5 april 2015

Uppdaterat: Fritt spelrum?


Ledarskapsforskaren Mats Alvesson vid Lunds Universitet skrev igår en mycket intressant artikel i fredagens DN. Titeln på artikeln var ”Värdegrunder ett surrogat för verkliga förbättringar". I går kunde vi på ett 30-tal olika svenska webbsidor läsa TT-artikeln "Försvaret satsar på jämställd design". Dessa båda ämnen avser jag diskutera i detta inlägg.

Efter att ha läst detta inlägg så kommer säkerligen några av er läsare försöka hävda att jag är en aktiv motståndare till både värdegrundsarbete och jämställdhet. Anledningen är att vissa enbart läser in det man vill läsa och bortser från helheten. Därför vill jag redan innan jag går vidare, tydligt påpeka att så inte är fallet. Värdegrund och jämställdhet är givetvis viktiga saker, framför allt är det något som ska vara något självklart och en naturlig del i vårt samhälle. Men vi måste samtidigt våga diskutera dessa frågor utan att den som lyfter frågan ur ett granskande perspektiv ska stämplas som motståndare. Jag upplever tyvärr att få vill diskutera frågorna med risk för att få denna stämpel, därför har man lämnat walk over i debatten, och gett en liten grupp människor som ser detta som den allra viktigaste, och i visa fall enda frågan, mer eller mindre fritt spelrum.


För att börja med värdegrunden.
Det är troligtvis fler än jag som känner igen oss i forskarens beskrivningar.  Ingen kan säga att en god värdegrund är något dåligt. Dessutom vill alla ha en väl fungerande arbetsplats där alla är respekterade. Problemet blir att värdegrundsfrågorna i värsta fall kan ta fokus från det en organisation är satt att åstadkomma.

Vi bli helt enkelt så måna om att göra saker rätt, så att vi glömmer bort att göra rätt saker. Det blir som Alvesson uttrycker det.
I bästa fall är det här meningslöst och tas endast på allvar av de som har betalt för att hålla på med värdegrundsprat eller känner självkänslan boostas av att upprepa fina ord ....  I sämsta fall tas det här på stort allvar och en hel del energi går åt. Tjusigt värdegrundsprat kan sedan fungera som ett surrogat för en bra praktik. 
I Försvarsmakten har det så länge jag vet förekommit olika projekt, som ofta har fått oanade resurser till förfogande. Deltagandet i olika utbildningsinsatser har allt som oftast varit obligatoriskt och gått före huvudtjänst. Ingen verksamhet har varit viktigare än det "aktuella projektet". Särskilda handläggare har ofta utsetts vid varje militärt förband inom respektive projekt. Jag upplever många av dessa projekt som trenddrivna, och det har inte bara handlat om värdegrundsrelaterade frågor.

Det har varit projekt Q, där alla skulle gå Q-kurser och utbildningar. Q stod för kvalité och vi skulle genom omfattande utbildningsinsatser och obligatoriska samlingar öka kvalitén i Försvarsmakten. Vi införde särskilda Q-handläggare vid förbanden. Detta har vad jag vet runnit ut i sanden som så mycket annat. Om kvalitén i Försvarsmakten blev så mycket bättre av detta omfattande projekt låter jag vara osagt.

Ett tag var VHL ett modeord. Vi skulle införa verksamhetsledningssystem i Försvarsmakten, och jag tror till och med vi fick särskilda dataprogram för ändamålet. Ingen fråga var viktigare än VHL-frågan. Det genomfördes även här omfattande utbildningsinsatser och särskilda VHL-handläggare tillsattes. Vi fick uppgiften att ta fram processbeskrivningar för i princip allt. Från ax till limpa var devisen. Det lades ner mycket tid på detta under något år. Man kan fråga sig såhär i efterhand hur mycket effekt detta arbete gav, och hur många som idag använder alla dessa processbeskrivningar i sitt dagliga arbete?

Det finns givetvis betydligt fler sådana projekt, och jag kommer givetvis inte ihåg alla. Det kanske ni läsare gör, men det har handlat om allt från mångfaldsprojekt till bikupor och en rad andra obligatorium som där och då var viktigare än allt annat.

Det som är slående med detta framträder tydligt när man pratar med vänner som jobbar inom andra statliga myndigheter och de som arbetar i civila yrken. Då konstaterar jag varje gång att Försvarsmakten medvetet, eller omedvetet alltid har eftersträvat att vara bäst i klassen när det kommer till att göra saker rätt. Det känns tyvärr ibland som att vi glömt ställa frågan huruvida vi verkligen gör rätt saker. Anledningen kan vara att de som brinner för frågorna har utsetts till projektledare, och fått ett ovanligt stort spelrum. Order har gått ut till förbanden att detta är viktigt och framför allt obligatoriskt, och ingen har tagit på sig rollen som djävulens advokat och antagit en kritiskt granskande hållning och ställt frågan om det här verkligen är viktigt? Viktigare än att göra andra saker kopplat till kärnverksamheten?

