24 augusti 2012

Gästinlägg: En tur i det blå


Med tanke på signaturen CS kommentar på inlägget Moderaternas tolkning av hur man ökar antalet tillgängliga förband? så finner jag mig nödgad att nyansera bilden.

För flygvapnets del så börjar jag med att gå igenom de ingående delar i Basbatljon 85. Till skillnad ifrån ”Chefsingenjören” så anser jag att Basbataljon 85/Bas90 var användbar utomlands under internationella insatser. Det trevliga med att bedriva internationella insatser med stridsflyg är att det ytterst sällan, för att säga aldrig kan bli frågan om sådana otrevligheter som direkt krigföring på flygbasen samtidigt som vi måste samsas med andra aktörer på basen och olika förband. En sak som NATO har förstått är att för att kunna samsas om att bedriva mulitnationella flygoperationer så måste man ställa vissa krav och deltagande nationer skall i förväg kunna visa att deras stridsflygförband är interoperabla med varandra. Detta sker genom en evaluering som kallas ”Taceval” på svenska skulle det bli något i stil med Taktisk utvärdering. Man testar hur väl ett förband kan glida in på plats hos någon värdnation och bedriva flygtjänst, logistik och skyddstjänst. Vi ser här likheterna med de olika delarna i Basbat 85.

Logistik är underhåll – försörjning av förbandet samt flygunderhåll som bedrivs av stationskompaniet i basbat 85. Skyddstjänst genomförs av markförsvarskompaniet och skyddskompaniet. Flygunderhållstjänst på, främst, NATO-bas innebär för svenskt vidkommande att det sker en nedväxling i tempot. Intensiteten i flygoperationerna är inte alls lika hög som under svenskt krig. För att betjäna en division skulle vi kunnat använda de anställda officerarna/flygteknikerna på stationskompaniet. De värnpliktiga soldaterna skulle främst behövas i flygplanammunitionstjänst men vi talar inte om numerär som är ens i närheten av ett stationskompani ingående i Basbat 85. En flygflottiljs (två stationskompanier) samlade anställda resurser skulle gott och väl kunna räcka till för att bedriva flygunderhållstjänst i utlandet. Tittar vi på vad som åkte till Sicilien så inser vi rätt så snart att det för flygunderhållets del inte behövs några värnpliktiga soldater. Den ordinarie underhållstjänsten är av mindre dignitet när vi går utomlands med en värdnation som har försörjningskanaler. Underhållstjänsten blir till stor del en fråga om stabsarbete och ansvar, inte heller här finns det något större behov av värnpliktiga soldater, en flygflottilj skulle med sina ordinarie anställda resurser kunna försörja en egen divisons insatser i utlandet.

I skyddstjänst så blir det en annan femma Skyddskompaniet, flygfältsarbetskompaniet och markförsvarskompaniet bestod i så pass stor utsträckning av värnpliktiga soldater att det skulle krävas ett anställningsförhållande för att kunna stå i beredskap. Dock behöver vi inte åka ut med full styrka, det som krävs är att vi i egen gruppering kan röja oexploderad ammunition ifrån fientligt anfall, vi skall kunna skydda oss själva mot NBC-stridsmedel och vi skall ha förmåga att i viss mån bevaka vår egen materiel.

Materielen då invänder någon. Vi hade förmåga att kunna röra oss till sidobas för att där ta hand om ett flygplan som landat. Har vi den enkla förmågan att med egna, rörliga, resurser kunna flytta oss så i ett snabbt läge så nog har vi kunnat packa ombord den materielen i ett par, tre herkules och förflyttat oss till en flygbas med värdnationsförmåga för att kunna påbörja betjäning av flygförband. Jag kan inte se några avgörande skillnader mellan 1990-talets materiel för att betjäna flygplan 37 Viggen och dagens materiel för att betjäna flygplan 39 Gripen. I dag har vi inte ens förmågan att kunna åka till en sidobas i Sverige, i och för sig har vi inga sidobaser heller.

