Felinformerade, felciterade eller bara naiva?

Min intention var att skriva ett lugnt och långsamt inlägg om ubåtsjakt den här kvällen. Men som jag misstänkte så skulle Mikael Holmströms artikel om den reducerade Marinen, som jag kommenterade här på bloggen i går, följas upp av andra skribenter. Men jag hade i detta sammanhang inte förväntat mig så många amatörmässiga kommentarer från våra försvarspolitiker som i dag presenteras i SvD uppföljande artikel, därav rubriken.

När SvD kontaktade försvarspolitiker från samtliga partier för att få en kommentar på gårdagens artikel så lyckas dessa herrar och dam hitta den ena anledningen och förklaringen efter den andra för att förklara sakernas tillstånd.

Peter Rådberg (MP) verkar inte ens ha förstått vad det hela handlar om och börjar tala om att det viktigaste är att upprätthålla incidentberedskapen. Lite av en paradox i sig själv då Rådberg vill minska hela försvaret. Staffan Danielsson (C) menar att det är bemanningens fel. Allan Widman (FP) skyller också på bemanningen samt menar att problemet inte är antalet fartyg utan att vi inte använder och utnyttjar de plattformar vi har idag på ett bättre sätt. Det är intressant att det är just Allianspartierna som skjuter in sig på bemanningsproblematiken. Det innebär indirekt att man underkänner sin egen reform både vad avser personalförsörjningssystemet men även antalet personalrader i Marinen vilket har en direkt koppling till försvarsanslagets storlek.

Den här gången är det Mikael Oscarsson, Mikael Jansson, Torbjörn Björlund och Peter Hultqvist som når upp till godkänt. De har förstått att färre fartyg inte rimmar med att samtidigt öka den marina närvaron i Östersjön. Björlund menar till och med att det hela är hyckleri från regeringen. Problemet med Björlunds uttalande är att Vänsterpartiet vill minska försvarsanslaget, så det argumentet faller rätt så platt när det i det här fallet kommer från just honom.

Ingen verkar dock ha funderat på att det möjligtvis kan vara den politiska underfinansieringen som är orsak till att antalet kölar och därmed möjligheten till ökad närvaro på Östersjön nu istället minskar?

Magnus Jönsson, chef för 3. Sjöstridsflottiljen sammanfattar det hela i en enda mening. "Öka närvaron till sjöss kan vi ju inte säga att vi gör när vi minskar antalet skrov."


När det kommer till politikerna så får Peter Hultqvist dock betyget VG i ärlighet. Han utesluter inte att det på längre sikt kan bli nödvändigt med fler fartyg för att klara den ökade närvaron. På kort sikt vill Peter Hultqvist öka personalen och tillföra större ekonomiska resurser. "Det är det vi kan göra politiskt just nu" säger Peter Hultqvist. Just det sistnämnda rörande vad som är möjligt just nu gör att trovärdigheten ökar eftersom det är ett ärligt och uppriktigt svar även om man självklart hade önskat mer.

Karin Enström levererar trots att hon är Sveriges försvarsminister de mest märkliga svaren. Enligt henne är försvarets låga bemanning ett hinder för att kunna vara tillräckligt närvarande på Östersjön. Detta hade inte varit särskilt anmärkningsvärt om hon inte samtidigt , alldeles på egen hand, beordrat Försvarsmakten att reducera personalkostnaderna med 500 miljoner kronor årligen där officerare kan komma att minskas med över 1000 tjänster och GSS/K med över 500. Det är obegripligt att en minister så obehindrat kan tala mot sig själv och sina egna beslut på detta sätt. Det hade varit en sak om regeringen tagit sitt förnuft till fånga och beslutat om att häva RB5, och därmed även kommunicerat detta till Försvarsmakten. Men så är inte fallet enligt Erik Lagersten så sent som bara för en vecka sedan.

”Vare sig i dessa anvisningar eller i annan form har Försvarsmakten erhållit någon formell styrning att RB5 inte gäller.”