Apropå kärnverksamheten. I mitten av 00-talet blev jag själv intervjuad inom ramen för ett av alla dessa projekt, jag kommer inte ihåg vilket. Intervjun handlade om frågan vad som är Försvarsmaktens kärnverksamhet. Vid det aktuella tillfället så befann vi oss mitt i den strategiska time-outen där Försvarsmakten var mitt uppe i någon typ av identitetskris, där alla försökte finna sin plats i det nya försvaret. Intervjuaren, från någon inhyrd konsultfirma, ville få det till att någon av dessa projekt (minns inte vilket) utgjorde en del av kärnverksamheten. Själv hävdade jag att Försvarsmaktens kärnverksamhet är att försvara Sverige, och att vår förmåga att kunna föra den väpnade striden är det centrala, och att allt annat måste vara betraktas som sidoverksamhet alternativt stödverksamhet. När filmen sedan klipptes samman och distribuerades ut (till en ny obligatorisk samling där den skulle visas) så framställdes mitt uttalande (underförstått) som ett dåligt exempel, och att jag hade en felaktig syn på vad kärnverksamhet var.

Vad vill jag då säga men mitt resonemang? Jag anser att vissa saker, av olika anledningar, har tillåtits få ett mycket stort och helt fritt spelutrymme. Av någon outgrundlig anledning har vi alltid hamnat i ett läge där vi ska bli bäst i klassen, och löpa linan hela vägen ut vid varje nytt projekt. Ofta tror jag det har handlat om områden där chefer är rädda för att att säga "vi drar det här projektet eller frågan till den här nivån, men sedan stannar vi". Min personliga uppfattning är att varje enskild aktivitet som inte har direkt bärighet mot ökad försvarsförmåga måste vägas på vågen två gånger. I många fall kommer det visa sig efter en andra kontroll vara nödvändigt, medan andra saker kommer att fastna i filtret och väljas bort. ÖB har sedan förra året tillsatt Kommendör Claes Lundin med uppdraget att analysera och hitta alla märkliga egenhändigt skapade regelverk i syfte att underlätta och förenkla arbetet i Försvarsmakten. Det här är en föredömlig åtgärd som dessutom skapar förtroende. Men för att göra en liknelse med en av Gröna Lunds populära aktiviteter. För varje grön groda som bankas ner och ger poäng, så dyker det upp minst två nya grodor.


Ett annat ämne som får ett mycket stort utrymme är genderfrågan. Ingen kan säga att den på något sätt skulle vara oviktig. Men samtidigt är det ett ämne där jag tror få chefer vågar sätta några gränser för hur mycket utrymme frågan kan få.

I Försvarsmakten vilar genderfrågan på FN-resolutionen 1325. I resolutionen uttrycker säkerhetsrådet sin oro över att civilbefolkningen, särskilt kvinnor och barn, utgör det stora flertalet av dem som är mest utsatta vid väpnade konflikter.

I Försvarsmakten har man sedan några år tillbaka inrättat ett eget Gendercentrum som arbetar med dessa frågor på heltid. Det är till och med ett nordiskt gendercentrum.

Utöver detta så gick nyligen ett direktiv ut till alla Försvarsmaktens förband att en särskild genderhandläggare (Gender Focal Point) ska utses på varje förbandsenhet i Försvarsmakten som ska bevaka att genderfrågan omhändertas och implementeras i all verksamhet, övning och insats. 

Tillsammans med detta har en order gått ut som säger att samtliga övningar och insatser i Försvarsmakten skall genomföras med ett genderperspektiv (GENUS SMART) , med det menas att resolution 1325 skall införlivas i övningen samt att ett antal moment ska återspegla situationer där kvinnor görs till måltavlor. Se checklista som skickats ut från HKV här nedan.


Nyligen kunde vi läsa en artikel på Försvarsmaktens webbsida som gjorde gällande att "Genderperspektivet är en del av försvarsförmågan". Det har även talats om att resolution 1325 (utbildning i gender) ska bli ett obligatoriskt ämne på Försvarshögskolans från och med nästa år.  En tvåveckorskurs till förmån för att något annat ämne måste reduceras.

Trots att jag anser att genderperspektivet är viktig, särskilt vid militära insatser i länder där kvinnor utsätts för ett enormt förtryck så anser jag att det har gått för långt när det ställs krav på att alla övningar ska innehålla moment där kvinnor görs till särskilda måltavlor? Hur appliceras detta på ubåtsjaktövningar, luftstrid och när stridsvagnar möts i terrängen?

Bloggaren Cornucopia har skrivit ett vasst blogginlägg i den här frågan.