Vi åkte på övningar på för oss oförberedda baser, både i Sverige och utomlands:
Cooperative chance 1998 i Slovakien, Övning med utbaserade delar av basbataljon på Gotland under år 1999, SWAFRAP AJS37 åkte till Växjö som inte hade några militära förberedelser. Trots att vi fortfarande utbildade soldater för krigsplacering i en Basbataljon 85

Jag håller med om att vi saknade kapacitet att sätta upp en flygbas på okänd mark och agera värdnation men vi satte upp flyplatsenheter i Kongo mellan Juni 2003 till Juni 2004, innan den stora oredan i försvarsmakten drog i gång med den internationella insatsen som den enda ledstjärnan. Regeringen beslutade och Försvarsmakten levererade.

Trots att det svenska flygvapnet var inriktade på territorialförsvar av Sverige så kunde åka utomlands med stridsflyg, vi övade utomlands med stridsflyg i slutet av 1990-talet. Vi var ju till och med i Kongo med stridsflyg på 1960-talet. 23 september 1961 begärde FN att Sverige skulle ställa upp med stridsflyg i Kongo. En vecka senare den 30 september 1961 landade de första flygplanen i Kongo. En tid som gott och väl inryms i dagens beredskapskrav på 10 dagar. Var det tidigare systemet verkligen så dåligt som våra moderata försvarspolitiker verkligen vill ge sken av?

/ Flygvapenofficeren

9 kommentarer:

  1. Som jag förstått det var problemet att sambandet inom Basbat 85 byggde på tråd och telefonväxlar. Hur skulle en Basbat 85 (-) lösa detta vid insats utomlands?

    SvaraRadera
  2. Min egen bakgrund är värnpliktig på stationskompaniet i en basbataljon 85. Jag håller med om att det hade gått att plocka delar av den och åka utomlands men i dag är den intressanta frågan att göra tvärt om.

    Är den rörliga basbataljonen lämplig för användning i Sverige? Troligtvis är den det, den största bristen som jag känner till är det icke existerande luftvärnet.

    Hur många borde vi ha totalt eller per flottilj? Min egen gissning är att det borde vara lagom att börja med en per flottilj för att sedan utvidga till två med totalt åtta.

    Vad skall man använda för basområden för de rörliga basförbanden? Det finns ganska många rullbanor och flygfält, jag skulle föredra att intresserade flygfältsägare, oftast kommuner, får en årlig ersättning för att uppfylla en minimistandard på banunderhåll, vatten och avlopp, snöröjning, brandförsvar, banljus, elektronisk övervakning och flygledning med koppling till fjärrflygledartorn och FTN, fast installerad reservkraft och bränsledepåer. Detta ersätter även alla andra stöd för små flygplatser.

    Räcker det med rörliga basbataljoner som kan serva Gripen, våra egna helikoptrar och tanka diverse flygplan? Eftersom jag är mån om nordiskt samarbete räcker det inte. Förslagsvis inför man en bastyp som är en icke rörlig bas i två exemplar per flottilj, den ena är flottiljens hem och den andra en större krigsbas ute på landet. De skall kunna klara av att serva allt och vartefter även klara Norska F-35, Finska F-18 och helst även Danska Gripar. De behöver inte vara fullt bemannade med personal som är beredda att åka på utlandsinsats.

    De fasta flygbaserna skall inte vara rörliga utan skadas dem så improviserar man reparationer eller förflyttningar av resurser mellan dem eller till de rörliga baserna. Höjs ambitionsnivån på försvaret ordnar man riktiga banreparationsresurser och förbereder en möjlighet att flytta till Landvetter eller Arlandan eller nybyggda "Bas 90" baser.

