Gästinlägg: Trosbekännelsen

Den senaste tiden har det från vissa håll talats om att det svartmålas för mycket, att läget inte är så illa som det beskrivs av oppositionen, i media och på bloggar. Det talas i termer av "svartmålning" och att debatten blir för negativ.

Jag har vid alla dessa tillfällen påtalat vikten av att beskriva saker för vad de är, varken mer eller mindre. Det finns givetvis väldigt många saker och händelser som är positiva, framför allt i det lilla perspektivet. Men alla dessa positiva händelser inom Försvarsmakten beskrivs ofta noggrant på Försvarsmaktens officiella platser och bloggar. Att repetera detta på oberoende försvarsbloggar tillför inte debatten något nytt av värde. Man får inte glömma bort att försvarsbloggarna har tillkommit i brist på ett mer kritiskt förhållningssätt till sakernas tillstånd i det större sammanhanget, samt att media har varit mycket dåliga på att bevaka försvarsfrågan och försvarspolitiken.

I följande gästinlägg har skribenten lagt örat mot rälsen och delger sina upplevelser om känslan där ute i den dagliga förbandsverksamheten. Det handlar givetvis om hur man uppfattar sakernas tillstånd sådant är alltid personligt. Någon annan har möjligen en helt diametralt skild bild av läget, och ni är varmt välkomna med era beskrivning av läget inom Försvarsmakten, antingen via kommentarer eller genom ett eget gästinlägg för att berika debatten med fler aspekter.

/ Skipper 

----------------------------------


Jag vill varna för att det i inlägget kan vara en något negativ ton. Det kanske känns som jag tycker allt är skit och att alla ska ta sina sjösäckar och söka sig bort fortast möjligt. Jag vill bara poängtera, det är inte min mening! Min mening är att måla upp orsaker till den frustration som många känner just nu. Jag hoppas ge företrädare inom Försvarsmakten möjliga förklaringar till varför det finns ett missnöje, men framförallt hoppas jag att våra försvarspolitiker förstår att detta är en känga riktad mot dem!

För att redan från början vara tydlig: Hade jag själv gett upp hoppet om en framtida marin hade jag inte skrivit detta inlägg…

Framtidstro…. 

Smaka på det ordet och fundera på hur vi försvarsmaktsanställda känner kring det just nu…?

Alla behöver en känsla av framtidstro, annars utarmar man snabbt en människas motivation och ambition att utveckla sig själv och sin omgivning. Utan framtidstro stagnerar vi som individer, med följderna att det system vi verkar i också gör det. Människan är av naturen sökande och i behov av drivkraft för att trivas, och får man ingen så söker man sig vidare, det handlar bara om hur länge man står ut och vilka alternativ som erbjuds. Vilken drivkraft var och en av oss värderar högst skiljer sig naturligtvis. Någon värderar meningsfulla arbetsuppgifter, någon annan karriärmöjlighet, en tredje syftet med vår verksamhet, en fjärde personlig utveckling, en femte lön, en sjätte….osv…!

För de flesta av oss tjänstgörande i Försvarsmakten är ovanstående drivkrafter mer eller mindre viktiga. Det har väl hänt de flesta att man någon gång känt sig förfördelad. Man blev stoppad i karriären, man fick dålig RALS, man fick inte gå den där utbildningen man önskade, och någon gång har man väl kanske funderat på om vi i Försvarsmakten gör rätt saker. Men, det är väl inga problem så länge dessa ”nederlag” kommer enskilt eller åtminstone någorlunda utspritt under en längre period, då kan de flesta av oss stå ut med ganska mycket!

Men när vi nu betraktar en försvars- och säkerhetspolitik och vidare även en försvarsmakt som agerar i en riktning som gör att våra nödvändiga drivkrafter inte tillgodoses, vill jag mena att utgången kan bli riktigt bekymmersam. Jag är rädd att många helt enkelt inte står ut!