Vad många dessutom verkar glömma bort är att det är det kraftfullt förändrade säkerhetspolitiska läget som utgör bakgrund för att den här debatten ens existerar just nu. Tidigare har det funnits ett enormt ointresse av att diskutera antalet fartyg i Marinen. Att våra politiker då istället flyttar fokus och diskuterar detaljer om några fler anställda hit eller dit samtidigt som Ryssland hotar Ukraina med kärnvapen är inget annat än märkligt.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen.

Dubbla besättningar är fantastiskt bra i fredstid, om man bara vill ha fartygen ute till sjöss mer tid än i dag. Men dubbla besättningar är obsolet i krig, då är det endast numerär och vapen som räknas. När ett örlogsfartyg väl behövs på riktigt kommer händelseförloppen vara väldigt snabba, och då kommer det ej finnas tid eller möjlighet att byta besättningar.

Tänker man enbart i termer av fredsproduktion som våra politiker nu verkar anses vara dimensionerande då man säger att det inte behövs fler fartyg, ja så kan man lika gärna dra det hela ytterligare ett steg längre. Då finns det ju egentligen ingen större anledning att lägga militära resurser på att syssla med en sådan grundläggande verksamhet som sjöövervakning. Då kan man likt vad man gör redan i dag hyra in Frivilliga flygkåren och Sjövärnskåren för att titta på fartyg. Jättebilligt blir det också. 

Trots bakgrunden till att denna diskussion nu existerar så tar ingen politiker upp det faktum att antalet fartyg i första hand måste baseras på att kunna möta krigets krav, inte hur sjöövervakning i fredstid ska lösas. Men det sistnämnda är givetvis enklare att hantera. Det går alltid att hävda att det ska lösas och tas "inom ram".

För övrigt så bör det tilläggas att enbart mer tid till sjöss inte skapar utökad försvarsförmåga, inte ens med dubbla besättningar. För att skapa utökad försvarsförmåga krävs kvalificerade övningar i större förband, och i samverkan med Flygvapnet. Sådant kostar pengar, och det är pengar som inte finns i dag. Det tål ånyo påminnas om att Försvarsmakten i år har 144 miljoner mindre att öva för jämfört med föregående år, något som ingen annan ännu har uppmärksammat. Detta trots löften om ökad närvaro, som den här debatten egentligen handlar om. Vilka av mediahusen blir först med att skriva om detta?

Ingen vet hur läget i vårt omedelbara närområde kommer att utveckla sig. Inte heller vet man hur snabbt saker kommer att utveckla sig. Det vore därför klädsamt om våra politiker hade tagit en annan utgångspunkt i diskussioner som dessa och faktiskt erkände att numerären fartyg här och nu är alldeles för liten. Det hade också varit klädsamt om den verkliga orsaken - underfinansieringen kunde användas som förklaring någon gång. 


Uppdaterat:

BLT publicerar nu också en artikel i ämnet.

Annicka Engblom (M) vill se både ökade resurser och fler fartyg till marinen och är en av få som nu faktiskt pekar på underfinansieringen, men ger samtidigt Försvarsmakten kritik.

– Vi har pekat ut prioriteringar både i budgeten och i försvarsberedningen om att stärka marinen och flygvapnet och därför ställer jag mig frågande till hur försvarsmakten prioriterar. Det stämmer inte överens med den politiska planeringen.

- Jag kan bara säga att vi har en lång kust att täcka och alldeles för få enheter idag

Peter Jeppson (S) har också förstått problematiken i sin helhet.

– Att gå ner från sex fartyg till två gör skillnad i vilket område du kan täcka. Fartygen kanske kan ligga ute lite längre, men det är färre antal fartyg ute och det ser jag som ett jättebekymmer.

– Om vi ställer krav på Försvarsmakten, oavsett om det gäller personal eller materiel, så måste vi också tilldela pengar.

Det är glädjande att det finns några politiker som både förstår problematiken, och som förstår vad som krävs för att kunna lösa problemen. Dock är det så att Försvarsmakten inte kan agera på försvarsberedningens rapport. Det vore att förekomma hela processen även om jag i sak håller med.

Bloggar: Jagarchefen 

Media: Aftonbladet, SVT