    Så jag önskar 16 flygbaser som är grupperade på 8 givna och 8 rörliga platser som kan växlas mellan 20-30 platser med minst en hyfsad rullbana och en reservstartsmöjlighet. Huvudbaserna skulle vara som i dag men med mera logistik och helst många små HAS så våra dyra gripar och helikoptrar måste slås ut var för sig om de inte hinner röra på sig. Den förmågenivån skulle göra mig trygg och framförallt de rörliga baserna skulle vara lokalpolitiskt smakliga. Tyvärr skulle det kräva en hel del personal vilket blir dyrt men å andra sidan ger det en förmåga till kontinuerliga insatser utomlands där basbataljonerna kan avlösa varandra hur länge som helst. Det skulle även kosta i kapitalutrustning och det dyraste borde vara luftvärn och fyllda vapendepåer men det behövs å andra sidan i vilket fall som helst om flygvapnet skall fungera.

    Att t.ex. göra Hagshultsbasen till en fullfjädrad bas för flera flygplanstyper från våra grannar borde kunna göras hur dyrt som helst. Jag vet inte hur långt man borde gå i detta men då jag vill ha nära nordiska samarbeten hoppas jag att man kan gå mycket långt och det borde vara till rejäl nytta för våra grannar.

    Då och då har jag lekt med tanken om det vore vettigt med en ännu mindre flygbastyp med mycket hemvärnspersonal som får extra utbildning. Det rimliga är nog att försöka få fram mycket hemvärn för närskydd och hantlangningsuppgifter och en minibas blir de en vanlig rörlig bas som inte förmår mobilisera fullt ut.

    SvaraRadera
  3. Jag formulerade mig lite otydligt, 1 x 4 rörliga basbataljoner som vartefter byggs upp till 2 x 4 rörliga basbataljoner skulle ge möjlighet till en insats utomlands utan stoppdatum.

    Då pålitlighet och uthållighet i det lilla vi kan bidra med borde göra underverk för omvärldens uppfattning om oss är det den nivån jag skulle vilja nå för alla förmågor vi är beredda att använda utomlands på stora avstånd.

    Samma borde gälla på sjön, det vi kan ställa upp med ensamma eller tillsammans med en eller flera grannare behöver bestå av så många enheter att det ger en kontinuerlig förmåga. (Ett eget stödfartyg är nästan meningslöst, tre eller helst fyra ihop med Danskarna är en förmåga att räkna med. )

    Att kunna mobilisera en jätteklubba som kan användas på stora avstånd och sedan rasar ihop för att man urholkar sin egen ekonomi ser jag vare sig som stabiliserande eller klokt med en framtid som tyvärr borde innehålla långa och malande resurskriser. Att mobilisera allt, kosta vad det kosta vill, gör man bara när den egna överlevnaden och de nära grannarna hotas akut.

    Förmågan att kontinuerligt kunna ha en liten enhet ute i världen ger ett bra underlag för att kunna mobilisera ett militärt användbart antal enheter hemma i Sverige. Om det lilla vi gör alltid funkar får vår självförsvarsförmåga ett gott rykte och förtroende.

    SvaraRadera
  4. Flygvapenofficeren24 augusti 2012 21:59

    @Miljöpartist i Grönt.

    En uppbyggd bas i västvärlden med flygplanplatser har tråd ute till shelters/flygplanplatser med telefoner. Kruxet är att det inte blir någon hemlig startorder och liknande men det förkommer företagsorder där starttiden är given. Vid flygplanfel och andra händelser så knallar man helt sonika fram till telefonen som "Host Nation" har ställt till förfogande och ringer in till "MOC" - Maintnance operations center. Piloten använder flygradion eller i förekommande fall samma telefon efter att ha stigit ur. Skulle man använda en "bare base" så finns det ju ett helt truppslag i Armén som kunnat göra nytta om nu inte den förmågan skall finnas i basbataljonen.

