrkeöverlägsenhet, när jag ändå bara ska rädda några nödställda ubåtsmatroser? Visst skulle jag kunna störa ut den där eldledningsradarn på Tjurkö för säkerhets skull – jag vet ju, att svenskarna har de strängaste order att endast använda hoppfrekvensmoden i krig – och till och med då bara, när det är absolut nödvändigt. Men det blir svårt att förklara, varför jag håller på och stör svenska vapensystem, när jag bara är ute på en undsättningsexpedition. Nej, fortsätt enligt planen.”

1000 meter kvar. Tre minuter. Nu är stämningen i OP-rummet nästan iskall i stället.

BLUFFEN HAR HITTILLS INTE GÅTT HEM!

700 meter kvar. Två minuter. Nu finns ingen återvändo!

”Gå över i hoppfrekvensmod!”
”Skriftlig order erfordras. Vi är inte i krig”. ( Inte än, nej…)
”Skriftlig order kommer. Förbered!”

Jag kastar ner två rader på ett papper, undertecknar. Sambandsofficeren och sekreteraren vidimerar min namnteckning.

”Skriftlig order utfärdad och vidimerad!”

”Jag går över till hoppfrekvens. Målet håller samma kurs och fart. 400 meter kvar!”

Trettio o ä n d l i g a sekunder.

”Oprummet!”

”Kom!”

”Målfarten går ner!

"Vänta! …………."

"Vänta!..........."

"Vänta!........... Målet har stoppat!”

Bluffen gick hem, till sist.
Klockan är 2100.



Fortsättning följer...

14 kommentarer:

  1. Mycket spännande läsning. Bara en kommentar:

    "Amiralen" funderar flera gånger på risken att det finns ett kustrobotbatteri i regionen men det fanns väl inga kustrobotbatterier innan 1995 när Rb-15 bataljonen blev operativ? Samtidigt står det att Sovjet hade full koll på våra resurser ner till att dom kände till testandet av en enstaka pjäs på ett skjutfält.

    Går inte riktigt ihop.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fanns Rb-08 innan Rb-15 (som togs i bruk i början av 80-talet). Mer info om Rb-08: https://sv.wikipedia.org/wiki/Robot_08

      Radera
    2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    3. Enligt Wiki fanns det ett kustrobotbatteri med rb 08 i krigsorganisationen fr o m 1968, men dels är det inte säkert att det fanns kvar 1981, dels var det med all sannolikhet inte mobiliserat vid denna tid (om batteriet inte just då gjorde KFÖ). "Amiralens" farhågor känns därför något obefogade på den punkten. Däremot borde han ha varit betydligt oroligare för ett attackanfall med rb 04, där man hade kunnat anflyga över land i radarskugga. Något som helt hade överraskat de ryska fartygen, eftersom ryssarna då ännu saknade flygburen spaningsradar.

      Radera
    4. Robot 08 var operativ fram till 95 och är troligen den som åsyftas.

      Radera
    5. Rb08 provköra i hanöbukten 1984 om jag inte minns fel.

      Radera
  2. Spännande! /P

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Varför säger han ingenting om batteri Ellenabben 2 på Aspö? 7,5/57 serie 3 med arte 719, med Gåsefjärden och dess inlopp inom skotthåll?

      Radera
  4. Hej,
    jag har under min Värnpliktstid på KA1 och KA3 som Eldledare emellanåt kommit i kontakt med ARTE KA 719 i både fast och rörligt utförande. I de berättelser om U-137 jag hört från olika officerare som "var med" var det övergång från spaningsmod till följningsmod som gjorde att styrkan stannade upp. Det gjordes visst även varningsskott med skarp ammunition från KA. Jag har även hört från divisionschefen på F6 om hur Flygvapnets insats var i detta sammanhang och det var verkligen skarpt och man var beredd på det värsta. Stort stöd från politiker fanns verkligen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Se Mikael Holmströms bok "Den Dolda Alliansen", sid 227-248. Något varningsskott avlossades aldrig.

      Radera
  5. Men vänta nu...
    I en på Celanders förlag nyligen utkommen antologi om "nytänkande" inom svensk försvars- och säkerhetspolitik, FÖRSVARET FRÄMST, skriver Gunnar Fredriksson (f.d. ledarskribent i Aftonbladet och ordförande för styrelsen för psykologiskt försvar 1989-1992 och 1996-1999) om U 137 grundstötning i Gåsefjärden att: "...det var enligt saklig dokumentation fråga om banal felnavigering. Såväl ubåtens befäl som basen i Kaliningrad trodde att ubåten befann sig någon annanstans i Östersjön, sannolikt i närheten av Bornholm, där de till en början också sökte efter den."

    Gunnar Fredriksson - om någon - är rätt man att besitta den sortens information. Med de exceptionellt utvecklade och goda kontakter han under flera decennier, med okänt motiv, odlade med företrädare för diverse totalitära öststatsregimers underrättelse- och säkerhetstjänster borde han rimligen fått något i utbyte - eller?!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller så kanske hans kontakter med dessa färgar honom och han därmed är benägen att tro på deras påståenden som går emot all logik i övrigt.

      Att lyckas navigera långt in i inre vatten i skärgårdarna i u-läge är extremt osannolikt. Däremot kan man lätt hävda saker.

      Radera
    2. Det beror lite på vem (vilken organisation) som gav uppdraget som den var ute på. Eftersom det finns flera organisationer som styr så kan det vara lätt hänt att de trodde att den var någon annanstans.

      Radera

REGLERNA FÖR KOMMENTARER KOMMER NU PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING ATT SKÄRPAS:
- Kommentarer som ej håller sig till ämnet kommer att refuseras
- Skriv kortfattat och kärnfullt
- Personangrepp publiceras ej
- Håll en god ton i kommentarerna