Ett annat ämne som också fått mycket luft under vingarna är jämställdhetsfrågan, som inte ska förväxlas med gender. I dagens TT-nyhet kunde vi utläsa att "Försvaret satsar på jämställd design"

Att det inte finns personlig utrustning så som vissa klädesplagg och kroppskydd anpassat för kvinnor är självklart bedrövligt trots att vi har haft kvinnor i Försvarsmakten i väldigt många år. Att sådant ska fungera är grundläggande!

Men att gå så långt som att det ska finnas utrustning som passar alla är enligt min uppfattning att gå för långt. För frågan är exakt den, hur långt ska man tillåtas gå inom detta området? Ska vi anpassa JAS-flygplan, stridsfordon och annan materiel för personer som är 2,10 långa? Eller ska vi bygga om fartygsbryggor och byta ut stolarna på grund av att vi har personer som är för korta för att se ut genom frontrutan?

I artikeln påtalas bland mycket annat att "Vi har tält som är svåra att staga upp för dem som är under 172 centimeter". Vidare påtalas att vapen ska ses över och göras lättare i syfte att passa de som har andra fysiska förutsättningar.

I intervjun framgår att inom fem år ska all ny utrustning som försvaret beställer av FMV ha anpassats. - Det är en rättighetsfråga. 

Frågan är om vi verkligen gör rätt saker då? Ska Försvarsmakten verkligen anpassas för att passa alla - exakt?

Eller är det så att man precis som vid antagning till pilotyrket ska ställa vissa krav på olika delmått istället? Är det en rättighet att få bli anställd i Försvarsmakten om man är extremt lång, ovanligt kort eller är ovanligt svag? Är det verkligen en rättighet att alla ska kunna nå, och sätta upp tältstaget själv, vilket innebär att tälten därför måste anpassas?  Eller räcker det att man kanske står på tältlådan eller ber någon längre kamrat om hjälp?

Jag upplever att kraven ibland blir orimliga? Det viktigaste måste ändå vara att vi ska leverera försvarsförmåga!

Jag är inte heller säker på att det alltid är av godo att anpassa all utrustning. Att ha mindre ryggsäckar och mindre vattenflaskor, lättare vapen och hjälmar anpassad för varje individ kommer dessutom att kosta stora summor pengar. Då måste man också fråga sig om det är relevant ur ett kostnadspespektiv för att "det är en rättighetsfråga"? Lägger vi då pengarna på rätt saker?

Varför inte fastställa ett antal storlekar (längd och vikt samt anpassningar för kvinnor där det är nödvändigt) inom en rimlig spännvidd, anskaffa den materielen och därefter kravställa vilka delmått (max/min, styrka osv.) som krävs för att bli anställd? Det känns rimligt!

Vi kan tyvärr konstatera att Försvarsmakten inte har lyckats rekrytera den mängd kvinnor som hade varit av godo för försvaret, men jag tror inte anpassningar i form av sänkta krav och lättare utrustning för kvinnor är rätt väg att gå. I US Army är kraven högre ställda än i Sverige, vilket inte verkar vara ett problem. Inom US Air Force har man 19% anställda kvinnor och väldigt mycket högre fyskrav än oss. Således ligger nog problemet någon annanstans än att altting måste vara anpassat.

För att sammanfatta det hela, och som jag skrivit tidigare. Jag tror vi är så måna om att göra saker rätt, så vi glömmer bort att göra rätt saker. Värdegrund, gender och jämställdhet är alla viktiga frågor som ska vara en naturlig del av vår vardag. Men jag upplever som rubriken säger att det inom dessa frågor finns ett fritt spelrum utan tydligt definierad gräns vänster och gräns höger. I dag verkar ingen förutom handläggarna vilja dryfta dessa frågor i öppna diskussioner för att inte riskera att bli stämplad som motståndare till dessa frågor. Det är olyckligt. Vi måste kunna diskutera även dessa frågor.


Uppdaterat 2015-04-10:

Försvarslogistikchefen har idag skrivit ett blogginlägg och kommenterat diskussionen om jämställdhet rörande materiel.

I inlägget hänvisas till "sociala media". Jag har kontrollerat med försvarslogistikchefen, och det är inte mitt inlägg som avses, även om jag först trodde det.

Avseende mitt eget inlägg så har jag tydligt påtalat vikten av att utrustning passar, och att den är anpassad för kvinnor. Det finns inte något ifrågasättande av den frågan, snarare samsyn.

Angående anpassning av utrustning så som vapen så anser jag att de givetvis ska vara så optimala som möjligt för alla. Inte bara för de som har sämre fysiska förutsättningar. Det jag ställer mig frågande till är om vi verkligen ska ha särskilda vapen m.m. anpassade för vissa personer? Det kan omöjligt vara ett kostnadseffektivt sätt att materielförsörja ett försvar vars största brist är pengar. Vi bör anskaffa det bästa vapnen vi har råd med.

Min poäng avseende personlig utrustning är att det kanske vore lämpligt att kontrollera min/max-mått i likhet med under mönstringen till värnplikten, kontrollera att man passar in i det spann av utrustningsstorlekar som finns tillgängligt (efter översyn av detta). 