    I MOC så finns det samband till högre stab för logistikhjälp, m.m. så det är inget problem. Trådsamband används för att skydda förbindelsen mot störning och avlyssning. Vid ett specifikt svenskt fall så finns det värde i bägge förmågorna men står vi ute på utländsk bas så kan vi inte vara "hemlige Arne" och inte köra med öppna kort gentemot kollegorna. Det är vansinne att skärma av sig på marken när planering och genomförande i luften måste ske med fullständig transparens gentemot varandra. Dessutom så var telefonerna som ingick i basbataljonen av vanlig Ericsson-typ så särskilt märkvärdigt har det väll ändå inte varit att till och med köpa in ett femtiotal telefoner för användning på platsen utomlands?

    SvaraRadera
  5. Flygvapenofficeren24 augusti 2012 21:59

    @Redin

    Att flytta runt som nomader görs inte lätt när det gäller Flygvapnet. Om du drar dig till minnes din egen klargöringstropp så var det Hjullastare, en personbil, en vanlig hjultraktor med bragg (ström och kylluft till flygplanet på marken), en till två folkabussar/pickupper, En klargöringsbil med klargöringssläp, en till tre ammunitionsbilar med släp, en bogserbil med bragg och en drivmedelsbil. Att klara av att sprida sig på ytan kräver detta fordonsbestånd. Att vara rörlig/mobil/transportabel med denna styrka kräver ett särskilt fordonsekipage för att frakta traktordelarna med. Vi leker ytterligare med tanken att bragg och hjultraktorn utgår för att klargöra dagens och framtidens flygplan, något som jag inte egentligen ser som en uthållig lösning, så landar vi ut med ett behov på ett tiotal fordon som skall röra sig för att kunna klargöra ett flygplan, i undantagsfall två/rote. Troppmaterielen skulle förmodligen få plats i en container som tas på dragbilen och hjullastaren bakom på ett släp. En ganska imponerande kloss att släpa runt på för att klargöra ett flygplan och då finns bara funktionen klargöring. Reprationsförmåga för Rote kräver i enklaste fallet ungefär hälften av den materielen och enstaka fordon men då är vi inne på byte av hjul och snabbare servicetillfällen. Skall vi mäkta med tyngre underhåll så får du räkna med tre till fem containrar för verktyg och mindre materiel för att betjäna en halv division, utöver det tillkommer ett större markaggregat i container för att försörja flygplanet fullständigt med ström och kylluft.

    Till detta kommer att antal containrar för att färdigställa sambandet mellan basens olika funktioner. Utöver stationskompaniet tillkommer räddning, röjning och reparationer med sina fordon som inte är alltför lämpliga att utgå ifrån att att de skall köra för egen maskin till beredskapsbaser. Mellan tummen och pekfingret så kräver flygning med en halv division i minimifallet ungefär 1000 till 1500 inblandade mannar. Då finns hela spektrat ifrån bevakning till flygplanbetjäning. Alla dessa funktioner har sin egen materiel och sina egna fordon av olika typ och med olika behov av transportbärare.

    Dina visioner skulle i ett krigsfall innebära att stora transportresurser måste tas i anspråk. Jag skulle kunna önska att alla inblandade debattörer skulle kunna se den logistikapparat som sätts i gång för att öva Frisian Flag, Coop thunder/red flag Alaska eller varför inte den "lilla" insatsen med JAS 39 i "Operation Karakal". Du skulle bli kallsvettig över vad som skulle krävas för att verkligen kunna flyga med halv division ifrån Siciilen och den ambitionsnivån "Försvar av Sverige" kräver. Fyrdubbla det och det finns inga resurser i världen/dagens försvarsbudget att få till det.

    Du kan inte räkna med att "Flytta resurser" ifrån huvudbaser till beredskap/spridningsbaser i ett krigsfall. Det som gäller är robusthet och redundans. Snarare skall vi ha filosofin att en bas verkligen är utslagen när det varken finns personal eller infrastruktur kvar. På varje plats vi befinner oss så skall vi kunna reparera till att kunna börja operera igen. Ett "normalt" kryssningsrobotanfall mot Hagshult med det förväntade skadeutfallet skulle innebära att den civila sjukvården de närmaste kommunerna i Småland kollapsar. Efter en tre - fyra dagar skulle de lättast skadade kunna gå tillbaka till sitt förband och då gäller det att förbandet inte har flyttat på sig någon större sträcka. Att flytta ett förband innebär alltså att även lättare skadade skrivs bort ifrån förbandet permanent.

