Replik Schulte och ett upprop

Resultatet av en fortsatt prolongerad försvarsbudget?

Efter en stunds radiotystnad på bloggen avser jag i detta inlägg replikera på moderaten Fredrik Schultes synpunkter på vårt försvar där hans utgångspunkt i stort innebära att den pågående försvarsreformen är rätt, att vi lägger orimligt mycket pengar på försvarsmateriel,  men att vi ändå ska ha ett modernt utrustat och välövat försvar. Ekvationen går inte ihop och vi är nog få som delar Schultes uppfattningar om sakernas tillstånd.


Det är bra att det förs en debatt, och det är bra att Schulte ger sig in i den av flera skäl. Argumentationen bevisar nämligen flera saker. Dels bevisar den att Moderaterna har blivit så nya att det numera finns otaliga partimedlemmar och riksdagspolitiker som varken har en grundläggande förståelse för ämnesområdet eller för den delen ens har något intresse i försvarsfrågan lägre. På ett sätt är det bra att detta klarläggs för väljarna som då kan ta ställning till om man vill lägga en röst på ett parti som misshandlar försvarsfrågan på det sätt man gjort under de senaste två mandatperioderna. Med det inte sagt att det kommer att bli bättre med en röd-grön regering efter nästa val. Risken är uppenbar att störtloppet i den svarta pisten utan påtagen hjälm fortsätter rätt in i liftkön. Men det är även här som den mest oroväckande och ovärdiga debatten uppstår. Moderaterna har nämligen helt slutat intressera sig för att förbättra sin egen katastrofala försvarspolitik. I stället lägger man allt fokus på att tala om hur mycket sämre de politiska motståndarna är, och således fortsätter utarmningen av försvaret utan att någon från Moderaterna bryr sig.

Schulte ställer i sitt inlägg ett antal frågor till mig som jag givetvis tänker besvara. Men jag avser även att bemöta några av de mest märkliga påståendena. Schultes text i fet/kursiv stil.

- Med all respekt Skipper, men du kan inte först strunta i att ta reda på vart partierna står i försvarsfrågan och sedan beklaga dig på partiet du röstade på för att de inte levde upp till dina felaktigt uppställda förväntningar. Det är minst sagt märkligt.

Redan här har Schulte uppenbart glömt partiets historia och vad som hände i perioden före och efter valet 2006. Nu förhåller det sig som så att det spel som utfördes bakom kulisserna inför valet 2006 där det var uttalat mellan partiledarna, i synnerhet mellan Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt, att försvaret skulle reduceras till förmån för andra reformer - inte på något sätt kommunicerades till väljarna. Om detta höll man tyst för att inte Moderaterna skulle tappa många av sina gamla trogna väljare.

Avståndstagandet från den tidigare försvarspolitiken förvånade många av Moderaternas egna riksdagsledamöter. Men det var först efter segervalet 2006 i samband med att Moderaternas partiledning bestämde att man skulle skrota den gamla försvarspolitiken. Många äldre moderater har sagt att det gjordes för att Per Schlingmann övertalat partiledningen att det skulle finansiera det nya kampanjtänkandet.

Det var heller inte klarlagt för väljarna innan valet 2006 att Anders Borg - utan att kommunicera detta med försvarsministern beslutat att skära mångmiljardbelopp på försvaret. Detta kommunicerades från finansminister Anders Borg på scenen i Almedalen 2007 där försvarsministern helt ovetandes om denna nyhet själv satt i publiken och lyssnade. Detta var droppen som fick Odenberg att själv ställa sin ministerpost till förfogande. Det var heller inte kommunicerat till oss väljare att denna besparing kort därefter skulle effektueras genom att den s.k. genomförandegruppen som 2008 utan närmare analys strök ett stort antal planerade och nödvändiga materielprojekt med syftet att frigöra pengar till ett av jobbskatteavdragen.

Det har heller inte framgått i partiets försvarspolitiska program att den moderatledda regeringen under de senaste åren skulle reducera antalet stridsflygplan, stridsvagnar, stridsfordon och korvetter eller att nödvändiga materielbeslut skulle förhalas så att outnyttjade medel från materielanslaget därmed skulle gå tillbaka in i statskassan. Detta har kommit som fullständiga överraskningar varje gång och kommunicerats till svenska folket som "satsningar".

Fredik Schulte, jag är dock glad över att du så ärligt kommunicerar att den som tror på att Moderaternas försvarspolitik skulle verka för ett relevant och finansierat försvar har felaktigt uppställda förväntningar. I den frågan är vi i dag helt överens nu när alla kort ligger på bordet.

1. Är det rimligt att Sveriges försvarsmaterielanslag som andel av den totala försvarsbudgeten ska vara nästan 70% högre än USAs?

Utan att ens räkna på det så är svaret tveklöst JA, och Schultes jämförelse med en av världens största ekonomier och således även världens största militärmakt är helt irrelevant i sammanhanget. Det Schulte dessutom bortser från är att USA:s militära utgifter som andel av BNP ligger på hela 4,2% och Sveriges ligger på 1,1% och sjunker stadigt. Skamgränsen är passerad för länge sedan och är snart en hel procent under vad som rekommenderas för en NATO-medlem som dessutom åtnjuter skydd enligt artikel 5. Sverige står däremot ensamma!

Att Schulte ens ställer frågan på det sätt som han gör tyder dessutom på en stor okunskap, något som tyvärr är genomgående för våra politiker när det kommer till försvarsfrågan. Det finns ingen som kräver militär detaljkunskap, det vore helt orimligt. Men det minsta man kan kräva är att känna till i stora drag är vad riksdag och regering faktiskt har beställt av Försvarsmakten.