30 kommentarer:

  1. Mången är de modeprojekt som ska "genomsyra hela myndigheten" för att på så sätt skapa en gemensam vision, gemensam resa eller värdegeund.
    De frälsta är givna aktörer och ska därmed på heltid frälsa oss andra. De kan få fantasifulla titlar som vägvisare, coacher eller något annat som assosierar till "den rätta vägen" eller "den rätta inställningen"

    Bakom de flesta sådana myndighetsgenomsyrande utbildningar eller visionsförändrande verksamheter ligget mycket ofta pr-bolag, eller som det heter, kommunikationskonsulter.

    Många av de stora myndigheterna anlitar dessa i rådgivande syfte för både extern, likväl som intern kommunikation.

    På min civila myndighet kostade dessa saker inkl kommunikationskonsulter 62 miljoner förra året.
    Skrämmande. Och, ja, jag pekas nästan alltid ut som den jobbiga djäveln som ifrågasätter nyttan med alla dessa obligatoriska saker.

    TTAero

    SvaraRadera
  2. Snart dags för nästa FM VIND?
    Vilka åtgärder (inte snack och utredningar utan verkstad alltså) har genomförts sedan förra undersökningen?

    SvaraRadera
  3. Varför får man inte ställa krav inom försvaret?
    Se på räddningstjänsten, har hittills aldrig hört att vi ska ha lättare patienter för svaga bårbärare eller klenare slangdiametrar så vem som helst kan bli brandman.

    SvaraRadera
  4. Apropå 1325:

    https://jamstalldhetsfeministern.wordpress.com/2013/08/24/att-morda-en-man-drabbar-kvinnor-varst/

    SvaraRadera
  5. Hela idén är ju baserad på nonsens dvs resolution 1325 och har sedan övertolkas.
    "Civilbefolkningen, särskilt kvinnor och barn, utgör det stora flertalet av dem som är mest utsatta vid väpnade konflikter."

    Hela uttalandet stämmer inte alternativt är helt meningslösa uttalanden.
    För det första så är dom mest utsatta faktiskt dom stridande dödligheten är ofantligt större om du är soldat eller upprorsman än del av civilbefolkningen.
    Utöver detta är varje krig i sig att en så generaliserande slutsats är omöjlig
    Att Kvinnor och Barn utgör "det stora flertalet" av civilbefolkningen stämmer visserligen men är helt meningslöst eftersom Män och Barn också är det stora flertalet liksom kvinnor och män är det stora flertalet.

    "Det stora flertalet" ur civilbefolkningen skulle nog hellre ha ett Civilförsvar än ett Gendercentrum !

    Kurdiska PKK är dom som har haft störst erfarenhet med kvinliga soldater som gör exakt det männen gör. Dom kom fram till det inte helt oväntade att kvinnors begränsning är att dom fysiskt inte orkar med lika mycket som män. PKK är intressant eftersom dom bedriver infanteristrid, oftast hör man om kvinnliga piloter i sovjet under VK2 etc.
    Deras lösning var att segregera i manliga och kvinnliga förband för att inte den taktiska rörligheten skulle bli lidande bland männen. I övrigt verkar det fungera bra, jag har aldrig sett en PKK kvinna ha en mindre fältflaska tex !

    SvaraRadera
    Svar
    1. Enligt wikipedia är ungefär hälften av dom dödade i en väpnad konflikt civila, och det bortser då från indirekta effekter som ökad dödlighet i svält och sjukdomar. Eftersom civila i regel försöker hålla sig utanför dom direkta stridigheterne, men ändå dör i lika stor utsträckning är det hånfullt att inte erkänna dom som den mest utsatta gruppen.

      Om varje krig var helt unikt, utan möjlighet att dra lärdomar av kan en vän av ordninen undra hur meningsfullt det är med övningar, dessa skulle ju knappast vara till gagn i nästa, helt olika situation.

      Att försvarsmakten skulle tycka att civilbefolkningen inte är utsatta i en krigssituation, och därför inte ett prioriterat skyddsobjekt torde betyda att vi behöver ett nytt försvar eftersom det vi har inte längre har för avsikt att skydda medborgarna. Något att ha i åtanke innan fokus på civilbefolkningen avfärdas.

      Det står inte att kvinnor och barn utgör det stora flertalet av civilbefolkningen, det står att kvinnor och barn är en särskilt utsatt del av civilbefolkningen.

      Radera
  6. Halleluja!
    Ju mer man fjärmar sig från detta särintresse (FM) desto mer
    upprymd och befriad känner man sig för var dag som går.
    //Den gamle – nybliven pensionär och före detta officer.