    När väl förbekämpningen av flygbaser sätts igång lär försvarsmaktens samtliga transportresurser gå åt till den mobiliserande Armén. Att flytta delar av ett flygbasförband är sålunda varken praktiskt eller stridsekonomiskt görligt. I det perspektivet att Hagshult, Västerås eller var nu basbataljonen baserar slås ut så återtar vi inte det kriget förmågan att betjäna stridsflygförband genom att ombasera.

    SvaraRadera
  6. Tack för ditt svar Flygvapenofficeren. Jag vill absolut inte försvara avvecklingen av Basbat 85, som jag själv lärt känna (genom Anbas mm) först de senaste åren, utan bara försöka se om det fanns någon tanke bakom beslutet. Vem/vilka var det egentligen som drev denna del av ödeläggelsen av Försvarsmakten (avveckling av Basbat 85)? (Jag har svårt att tro att det var Björn von Sydow själv.)

    SvaraRadera
  7. @Flygvapenofficeren, vi är troligtvis mera överens än du har märkt.

    Jag räknar inte med att kompletta flygbaser med alla förmågor inklusive krigsreparation plus ambitiösa extra funktioner som att ta emot andra stridsflygplan är Gripen skall vara flyttbara.

    De rörliga flygbaserna som kan åka utomlands på insats skall vara mindre, enklare och ha begränsade förmågor men vara välövade och bra på rörlighet och det är dem som man i första hand övar in ny personal i. Jag tror att det förbandet redan finns i två exemplar men jag följer inte utvecklingen aktivt så jag vet det inte säkert. Om banan bombas sönder och förbandet har stridsvärde kvar flyttar man till en ny bana.

    Jag har ingen större respekt för den logistiska huvudvärken med att flytta en klargörningstropp. Det jag finner komplicerat och respektabelt är att säkra en marschväg och synka flera plutoner och kompaniers rörelse så det inte blir trafikstockningar.

    Sätter man upp rörliga förband som skall fungera på allvar skall man givetvis inte blanda lastbil, traktor, personbil, SUV"Dallasbilen" och minibuss utan standardisera på färre fordonstyper och antingen satsa på att ha allt tekniskt på egna bilar eller allt på släp med identiska dragbilar. Försvaret i stort arbetar mycket med växelflak och containrar och givetvis skall en rörlig flygbas använda samma system för logistik och stödfunktioner. För persontransport kan man använda samma minibussar som är på gång för hemvärnet.

    Skall man göra en liten rörlig bas behöver man säkerligen fundera extra mycket på ammunitionshanteringen. Månne man borde använda lastbilar med pallfingerkran som är lagom stora för ett flygplans omladdning i stället för släp och lastmaskinshantering så man får ett en till ett förhållande mellan en ambil och ett flyguppdrag? Resten av verksamheten borde vara som vilket armeförband som helst.

    Den redundans som jag i första hand önskar är ett större antal basförband och för uthållighet att hälften av dem är helt rörliga och som skydd mer hemvärn och luftvärn. HAS på de stora baserna, basreparationsförmåga inklusive god röjningskapacitet för OXA och minor, utbyggd rörlig klargöring och rörlighet för "hemmabaserna" med mera komplexa funktioner och fastgjuten infrastruktur är senare projekt om försvaret behöver bli ännu bättre och återuppbygga den flygbaseringsförmåga som vi hade under kalla kriget.

