Krafttag krävs för att lösa ubåtsproblemen!

I natt rapporterade DN om ytterligare ett vittne till den ubåt som pensionerade officeren Sven-Olof Kviman såg på eftermiddagen den 31 oktober förra året långt inne i Stockholms skärgård, och därmed också innanför de numera avvecklade inre försvarsspärrarna i området runt Vaxholm. 

Utifrån videointervjun så bedömer jag uppgifterna som trovärdiga, och det finns som jag ser det ingen anledning att tvivla längre. Till skillnad från andra observationer som gjorts så var uppgiftslämnaren själv ute med sin båt och såg ubåten på mycket nära avstånd. Med tanke på de måttuppgifter som anges så handlar det bedömt om en mindre ubåt.

Det här är ett ytterst grovt övergrepp mot Sverige, och vi står med byxorna nere vid knävecken samtidigt som någon gör precis som de vill på våra vatten. Som ÖB uttryckte det i oktober. "Det är rent ut sagt för jävligt!"

Försvarsmakten deklarerade den 19 januari att man nu kommer att byta strategi under 2015 genom att genomföra fler underrättelseoperationer. Hur detta ska hindra inkräktarna är oklart eftersom de som befinner sig här inte ens anser att det nödvändigt att uppträda dolt över tiden. Att bara en vecka efter den största ubåtsjakten sedan kalla kriget välja att gå ända in till Stockholms stad, dessutom till del i ytläge, tyder på att man inte bekymrar sig nämnvärt om vår förmåga att lokalisera och bekämpa. Detta borde oroa oss mest av allt, och det borde rimligtvis leda till att vi vidtar kraftfulla åtgärder.

Konteramiral Anders Grenstad var i januari tydlig med att peka på allvaret runt det som händer. Han är sjöofficer, har varit med förr och kan därmed dra relevanta slutsatser.

– Det här är synnerligen välplanerat, det kränker vårt territorium och det finns en tanke bakom den här verksamheten som någon håller på med. Det är inte bara övningsverksamhet, tar man den här risken så är man beredd att göra väldigt mycket för att lösa sin uppgift, vad det nu är, säger Anders Grenstad.

DN har i dag efter att den senaste informationen framkommit intervjuat en rad politiker som uttrycker stor oro över vad som händer. Man anser att det krävs utökade resurser för ubåtsjakt. Slutsatser som är helt korrekta med tanke på vårt prekära läge. Vi har avvecklat ubåtsjaktförmågan inte bara en gång utan två gånger i Sverige. Den första gången i samband med försvarsbeslutet 1972 då ubåtsjakt "skulle lösas med andra medel än militära". Den andra gången i samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 då i stort sett hela det nationella försvaret försvann ut med badvattnet, inte minst ubåtsjakt och i synnerhet ubåtsskyddsförmågan.

Även om politiker alltid vill lösa alla problem när det har hänt något för att några veckor senare glömt allt så noterar jag ändå att man från politisk nivå tycks vara mer bekymrad över vad som händer än från Försvarsmaktens sida där man mer eller mindre lagt locket på. Åtminstone utåt sett. Personligen kan jag till och med skönja en viss irritation när frågan om behovet av en utökad ubåtsjaktförmåga kommer på tal. Jag påstår inte att det är så, men det är en magkänsla jag har. Jag hoppas dock att jag har fel.

Johan Wiktorin skriver i dag en mycket läsvärt artikel i ämnet där han diskuterar öppenheten enligt Försvarsmaktens egen devis ÖRA där Ö står för öppenhet. Jag instämmer i bedömningen att det verkar som att Försvarsmakten nu väljer att frångå det man utlovade för en tid sedan rörande ökad öppenhet. Det här innebär att allmänheten inte blir upplyst om vad som har skett, och därmed kommer allmänhetens förståelse för att det krävs prioriteringar rörande att öka vår marina förmåga att minska. Inte bra.

Johan Wiktorin tar i sin artikel också upp brister i ubåtsjaktförmågan, något som diskuterats under flera år, men utan att det skett några förbättringar. I stället avvecklas fartyg avsedda för bl.a. ubåtsjakt som Wiktorin beskriver. Brist på såväl personal som på pengar att nyttja och underhålla fartygen är anledningarna.

Från Försvarsmaktens sida anser man inte att ubåtsjaktförmågan ska prioriteras högre än något annat. Det framgår av den korta notis som publicerades den 5 februari där orden förmodligen vägts på guldvåg.

Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.

Personligen anser jag att ubåtsjaktförmågan är en delmängd i att kunna möta ett väpnat angrepp och inte något som står i motsatsförhållande till förmågan att möta ett väpnat angrepp. Dessutom krävs ubåtsjaktförmågan för att kunna hävda och värna svenskt territorium, en av Försvarsmaktens huvuduppgifter. Jag är övertygad om att resurser snarast hade omfördelats till Flygvapnets incidentberedskap om svenskt luftrum hade kränkts under lång tid och på djupet av vårt territorium. Att vi har besökare under ytan är ännu allvarligare eftersom det sker över lång tid och där någon typ av verksamhet dessutom sker. Att Försvarsmakten inte anser att detta skall prioriteras högre än i dag, och att resurser snarast bör omfördelas (i väntan på att de politiska besluten om resursförstärkningar kommer) är för mig obegripligt. Vi har konstaterat att vi har ubåtar i våra vatten här och nu. Då krävs det också att vi gör något här och nu.

Jag tror dessutom att anledningen till att Försvarsmakten inte driver linjen hårdare kan härledas till att det inte finns försvarsgrenschefer likt tidigare med fullt mandat att föra talan, och driva frågor inom sin egen försvarsgren. Något som tidigare marinchefer kunde göra när det kommer till frågan om behov av resurser för att stoppa undervattenskränkningarna. Idag sker fördelningarna centralt med allt vad det innebär. Decemberunderlaget talar sitt egna tydliga språk om att Marinen inte är prioriterad, och därmed heller inte utökade resurser för att förstärka ubåtsjaktförmågan. 

Jag brukar regelbundet påminna om vad statsministern sade under presskonferensen efter ubåtsjakten i oktober, och jag avser göra det ytterligare en gång.

"Det är fullkomligt oacceptabelt, vi ska inte ha någon främmande undervattensverksamhet i våra vatten. Vi kommer att stärka vår förmåga att upptäcka och identifiera dom som är ute i olagliga ärenden i våra vatten på svenskt territorium. Vi kräver att Sveriges gränser respekteras"

Ubåtsjägaren Göran Frisk har sin teori klar för sig. Inte förrän vi har sänkt den första ubåten kommer så kränkningarna av vårt territorium att upphöra. Jag tror Göran Frisk har helt rätt. Men för att åstadkomma detta så kommer en rad åtgärder att krävas. Marinen har levererat en mycket genomarbetad delrapport från ubåtsjaktstudien. Ett arbete som pågått under flera år. Jag hoppas att resultatet av den - i sin helhet - delges till regeringen och politikerna i försvarsutskottet när den är slutförd. Först när man har fått hela bilden klar för sig så förstår man också behoven. Vi måste göra allt för att förhindra fortsatta kränkningar av våra svenska vatten.