Schulte anser alltså att anslaget för försvarsmateriel är för högt(!) Detta påstående ska ställa i paritet med att Försvarsmakten nu har ett enormt materielbehov som är direkt knutet till vad riksdagen beställt, men som inte är finansierat. Beloppet som saknas för att bara finansiera den materiel som saknas för att sätta upp den beställda insatsorganisationen, den som Schulte dessutom anser är den rätta, ligger runt 30 miljarder under de närmaste 10 åren. Det är till stor del därför som Försvarsmakten nu anger att den beställda organisationen IO14 aldrig kommer att kunna realiseras.

2. Är det rimligt att försvaret givet de resurser som idag spenderas ska fokusera på att utbilda så många 19 åringar som möjligt framför att ha ett operativt fungerande försvar som kan mobiliseras på kort tid och faktiskt användas till något?

Schultes syn på att 19-åringar (läs tidigare värnpliktiga) skulle vara värdelösa och oanvändbara i ett försvar är skrämmande och ovärdigt en riksdagspolitiker. Det som näst intill alltid glöms bort i debatten är att i synnerhet Flygvapnet och Flottan, de enheter som utgjorde skalförsvaret under värnpliktstiden ständigt hade gripbara resurser. Dessutom i en betydligt större omfattning än i dag. Men detta vill de som vurmar för yrkesförsvaret ej se.

Om man istället vänder på frågan. Hur fungerande är den nuvarande modellen jämfört med värnpliktsförsvaret? Det Schulte ej känner till är de stora avgångarna av GSS som sker okontrollerat spritt över året istället för som under värnpliktstiden var vid kända tidpunkter vilket innebar att värnpliktiga vid olika förband kunde omsättas vid skilda tidpunkter. Övergången till anställda soldater och sjömän har som ett exempel inneburit att en sjöman på en ubåt kan säga upp sig och på samma dag lämna tjänsten m.a.a. en kort uppsägningstid i kombination med innestående semester och uttag kompensationsledighet. Då står ubåten utan besättningsman och kan i värsta fall inte gå till sjöss för att lösa sina uppgifter. Lämnar flera på samma gång inför skolstarter etc. kan läget bli katastrofalt.

Det regeringen inte alls kompenserat Försvarsmakten för vid övergången till ett yrkesförsvar är för de kostnadsökningar detta personalförsörjningssystem innebär. Detta leder i sin tur till färre övningar mindre gångtid på fordon, fartyg och flygplan vilket innebär en försämrad försvarsförmåga. Detta är något som riksrevisionen och många andra pekat på, men som regeringen konstant ignorerar.

3. Bedömer ni att framtidens krigsföring kommer vara sådan att man bör prioritera kvantitet (återigen att utbilda så många 19 åriga värnpliktiga som möjligt) framför att ha ett försvar som i sin kärna består av professionella utbildade soldater och kompetenta soldater? Gör i så fall hela västvärlden fel i att ställa om till en yrkesarmé?

Min bestämda uppfattning är att vi i framtiden behöver en kombination av värnpliktiga och anställda GSS. Värnplikten har bevisats utgöra en betydligt bättre rekryteringsgrund än vad nuvarande system kan åstadkomma. Vi får genom värnplikt dessutom att snitt av befolkningen vilket är av godo. Genom värnplikt får man dessutom ett bättre rekryteringsunderlag till de olika officerkategorierna och ett naturligt flöde in till GSS-kategorin.

De förband med stora volymer som arméförbanden bör definitivt utgöras av en stomme av värnpliktiga. Det nuvarande systemet med GSS/T är kanske det sämsta påfundet av alla där slutprodukten aldrig närmelsevis kommer att komma upp till samma nivå som en värnpliktig soldat nådde. Att tjänstgöra 38 dagar under en period av fyra år talar sitt egna språk. När regeringen nu går in och styr om innehållet mot att öka andelen GSS/T i försvarsmakten kommer det inte att bidra till det Schulte skriver rörande det önskvärda slutläget med "professionella och kompetenta soldater"(!)

Vidare så har inte Schulte gjort hemläxan ordentligt när han påstår att hela västvärlden ställer om till en yrkesarmé. Alla våra grannar; Finland, Norge och Danmark har kvar värnplikt, vissa i kombination med ett yrkesförsvar. Tyskland som har gått från värnplikt till ett yrkesförsvar likt Sverige överväger nu att återta värnplikten då nuvarande system inte fungerar och det har dessutom blivit oerhört kostsamt, något som inverkar på den totala förmågan. Likheterna med Sverige är slående, enda skillnaden är att vår regering inte kommit till den insikten. Antingen får man betala det som krävs, eller så får man tänka om.

4. Givet att anslagen är oförändrade, anser ni att försvaret så som det såg ut före Alliansregeringen, som så gott som inte kunde användas till något men som var baserat på värnplikt är att föredra framför målbilden med en välutbildad och välutrustat yrkesarme som kan mobiliserar på kort tid? Menar ni på allvar att dagens lösning är ett sämre sätt att använda pengarna på?

 Svaret på den här frågan/påståendet är i stort givet här ovan. Dagens yrkesförsvar är varken välutbildat (då övningstiden krymper p.g.a. krympande ekonomi) eller för den delen välutrustat (av samma anledning). Återigen får vi ett bevis på hur stor skillnaden är mellan verkligheten ute på förbanden kontra den politiska uppfattningen är. Skillnaden däremellan har nog aldrig varit så stor som nu. Dagens pesnalförsörjningssystem är inte finansierat, vilket innebär att dagens lösning per automatik blir sämre. Det är det kortfattade och enkla svaret. Att Försvarsmakten själva försvarar nuvarande system grundar sig mest sannolikt i att det var myndigheten själva som verkade hårt för nuvarande personalförsörjningssytem då "långtbortistandoktrinen" var påtaglig under den strategiska "time-outen". Det gör kanske för ont att erkänna att man valde fel?

