 |
| Foto: Försvarsmakten (Anders Kallin) |
Då fortfarande förhållandevis väldigt lite skrivet om den marina insatsen ME03 som för någon dag sedan startades upp utan för Somalias kust. Det kan därför vara på sin plats med lite försvarsupplysning på denna blogg. De officiella kanalerna Marinbloggen och den nystartade bloggen Operation Atalanta skriver självklart, men där är innehållet av naturliga skäl övergripande och populärvetenskapligt skrivet om vardagen ombord då målgruppen till stor del verkar vara anhöriga och kollegor till de som är på plats.
Hur kommer det sig då att ett svenskt örlogsfartyg för tredje gången befinner sig utanför Somalias kust, väldigt många nautiska mil från det bräckta hemmavattnet i Östersjön?
Det hela började med att FN:s säkerhetsråd behandlade frågan om de omfattande problemen som de härjande piraterna utanför Somalias kust utgjorde. Det hela mynnade ut i resolutionen 1816 som fastställdes i säkerhetsrådet den 2 juni 2008, senare följd av resolutionerna 1846 och 1851 samma år. Senaste resolutionen som förlängde mandatet för att bedriva operationen är 2077 är fastställd under 2012. Nuvarande operation bygger således på ett FN mandat, men är för den skull ingen renodlad FN-insats, något som många tyvärr har svårt att skilja på.
Relativt snart efter att FN fastställde den första resolutionen satte EU upp en militär styrka med namnet EU NAVFOR (EU Naval Force) för att föröka få bukt med piratverksamheten i området utanför Somalia, i Adenviken och under senare år osannolikt långt ut i Indiska Oceanen. Mängder av handelsfartyg blev kapade och besättningarna tillfångatagna. Situationen blev till slut ohållbar även för sjöfartsnationerna inom EU där en omfattande "sjöfartstrade" går utanför den afrikanska ostkusten, bland annat till och från Suezkanalen. Piraterna blev ett för stort problem helt enkelt och stora lösensummor krävdes för att fartygen skulle släppas. Många rederier valde att betala lösensummorna, varför piratverksamheten blev en lukrativ och förhållandevis riskfri verksamhet där fler och fler såg möjligheter att göra stora pengar.
Sjöstyrkan EU NAVFOR bedriver av ovanstående anledning den operation som benämns Operation Atalanta från slutet av 2008 där de övergripande uppgifterna är följande:
- Skydda fartyg som ingår i FN:s World Food Programme (WFP) som transporterar livsmedel och förnödenheter till Somalia.
- Skydda fartygstransporter som genomförs av Afrikanska Unionen under namnet AMISOM
- Hjälpa Somalias övergångsregering att bekämpa pirater och väpnade överfall till sjöss.
- Mandat har även utökats till att även omfatta möjlighet att placera säkerhetsstyrkor ombord på skyddsvärda fartyg, att oskadliggöra piraternas båtar, att genomföra fritagningsoperationer samt att förstöra piraternas logistikbaser på land.
Sedan operationen startade 2009 och man fick ett helhetsgrepp om piratverksamheten i området har totalt ca 140 fartyg kapats. Toppen var under 2010 då piratattackerna kunde räknas till 147 och antalet kapade fartyg uppgick till 47. Sedan dess har piratverksamheten nedgått avsevärt, och under 2013 har det hittills endast skett fyra attacker och endast ett fartyg (en fiskebåt) har blivit kapad.
Att verksamheten nedgått till så låga siffror beror självklart till stor del på närvaron från EU NAVFOR och Operation Atalanta, samt det faktum att man kunnat agera mer proaktivt grundat på de senare mandaten då även piraterna baser har kunnat angripas. Det faktum att piraterna insett att risken för att bli lagförd har sannolikt också bidragit till att antalet piratattacker minskat senaste åren.
En annan viktig faktor till framgångarna är det så kallade "best management practices" som tillämpas av rederierna där man ombord på de egna fartygen vidtagit åtgärder som visat sig vara effektiva för att förhindra att ett piratangrepp leder till en kapning. Åtgärder som att gå i arrangerade kovojer, högre fart genom området, taggtråd för att försvåra att klättra ombord, vakthållning, vattenkanoner är några exempel. Men framför allt det faktum att många rederier anlitat säkerhetsföretag som placerat beväpnade vakter på fartygen har bidragit stort.