Jag vet att företrädare för Försvarsmakten, bl a Marininspektören, uttryckt att personalfrågan är vår strategiskt viktigaste utmaning. Just nu finns det mycket som talar för att den utmaningen blir riktigt svår och strategin verkar kommit av sig rejält!

Fäller man ut sina tentakler bland marinens anställda kommer man snart att inse att missnöjet kokar. Det är inte längre några gamla ”båsar” som går och gnäller av gammal hävd, utan nu är det människor i hela organisationen, från topp till tå som känner misstro, ovisshet och missnöje!

Vissa av oss är ganska luttrade. Vi har genomlidit några försvarsbeslut, vi har sett förbandsmassorna minska över en lång tid och vi har sett inställda övningar och utbildningar. Men någonstans bakom dessa bistra händelser har man alltid hittat ljusglimtar, något som fått oss att vilja gå till jobbet och något som givit oss ett uns av framtidstro.

Men till saken, vad är det som händer nu, varför tror jag att försvarmaktens anställda håller på att tappa framtidstron?

Jag tror att framtidstron bland annat påverkas av…

Den förda försvars- och säkerhetspolitiken

En starkt bidragande orsak till att många känner misstro är den förda försvars- och säkerhetspolitiken. Många riksdagspartier tycker nog själva att de för, eller förordar, en politik som utvecklar det svenska försvaret. Något parti tycker sig uppenbarligen satsa stort på försvaret, men vi vet ju alla troende att det bara är ”korvören” som tillförs, och satsningarna är mer att likna vid en paradmålning. Jag vill påstå att officerskåren idag har en betydligt större medvetenhet och intresse för svensk säkerhetspolitik, omvärldsutveckling och försvarsfrågor än tidigare. När jag var fänrik tyckte jag att jag hade ett häftigt jobb och var glad när lönen kom den 25:e varje månad. Jag reflekterade inte så mycket över politiska beslut, vad som hände runt omkring oss eller vilken organisation som gällde om fem år. Idag har unga officerare både större kunskap och intresse för dessa frågor, och man märker tydligt på diskussionerna att det finns ett stort engagemang. Vi är idag generellt mer upplysta och bryr oss mer om vad som händer på det politiska planet. Denna förändring är på många sätt av godo, men den är också farlig då vi med dagens missnöje riskerar att tappa unga, hungriga och duktiga medarbetare.

När man som försvarsmaktsanställd ser vår egen organisations utveckling, omvärldens utveckling och jämför detta med våra politikers ambition att utveckla, är det klart att personalen får en försämrad framtidstro.

Jag tror också att framtidstron påverkas av…

Den ansträngda ekonomin och dess konsekvenser

I stor utsträckning är bristande ekonomi också en konsekvens av den förda politiken. Försvarsanslaget har inte utvecklats i takt med inflationen och är således ständigt minskande. Det lilla tillskottet om 1,4 mdr som regeringen tillför fram till 2017 är bara en smärre reducering av minskningen i sig.

Försvarmakten är väl inte alltid bäst i klassen på att förvalta sitt anslag och man måste ibland ifrågasätta prioriteringarna. Däremot är gapet mellan regeringens målsättningar med vårt försvar och de medel Försvarsmakten erhåller orimligt stort, och möjligheten att seriöst leverera det som efterfrågas är minimal.

De ekonomiska förutsättningarna leder till att vi nu kraftfullt måste reducera verksamheten under de kommande åren. Planerade övningar ställs in och tiden till sjöss för våra marina förband minskar. Vi behöver inte nödvändigtvis vara till sjöss för att utveckla oss, men hur motiverar man en sjöman som inte får vara till sjöss? Och även om vi kan utveckla oss utan att kasta loss, för det kan vi absolut, så är utbildning och övning i det rätta elementet oslagbart.

Marin kärnverksamhet är fartyg som bedriver verksamhet till sjöss (!)