5. Tycker ni det är bra med den tidigare ordningen där den naturliga karriärtrappan handlade om att som officer sluta som byråkrat och sikta på en livstidsanställning istället för att som det Amerikanska försvaret prioritera att ha en operativt fungerande försvarsförmåga utan att behöva en lång tidsperiod för att mobilisera?

Här är Schultes fråga oklar och obegriplig då han uppenbart blandar officerare med anställda soldater och sjömän (GSS). En officer har alltid varit en tillsvidareanställning, både före och efter regeringens s.k. försvarsreform. Här kommer lagar och förordningar som ex. LAS in, vilket förhoppningsvis är känt av alla riksdagspolitiker. Det är GSS som är tidsbegränsat anställda vilket innebär att frågan blir irrelevant.

Officerare krävs på alla nivåer i Försvarsmakten. Av den anledningen är det naturligt att man under den första halvan av sin tid tjänstgör ute på förband för att (för vissa) ta steget vidare till staber, skolor och högkvarter när man blir äldre. En fullt naturlig gång som man inte kan komma ifrån utan att erbjuda officerare tidigare pension (55+) som man gjorde under tidiga 00-talet. Men detta kostar givetvis pengar, ännu mer pengar.

Något paradoxalt skriver Schulte om att man som "officer sluta som byråkrat" i något raljerande ordalag. Då ska man ju vara medveten om det inte är Försvarsmakten själva som önskar sig en omfattande byråkrati. Det är istället den politiska nivån som Schulte själv representerar som i vissa fall ställer orimliga krav på myndigheten Försvarsmakten när det kommer till redovisning, uppföljning och svar på olika utredningsuppdrag där tidsramarna ofta är mycket snäva. Dessa direktiv har de senaste åren dessutom utökats. Frågan bör således besvaras av Schulte och inte av mig huruvida det är rimligt med denna omfattande byråkrati.

6. Hur stor försvarsbudget bör vi ha och hur skall eventuella satsningar finansieras? Skattehöjningar, nedskärningar i välfärden, andra besparingar?

Frågan är helt fel ställd! Tågordningen borde vara att riksdagen beslutar vilket försvar Sverige ska ha och vad detta ska klara av. Därefter ska regeringen tillse att Försvarsmakten har den budget som krävs för att åstadkomma detta försvar. Så bör det fungera i ett demokratiskt land som Sverige. 

Så som läget ser ut i dag har riksdagen beslutat om hur organisationen skall vara utformad, samtidigt som regeringen inte tillser att finansieringen för den beställda organisationen är tillräcklig. Istället skär regeringen i numerär avseende stridsvagnar, stridsfordon, flygplan och fartyg. Detta benämns sedan i nymoderata termer som "satsningar".

I dagsläget så behöver anslaget utökas med närmare fem miljarder årligen för att det som är beställt av riksdagen ska kunna finansieras. Detta är det enkla svaret. Men huruvida det är rätt försvar kan man diskutera. Vill vi ha ett försvar som kan försvara Stockholm mot ett begränsat angrepp i en vecka så måste regeringen skjuta till fem miljarder. Vill man ha ett försvar som kan mer än så, ja då får man också lägga till betydligt mycket mer.

Det kan även vara på sin plats att citera kollegan Wiseman när det kommer till de ekonomiska förutsättningar som givits av regeringen under de två senaste mandatperioderna.

Likaså är det en logisk följd av att budgeten för utgiftsområde 6 (Försvar och samhällets säkerhet) sjunkit med 3,0 % sedan hösten 2006 (justerat för inflation), medan allt större delar av försvarsbudgeten kommit att gå till internationella insatser, löner, lokalhyror och stödprocesser. 

Ska man bryta den nedåtgående trenden i försvar kräver det reella tillskott och satsningar. Försvarsmakten har sedan våren 2012 pekat på att det saknas mångmiljardbelopp årligen för att realisera den av regering och riksdag beställda insatsorganisation 2014 till decennieskiftet. 2014 ser därtill ut att bli det magraste året på mycket länge inom Försvarsmakten.

Det börjar bli allt mer tydligt för gemene man och kvinna att regeringen missköter, och använder utgiftsområdet (UO 6) som en budgetregulator för statsbudgeten. Det har nu gått så långt att det har startas ett "bondetåg" likt vad som gjordes för exakt 100 år sedan där man då som nu protesterar mot den huvudlösa nedrustningen av försvaret som pågår. Den här gången genom en virtuell budkavle. För den som vill göra sin röst hörd och skriva under mot nedrustningen av vårt försvar gör det här.

Men det är inte bara Försvarsmakten och försvarsfrågan som misshandlas av regeringen. I går kom en alarmrapport även från Kustbevakningen som konstaterar att ekonomin inte räcker till för att kunna lösa de uppgifter man är ålagd att lösa och att svaren från regeringen dessutom uteblir. 

Vi börjar närma oss skarpt läge nu. Vi har under ett antal år talat om för regeringen att vi skulle få röda siffror 2015 och 2016. Nu börjar vi närma oss det läget och vill ha ett besked från regeringen, säger Lena Jönsson, ställföreträdande generaldirektör för Kustbevakningen.

Jag väljer att avsluta mitt inlägg här. Men jag kan ånyo konstatera att den nuvarande moderata synen på försvarspolitiken fortfarande kan liknas med att beställa en Volvo 240, säga att man köpt en Ferrari, men endast betala för en Nissan Micra. Tyvärr blir detta alltid bekräftat då representanter från de nya Moderaterna ger sig ut i debatten för att argumentera för reformens förträfflighet. Schulte är bara en i raden av dessa.