    SvaraRadera
  7. Jag väntar på nästa tillfälle för värdegrundsutbildning. Den mest grundläggande värdegrundsfråga som jag har kommit på är: Vilka värderingar är så viktiga att man bör riskera sitt eget liv för dem eller ännu allvarligare döda andra människor för att skydda dessa värden? Jag har mina egna svar på detta men svar på den frågan borde väl vara grundstenen i ett militärt värdegrundsarbete?

    SvaraRadera
  8. Håller till fullo med kommentaren om "viktigast just nu". Vem minns NBF, Q-projekt, Soldat 2000, ÖRA-projekt m fl. Fullt fokus då med massutbildningar, planscher överallt osv. Och sen? Idag är tyvärr kärnverksamheten ett särintresse. Det är ju "jobbigt" att vara på trupp, åka på övningar mm. Ett mysigt litet projekt och egen iPad är ju mer nice, eller? Yngre kolleggor som efter två år vill "gå in och sätta sig" för att de har gjort sitt på trupp. Hallå?
    I de nya utvecklingssamtalen finns inte kriteriet kunskaper och färdigheter med längre, i stället ska den sociala förmågan till samspel och att kränkande språkbruk används bedömas. Nog så viktigt men det känns som att den militära kompassen snurrat ur kurs...

    SvaraRadera
  9. #sot
    sant, skönt att inte längre behöva känna del i detta fullkomliga clusterf... längre. Synd för Sverige och synd om dem som trampar vidare i kvicksanden dock.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Personligen trivs jag oerhört bra, och känner idag att det vi gör är viktigare än någonsin! Jag anser inte att vi trampar kvicksand. Ute på förbanden sjuder det av både vilja och liv.

      Men....

      Vi måste få våra politiker att inse allvaret, och påvisa att organisationen är dränerad och alldeles för liten. Vi som jobbar i FM måste få känna en uppgång nu efter år av nedgång. Dessutom vire det tacksamt om en del av "bruset" runt vår kärnverksamhet kunde reduceras.

      Löser vi dessa två saker så har vi kommit väldigt långt.

      Radera
    2. Heder åt dig/er som vid uppgivenhet och besvikelser efter år inom FM har kurage/ork/ekonomi/övertygelse att söka sig något annat. Det finns oerhört många duktiga individer inom FM, tyvärr bryts många ned av ständiga dysfunktionella omorganisationer, dåligt kommunicerade mål, användarovänliga stödsystem mm. Det finns gott om uppgivna anställda inom FM idag, många hade nog mått bättre psykiskt om de lämnat FM, men hoppet är ju det sista som överger människan. Det kanske blir bättre nästa år...hört den förut, eller?

      Radera
    3. Och när vi nu jobbar för fullt med RB5 känns det som att en uppgång är nära förestående?

      Radera
    4. Instämmer med Skipper. Just nu känns det riktigt bra att gå till jobbet, man känner att det man gör är viktigt och betyder något. Motivationen på förbandet är hög. Om vi dessutom slapp fundera på vad RB5/Org Ny/Whatever kan ställa till med så skulle det vara skönt.

      M v h
      Anon Sjöinfo

      Radera
  10. Mycket bra summerat: jag har senaste månaderna själv kraftfullt irriterat mig på detta fenomen!
    Som sagt inte för att det är oviktigt, tvärt om. Men för att det bara blir lösryckta sidouppgifter som inte leder någon vart.
    T.ex. vill ingen på mitt förband av förklarliga skäl ta på sig GFP och om man pekar på någon som mot sin vilja får uppgiften så blir den inte särskilt omsorgsfullt genomförd.
    Min åsikt är att det enda rätta sättet att implementera jämställdhet/gender/likabehandling är att CHEFEN går utbildning, CHEFEN är den som skall implementera detta i verksamheten och CHEFEN är den som skall följa upp att direktiven efterlevs. Allt börjar i toppen av hierarkin och kommer då naturligt att sippra nedåt.
    Annars kan man strunta i att hålla på med alla dessa dagslände-projekt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med till 110%

      //Dan

      Radera
  11. Värdegrund, gender och jämställdhet är alla viktiga frågor.

    Nej jag tycker faktiskt inte det alls..
    Däremot tycker jag rättvisa och att behandla alla individer med respekt är väldigt viktigt oavsett hur det råkade bli födda.
    Framförallt rättvisan att ha ett fokus på att försvara alla människor som bor i vårt land.

    Det är något som befintlig och tidigare försvarsledningar och politiker tappat fokus på tyvärr

    Gendercentrum bör omedelbart läggas ned och resurserna överföras monetärt till anskaffning av tex personlig materiel bla till våra kvinnliga kollego

    SvaraRadera
  12. "att alla övningar ska innehålla moment där kvinnor görs till särskilda måltavlor?"

    Fartyg kallas ju av tradition "hon" och sjökrigsövningar går ju ut på att göra fartyg till särskilda måltavlor. Ergo; alla sjökrigsövningar uppfyller UNHCR 1325. Skämt åsido; klockrent skrivet!