Fartygen bemannas i huvudsak av unga män och kvinnor mellan 20-40 år, alla med viljan att kasta loss och känna känslan av att utvecklas och göra nytta. Detta är personal som om det vill sig väl kan tänkas stanna i organisationen mellan 20-40 år framåt, med andra ord en viktig del av försvarets framtid och dessa vill vi inte tappa. Konsekvenserna av strukna övningar och reducerad tid till sjöss blir att personalen tappar motivation, då man förlorar utveckling, pengar och inte minst den underbara känslan av att vara till sjöss!

Många tänker kanske; Varför oroa sig, har vi inte sett neddragningar likt dessa förut? Jo, det har vi. Men då var det inte vid sidan av ett; på lång sikt lika ansträngt försvarsanslag, förestående organisationsförändringar, havererade materielprojekt osv…

Jag tror dessvärre att konsekvenserna av Försvarsmaktens ansträngda ekonomi inte bara är mindre tid till sjöss, utan också en minskad framtidstro hos personalen.

Som om det inte vore nog tror jag framtidstron även påverkas av...

Lön och karriär

Vi har alla som jag inledde med, olika drivkrafter. Gemensam drivkraft för många i Försvarsmakten är att man vill leda, vara chef och driva verksamhet framåt. Det ligger liksom lite i en officers natur och är en frukt av ett hierarkiskt system. En annan drivkraft som jag tror i större eller mindre utsträckning är betydelsefull för alla är lönen. Man vill ha en skälig lön och man vill framförallt se en löneutveckling. Löneutveckling i form av RALS är inte problemet, där lever vi i samma värld som alla andra. Problemet är att vi lever i ett slutet system, vi är utbildade till officerare och förväntas stanna kvar och göra antingen kompetensmässig eller hierarkisk karriär. De flesta av oss har valt yrket för att det på olika sätt tilltalar oss, men vi kan inte som ekonomer och ingenjörer byta arbetsgivare om vi känner missnöje eller om karriärvägarna stängts. Det finns bara en försvarsmakt att ta anställning hos, det finns ingen motsvarighet som erbjuder mer!

Ingångslönerna för officerare, såväl OF som OR, är idag inte särskilt höga. Det behöver de heller inte vara, så länge man framför sig kan se en relevant löneutveckling. Men, som jag skrev i inledningen till detta stycke så har vi som officerare ofta gemensamt att vi vill leda, vara chefer och driva verksamhet framåt. Detta gäller både OF och OR, även om många tror att specialistofficerare bara ska vara fackmän och gräva ner sig i sin isolerade tjänstegren. Vi värdesätter med andra ord samma personliga egenskaper som förr, dvs chef – ledare – fackman, även om tyngpunkten för dessa egenskaper skiljer något mellan OF och OR. Människor med de rätta personliga egenskaperna är sannolikt också individer med ambitioner, och de kommer med tiden kräva mer av både ansvar och lön. Får de inte det, kommer tristessen och missnöjet som ett brev på posten!

Jag är rädd att det nya befälssystemet i kombination med resultatet av FM ORG 18 där befattningar nivåmässigt skall tryckas ned, kommer leda till försämrade karriärmöjligheter och stagnerande löneutveckling i framtiden. (Jag vill bara påpeka att jag ser många fördelar med det nya befälssystemet, förutsatt man använder det på rätt sätt, men det är en annan historia)

Som kuriosa kan nämnas att lönen för en tjänstegrenschef skiljer sig ganska lite mellan en som blev det för tio år sedan, och en som blir det idag och är sprungna ur det nya systemet (undantag finns alltid). Eftersom vi sedan dess haft en generell löneutveckling på mellan 25-30%, innebär det med andra ord en reell lönesänkning på befattningarna i sig. De som skall inneha dessa befattningar har tillbringat minst tre år vid officersutbildningen, och ytterligare tid för flottans elever som dessutom ska bli nautiker. De har alltså tillbringat ungefär lika lång tid i skolbänken som civilekonomer och ingenjörer. Vi förväntar oss nu att dessa individer ska offra sig för att göra militär karriär med lön som en busschaufför. Vi förväntar oss att dessa skall vara trogna med en ingångslön som är ca 20% under en ingenjör. Jämför man sedan lönerna efter 3-5 års arbetslivserfarenhet innefattandes ett mindre karriärkliv, motsvarande tjänstegrenschef, är skillnaden ännu större. Tro inte att dessa unga och hungriga officerare inte jämför med sina civila vänner. Tack gode gud så länge vi kan utjämna skillnaden med ersättningar för tid till sjöss! (Det är dock inte rättvisande att jämföra löner på det sättet då det är grundlönen som bör jämföras. Samtidigt bör påtalas att det finns fördelar i form av ledighet och andra förmåner som givetvis väger upp)