P.S. Att Schulte i inledningen av sitt inlägg tillämpar någon ny sorts härskarteknik som går ut på att hävda att han blir "påhoppad" är tyvärr ett osmakligt tilltag som tar fokus från sakfrågan. Men det kanske är den enkla vägen att avfärda faktabaserad kritik mot en dysfunktionell försvarspolitik och då den egna argumentation brister? D.S.

Folk & Försvar: Är försvarsförmågan tillräcklig?

Under dagen höll Folk & Försvar ännu ett intressant och viktigt seminarium som en direkt uppföljning på det tidigare med fokus på förmågan inom respektive försvarsgren, men hur tänkte man från Folk & Försvars sida när Magnus Christiansson valdes ut för att analysera den marina förmågan? Här kommer en kort sammanfattning med mina egna kommentarer.


Analys Flygvapnet
Efter att Lars Ekeman gick igenom samma typ av bilder som vi sett vid tidigare tillfällen fick de tre olika försvarsgrenarna en genomgång av tre olika utvalda herrar. Först ut var Stefan Ring som gick igenom Flygvapnet. Han tryckte på det uppdämda behovet av medel- och långräckvidigt luftvärn och lyfte fram det för mig hutlöst korkade exemplet från den förra försvarsberedningen där man föreslog att man skulle avveckla RB-97, ett system som trots antik status behölls. Annars hade Sverige i dag stått helt utan luftvärnsförmåga. RBS-70 i all ära.

Ring visade också på behovet av offensiva attackvapen likt vad Finland nu anskaffar. Stefan Ring påpekade även att det saknas ett "system av system tänk" något man inom Flygvapnet tidigare varit mycket duktiga på, och som varit en naturlig del. Ring menade att systemtänket mer eller mindre har försvunnit och att detta är något som måste åtgärdas, något jag helt instämmer i.


Analys Armén
Överste Jan Mörtberg från FHS presenterade därefter sin analys av arméns förmågor och brister och även han pekade på bristen av "system av system". Funktionsförbanden artilleri, ingenjörer och luftvärn har som bekant nått en kritisk massa som dessutom är skilda från de förband så att gemensamma övningar blir mer eller mindre omöjliga utan omfattande transporter.

Han pekade även på den bristande ekonomin, och avsaknad av övningar i högre förband. Kända men bekymmersamma fakta. Jan Mörtberg påpekade även på det faktum att inget av försvarsbesluten har blivit genomförda, vilket gör att man inte kan ta avstamp i något konkret vi nya förändringar.


Analys Marinen
Sen var det analysen av Marinens förmågor som skulle presenteras av Magnus Christiansson(?)
och nu undrar jag Folk & Försvar, hur tänkte ni här? Att Magnus har oerhört mycket att tillföra i en debatt om försvar och säkerhet råder det inga tvivel om. han har många gånger tidigare visat på att han briljerar i ämnet. Men att sätta Magnus på att analysera Marinen är ett feltänk av stora mått, och jag anser till och med att det för Marinens del var oerhört orättvist då de övriga två försvarsgrenarna p.g.a. att det var rätt personer som gjorde analysen erhöll mer sakliga och konkreta analyser med kopplingar till just försvarsförmågan och dess brister.

Marinen erhöll därför ingen djupare förmågeanalys då Christiansson ägnade mer än halva sin tid åt att ställa den retoriska frågan "Vad är försvar"? Intressant, men tyvärr fel fokus den här gången. Därefter visade han några av CM bilder från förra seminariet och pekade på några få men förvisso viktiga detaljer, men någon analys av marina förmågor blev det tyvärr inte mer än att det möjligen inte finns någon marin alls bortom 2025 om inte materiel tillförs snarast.


Johan Wiktorin
Därefter var det dags för alltid lika intressanta Johan Wiktorin. Han visade på vad omvärldsbedömningen måte utgå från. Nämligen kombinationen av kapacitet (långsam), vilja (snabb) och tillfälle. Något att ta med sig!

Han visade också på ett tydligt exempel där en avsaknad av ett systemtänkande kan få ödesdigra konsekvenser. Exemplet på att ta bort en komponent, i Wiktorins exempel- ubåtsjakthelikoptrar, så innebär det inte bara att vi kommer att sakna luftburen ubåtsjakt. Det innebär också att våra ubåtar  inte kommer att bli rätt övade. Då kan man fråga sig när en svensk ubåt senast hade en aktiv sonar från en svensk ubåtsjakthelikopter mot sig? Det korrekta svaret är 2006, d.v.s. hela åtta år sedan! Resterande analys får läsaren göra själv på egen hand.


Jan Salestrand
Salestrand höll ett mycket bra anförande. Frågan jag ställer mig är varför ÖB själv allt mer sällan framträder i sammanhang som dessa? Men man kanske vill spara på honom till större forum, och kanske också hålla honom från att tvingas kritisera politisk nivå mer än vad som är nyttigt för relationerna?

Jan Salestrand berömde Wiktorins anförande och analys, vilket är ett gott betyg till Johan. Mycket av detta framgår även i Försvarsmaktens egen perspektivplanering. Salestrand pekade även på att Försvarsmakten med nuvarande ekonomi inte kommer att kunna möta ett begränsat väpnat angrepp på längre sikt. Pengarna räcker helt enkelt inte till. Mellan raderna kunde det dock tydligt utläsas att Försvarsmakten anser att nuvarande läge är katastrofalt, men framförde det ändå på ett professionellt sätt.


Efterföljande debatt
I efterföljande debatt deltog i panelen Allan Widman, Anna-Lena Sörensson, Johan Forsell och Peter Rådberg. En hel del bra frågor från publiken ställdes till panelen.

