Flottans motsvarighet till "plutonchefsdebatten"

Foto: FHS

Under hösten förra året blossade den så kallade plutonchefsdebatten upp, något som slutade med att ÖB gick ut och skrev ett öppet brev på WW och försökte förklara varför han tagit det kontroversiella beslutet att placera nyexaminerade officerare på befattningar som plutonchefer. Ett beslut som inte har bemötts positivt på Försvarsmaktens förband och hos personalen. Det har på vissa förband till och med förekommit att man valt att hitta "alternativa lösningar" för att komma runt problemet.

Vad var då själva problemet med detta beslut? På bloggen Cynismer kunde man vid samma tid läsa följande i ett gästinlägg i samband med att befattningarna efter omstruktureringen fördelades ut.

En driven och intelligent ung Kapten i karriären med goda vitsord och missioner i tre världsdelar på skyttepluton, i kompaniledning och i brigadstab som just nu löser ett mycket kvalificerat bemanningsuppdrag åt sitt förband fick sin placering som alla vi andra. Nej, det blev inte en befattning som rimligtvis leder till stabsutbildningen på FHS och sedan tjänst som sektionschef eller stabschef i bataljonsstab, som man verkligen skulle kunna tro. Han är nu skyttegruppchef (OR-6). Hans chef är en nyutnämnd Fänrik.

Det är ungefär detta som är kärnan i "plutonchefsdebatten". Erfarna officerare på den kanske viktigaste befattningen vid markstridsförbanden - plutonchefen - med djup kompetens, och som har ett högt anseende hos truppen ersätts med nyexaminerade och oerfarna fänrikar.


I flottan finns inga plutonchefer som det finns inom Armén och Amfibiekåren, men man erhåller självklart nyexaminerade fänrikar som ska placeras. Det verkar nu som att flottan  kommer att drabbas av motsvarande problematiska utveckling, som i sin helhet endast är ett pedagogiskt problem.

En fänrik (OF1) till flottan studerar längre än alla andra kategorier vid officersprogrammet. Utbildningstiden är 4½ år och man lägger den mesta tiden på nautisk utbildning som ska leda till att alla fänrikar i flottan, efter erhållen sjötid ska erhålla den högsta nautiska behörigheten N1, vilket är en historia för sig och fullkomligt onödig. Om detta har det skrivits gästinlägg på den här bloggen tidigare här och det skulle kunna föranleda ytterligare diskussion och fler inlägg huruvida den nu valda vägen är den rätta.

Men åter till kärnan i detta inlägg.

När fänriken efter alla dessa år av studier väl är färdigutbildad och tillförs förbanden så måste förbanden således hitta en instegsbefattning på ett fartyg. Nuvarande instegsbefattningar är Navigationsbefäl, Ytstridsbefäl och Förste Officer (1.O) på de mindre bevakningsbåtarna (BevB 80). Utbudet av befattningar är med andra ord inte längre så stort numera då övriga tidigare instegsbefattningar från NBO-systemet numera är specialistofficersbefattningar (som för övrigt borde benämnas underbefäl, då man omöjligt kan vara specialist direkt efter 1½ års utbildning, och saknar yrkeserfarenhet) där man placerar ut individer ur kategorin OR-6.

Med tanke på att beståndet av fartyg i flottan, efter år av försvarspolitiskt totalhaveri, minskat till något som numera liknar volymen hos Monacos Coast Guard så underlättar inte detta att placera de nya fänrikarna på en befattning ombord.

Problemet uppstår när fartygens OF1-befattningar redan är bemannade, och det inte finns tillräckligt med lediga befattningar på OF2-nivå, alternativt att kompetensen/utbildningen hos de som sitter på instegsbefattningarna saknas att kliva upp till en OF2 befattning. Då uppstår s.k. undanträngningseffekter där officerare ur YOP 06/09 och kursen innan Syréns intagningsstopp, YOP 03-05 blir drabbade och tvingas bort från fartygen för att bereda plats till nya fänrikar som enligt ÖB och HKV inriktning skall prioriteras.

På förbandsnivå uppfattas det därför att nyexaminerade fänrikar ur kategorin OP erhåller en typ av "gräddfil" som skulle kunna liknas med en variant av fullmakt som innebär att man alltid är prioriterad före de andra kollegorna, som i det här fallet är äldre och mer erfarna.

Det börjas nu, fullt förståeligt, att knorras i leden bland "de äldre av de yngre" officerarna. Värst lär kritiken i leden enligt källor vara på 4.Sjöstridsflottiljen där man ända sedan officersprogrammets första kull examinerades 2010 varje år tagit hem på den i särklass största andelen fänrikar relativt övriga marina förband, närmare 50% ur varje årskull som totalt omfattat mellan 15-20 individer.