Det svenska bidragen till EU NAVFOR och Operation Atalanta har benämts ME01, ME02 och den som just nu startats benämns således ME03. Den första styrkan utgjordes av korvetterna Stockholm och Malmö samt stödfartyget HMS Trossö. För den tillförda personalen så som bordningsstyrka var detta självklart ingen optimal lösning med anledning av de begränsade utrymmena ombord. Boendemiljön var minst sagt dålig jämfört med vad som i dag kan erbjudas ombord HMS Carlskrona. HMS Malmö som deltog i ME01 är dock det enda svenska fartyg som hittills lyckats förhindra en piratattack och dessutom gripa piraterna.
Såväl ME02 under 2010 samt nu även styrkebidraget ME03 som utgörs av HMS Carlskrona med ombordbaserad helikopter (Hkp 15), sjukvårdsenhet med möjlighet till operation och intensivvård, en bordningsstyrka från Amf 1 samt en landbaserad stödenhet i Djibouti. Det totala antalet personer som ingår i insatsen är ca 150 personer. Under insatsen 2010 utgjorde HMS Carlskrona ledningsfartyg för hela EU NAVFOR där nuvarande marininspektören Jan Thörnqvist var Force Commander.
Den nuvarande svenska bidraget bygger på regeringens proposition 2012/13:66 där riksdagen beslutat om att bidraget skall omfatta deltagande på plats under fyra månader i perioden april till juli 2013.
Värt att notera är att en insats som denna under fyra månader i stort sett innebär att personalen ombord blir i anspråkstagna för verksamheten under ett helt år. Då besättningen på HMS Carlskrona i rollen som patrullfartyg är större än i rollen som stödfartyg på hemmaplan, så kräver det dessutom att ytterligare personal tillförs från andra delar av Marinen där personalläget i de flesta fall redan är ytterst ansträngt.
Redan i januari samlades fartygets besättning och de första förberedelserna påbörjades. Därefter fortsatte övningar inför insatsen och den 13 mars kastade fartyget sedan loss för att påbörja den långa ombaseringen ned mot operationsområdet. Här om dagen beökte ÖB och C INS förbandet på plats i Djibouti inför den första losskastningen. När insatsen avslutas i juli återstår ombasering hemåt för avrustning och ledighet under större delen av återstoden av 2013. En insats omfattande fyra månader på plats i operationsområdet innebär således att fartyg och besättning är borta från nationell verksamhet under nästan ett år.
Den aktuella sjöstyrkan inom raen för EU NAVFOR omfattar i skrivande stund sju större fartyg. En tysk fregatt, två franska fregatter, två spanska fartyg (en fregatt och en OPV) samt HMS Carlskrona (f.d. minfartyg). Styrkan leds av portugisen Jorge Novo Palma ombord på flaggskeppet och fregatten PNS ÁLVARES CABRAL.
Operationsområdet är näst intill obegripligt stort och kan jämföras med nordeuropas yta. Marininspektören Jan Thörnqvist liknelse är fantastiskt bra och väldigt målande.
"Totalt patrullerar åtta fartyg området som är lika stort som hela Nordeuropa. Det är ungefär som att bevaka Nordeuropa med åtta polisbilar."
Det talas redan nu om en förnyad insats ME04 inom kort. Men om piratverksamheten i Adenviken fortsätter åt det håll det nu pekar mot så är frågan är om inte Marinen skulle må bra av att lägga motsvarande krut (pengar) på att istället bygga upp den nationella förmågan inom kvalificerad väpnad strid till en högre nivå. Men sådant samlar förstås inga politiska poäng, och inte heller någon medial uppmärksamhet. Därför är nog stalltipset att det trots allt blir en förnyad insats i Adenviken under parollen "syns man så finns man".
Som avslutning på detta inlägg vill Skipper önska personalen ombord på HMS Carlskrona och ME03 ett stort lycka till och en förhoppningsvis lyckad piratjakt!
Media: SvD, SvD, AB, AllAfrica
Bra inlägg med nyttig bakgrundsinformation, som nog många inte känner till.