Intressant var att höra Sörensson anklaga Moderaterna för skönmålning och att Johan Forssell i sin tur beskrev satsningarna. Att likt försvarsministern nu även Johan Forssell tar upp bestyckningen av Visbykorvetter med sjömålsrobotar som en satsning och en ökning av försvarsförmågan gör mig uppriktigt arg. Vi har gått från 30 robotbärare till fem under en 10-årsperiod. Det som Forssell glömmer att säga är att den robot som nu - ett tiotal år för sent - monteras på Visbykorvetter är exakt samma robot som vi förfogat över sedan slutet av 90-talet, samt att den inom några år faller för åldersttrecket nämns inte med ett ord.

Försvarshögskolans Eva Haldén, som alltid ställer knivskarpa frågor grillade politikerna med frågan vad de anser att de har för ansvar när det konstateras att IO14 inte kan genomföras? Några konkreta svar fick hon tyvärr inte.

Officersförbundets Daniel Skoglund ställde en annan viktig fråga, den som berör hur man avser förhålla sig till att försvarsreformen nu inte kan genomföras i en prolongerad ekonomi. Den som svarade mest ärligt på denna var Anna-Lena Sörensson, som konstaterade att en ökning av försvarsanslaget ska manglas i partiet och därefter vägas av mot vård, skola och omsorg m.m. Av just den anledningen är jag rädd för att vi i framtiden istället för att få se en ökning av anslaget, istället kommer att få se en reducerad ambitionsnivå.

I slutet tyckte jag mig se och höra Magnus Haglund? Han (om det nu var han) var nog i tanken inte med på samma seminarium som övriga deltagare utan valde att ha ett eget seminarium med helt andra frågeställningar än de rubricerade, något som Lars Ekeman tack och lov avstyrde snabbt.


Sammanfattning
Mer än detta avser jag inte skriva just nu. Seminariet rekommenderas att se via Folk & Försvars webbsida. Orkar man inte se allt så prioritera då följande punkter i programmet.
1. Jan Salestrand
2. Johan Wiktorin
3. Den efterföljande debatten

Seminariet var intressant, men det är egentligen helt otroligt att alla inblandade parter ändå lyckades undvika att svara ett konkret JA eller NEJ på seminariets huvudfråga huruvida vår försvarsförmåga är tillräcklig.

För övrigt skall tilläggas att Peter Hultqvist (s) i dag har KU-anmält regeringen för sitt sätt att hantera försvarsreformen.

Schultes motsägelser

I dag skriver moderaten Fredrik Schulte sitt årliga blogginlägg om försvaret. Mycket läsvärt om man vill erhålla en nymoderat bild av synen på försvarsfrågan. Dessvärre är han ånyo ute och balanserar på slak lina utan skyddsnät. För ganska precis ett år sedan när Schulte senast gav sig ut i försvarsdebatten slutade det med att han fick utstå mycket kritik och erkände därefter att försvarsfrågor nog inte var hans starka sida. Nu är det då dags igen. Tilläggas ska göras att jag gillar Schulte för sitt sätt att helt orädd ge sig ut på ett område som han uppenbart inte behärskar särskilt väl. Det är modigt!

I sitt nya inlägg rörande försvaret så börjar Schulte med att göra ett statement. "Alliansens försvarsreform var rätt". Man ska tro på det man gör. Det gör Fredrik. Men man måste också kunna inse när saker och ting blev väldigt fel och därefter korrigera. Inom Alliansen ser det mer och mer ut som att det nu enbart är Nymoderaterna och Centern som fortfarande står bakom försvarsreformen. Folkpartiet och Kristdemokraterna har en betydligt mer klarsynt inställning och har insett alla brister som kan radas upp. De sistnämnda två partierna öppnar dessutom upp för att börja korrigera de felaktigheter Alliansen har begått inom försvarspolitiken under sina två mandatperioder i regeringsställning. Men Fredrik Schulte anser precis som partikollegorna Widegren, Forssell och inte minst fru försvarsminister att reformen är briljant.

Schulte fortsätter på inslagen bana likt vad han gjort i tidigare blogginlägg , men verkar nu satsa hårt på att få epitetet motsägelsernas mästare. I årets försvarspolitiska debattinlägg radar han upp både motsägelser och märkliga slutsatser. Han skriver bland annat "Att påstå att Alliansen skulle ha raserat försvaret är något helt annat. Rent larv för att tala klarspråk".

Helt rätt Fredrik, det var de katastrofala försvarsbesluten FB-00 och FB-04 under ledning av den socialdemokratiska regeringen som la grunden för att rasera försvaret. Det stora problemet var att vi var många som lurades till att rösta på det vi alla trodde var Sveriges mest försvarsvänliga parti. Men när Moderaterna hade chansen att vända den katastrofala trenden, och istället blev "nya" har det istället inneburit att man kört sönder de sista spillrorna av försvaret vilket Aftonbladets Anders Lindberg på ett lättbegripligt sätt förklarar i sin krönika "Reinfeldt har kört sönder försvaret". Det hela Försvarsmakten, åtminstone fotfolket ute på förbanden nu får göra är att läcktäta och släcka bränder efter bästa förmåga och samtidigt försöka motivera och behålla de anställda. Att regeringen och nymoderata politiker i stället lägger kraft på att skönmåla bilden av försvaret är det i särklass största problemet. Det är runt detta faktum själva "larvet ligger - för att tala klarspråk". 

Apropå försvarsförmågan så är det fortfarande ingen som ställt den viktiga frågan hur den ser ut just i dag? Det enda vi fått veta är att vi kan försvara Stockholm i en vecka - tidigast 2023 - och om stora summor tillförs Försvarsmakten. Den totala beredskapskontroll som många med mig efterfrågat, och som skulle ge ett kvitto på nuvarande försvarsförmåga lyser fortfarande med sin frånvaro.

