I ett inlägg på Strilaren II skriver Allan Widman om Marinen.
I det mesta har han som vanligt rätt, men i den avslutande raderna så anser jag att Widman har helt fel.
"Till sist råder det heller inget tvivel om att också Marinen som stridskraft behöver en insats."
Där håller jag inte med Allan. Jag vet dock att många sjöofficerare hävdar samma sak. Anledningen är sannolikt enkel. En viktig aspekt för dessa förespråkare, är att marinen syns och får bra PR i media efter devisen "Syns man så finns man".
Jag vill hävda att marinen inte alls behöver en insats just nu.
Det marinen verkligen behöver är att ostört få möjlighet att återuppbygga förmågan till kvalificerad strid mot en högteknologisk motståndare. Detta är något som till och med MI vid varje tillfälle deklarerar, nu senast i MUP (Marinens utvecklingsplan).
En insats i Adenviken motsv. innebär det motsatta, att under lång tid lägga krutet på att patrullera och övervaka ett stort havsområde, något som är det mest grundläggande inom ramen för sjöstriden. D.v.s. detta är inte på något sätt utvecklande för marinen och marina förmågor.
Marinen måste få tid och möjlighet att öva på stridsteknisk nivå inom alla områden för att komma upp på en hög nivå. Detta inom samtliga områden (ytstrid, luftförsvar, ubåtsjakt och minkrigföring) och därefter fortsätta öva på en taktisk nivå med sammansatta förband och då även samverka med helikopter och attackflyg.
För detta krävs övningstid (ekonomi) fungerande och tillgänglig materiel och rätt utbildad personal i rätt omfattning. Inte ens dessa grundläggande förutsättning är i dag tillgodosedda.
Marinen behöver således inte en insats i Adenviken.
Jo, den gode Widman verkar höra till dem som anser att militära förband som inte är på insats (utomlands, förmodar jag eftersom nationella insatser inte verkar räknas) är slöseri med pengar. Sådana saker som att finnas i beredskap och visa omvärlden att vi har en hård del av vår säkerhetspolitik verkar inte vara så viktiga.
SvaraRaderaHelt inne på din linje, sett ur flottans perspektiv.
SvaraRaderaDäremot kunde vi frigöra någon mer stridsmässig europeisk enhet för verksamhet i och kring Hormuzsundet genom att skicka Carlskrona till Adenviken. Enkla fartyg, enkla uppgifter och då har vi i någon mening bidragit till insatsen i Hormuzområdet.
Suck... det är ju faktiskt så att så fort ett örlogsfartyg kastar loss är vi till sjöss i en kombinerad nationell/internationell insats.
SvaraRadera"Lära" oss patrullera ett havsområde kan vi göra på grundläggande övningar i hemmafarvatten så där håller jag helt och håller med "Klart Skepp".
Det vi behöver är tillräckligt intensiva och långvariga internationella övningar, internationella, eftersom storleken på den svenska marinen inte medger övningar i större organisationer över rotestorlek om vi skall öva själva.
Att skicka ett marint förband till Adenviken eller Hormuz-sundet i syfte att öva havsövervakning är som att skicka en K3-jägare till Kracow för att lära honom använda kompass och karta.
/p
@P
SvaraRaderaHur tycker du att kompetensen inom området kvalificerad väpnad strid (inom samtliga dimensioner) har utvecklats de senaste 5 åren i samband med att man valt att deltaga och således vara en liten part i de större internationella övningarna?
@ Skipper
SvaraRaderaKänner inte att jag kan svara på den frågan i detta forumet men jag tror att vi verkligen måste vara noggranna i vilka övningar vi väljer att deltaga i.
/p
@P
SvaraRaderaHelt rätt, detaljer skall ej diskuteras i ett öppet forum. Men du gav precis det svar jag hade hoppats på efter min hypotetiska frågeställning.
Jag instämmer helt. Det är av stor vikt att övningarna och dess innehåll prioriteras med stor omsorg.