SvaraRaderaME01 var en insats i Adenviken. Både ME02 och nu ME03 omfattar dock ett betydligt större operationsområde i Indiska oceanen, precis som du säger. Adenviken är storleksmässigt jämförbart med Östersjön, och korvetterna var begränsade till uppträdande där. En poäng med HMS Carlskrona är att hon är oceangående och således kan verka inom hela EU NAVFOR:s operationsområde, det som är stort som Nordamerika. I Sverige och inom Försvarsmakten har dock begreppet "insatsen i Adenviken" satt sig så fast i terminologin, att det t.o.m. förekommit bilder av Carlskrona under ME02 utanför Mogadishu och Mombasa på mil.se med bildtexten att hon opererar i Adenviken - vilket är som att säga att hon uppträder i Östersjön vid passage av Kap Finisterre. Om man lyckades etablera "insatsen i Indiska oceanen" eller "insatsen utanför Somalia" vore det på många sätt mer relevant, känns det som.
Att en svensk amiral (Thörnqvist) var chef över en internationell sjöstyrka med ett områdesansvar av den storleken fick f.ö. inte i närheten av den uppmärksamhet det förtjänade när det begav sig. Det är rimligtvis en historisk händelse. Jämför med vad svenska generaler chefat över i Kosovo; inte alls oviktiga insatser men på en helt annan skala.
Ur personalförsörjningssynpunkt är det här också mycket intressant. Talet om "stående, gripbara förband" sätts lite i perspektiv när man måste specialanpassa ett fartygs besättning så pass mycket när det skall ut på insats internationellt. Det klarar flottan förstås av, men det visar att behovet av situationsanpassning alltid är så stort att man sannolikt aldrig kommer att kunna ta ett fartyg eller förband och skicka iväg "rakt av".
Förlåt en sista ordmärkning: "När övningen avslutas i juli" skall säkert vara "När insatsen avslutas".
Som sagt var ett viktigt inlägg. Det behövs folkbildning om det här.
Självklart ska det stå insats och inte övning. Gick lite för fort där. Ska korrigeras!
RaderaJag väntar på Skippers sågning av att prioritera bort oceanförmågan och lita på samarbete med Norge eller Danmark för oceangående övervattensförmåga vid en upprustning av försvarsförmågan.
SvaraRaderaFör det första har vi inte haft oceanförmåga med ett stridsfartyg sedan kryssarnas och möjligen jagarnas tid. Vi har heller inget behov av oceanförmåga då Sverige som bekant är placerat vid ett innanhav.
RaderaFör det andra så borde du som aktivt följer försvarsdebatten att vi inte har fått några försvarsgarantier från varken Norge eller Danmark eller NATO. Norge har tydligt deklarerat detta, och Anders Fogh Rasmussen (från Danmark) har tydligt deklarerat att Sverige inte kommer att kunna vila sig mot NATO-länderna och artikel 5 så länge man inte betalar medlemsavgiften.
Så jag förstår inte riktigt var du vill komma med ditt märkliga påstående, och varför jag skulle såga något som inte ens kan existera?
Skipper!
RaderaVi är inte placerade vid ett innanhav! Vi är i dagens "just in time" samhälle starkt beroende av globala handelsflöden!
De kommer inte över Östersjön! Att skydda dessa flöden är en tvärsektoriell angelägenhet! Våra väpnade styrkor har en viktig del i detta skydd (UNCLOS &100 ff), NATO kommer inte som du så riktigt påpekar att hjälpa oss så länge inte de själva blir påverkade. Vi måste alltså upprätthålla en sådan kapacitet och beredskap själva.
Att försäkra oss om en fortsatt hög levnadsstandard innebär till stor del att vi måste se till att trafiken till (och från) Göteborgs hamn (och några andra avseende specifika varor) ständigt flyter. Det innebär för våra sjöstridskrafter ett absolut krav att kunna uppträda i åtminstone Nordsjön under längre tid!
Det ställer väsentligen annorlunda krav på oss än att bara "vänta på ryssen" i Östersjön. Att göra det utgör endast en liten del av vad vår politiska ledning vill ha oss till (se gällande försvarsbeslut kallat "ett användbart försvar"). En förmåga att kunna verka utanför Östersjön är således central för våra sjöstridskrafter.
