30 januari 2016

Gästinlägg: Grundutbilda svenska sjöofficerare i Finland



Publicerar ytterligare ett gästinlägg, den här gången i ämnet officersutbildning. Författare är Peter Olevik Dunder som är löjtnant i svenska marinen och har i föreningslivet arbetat för ökat nordiskt samarbete.

Jag vill poängtera att jag inte alltid håller med vad som skrivs i gästinläggen här på bloggen, men jag tycker däremot att det är viktigt att olika åsikter runt försvarsfrågan vädras.

/ Skipper

------------
Statsministrarna Sipilä och Löfven skriver (10/1) på DN debatt om gemensamt agerande i händelse av kris och väpnad konflikt. Tveklöst kan Finland och Sverige gå längre än ett fredstida samarbete, men också det fredstida samarbetet kan utvecklas längre och på så vis gynna våra länder mer än idag. För att nå långt i samarbetet krävs att politiker och försvarsmakter vågar rationalisera bort delar i något av länderna. Utan allianser är det svårare, men det går ändå att göra.


Jag vill mena att grundutbildning av våra länders sjöofficerare kan och bör ske gemensamt. Vinsten med att göra saker tillsammans är större än de kronor och euro som sparas. Nyttan torde främst ligga i att ge ökad operativ effekt. Utväxlingen på den operativa effekten är sen avhängit politiska beslut att länderna också ska samarbeta i ofred och krig. Gemensam utbildning kan därtill ge ökad språkförståelse, personliga vänskaper och fördjupade kunskaper om varandras arbetssätt. Naturligt följer sådant av nära och långvarigt samarbete. Här har Finland och Sverige sällsynt goda förutsättningar och våra bägge länders regeringar och marinchefer har, sen flera år, stakat ut vägen framåt med den gemensamma marina stridsgruppen Swedish Finnish Naval Task Force (SFNTG).


För att nå längre med avsatta medel kan egna verksamheter behöva läggas ner, vilket lätt blir kontroversiellt. Gärna att något samlokaliseras, men inte gärna att det är det egna landets verksamhet som då läggs ner. Här måste det bli ändring! Jag när ett hopp om att allvaret i dagens situation ska kunna avspeglas i ökade anslag för något år. Ändå bör rationaliseringar göras. Gör det då på fredsverksamheten och som svensk föreslår jag därför att nedläggningar sker här för att stärka verksamheten i Finland och därmed stärka summan av våra styrkor.

Gemensam försvarshögskola har dryftats och gemensamma inköp görs, om än med varierande framgång. Grundutbildning av officerare däremot har, mig veterligen, inte varit på tapeten att slå samman länderna emellan. Här går att bygga långsiktigt goda förutsättningar för ett tätare samarbete genom att prägla blivande sjöofficerare i bägge länder.

Finska och svenska har talats på ömse sidor Bottniska viken både före och efter att Finland och Sverige upphörde att vara ett och samma land. Språken används idag i offentlig förvaltning i bägge länder, i Finland skyddat i grundlagen och i Sverige genom lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Officerare i Finland talar ett av språken som modersmål och har lärt sig det andra språket under skolgången. Officerare i Sverige däremot talar svenska oavsett modersmål och har sällan lärt sig finska i skolan. Det kan nu rådas bot på.


När den sovjetiska ockupationen av baltstaterna upphörde så stod Estland, Lettland och Litauen inför att till stora delar rekrytera nya officerskårer. Sverige lämnade då bistånd bland annat genom att tillhandahålla platser för baltiska kadetter vid svenska militärhögskolor. Nu är det dags för Sverige att titta utanför våra egna gränser. Inte för den svenska officerskåren behöver ersättas, nej utan för att det fåtal nya sjöofficerare som behövs är svårmotiverat att fortsätta utbilda på egen hand och för att nationsöverskridande samarbeten enligt politiska beslut ska öka.


Är det genomförbart då? Tveklöst. Mina kurskamrater från Baltikum läste, tog examen och gjorde fortsatt befattningsutbildning nivå 6 (det som idag är OF 1) med oss svenska marinkadetter. De hade dessförinnan läst svenska i ett halvår, bott i svensk värdfamilj och sen gjort en förkortad svensk ”värnplikt” på fartyg. Flera av dem hade även en nationell värnplikt med sig i bagaget. På samma sätt som många utbytesstudenter i gymnasieålder gör så lärde sig dessa unga killar och tjejer svenska språket på mindre än ett år. Detsamma skulle kunna gå med finska språket för blivande svenska sjöofficerare. Undervisning kan sen ske på både finska, skandinaviska och engelska.