    /C

    SvaraRadera
  13. Värdegrundsarbete har jag mer goda än dåliga erfarenheter av. Det skulle förvåna mig mycket om inte FM hyser tämligen många medarbetare som anser att försvarsmakten är till för dem och inte tvärtom. Dessa individer tror jag säkerligen precis som i min organisation behöver värdegrundsarbete. Genderfrågan är svår. Om vi ser övriga näringslivet istället så trots att 90% av alla svenska män anser att män och kvinnor ska ha samma förutsättningar så havererar det någonstans på vägen och de flesta höga poster hamnar hos män. Sannolikt så krävs i det fallet lagändring såsom Tyskland och Norge gjort framgångsrikt. Kanske krävs liknande inom myndigheter och då även FM?

    SvaraRadera
  14. Tack för en bra text om ett otroligt viktigt ämne!
    Det här är ett fenomen som har genomsyrat så gott som all offentlig sektor sedan många år, men absurditeterna kommer upp till ytan först när det drabbar t.ex. försvaret eller räddningstjänsten. Visst, ibland ser man rubriker om att något seriealbum ställs i skamvrån på ett bibliotek, men annars är det rätt sällan som sådana här urspårningar faktiskt uppmärksammas. Men som sagt, överallt där man har att göra med "andras" pengar är det lätt att organisationen spinner iväg och låter någon detaljfråga få absurt hög prioritet. Och som sagt, ingen vågar eller orkar stoppa galenskaperna - det är jobbigt, obra för karriären och framför allt är det ju ändå bara "någon annans" pengar som bekostar alltsammans.

    Från skolans värld har jag själv sett hur "fina ord" en dag kan bedyras av en människa, som dagen efter bara struntar i alla riktlinjer och värdegrunder genom att frysa ut elever. Effekten av teoretiserandet är med andra ord högst marginell i praktiken. Jag vågar knappt tänka på hur många byråkrater, konsulter och mellanchefer som försörjer sig i den här industrin. De måste kunna räknas i tusental, och således är det miljardbelopp som förslösas på i princip helt onödiga saker.

    Visst, för 30-40 år sedan tyckte man att det var "daltande" och "onödigt" med hälsokontroller, personliga utvecklingsplaner, skyddsvästar och halkskydd på trappor. Men åtminstone en del av de åtgärderna kunde tillmätas konkreta resultat mätt i pengar eller tid. Nu har vi nått en nivå när allt sådant är färdigt. Då spånar värdegrundsmaffian fram massor av nya saker som "måste fixas", men skillnaden är nu att det aldrig någonsin blir ett konkret, mätbart resultat. Bara fluff kan motivera de här satsningarna.

    SvaraRadera
  15. Jag har upplevt att försvarsbloggarna inte är lika vassa efter att de slutade vara anonyma. Det är därför mycket glädjande att se att Skipper har skärpan kvar!

    SvaraRadera
  16. #skipper
    Ja, vid förbanden sker viktiga saker. Till och med livsviktiga saker. Men jag börjar undra om inte "foten i kläm - jajamensan!" är del i fenomenet att HKV - politiker ej kan ta till sig hur åderlåten och felanpassat Försvaret egentligen är med rådande säkpol utveckling. Oavsett, all heder till er som är kvar och kämpar på!

    SvaraRadera
  17. Tack för att du tar upp detta viktiga ämne om alla pseudoverksamheter som vi drabbats av sedan ca 20 år. Egentligen borde våra högsta chefer ha haft kurage nog att stoppa dessa vansinnigheter, men karriären är viktigare än vår försvarsförmåga. Det senare borde vara FM enda kärnverksamhet och tillika huvuduppgift. ALLT annat är bara bisaker.

    SvaraRadera
  18. Mycket bra skrivet! Det finns liknande problem även i den privata sektorn. Dvs innan vi levererar det som borde vara grundläggande för vår funktion så slänger vi in nya mål och tar fokus iväg från basen. Lite som att bygga ett hus och lägga all fokus på att sätta upp tapeter på övervåningen trots att bara halva bottenplattan är gjuten. Det blir inte bra. Kommer aldrig bli det.

    SvaraRadera
  19. Hur ska försvarsmaktens anammande av resolution 1325 kunna åstadkomma förändringar för kvinnorna? I dagens moderna krig, åtminstone för vår del, så utgör de stridande enheterna ett fåtal system lokaliserade på ett fåtal ställen. Det gör alltså ingen skillnad för kvinnor. Om det gör någon skillnad alls så är det för att fienden gör civila till måltavlor, och det är alltså ingenting som vi eller FM kan påverka. Dessutom så skulle ett krig på svensk mark idag förmodligen innebära att minst lika många män dog som kvinnor och barn, eftersom vi har ett så litet försvar och så många män är civila. Detta är inte Tyskland 1944-1945 där alla kvarvarande unga män befann sig vid fronten och bara kvinnor, barn och äldre män bodde bland ruinerna i städerna och där kvinnor medvetet gjordes till måltavlor. Nu vet jag inte om Ryssland av idag medvetet skulle göra svenska kvinnor till måltavlor, men återigen, det kan inte vi själva påverka.