Man kan inte låta bli att fundera över hur framtida löneutveckling, och karriärsmöjligheterna efter resultatet av ORG 18, kommer påverka våra unga officerares framtidstro?!

Som lök på laxen tror jag framtidstron även påverkas av…

En materielplan som gått i stå

Skipper har här på bloggen väl beskrivit ovissheten i materielplanen och avsaknaden av regeringsbeslut för att säkerställa bibehållande av den marina förmågan. Vad som påverkar oss i närtid, för att inte säga akut, är att vi fortfarande saknar beslut om modernisering/livstidsförlängning av korvett Gävle/Sundsvall och vedettbåtarna Göteborg/Kalmar. På lite längre sikt måste vi ersätta även dessa och då är avsikten att påbörja projekteringen om ca 10 år för att ta fram nya ytstridsfartyg. Vi vet alla hur långt ett sådant projekt kan bli med erfarenhet av Visbykorvetterna.

Vid flottans skeppsbro i Karlskrona ser man de blivande vedettbåtarna Göteborg och Kalmar ligga för fäfot. De är just nu långt ifrån brukbara, och det är omfattande materiella förbättringar som ska till innan de är operativa igen. Samma känsla får man när man ser HMS Gävle ligga avrustad på Muskö.

När personalen på våra sjöstridsflottiljer läser sin ”personalblandare” kan vissa se att de snart är placerade på dessa plattformar. Jag undrar vad de tänker när de ser fartygen ligga där? De inser ganska raskt att planen inte håller, och för varje vecka som går och regeringen inte tar något beslut så kommer fartygen ligga kvar, materielplanen förskjutas och personalplanen bli än mer osäker.

De nya ytstridsfartygen, som ingen ännu riktigt vågar fundera på, ligger så långt bort i tid att de inte ens är värda att spekulera om. Men det vi kan vara säkra på är att vi kommer hamna i en materiell lägervall, svår att ta sig ur. Vi kommer ha större delen av våra ytstridsfartyg nära ”end of life” när dessa eventuellt blir operativa och vi kan väl gissa att numerären inte kommer ersättas?!

Just nu har det även uppstått ovisshet avseende ubåtsprojekt A26. För det första är projektet försenat med två år och planerad leverans är nu runt 2020-21, såvitt jag förstår på grund av att det inte finns ekonomi att få dem levererade förrän då. För det andra så har det uppstått en konflikt mellan FMV och Thyssen Krupp som äger Kockums, där man inte vill bygga ubåtarna till fast pris på grund av för stora osäkerheter. Jag ser ingen ko på isen ännu, men måtte förhandlingarna sluta både väl och snart så vi inte gör materielplanens bogvåg ännu större!

Jag borde kanske skriva något om nya stödfartyg, och kanske något om ersättare till Orion men jag är rädd att det ändå inte skulle hjälpa upp min framtidstro…

Det som kan vända den negativa trenden är:

• Att våra politiker ger oss framtidstro genom förutsättningar för en framtida marin.

• Att våra främsta försvarsmaktsföreträdares strider för vår sak och gjuter mod i personalen.

• Att FM Org 18 blir resultatet av klokskap och långsiktighet och inte av ekonomisk bakbundenhet.

Det finns personer/befattningshavare som bör känna sig träffade och som har makten eller positionen att påverka. Lyft blicken, inse verkligheten, kavla upp ärmarna och ge oss tron tillbaka!

//SeaBear