Att detta problemet uppstått relaiserats först nu beror självklart på att bristen på officerare på den lägsta nivån ombord på flottans fartyg efter intagsstoppet i samband med FB-04 växte till ett avgrundsdjupt hål, som sedan fylldes upp med fänrikar ur YOP 06-09 (som levererade drygt 60 fänrikar till flottan sommaren 2009) och de två efterföljande kurser med fänkrikar ur OP 07-10 och 08-11. Men efter att dessa tre årskullar fyllt upp alla instegsbefattningar så uppstår inte problemet förrän nu.

De tre sjögående förbanden ska varje år från och med nu ta emot ca 20 nya fänrikar som ska placeras i instegsbefattning, och företrädesvis på en nautisk befattning. 4.Sjöstridsflottiljen ska själva ta emot 8-10 varje år. Att det nu således kommer att uppstå undanträngningseffekter på fartygen blir då en realitet, och det kommer inte att tas emot med odelad glädje av de som får lämna sin befattning, kanske i förtid, för att ge plats åt den yngre prioriterade kollegan.


Men i grunden är detta ändå helt nödvändigt. Flottan lider av en enorm personalbrist som på något sätt måste lösas. Att rekrytera och utbilda nya officerare i båda kategorierna är en förutsättning för att på sikt erhålla en balans.

Det är inte bara på fartygen som det i dag råder vakanser. Ett annat gigantiskt problem är alla de bemanningsuppdrag som åligger förbanden att bemanna upp, vilket man i dag har mycket stora problem med att lösa. I synnerhet lärarbefattningar på Sjöstridsskolan, något som är ett måste för att kunna utbilda den personal som krävs (GSS, SO och OP) till flottans förband.

Den pedagogiska utmaningen för den flottans förband i allmänhet blir att ta hand om de som trängs undan från befattningar ombord på ett bra sätt. Att skicka dessa till bemanningsuppdrag på annan ort utan att de fått en längre planeringslinjal där de kan se "moroten" i det längre perspektivet, eller att exempelvis kommenderas till vakten på Berga kommer inte leda till annat än att individer tappar sugen och lämnar Försvarsmakten. Här måste respektive personalavdelning, och personalansvarig chef tänka längre än näsan räcker.


Vad kan då göras för att mildra effekterna?

Att tillföra ytterligare en utbildningslinje för flottans kadetter på FHS skulle mildra effekterna något. Det är fullkomligt orimligt att utbilda 20 nya navigatörer varje år när vi totalt i Marinen har samma antal fartyg med nautiska instegsbefattningar (7 korvetter, 7 minjakter, 4 ubåtar, 4 bevakningsbåtar). Detta innebär att vi i praktiken skulle behöva byta ut den yngsta navigatören ombord på dessa fartyg varje år. Fullkomligt orimligt! Flottan skulle därför behöva ytterligare en utbildningslinje (Flottan Allmän) som skulle inriktas mot ex. stridsledning och stabstjänst. Detta skulle bredda antalet lämpliga instegsbefattningar något samt att utbildningstiden för dessa skulle kunna förkortas till 3 år istället för om nu 4½ år, vilket även blir mer kostnadseffektivt för Försvarsmakten. Alla kommer ändå inte att utgöra föremål för att bli fartygschefer.

Vidare så måste den långsiktiga personalplaneringen förbättras avsevärt. Detta är kanske den viktigaste faktorn. Att bli skickad på ett tvåårigt bemanningsuppdrag är för de flesta hanterbart under förutsättning att man får veta om det med god framförhållning, och att det finns en tydlig plan som påvisar vad man ska göra efteråt, gärna en morot i form av en befattning man gärna vill ha, eller att man i vissa fall får möjlighet att läsa nivåhöjande utbildning.

Ett annat stort problem är lönen. När man lämnar fartygstjänsten för att gå till en lärarbefattning så kan årsinkomsten reduceras med upp till 100.000:-. Detta med anledning av att man förlorar tjänstgöringstillägg, ersättning för sjödygn under övningar, samt ersättning för VO-tjänst. Till detta kommer också att de "fria måltiderna" försvinner. Detta måste självklart kompenseras, inte bara för individens skull, utan även för att skapa en bättre attraktionskraft hos Sjöstridsskolan för att kunna erhålla de bästa och mest lämpade lärarna från förbanden.


Andra personalrelaterade företeelser värda att diskutera!