    SvaraRadera
  20. Ja, varför inte skriva om det som i princip alla talar om i vardagen?

    När det gäller Q och VHL så dog nog båda när man kom till den insikten att uppföljningen av resultaten kostade pengar och personal.
    Ett exempel.
    Q skulle betyda kvalitet från båda hållen. Inte för hög och inte för låg kvalitet, utan just så mycket som behövdes.
    Dock skulle normer och bestämmelser ses över så att de motsvarade Q.
    Det framkom då, att för att uppnå Q skulle bildäcken inte vara äldre än...
    Vid kontroll skulle detta kosta en liten förmögenhet på de flesta förband, då medelåldern på vissa typer av fordonsdäck nästan var i jämnhöjd med de anställda!
    Den delen av Q lades snabbt ner tillsammans med många andra liknande.

    När man tänkte igenom de olika processerna i VHL så kom man ibland fram till att personalen/kompetensen inte fanns kvar för att göra vissa delar av verksamheten och att man genade rejält i vissa kurvor.
    För att rätta till detta krävdes större personalramar, ändrad kompetens och mer pengar. Därmed stoppades processen in i en pärm och fick bli ett uppslag som dog bort.

    Det som började med "bönemöten" och stolta deviser som "allt för personalen", allt för krigsförbanden" o.s.v. slutade med "allt för lite" och "allt för sent". Någon tjänade givetvis pengar och några kunde göra karriär, men den stora höjningen av försvarsförmågan, som oftast utlovades, kunde man inte se någonting utav.

    Vad det gäller individtillpassning av materiel och annat förstår jag inte problemet ( utom kostnaden). Även någon som är 1,85 och väger 80 kilo vill väl bära så lätt som möjligt?
    Jag tror att man mycket väl kan ha en min och max, vikt och längd och dessutom kunna motivera detta av både kostnads- och säkerhetsskäl.

    När det gäller genderhysterin så vill jag avsluta med en plutonchefs ord efter en övning i att rädda "branddockor" ur en byggnad.

    "Jag vill inte ligga därute och förblöda för att några av er inte orkar dra mig i skydd. Ni får en månad på er att öva på detta. Ni som anser att ni inte klarar provet får söka er en tjänst någon annan stans. Vi är inte starkare än vår svagaste länk. Jag vill ha de svagaste länkarna så starka det någonsin går".

    Att försöka förändra hotbilden efter plånboken går tyvärr inte. Den går heller inte att förändra genom att minska kraven på soldaterna. Jag befann mig vid ett tillfälle på F7 då flygbasjägarskolan drabbats av minskade uttagningskrav från pliktverket. Situationen kan nog bara beskrivas med ett ord "katastrof".
    Det gick inte då, precis som det inte går nu, att be "fienden" att inte gå så fort, inte vara så många, att inte gå i alla dessa uppförsbackar och att inte hålla på så lång tid m.m. Allt för att vårt klenare soldatmaterial skulle ha en chans att hänga med.

    F.d. Teaterdirektören.

    P.S. Att ställa krav är att bry sig om:-)
    P.S.2 "Vi har tält som är svåra att staga upp för dem som är under 172 centimeter". Det är då som behovet av högre befäl blir synliggjort för alla;-))

    SvaraRadera
  21. Jamen vänta nu en smula. Är inte bekymret om riktlinjer för genderperspektiv vid övning att det är det har en tyngdpunkt som bär mot markoperativ verksamhet vid internationella insatser?

    Riktlinjerna låter ju lika löjliga som bemötandet en övningsplan för flygvapnets deltagande i en övning i Norge fick. Det jag saknar är en tydlig vision om vad resultatet av försvarsmakten verksamhet ska uppnå och att det sedan omsätts genom gott chefs- och ledarskap. Riktlinjer om gender, kvalité, verksamhetsledning, m.m. kommer då mer naturligt.

    Just känns diskussioner om värdegrund som vänsterns diskussion om succesionsordningen vid kronprinsessans födelse för snart 40 år sedan.