Schulte menar i sitt inlägg att man gått från ett omodernt till ett modernt försvar under Alliansregeringen. Det vore intressant om Schulte kunde påvisa vad som var det omoderna, som under Alliansregeringen blivit modernt utöver att materiel som faller för åldersstrecket, eller varit rent av farliga att använda, och som således har krävt omsättning? Om det moderna är att byta batterier och renovera stridsvagnar och stridsfordon (som dessutom då halveras i antal) så har vi nog olika referensramar angående definitionen på vad ett modernt försvars innebär. Eller är det att öka stridsflygsystemets förmåga, men bara lite,  och samtidigt gå från 100 till 60 flygplan utan att kompensera med kvalificerat luftvärn enligt ÖB:s tydliga analys? Ett modernt försvar för mig innebär att man i ett eller flera avseenden ökar förmågan. Moderaternas paradnummer har i stället varit att renovera och halvera.


Jag avser inte dissikera Schultes inlägg i sin helhet, för då hade jag fått skriva flera timmar. Inlägget får stå för sig själv, men en sak kan jag dock inte undvika att påvisa, nämligen den största paradoxen av alla.

Schulte har räknat på försvarsanslagets olika poster och kommit fram till att materielanslaget under Alliansregeringen minskat med hela 15% vilket inneburit att vi under har skjutit ett finansierat materielberg framför oss, vilket i sin tur innebär att den av regeringen beslutade IO14 inte kommer att kunna förverkligas, något Försvarsmakten slog fast i perspektivplanen (PerP). Underskottet avseende materiel ligger nu närmare 50 miljarder, d.v.s mer än en hel försvarsbudget!

Detta kommenterar Fredrik Schulte så här.

Alliansens försvarsreformer har handlat om att ställa om ett omodernt invasionsförsvar byggt på värnplikt till ett modernare insatsförsvar baserat på ett yrkesförsvar. Detta har finansierats genom att flytta kostnader för materiel till personal. Jag vill därtill bestämt minnas att Sverige dessutom hade en väldigt hög andel av sin försvarsbudget designerad till materiel, vilket motiverar en kostandsharmonisering mot omvärlden.

Slutsatsen är således att man anser att materielanslaget har varit onödigt högt. Paradoxen blir då näst intill generande då Schulte i resterande delen av inlägget på flera ställen gör följande (helt korrekta) konstateranden.

Ska Sverige försvaras måste vi ha ett professionellt och högteknologiskt försvar

Framtida Svenska är inte miljontals värnplikta med gevär. Vi behöver kompetenta utbildade soldater med bra utrustning.

Ryggraden i det framtida Svenska försvaret måste vara högteknologiskt och professionellt.

Här anser jag att Fredrik Schulte fångar hela den nymoderata försvarspolitikens innersta kärna. Att i fina ordalag förklara vad man vill att Försvarsmakten ska åstadkomma, men sen vill man inte betala för det man har beställt. Hade den vanliga människan tillämpat samma metod genom att handla på kreditkort och sedan inte betalat fakturan hade det hela stämplats som bedrägeri. 

Frågan man då ställer sig är om det inte faktiskt är så att Moderaterna berdrar Svenska folket med sin försvarspolitik?

Bloggar: Cornucopia?

Ett förslag som innebär utökat mandat för försvarsgrenscheferna?

Ju längre tiden går desto tätare hörs rösterna som önskar en en tydligare rollfördelning inom Försvarsmakten, bland annat genom återinföra försvarsgrenscheferna med ett tydligt mandat att hålla samman respektive försvarsgren. en uppfattning som inte delas av försvarsmaktsledningen som tydligt argumenterat mot en sådan återgång. Frågan har den senaste tiden kanske varit mest aktuellt i rekryteringssammanhang. 

I en färsk rapport föreslår nu ekonomistyrningsverket ESV en åtgärd som skulle vara ett steg på vägen mot en återgång till att renodla försvarsgrenarna, något som Försvarsmakten centralt tar kraftfullt avstånd från.

Det finns tydliga exempel på att centralisering inte alls fungerar särskilt bra i praktiken är införandet av Helikopterflottiljen och därmed avvecklingen av Armé- och Marinflyget. För Marinen och i synnerhet för alla före detta marinflygare har denna sammanslagning varit försvårande och hämmande något som märks allt mer när sjöoperativ verksamhet ånyo börjar bli verklighet då Hkp 14 snart införs vid skvadronerna. Sviterna efter förmågeglappet som uppstod då Hkp 4 avvecklades i förtid börjar bli smärtsamma. I dag bedrivs istället all helikopterverksamhet i Flygvapnets regi, d.v.s. inom den enda "försvarsgrenen" som "inte behöver" någon egen helikopterverksamhet sedan flygräddningen lades över på en civil entreprenör. Ett beslut som i sig själv kan ifrågasättas å det grövsta. Mer om helikopterverksamhet kommer i ett senare inlägg. Slutsatsen är att det givetvis hade varit betydligt enklare om respektive "försvarsgren" hade fått äga sina egna helikoptrar.

Rekrytering har varit en annan het potatis under många år. Jag har inte hört en enda anställd i Försvarsmakten som anser att kampanjer som "vad håller du på med" är rätt sätt att rekrytera de mest lämpade individerna till Armén, Marinen och Flygvapnet. Röster höjs nu för att de avvecklade försvarsgrenarna istället ska få genomföra sina egna rekryteringskampanjer likt vad som tidigare gjordes för att ge en så bra bild av yrket som möjligt, och samtidigt paketera det på ett tilltalande sätt. Vill man rekrytera piloter gör man det förmodligen bättre på det här sättet. Jag är helt övertygad om att ett enkelt sätt för att öka urvalet vore att låta respektive försvarsgren sköta sin egen rekrytering.

