I avsaknad av tillräckligt med tid...

... för att skriva inlägg här på bloggen just nu, så lyfter jag istället fram mina senaste artiklar som publicerats på andra ställen.

Just nu räcker tiden tyvärr inte till för att hålla bloggen uppdaterad. Krönikor och kolumner måste prioriteras. Men håll ut, bloggen kommer att komma igång igen om några veckor. Det finns många uppslag till ämnen att avhandla. Tills dess får ni läsa i SvD och BLT.

Förra veckan skrev jag kolumn i SvD med titeln "Låt oss bli mer logiska i Natofrågan". 

I BLT skriver jag idag krönika på ledarsidan under rubriken "Vi missbedömde Ryssland". 

/ Skipper

En tydlig operativ idé leder till rätt avvägningar

Den senaste veckan har ÖB-frågan stått i fokus. Jag har skrivit två artiklar i ämnet, en krönika i BLT och en kolumn i SvD. Den senare hade dock en helt annan vinkel än det som tidigare har skrivits i ämnet.

Den senare har uppnått sitt syfte, att väcka debatt i frågan om vilka avvägningar som oundvikligen kommer att krävas. Mail och kommentarer strömmar in, huvuddelen är instämmande, många tycker det är bra att frågan, eller rättare sagt avsaknaden av en en tydlig operativ idé måste upp till debatt. Några få, men självklart väldigt högljudda personer, vill få det hela till att Armén ställs mot övriga Försvarsgrenar. Så är givetvis inte fallet, vilket den som läser hela artikeln kan konstatera. Det hela handlar som sagt att det i tider av svår underfinansiering blir allt mer nödvändigt med rätt avvägningar. Här handlar det alltså inte om att ställa försvarsgrenar mot varandra, utan att titta på vilka förmågor, som i första hand, måste öka.

Med en omfattande ökning av försvarsanslaget så skulle givetvis allt behöva ökas. I synnerhet då vi är allianslösa och ingen kommer att komma till vår undsättning, åtminstone har vi inga sådana garantier. Men verkligheten är en annan, och då måste vi vara realistiska. Återstår gör då som alltid att prioritera.

Att prioritera och fokusera på ett område är inte likställt med att genomföra satsningar. Oftast handlar prioriteringar om att nedprioritera, eller i värsta fall helt välja bort något annat.

Internt i Försvarsmakten är detta tyvärr ett tabu-ämne att diskutera. Så länge inte någon antyder att "mitt område" ska stå tillbaka går det bra, inte annars. Men det är den här debatten vi måste ta. Många röster har höjts över att vi saknar en tydlig operativ idé. Åtminstone är den inte tydligt kommunicerad. I den här frågan finns många parametrar att ta hänsyn till som sedermera påverkar hur vårt försvar ska utformas.

Under hela den strategiska time-outen har inriktningen, och därmed den operativa idén, om man nu kan kalla den för det, varit att anpassa Försvarsmakten för internationella insatser, i huvudsak på marken. Därmed har fokus också legat på de förband, i huvudsak arméförband, som har haft till uppgift att sätta upp dessa insatser samt sätta upp bland annat NBG.

När tiderna nu förändras så har politiken pekat ut en ny väg, det nationella försvaret ska nu åter stå i fokus vilket är helt rätt. Alla är överens om att försvarsförmågan ska ökas, men ingen vill betala priset av vad ett starkt försvar med både ett starkt skalskydd och operativt djup kostar.

Att i det här läget enbart göra en rättvisefördelning av de anslagsmedel vi får blir därför farligt.

Om vi hade haft en tydligt kommunicerad operativ idé, så hade prioriteringarna och avvägningarna varit enklare för framför allt politikerna själva. Nu måste avvägningsförslag istället komma från Försvarsmakten vid varje enskilt tillfälle.

I samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 har osthyvelsprincipen tillämpats. Att hyvla ner hela Försvarsmakten istället för att skära bort delar har varit temat. Det har med facit i hand möjligen varit rätt, för annars hade både ubåtar och amfibie varit ett minne blott då Johan Kihl föreslog att dessa system skulle avvecklas i samband med FB00. Men nu går det inte längre att hyvla mer eftersom i stort sett alla förband numera är i singular. Så hur gör vi då om pengarna inte räcker, ska vi ta bort ett kompani ur varje bataljon eller ska vi öva mindre alternativt låta materielen bli ännu äldre? För pengarna kommer nog tyvärr inte att räcka framöver eftersom nya förband nu ska sättas upp. Ett bra beslut i sig, men finansieringen hänger inte med.

Förr eller senare landar vi oundvikligen i nya avvägningar, och då är min bestämda uppfattning att skalförsvaret måste prioriteras till förmån för annat. 

Kvalificerat luftvärn till Armén är ett av de viktigaste områdena att ta tag i. Utan luftvärn får vi inget skydd av civil infrastruktur och vår huvudstad. Inte heller militära förband kan erhålla något skydd i basområden. Ett Gotland utan luftvärn är dessutom en helt oacceptabel risktagning. Vidare så måste antalet ubåtar och stridsfartyg ökas från nuvarande anorektiska nivå. Fartyg har den unika förmågan att kunna användas i hela konfliktskalan från fred, via kris till krig. Samma sak gäller för Flygvapnet. Att gå från 100 till 60 flygplan samtidigt som omvärldsläget i närområdet snabbt försämras är helt orimligt. Flygvapnet saknar dessutom rätt beväpning i flera avseenden. Avseende nya (nygamla) förmågor ser jag också ett stort behov av markbaserat rörligt kustrobotbatteri på Gotland.

En mycket förenklad operativ idé skulle kunna vara att den omtalade "veckan" ska förlängas till dess att den omtalade hjälpen anländer (oklart vem). Hur ska detta åstadkommas? Det gör vi förmodligen bäst genom att tillse att vi har ett starkt skalförsvar som i första hand är krigsavhållande, men som i det yttersta läget ska orka stå emot, och tillfoga en motståndare förluster innan han sätter sin första känga på svenskt territorium. Således bör framtida prioriteringar enligt min mening, i första hand, ligga på att öka dessa förmågor.



  

  

Grattis Micael Bydén!

Regeringen utnämnde idag Micael Bydén till ny Överbefälhavare från 1 oktober 2015. Ett mycket bra val av försvarsminister Peter Hultqvist!

Det fanns givetvis flera lämpliga kandidater som alla sannolikt hade axlat rollen på ett föredömligt sätt. Men Bydén var den jag hade hoppats mest på och också den jag trodde skulle utnämnas, något jag inte har spekulerat högt om, utan hållit i mindre slutna kretsar. Jag gav förvisso en hint om vad jag trodde redan förra veckan genom att illustrera mitt senaste blogginlägg med en bild på Micael Bydén.

Men det är ingen enkel resa Micael Bydén, 51 år har framför sig. Stora utmaningar (läs problem) står kvar framför dörren i stora drivor när Sverker Göranson lämnar Lidingövägen 24, något jag avser avhandla på annan plats inom kort.

Jag tror dock att Bydén är rätt man att ta hand om detta berg, och för att travestera melodifestivaltermer likt "rätt låt vann" så anser jag således att "rätt ÖB blev utnämnd".

Återkommer i samma ämne inom kort... men innan dess vill jag skicka ett tack till avgående ÖB Sverker Göranson för din tid som ÖB och därefter önska ett stort GRATTIS till nya ÖB Micael Bydén samt tacka Peter Hultqvist för ett mycket bra val.

Mer läsning:
FM
Regeringen
DI
SvD
DN
SVT
Expressen
SR
TV4
Helahälsingland

Om en månad har Sverige en ny ÖB

Foto: Försvarsmakten

I min senaste kolumn i SvD skrev jag om att det i tider av oro i vår omvärld, samtidigt som vi tyvärr har ett alltför svagt svenskt försvar, nu blir extra viktigt med tillsättningen av Sverker Göransons efterträdare. Vår nya överbefälhavare.