    J.K Nilsson

    SvaraRadera
  22. Några reflektioner kring inlägget:

    Jag håller i stora delar med om första delen av inlägget gällande olika ”modeprojekt”. Har själv suttit på otaliga personalsamlingar och obligatoriska utbildningar och känt hur värdefull övningstid och arbetstid för mitt förband sakta rinner iväg. Jag upplever det mycket beklämmande när en soldat frågar mig om nyttan med en viss verksamhet och jag blir svaret skyldig. MEN. Samtidigt som jag instämmer i att all verksamhet måste vägas på guldvåg och ska ifrågasättas två gånger (här har chefer på alla nivåer ett ansvar att agera brusfilter) anser jag att respektive soldat och officer också har ett ansvar att ställa sig frågan om deltagande i projekt X eller utbildning Y faktiskt kan vara till nytta för organisationen i stort, för kollektivet, även om jag personligen för stunden inte upplever min mest stimulerande dag i tjänst. Nyttan och resultatet av ett projekt eller en viss utbildning är ju inte alltid fullt synlig och helt konkret för varje enskild individ utan för att kunna bedöma detta kanske det krävs att man i efterhand i så fall verkligen gör ett seriöst försök att objektivt bedöma huruvida verksamheten i sin helhet har varit befogad eller inte. Bara för att jag har en viss upplevelse behöver det inte betyda att den delas av min stridsparskamrat eller sidoförbandet.

    Gällande genderfrågan är min erfarenhet från markarenan, exempelvis från utlandstjänstgöring, att utbildning och kunskap i dessa frågor är relevant. Det övergripande syftet (åtminstone officiellt) med internationella insatser är ju i förlängningen att skydda mänskliga rättigheter och värna civilbefolkningen - hela civilbefolkningen. I kontexten av en internationell insats är det förmågan att åstadkomma detta som kan beskrivas som själva försvarsförmågan och därmed gender-perspektivet en förutsättning för att kunna lösa uppgiften på ett adekvat sätt. Därmed har jag svårt att se varför det skulle vara så irrelevant med ett centrum för utbildning i sådana frågor, vilket jag tycker blogginlägget antyder. Vilken annan nation skulle vara mer lämpad för att leda arbetet inom det området?

    Gällande anpassningar av utrustning: När det handlar om förbandets utrustning, JAS-plan, stridsvagnar o.s.v. så faller det såklart på sin egen orimlighet. Men när det kommer till personlig utrustning och grupputrustning anser jag det mycket olyckligt då någon av mina, i övrigt mycket kompetenta, soldater begränsas i sin prestation p.g.a. fel storlek eller bristande design på utrustningen. Att börja ställa krav på delmått för soldattjänster generellt anser jag vore djupt olyckligt, ur rekryteringssynpunkt har inte råd att sålla bort i övrigt lämplig personal på sådana lösryckta grunder. En stormakt kanske kan välja att rekrytera soldater på urval av det mått som kroppsskydden är stöpta i, men vi tillhör knappast dessa nationer.

    Det jag finner lite problematiskt med ditt inlägg Skipper är att jag uppfattar din poäng som att exempelvis frågor kring gender och jämställdhet utgör ett hinder i strävan att uppnå en hög försvarsförmåga. Om vi bara slutade fokusera på dessa särintressen så skulle denna uppnås. Så enkelt är det givetvis inte utan nyckeln för att lyckas med detta övergripande förändringar handlar om saker som politisk vilja och balans mellan uppgifter och resurser, något som du och andra försvarsbloggare korrekt brukar påpeka. I din och min dagliga strävan att uppnå en ökad försvarsförmåga måste vi rikta udden åt rätt håll, vilket jag inte tycker skedde i ditt inlägg denna gången.

    / Lt på gräsrotsnivå

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som jag inledningsvis skrev så är det inte oviktiga saker. Det jag också skrev är att varje sidoprojekt, och vid varje nytt inspel som anses vara lika viktigt som vår kärnverksamhet, att skapa försvarsförmåga, så tas fokus från huvuduppgiften. Ett projekt gör ingen skillnad, inte heller två. Men stapla allt obligatoriskt på varandra så har vinplötsligt fått en ansenlig mängd med "andra saker" att lägga fokus på.

      Rörande frågan om gender så är den primärt applicerbart i den verksamhet vi bedrev utomlands under den strategiska pausen. Idag när fokus återigen är (borde vara) ett helt annat, så blir genderfrågan i den kontexten som presenterats enligt min mening märklig.

      Huruvida Sverige som inte har råd att beställa luftvärn, modifiering av korvetter eller relevant attackbeväpning till JAS ska stå för ett nordiskt Gendercentrum överlåter jag till politikerna att bedöma.

      Radera
  23. Jag för min del skulle som sjöman, pilot eller soldat lita mer på en gentleman som säger sig vilja beskydda kvinnor och barn framför en genusmedveten mjukissoldat eller en späd kvinna i en skarp situation för att täcka min rygg. Jag tror helt enkelt på gammal hederlig mandom, mod och morske män. Jag litar inte på att genusmedvetna heterosexuella karlar förstår vad som måste göras när hela helvetet brakar löst. Jag är själv heterosexuell, men inte genusmedveten.

    SvaraRadera

REGLERNA FÖR KOMMENTARER KOMMER NU PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING ATT SKÄRPAS:
- Kommentarer som ej håller sig till ämnet kommer att refuseras
- Skriv kortfattat och kärnfullt
- Personangrepp publiceras ej
- Håll en god ton i kommentarerna