    Eftersom försvarets begränsning i första hand är tillgången till personal måste budgeten vara stor nog för de billiga delarna som lastbilar att alla förband kan transportera sig själva oberoende av en gemensam pool som någon skall prioritera under brinnande krig. Det räcker med att försöka undvika trafikstockningar och improvisera ihop något av det som blir sönderslaget av olyckor och fienden.

    Hur man snabbast och lämpligast får ett förband som har tagit förluster att återigen bli stridsdugligt har jag absolut ingen aning om. Om en bas har bombats och amförråd eller klargörningstroppar har klarat sig ok medan annat är i kras och kaos är min första spontana tanke att det som fungerar måste flyttas någon annan stans där det kan göra nytta innan det stora självförsvarskriget är över.

    För varje förberedd basplats i Sverige för de rörliga basförbanden förutsätter jag att det finns ett litet "lokalkunskapsförband" som så att säga är förtruppen vid en mobilisering, ansvarar för att organisera närskyddet, kan de lokalt tillgängliga resurserna och blir eftertrupp efter att det rörliga basförbandet och närskyddet har lämnat området.

    Det jag beskriver låter ambitiöst men skulle bara bli en bråkdel av det vi en gång hade med ett stort antal Bas 90 och Basbataljon 85, det enda som jag egentligen har högre ambition för är fordonsbudgeten per soldat och luftvärnet. (Dåtidens elektronik på flygbaserna var nästan ikapp utvecklingen och jag antar att dagens försvarselektronik också borde vara nästan ikapp utvecklingen.)

    Undrar vad motsvarigheten skulle vara för flottans baser?

    SvaraRadera
  8. Sådärja, nu vet vi hur finansieringen av JAS E/F skall gå till. Man kommer att avveckla halva flygvapnet sammtidigt som man tillför småsmulor till budgeten. Ursäkta språket men, vilka j.....a muppar vi har till politiker. Blir så fruktansvärt trött på detta pack som vi vart fjärde år röstar in i VÅRT parlament.......// Peter

    SvaraRadera
  9. @Flygvapenofficeren
    Trevligt att jag med en liten kommentar kan få dig till att skriva ett helt inlägg.

    Det var definivt möjligt att under 1900-talet skramla ihop personal till internationella insatser men då hade vi en bas att ta ur som är vida större än vad den är idag. Det systemet fungerade då men gör det inte längre. Med det fåtal vi nu är så krävs det att alla är med på samma villkor d.v.s. att alla deltar i våra insatser, oavsett var de må vara. För varje tillfälle någon inte ställer upp så drabbar det någon annan som får åka ytterligare en gång. Tyvärr händer det fortfarande alltför ofta trots utlandsobligatoriumet.

    Den enskilde kan, precis som du pekar på i din kommentar, fortfarande säga upp sig eller t.o.m. ta föräldraledigt för att slippa åka men det är trots allt stor skillnad mot tidigare. Dessa luckor täpps förhoppningsvis till framöver. Framförallt har det skett en mental förändring till internationell tjänst och numera ser de flesta det som en normal del av arbetet. I detta fallet har FM insatsberedskap helt klart höjts. Tidigare var det inte ovanligt att de som genomförde insatser förfördelades vid sina hemförband. Det sker numera, tack och lov, i betydligt mindre omfattning.

    Även med utlandsobligatorium så är vi dock långt ifrån att uppfylla beslutad förmåga om att kunna hålla stora förbandsmassor insatta över tiden. Riksrevisionen sätter nu igång en granskning i ärendet (länk nedan).

    http://www.riksrevisionen.se/sv/GRANSKNINGAR/Planering-och-uppfoljning/Pagaende-granskningar/Pagaende-granskningar/Inledd-granskning-Uthalligheten-i-Forsvarsmaktens-insatser/

    SvaraRadera

REGLERNA FÖR KOMMENTARER KOMMER NU PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING ATT SKÄRPAS:
- Kommentarer som ej håller sig till ämnet kommer att refuseras
- Skriv kortfattat och kärnfullt
- Personangrepp publiceras ej
- Håll en god ton i kommentarerna