När vi i inlägget ändå är inne på personalfrågor är det på sin plats att lyfta upp ytterligare två företeelser inom Marinen. Den första handlar om befordring av specialistofficerare, och den andra om civilanställdas gradbeteckningar.

När det kommer till utnämning av specialistofficerare inom Marinen är det helt uppenbart "herrarnas fria åkning" som gäller. Samtliga förband gör olika, och vid vissa förband hanterar man i mångas ögon frågan väldigt annorlunda, i det här fallet 4.Sjöstridsflottiljen. På förbandet har man till skillnad från de övriga förbanden i Marinen redan utnämnt ett större antal unga specialistofficerare till fanjunkare. På vilka grunder, och varför får vi låta vara osagt. Det finns kanske skäl till det? På systerflottiljen i Karlskrona har man ännu inte utnämnt en enda av de som genomfört specialistofficersprogrammet, vilket också kan tyckas något märkligt då det finns specialistofficerare som varit anställda i fem år som 1.Sergeanter. Någon bör rimligtvis bedömas lämplig att utnämnas till fanjunkare? Det divergerar kraftfullt med andra ord! På Amf 1 har man i mångas ögon hanterat detta på ett bra sätt och utnämnt då man ansett det lämpligt och det sker under ordnade former i en personalförsörjningsnämnd.

Den som tänker ett steg längre kan därför sätta sig in i den märkliga situation som uppstår när ex. specialistofficerare vid de övriga förbanden ur den första kursen som examinerades 2008 ser att både kurskamrater från SOU, men även kollegor från yngrekurserna på 4.Sjöstridsflottiljen redan är utnämnda till fanjunkare.

Det här är självklart inte bra, och det slår in kilar mellan förbandens personal. Detta är något som måste lösas omgående, och den väg som Amf 1 har valt, verkar onekligen vara en klok väg att gå. Befordran efter kompetens, kunskap och efterföljande personalförsörjningsnämnd, och inte att man erhåller en ny grad något godtyckligt som det enligt säkra källor nu tycks göras på ett av förbanden.


Den andra saken som flera av bloggens läsare uppmärksammat skribenten om rör civilanställda. Det ska enligt uppgift förekomma att civilanställd personal till vardags bär uniform, vilket absolut inte är något konstigt, då det finns fastställt hur civila ska bära uniform i tjänsten. Det märkliga är att civilanställda nu enligt uppgift bär militära gradbeteckningar, samma som officerare gör. Civilanställda på CF-befattning i flottan  bär alltså flottans gradbeteckningar med kringlor men med ett vitt litet band längst ned under hylsan. Huruvida detta är korrekt (vilket det förmodligen bör vara då det uppenbart förekommer redan) kan denna skribent inte reda ut. Förhoppningsvis finns det någon läsare som kan bidraga till att bringa ljus över denna fråga som förvånade en hel del, och kan tyckas något märkligt då det finns ett fastställt tjänstetecken i form av Försvarsmaktens vapen i silver att bära för civilanställd personal.

I UniR FM framgår följande:

Försvarsmaktstecken i silver bärs på civil tjänstedräkt av personal inplacerade i nivå CF 1‐9 och CR 1‐9 på:
• båda axelklaffarna till kappa, vapenrock och jacka m/87
• båda axelklaffshylsorna (m/87 blå) till övriga plagg med axelklaffar.

 Civil arbetstagare anlägger yrkesband respektive silverfärgad galon m/1865, ytterst på båda axelklaffarna (axelklaffshylsorna) till plagg med axelklaff.Vitt band bärs av civil arbetstagare som inte tillhör annat fackområde då civil tjänstedräkt eller vid tjänstgöring på militär befattning och uniform bärs.Yrkesband anläggs i nederkant på:• axelklaffshylsor• axelklaffar.

Nu har inte undertcknad någon större kompetens inom uniformssystemet, men vad som synes är så står det inte att finna att civilanställ personal skall bära officersgaloner? Som sagt, någon läsare kanske kan reda ut detta en gång för alla.


Sammanfattningsvis kan man tyvärr konstatera personalfrågor inom Försvarsmakten fortsätter att skapa splittring och viss upprördhet i leden.

Försvarsbelsutet 2004 tillsammans med en för snabb övergång till ett tvåbefälssytem utan att det det egentligen var helt genomtänkt, är de i särklass största faktorerna till att det nu ser ut som det gör i hela Försvarsmakten.

Man skulle kunna likna det hela som att korvetten ute på Hårsfjärden ligger under konstantgir i högsta fart samtidigt som ManO lämnat bryggan för att bemanna Bergavakten.

Låt oss hoppas att det sker en förbättring av läget, och det snarast!