Jag avser inte spekulera vem som blir Göransons efterträdare. Det kommer att visa sig inom några dagar. Spekulationer har dock förekommit på andra platser och de som det på olika håll har talats mest om är nuvarande chefen MUST, Gunnar Karlsson och Flygvapenchefen Micael Bydén. I en omröstning hos bloggrannen Cornucopia så blev den förstnämnde rankad högst i popularitet.

Enligt Expressens "flygande reporter" Niklas Svensson så pekas den sistnämnde, d.v.s. Micael Bydén ut som ny ÖB. Spekulationerna flödar och många, framför allt Försvarsmaktens personal är givetvis mycket intresserade vem som blir ny högsta chef.

Efter min senaste kolumn i SvD så har jag fått en lång rad mail och frågor om vem jag tror blir ny ÖB, men jag vill som sagt inte spekulera. Detta helt enkelt på grund av att jag inte har mer information än någon annan, av helt naturliga skäl. Däremot så tror jag det kan vara bra med en förnyelse inom FML, d.v.s Försvarsmaktens högsta ledning. Således tror jag att det i tider av att försvaret nu kommer att få ett större nationellt fokus än under de senaste 15 åren, så kan vara av godo att en ny ÖB inte har suttit i FML tidigare. Det finns givetvis även baksidor med en sådan lösning, men jag tror att fördelarna trots allt överväger nackdelarna.

Man brukar i olika sammanhang prata om nödvändigheten av, eller kanske svårigheten att "kill your darlings". Stora delar av nuvarande ledning ligger bakom utformningen av det försvar vi har i dag efter inriktning av politisk nivå. Om vissa förändringar nu måste ske, större och mindre, vilket regeringen har aviserat genom det senaste försvarsbeslutet så tror jag det kan vara bra att det är en person som ej suttit i nuvarande högsta ledning som ges uppdraget att genomföra dessa förändringar.

Jag har flera gånger hävdat att nuvarande utformning av försvaret inte är anpassat för den omvärldsutveckling vi har sett de senaste åren, utan primärt är anpassad för att kunna utgöra "brandkår" i tredje världen. Anledningarna till detta är givetvis flera och har skett dialog mellan politisk och militärstrategisk nivå. Men behovet av en återominriktning och framför allt förstärkningar är idag mycket stort.

Jag kommer i ett kommande inlägg att ge min bild av Sverker Göransons år som ÖB med fokus på det jag tycker har varit hans viktigaste gärningar. Han har gjort ett starkt och i de flesta fall mycket positivt avtryck som ÖB. Jag kan starkt rekommendera intervjun med Göranson i DI av Johanna Saldert. Mycket läsvärt!

Rätt tänkt, men varför gjordes ingenting under åtta år?

Frågan om Sveriges förhållande till NATO är ett ständigt återkommande ämne i försvarsdebatten. Debatten förs till och med på Aftonbladets kultursidor med jämna mellanrum. Häromdagen skrev Socialdemokraterna en debattartikel och nu svarar Moderaterna.

Socialdemokraternas paradnummer är att närma sig NATO så mycket som man bara kan, och bidraga med så mycket som möjligt vilket bevisas ännu en gång genom Åsa Lindestams m.fl debattartikel i SvD. Socialdemokraternas logik i den här frågan är helt obegriplig. Det är som att odla, göda och vattna sin åker men aldrig någonsin skörda, inte ens om man skulle svälta. Att förespråka ett medlemskap i NATO, och därmed också åtnjuta det som NATO kan erbjuda i form av kollektivt skydd verkar vara som att svära i kyrkan för varje socialdemokrat.