Vid årsskiftet togs ett något oväntat beslut, nämligen det att inspektörerna, d.v.s. AI, MI och FVI åter igen fick benämningen "chefer" genom att man vid årsskiftet ändrade benämning till Arméchef, Marinchef och Flygvapenchef. För den som varit med ett tag vet att dessa chefer tidigare då man var försvarsgrenschefer förkortades CA, CM och CFV. Men så enkelt fick det givetvis inte vara. I stället vände man på bokstavskombinationen till AC, MC och FVC. Måhända ett sätt att påvisa att ex MC minsann inte är Chef för Marinen (med tillhörande ekonomiska medel) utan enbart är Marinchef (främste företrädare). Semantik på hög nivå... AC har för övrigt, åtminstone inom Marinen, tidigare inneburit avdelningschef då man hade en minkrigsavdelning.

Men nu över till det intressanta och inläggets kärna. Den 5 juni 2013 gav regeringen ESV ett uppdrag (Fö2013/1169/ESL) att utreda hur den finansiella styrningen och uppföljningen av Försvarsmakten och den avgiftsfinansierade stödverksamheten, som utförs av Försvarets materielverk (FMV), kan förändras och förtydligas. 

Uppdraget var tredelat fördelat på förbandsanslaget där ESV ska föreslå en lämplig indelningsgrund för ytterligare anslagsposter samt pröva möjligheterna att genom preciserade återrapporteringskrav, villkor etc. åstadkomma en tydligare ekonomisk uppföljning. Det andra var att titta på posten för internationella insatser, något man efter dialog med regeringen har strukit. Den tredje och sista delen var att titta på materielanslaget där man enligt uppdraget ska utreda hur nuvarande finansieringsmodell förhåller sig till kraven på utveckling och rationalisering av stödverksamheten, hur beställningsbemyndiganderamarnas innehåll kan förtydligas i förhållande till begreppet ”ekonomiskt åtagande för staten” i budgetlagen, hur den ekonomiska uppföljningen kan bli tydligare samt huruvida indelningen mellan anslagen kan förtydligas.

Utan att gå in på snustorra detaljer runt detta så är det intressanta i ESV svar att man föreslår en uppdelning av anslagsposten 1.1 (förbandsanslaget) till att istället för att som i dag omfatta två delar (förband och MUST) istället omfatta sju poster. ESV skriver följande.

Förbandsverksamhetens betydelse för förverkligandet av den nya förvarspolitiska inriktningen i kombination med Försvarsmaktens indikationer om långsiktigt otillräckliga anslagsramar ställer enligt vår bedömning väsentligt högre krav på den finansiella styrningens utformning. Mot bakgrund av detta har vi uppfattat att uppdraget efterfrågar en väsentlig förbättring av den finansiella styrningen på detta område.

Istället föreslår ESV följande uppdelning av anslagsposten för förbandsverksamhet och beredskap.

Ap. 1 Arméförband
Ap. 2 Marinförband
Ap. 3 Flygvapenförband
Ap. 4 Lednings- och underrättelseförband
Ap. 5 Logistikförband
Ap. 6 Nationella skyddsstyrkorna
Ap. 7 Gemensam administration

Denna indelningsgrund har likheter med den vapengrensstruktur som det militära försvaret före bildandet av myndigheten Försvarsmakten var indelad i. Det är enligt ESV dock en väsentlig skillnad mellan dåvarande modell med självständiga myndigheter och vapengrenar i förhållande till en gemensam Försvarsmakt vars förbandanslag är underindelat i anslagsposter. Indelningsgrunden ska därför betraktas som en anpassning till ett en ökad betoning av förbanden i resultatstyrningen, inte som en återgång till de tidigare vapengrenarna (läs försvarsgrenarna /Skipper).

ESV förslag har även gått på remiss till såväl statskontoret som till riksgälden som inte haft några invändningar utan istället bejakat ESV förslag.

Några som däremot har haft kraftfulla synpunkter på förslaget är Försvarsmakten. I en kommentar till  sitt remissyttrande den 20 januari så avråder myndigheten Försvarsmakten regeringen i mycket tydliga ordalag från att gå den väg som ESV nu föreslår.

Försvarsmakten avråder bestämt från de förändringar som Ekonomistyrningsverket föreslår till regeringen avseende anslaget för förbandsverksamhet och beredskap.

- Möjligheten att genomföra en rationell förbandsverksamhet i sin helhet skulle försämras, likaså möjligheterna att öva med sammansatta förband och samordna materielanskaffning till förbanden.

I sin kommentar skriver Försvarsmakten att tidigare erfarenheter då anslagen var fördelad på försvarsgrenar skulle försvåra den interna styrningen i myndigheten. Det beror bland annat på att Försvarsmakten på egen hand inte har rätt att flytta pengar mellan olika anslagsposter. 

Man pekar också på att förslaget avviker från Försvarsmaktens ekonomimodell och skulle kräva "omfattande anpassningar i system PRIO"....

Jag avser inte ge mig in på några detaljer huruvida jag anser att ESV förslag är bra eller dåligt, eller för den delen analysera Försvarsmaktens svar. Detta då jag inte har kunskap och kompetens inom området. Men en sak kan jag konstatera. Frågan är uppenbart känslig för Försvarsmakten då det dels skulle påverka den struktur man nu är på väg in i, men sannolikt också p.g.a. att det skulle innebära en utökad förskjutning mot att försvarsgrenscheferna (jag väljer att benämnda dem så) får utökat mandat med en egen anslagspost, något jag inte tror FML är intresserade av. Även om ESV är tydliga med att just detta inte är avsikten så bedömer jag det som att det indirekt ändå skulle leda till det. I synnerhet då försvarsgrenscheferna nu dessutom gått över från INS till PROD.

Detta ämne lär vi få anledning att återkomma när vi ser hur regeringen väljer att hantera svaren man nu får in från ESV men också från Försvarsmakten.