Ursäkta det något affekterade tonläget men vi måste faktiskt lösgöra oss från det något inskränkta synsättet man i dag har på den marina delen av vår Försvarsmakt för att överhuvudtaget kunna överleva!
Från Balkongen,
S&W.
Säger inte mot dig, men man ska beskriva förhållanden för vad de är. Vi har inte resurser att i dag vara på mer än en plats åt gången, det beskrev ÖB väldigt tydligt när han förklarade insatsförsvaret. Grundevik fortsatte senare med att peka ut platser.
RaderaDetsamma gäller även Marinen, kanske ännu mer, då de kvalificerade resurserna snart kan räknas på ena handens fingrar.
Att vi ska uppträda långt ut i Nordsjön med våra begränsade resurser ser jag som osannolikt i det scenario du beskriver av två anedningenar. Är det handelsflöden till Sverige som kommer in nord Skagen som ska skyddas så ska för Sveriges del en kraftsamling ske till området Skagen - Göteborg. För det andra så kommer danskar och tyskar, i ett sådant läge att hålla sina större fartyg utanför den skandinaviska västkusten i Nordsjön.
Men en sådan operation innebär att vi släpper hela Norrlandskusten, Ostkusten, Sydkusten och Öresund helt utan marin närvaro pga våra ytterst begränsade resurser.
Att försöka hävda att operationer långt ut i Nordsjön ska vara dimensionerande är att göra Marinen en björntjänst. Det var därför vi hamnade i den sits vi sitter i nu, då hela FM skulle internationaliseras och vi tappade den nationella förmågan. Något vi håller på att återta med kraft just nu!
Jag försöker komma på hur vi kan ordna säkerhetspolitiska verktyg och en hyfsad försvarsförmåga genom en liten upprustning under en period med så stora ekonomiska problem att det globala säkerhetsläget försämras.
RaderaVi skulle behöva en enorm rustning för att kunna försvara oss på egen hand. Om vi skall kunna kräva att våra grannar hjälper oss militärt under en kris som även omfattar dem behöver vi även kunna hjälpa dem. Utbytet av militärt stöd under kris och brinnande krig behöver vara sådant att det fortgår även när alla beter sig maximalt själviskt.
Mitt tankeexperiment har två steg. Först en liten höjning av försvarsbudgeten som räcker för att införa enveckasförsvaret, en förmåga att ta emot hjälp och lite småsaker. Jag gissar på att det skulle kosta +10%
För att pengarna inte skall duttas bort skippas förmågor som den nuvarande symboliska oceanförmågan för marinen och vi skaffar inte något stödfartyg som skall ge några månaders oceanförmåga om året. Utlandsförmågan under fred på stora avstånd koncentreras till sådant vi måste ha i minst 6-8 exemplar för vårt nationellt försvar.
För det andra steget utökar vi våra två bästa förmågor flygvapnet och ubåtsvapnet, jag antar en budgethöjning på ca 25%.
Jag antar att det stämmer att 60 stycken Gripen E räcker för enveckasförsvaret. Om vi även köper 40 stycken Gripen F och behåller en division Gripen C/D för att få sex divisioner fördelade på tre flottiljer samt uppgraderar övrigt inom flyget i takt med detta inklusive tvåsitstaktik och RPV förmåga för Gripen antar jag att fördubblingen ger en förmåga till skalskydd samtidigt som vi hjälper grannarna.
För flottan har jag ingen gissning som passar lika bra med något givet som antalet nuvarande flottiljer med gripenversamhet eller en officiell behovsuppgift som kan dubblas. Jag antar att vi får mer pang för pengarna om vi renoverar alla nuvarande ubåtar och köper fler A26 i stället för att införa nya fartygstyper. Jag antar att Danmark och Norge är intresserade av att operera i samverkan med svenska ubåtar i utbyte mot att de då kan göra mer för att försvara sina handelsvägar som överlappar med våra.
Sedan lär det behövas lite till för att i möjligaste mån kompensera brist på t.ex. korvetter som en förmåga att skjuta deras tunga robotar från land.