Men även Moderaternas logik är helt obegriplig. I dag skriver f.d. försvarsminister Karin Enström och försvarspolitikern Hans Wallmark en replik i SvD på Lindestams artikel. I sak har duon Enström och Wallmark helt rätt. De anser att det är fel att inte utreda ett NATO-medlemskap, och de anser att det går för långsamt..

Problemet är att vi inte gör det tillräckligt snabbt och inte har tagit beslut om att bli ett medlemsland. Den rödgröna regeringen måste se verkligheten för vad den är, släppa taget om den svenska militära alliansfriheten och snarast sätta upp en färdplan mot ett svenskt Nato-medlemskap, med målet om en ansökan nästa mandatperiod.

Ett Nato-medlemskap är det enda försvarssamarbete som på lång sikt stärker Sveriges säkerhet och förmåga.

Som sagt, jag yrkar bifall till allt det som Enström och Wallmark skriver i sin artikel. Men frågan som de båda moderaterna måste ställa sig själva blir då, varför gjorde vi själva inget åt saken under våra åtta år i regeringsställning? Karin Enström var till och med försvarsminister och satt därmed i regeringen!

Men kanske var det Reinfeldt ensam som satte agendan, och de övriga fick snällt sitta tysta? Så sent som för ett och ett halv år sedan sa f.d. statsminister Reinfeldt att...

”Ett svenskt Nato-medlemskap är inte aktuellt”. 

tydligare än så kan det knappast bli. Hans Wallmark har tidigare själv uttryckt sig skeptiskt till den NATO-uredning som han idag förespråkar.  

Jag är inte säker på att en utredning löser problemen. Långsiktigt behövs en seriös Nato-debatt, men jag har svårt att se någon socialdemokrat delta i den, säger Hans Wallmark.

Under sina åtta år vid makten, med alla möjligheter att baxa igenom ett NATO-medlemskap så valde man istället att då låta Socialdemokraterna avgöra saken genom att inte göra någonting. Karin Enström som i dag är för en anslutning mot NATO höll sig väldigt passiv under sin tid som minister i den här frågan. Vi kan därför konstatera att alla andra har gett Socialdemokraterna monopol på frågan oavsett om de sitter i regeringsställning eller inte. En mycket märklig situation. Frågan är vad som händer om Moderaterna åter igen hamnar i regeringsställning efter valet 2018? Kommer man att hålla sig till den linje man skriver om idag, eller backar man till tidigare linje, d.v.s. att låta Socialdemokraterna fortsätta bestämma?

Hans Wallmark sitter även med i den grupp om fyra personer som ska föreslå Alliansens väg mot en valseger 2018. Här behöver man ha en tydlig samsyn om såväl försvaret som frågan om NATO.

En omedelbar utredning av ett medlemskap i NATO är bra på flera sätt. Den hade nämligen tvingat Socialdemokraterna att på riktigt motivera sitt konsekventa nej-sägande och därmed tvingas till att väldigt konkret redovisa alternativen med dess konsekvenser. 

Jag är rätt säker på att Peter Hultqvist vet att Sverige inte klarar sig själva vid ett angrepp, han vet också att vi inte kommer att kunna förvänta oss stöd från NATO, och han vet att samarbetet med Finland är långt i från tillräcklig. Frågan är om övriga socialdemokrater har förstått det? Miljöpartiet och Vänstern befinner sig på en helt annan planet i denna fråga.

I en framtida omröstning i riksdagen så bedömer jag risken som stor att SD kommer att bli vågmästare - även i den här frågan. Även om SD likt Socialdemokraterna har varit motståndare till NATO så börjar det höjas mer förnuftiga röster inom partiet som har insett det som Moderaterna nu propagerar för så jag håller det inte för osannolikt att det kan ske en omsvängning även här.

Med tanke på att en majoritet av svenska folket nu säger JA till NATO så borde det avspeglas även inom politiken. Att inte ens - på allvar - utreda frågan är både oseriöst och oansvarigt.