Till detta skall läggas att regeringen den 23 januari gett ESV ett tilläggsuppdrag att utreda hur de finansiella transaktionerna inom materielförsörjningen kan koncentreras till en myndighet, Försvarsmakten eller Försvarets materielverk. Detta är en fördjupad studie av ESV tidigare förslag där motivet är att finansieringsmodellen för materielförsörjningen behöver förenklas i syfte att ge bättre förutsättningar för den finansiella styrningen. 

--------------------------

För övrigt måste jag passa på att lyfta fram denna eminenta egenkomponerade musikvideo signerat Amfibieregementets soldater i Afghanistan. Sannolikt från FS25. BZ!

Marinstridsdagarna 2014

Det här blir en mycket kort sammanfattning av den första gemensamma dagen på det årliga återkommande Marinstridsdagarna som genomfördes inför 700 personer i Karlskrona konserthus i dag.

Marinchefen Jan Thörnqvist inledde med ett anförande och gav sin syn på sakernas tillstånd inom Marinen. Han belyste inledningsvis alla bra saker som genomförs dagligen och vad Marinen levererar, något man inte ska glömma bort. Men det mest glädjande är att han nämnde mer eller mindre samtliga punkter jag igår skrev om och hoppades skulle avhandlas. Det enda som inte berördes var FM Org 18 och dess påverkan på Marinen, men i övrigt avhandlades mer eller mindre alla ämnen där svar fanns.

Det var gottgörande för all personal att Marinchefens beskrivning av läget kunde kännas igen av personalen i Marinen. Det var en saklig, ärlig och en icke skönmålande beskrivning som gavs. Han uttryckte stor oro över alla strukna materielprojekt samt oro för de projekt där marinen inväntar regeringsbeslut. Utan åtgärder innebär det på sikt att marinen per automatik kommer att läggas ner då man kommer att sakna materiel. Han pekade särskilt på att ubåtsaffären måste lösas.

I sin presentation pekade han även på brister/fördelar runt grundläggande förmågor. Bilden som användes var identisk med den som Johan Wiktorin visade vid Folk & Försvars seminarium om Marinen i december. Skillnaden var att marinchefens cirklar med uthållighet (numerär) och skydd var illröda = mycket problematiska.

Jag uppfattade att många efter Marinchefens anförande erhöll en sorts "vi-känsla" med innebörden av att "nu spottar vi i nävarna och gör det bästa av saken". Att leverera många mörka bilder inför en osäker framtid och ändå skapa en sådan stämning bland de som var på plats är ett gott betyg till Jan Thörnqvist i egenskap som Marinchef.

Detta följdes av två briljanta anföranden. Först av Christian Allerman (RO/KK) f.d. attache i Ryssland, som beskrev utvecklingen och den militära förmågeuppbyggnaden. Han pekade särskilt på att begreppet "låg nivå" kan sluta att användas. Som vanligt mycket givande. Jag har sagt det tidigare. Alla politiker borde tvingas lyssna på Allermans anförande. Det behövs! Värt att notera är att Allerman lyfte fram Jägarchefens blogg som bra läsning om utvecklingen i Ryssland och i synnerhet rapporteringen efter Zapad. För övrigt höll Allerman på att bränna ner konserthuset (något överdrivet beskrivet) när han på scenen tände ett "Arne Weise-ljus" och senare använde det som bokstöd för sitt manus. Men som sjöofficer var han givetvis välutbildad i skyddstjänst och kunde själv snabbt släcka "branden".

Nästa anförande stod FHS Tomas Ries för. Även detta en mycket proffessionell säkerhetspolitisk analys med fokus på Ryssland. Jag ska inte ge mig in på att referera Ries, mer än att konstatera att det var ett mycket sevärt anförande.

Fler föreläsare följde under dagen som jag väljer att inte kommentera i detalj.

Intressant var även att Marinchefen själv valde att kommentera försvarsbloggar och den försvarsdebatt som pågår. Jag uppfattade att han generellt sett ställde sig positiv till försvarsdebatten och uppmanade alla att delta, men ansåg att det numera ofta förekommer personangrepp på hans chefer och mot politiker, något han tog avstånd från. Detta var även något som C 4. tog upp i sitt senaste veckobrev, vilket tyder på att ämnet möjligen varit uppe för diskussion i den marina chefsgruppen?

Jag vill därför kort ge min syn på frågan då det dels är ett viktigt ämne, och dels p.g.a. att denna blogg möjligen är en av de bloggar som Marinchefen avser i sitt uttalande. Som alla återkommande läsare vet så tar den här bloggen avstånd från alla personangrepp, viket också framgår i reglerna för kommentarer. Det är många kommentarer med rena personangrepp som refuseras, något som dock ej syns för er som läsare. Av den anledningen granskas alla kommentarer. Ibland är det dock en hårfin gräns vad man ska släppa igenom.

Jag skulle i sammanhanget vilja ställa en motfråga till er som är bekymrade över den ibland hårda tonen i debatten. Vad anser ni utgör det största problemet av följande två ?

- Är det ansvariga politiker och ministrar som ibland står mycket långt från sanningen i sina skönmålningar om tillståndet i Försvarsmakten och det som rör rikets försvarsförmåga?  

- Eller är det att tonen i vissa kommentarer ibland är hård - ofta på grund av ovanstående?  

Jag uppmanar för övrigt alla chefer som önskar att delta i debatten. Ta chansen att bidra med er syn på sakernas tillstånd! Det fina med bloggar och tillhörande kommentarsfält är dessutom att det enkelt går att korrigera någon man anser far med osanning.

Marinchefen (MC) meddelade för övrigt att han i samband med att han erhållit en ny titel - inte kommer att gå runt på stan med en skinnväst med MC SWEDEN på ryggen.... Humor!

Tack Sjöstridsskolan för ett bra arrangemang!