Jag antar att detta är minimum för att göra oss till en närande i stället för tärande medlem i Nato och likaså bli närande inom ännu tajtare samarbete inom Norden där vi vartefter kan samarbeta så nära att vi vågar avskaffa överlappande inköpsfunktioner, stabsfunktioner, övningsfunktioner och andra överlappande kompetenser. När vi rationaliserar ökar vi volymen på det vi är bäst på i stället för att försöka utveckla en nationell militär suveränitet som enbart kan finnas som politisk illusion.
Givetvis antar jag att vi välkomnas med stora famnen om vi skaffar oss något rejält som grannarna och Nato har nytta av.
Försvarsgrenspolitiskt får armen huvuddelen av de fredstida insatserna utomlands och kravet på en liten kontinuerlig förmåga gör dem till en produktionsorganisation för nationellt försvar. Flottan får en utökad förmåga men i övrigt blir det knapert. Flygvapnet blir vinnaren som det vapenslag som vi lättast kan hjälpa andra med och som är trovärdigast under ett egenintresseutbyte med Finland, ingen lär tro på att vi utökar armen så mycket att den kan ge en större nytta för dem än ett utökat flygvapen.
Handelspolitiskt är krigsmaterielhandeln en del av säkerhetspolitiken och dessutom är den hårdvaluta för att betala kritisk import under oroliga tider med krympande världsekonomi. Då vi under generationer har investerat i våra bästa förmågor är de även våra bästa exportprodukter vilket är en bra bonusnytta när just de utvecklas vidare.
Om lumpen behöver återinföras hoppas jag att det räcker med att plikta till GMU och oavsett vilket behöver vi värnplikt i form av krigsplacering av utbildad personal inom nationellt försvar när deras utlandskontrakt har gått ut.
Skipper, nu skall jag vara lite petig.
SvaraRaderaDu svarar egentligen inte på din egen fråga "Hur kommer det sig då att ett svenskt örlogsfartyg för tredje gången befinner sig utanför Somalias kust, väldigt många nautiska mil från det bräckta hemmavattnet i Östersjön?".
Svaret på detta finner man på sidan 12 i propositionen du länkar till, jag tar mig friheten att återge några värdeord/meningar:
- humanitära skäl
- bidra till efterfrågat stöd till FN:s verksamhet
- bidrag till den internationella kampen mot sjöröveri
- deltagandet ligger i linje med etablerad svensk GSFP-politik
- stärker det svenska engagemanget för Somalia
- stärker Sveriges roll i genomförandet av EU:s strategi för Afrikas horn
-underlätta för handelssjöfarten, däribland de fartyg som för svensk flagg och som trafikerar området.
Det är med andra ord inga små politiska förväntningar som åvilar C ME03 och dennes personal. Jag önskar dem lycka till och välkomna hem efter genomfört förvärv. Hoppas att politikerna också visar det stöd och den erkänsla som alla inblandade är berättigade till - gärna offentligt.
De uppgifter du räknar upp taktar till del mycket väl med de övergripande uppgifter som jag tagit upp i inlägget.
RaderaÅtminstoe dina strecksatser 1-3 samt 7.
Övriga punkter ser jag som rent politiska som i mina ögon inte tillför eller förändrar något om de inte skulle existera i propositionen.
Man kan ju fråga sig om insatsen skulle se annorlunda ut om man tog bort strecksatserna 4-6 från propositionen? Vill hävda att ME 03 skulle se exakt likadan utan dessa politiska ord.
Det har du delvis rätt i - men det är mycket viktigt - och glädjande - att svenska säkerhetspolitiska intressen tydligt redovisas. Det förändrar och föringar inte på något sätt insatsen killarna och tjejerna gör - snarare tvärt om.
RaderaPå DEN punkten är vi helt överrens. Om du tolkat inlägget som att insatsen förringas har du tyvärr tolkat inlägget helt fel.
RaderaEn fördel med korvetterna som användes under ME01 och som man kanske inte tänker på direkt har att göra med s.k. "intelligence gathering". Enligt besättningarna på dessa små korvetter så gjorde den ringa storleken på fartygen att fiskare och andra i området vågade närma sig på ett helt annat sätt, och att man på så vis kunde utbyta information om piratverksamheten på ett sätt som annars kanske inte hade varit möjligt.
SvaraRaderaSå är det nog till del ja.
Radera