Idag sker grundutbildning av en svensk sjöofficer vid Försvarshögskolan i Stockholm, militärhögskolan Karlberg i Solna, sjöstridsskolan i Karlskrona och sjöfartshögskolan vid Linnéuniversitetet i Kalmar. Tre år som kadett, till kandidatexamen, och sen ett och ett halvt år till som fänrik innan de kommer ut i produktion. I Finland grundutbildas officerare i tre år, till kandidater, för att sedan gå ut i produktion och där fördjupa sina kunskaper. Därefter läser de finska marinofficerarna en tvåårig magister vilket svenska officerare gör först på chefsprogrammet. Därtill har Finland en tvåårig generalstabsofficersutbildning som liknar det svenska chefsprogrammet. Total utbildningslängd är således snarlik. Grundutbildningens årskullars storlek liknar också varandra så sammanslaget fördubblas elevantalet från 25 till 50.


Låt dessa svenskar göra sin utbildning på Sveaborg tillsammans med finska kollegor istället. Sverige och Finland ska arbeta mer tillsammans. Vad bättre då än att rationalisera officersutbildningen och samtidigt knyta personliga vänskapsband för livet mellan finska och svenska officerare? En svensk sjöofficer grundutbildas idag fyra och ett halvt år innan de kommer ut i produktion. Ge dem tre-fyra år i Finland istället, fyra om de behöver ett basår för att lära sig språket och för att få smaka på sjölivet i finska flottan.

Försvarsmaktens försörjning av sjöofficerare kan göras mer effektiv. Försvarsmaktsgemensam utbildning med armé och flyg må vara intressant, men det är tillsammans med finska marinen dessa officerare ska arbeta kommande år så lägg krutet där. Grundutbilda svenska sjöofficerare i Finland.

Peter Olevik Dunder

9 kommentarer:

  1. Personligen tror jag inte på idén, men det skulle behövas ett helt inlägg för att utveckla och förklara varför. Jag tror dessutom att det finns en överhängande risk att vi sätter en allt för stor tilltro till att det svensk-finska samarbetet ska lösa problem av alla de sorter.

    SvaraRadera
  2. En enkel invändning är väl att om alla ska lära sig finska (ett mycket svårt språk) så kommer det att ta en för stor andel av tiden i anspråk.

    SvaraRadera
    Svar
    1. 500 som måste lära sig finska får väl i så fall ställas emot att 10.000.000 riskerar att tvingas lära sig ryska eller arabiska.

      Radera
    2. "I en summering av forskningsläget, i tidskriften Science 2010, slogs det fast att flerspråkighet ökar den exekutiva förmågan: att ta in information, bearbeta den och därtill agera adekvat."

      http://spraktidningen.se/artiklar/2013/04/extra-allt-darfor-ar-flersprakiga-friskare-och-smartare

      Radera
  3. Spontant känns det märkligt att förlägga sjöofficersutbildningen i Finland, ett land med ganska litet fokus på sin flotta. Då vore snarare armékadetternas utbildning rimligare, även om jag tror att det är orealistiskt av andra skäl. En intressant poäng är ju dock det svenska språket. Lokalisering av annan utbildning i Finland men utbildning på svenska. En rimlig kompromiss?

    /L.O

    SvaraRadera
  4. Två huvudsynpunkter:
    1. Inte på finska. Skulle man samutbilda borde det göras på engelska eller möjligen på det redan gemensamma språket svenska. Finskan är ett av världens minsta språk och
    2. Intressant vore dock att titta på vilka delar av den finska utbildningen som skulle kunna göras gemensamt Sverige/Finland.

    SvaraRadera
  5. Tja, varför inte - förutsatt att utbildningen sker på en nybyggd marinbas på Åland, förstås!

    SvaraRadera
  6. Det är nog helt korrekt, men det är ju mer tveksamt om det rent utbildningsmässigt lönar sig att börja en utbildning med att ta en del av utbildningsresurserna i anspråk för att lära eleverna ett nytt språk för att sedan undervisa på detta språk som de fortfarande är nybörjare på. Om så vore fallet så borde man ju göra så på alla högre utbildningar; börja med att lära exempelvis civilingenjörsstudenter Rumänska på grundnivå och sedan bedriva utbildningen på detta språk. Det tror jag är att gravt misstolka resultaten du refererar. Att flerspråkighet i sig, dvs då människor sedan tidigare behärskar flera språk på hög nivå är en fördel är en helt annan sak.

    SvaraRadera
  7. Under svenska tiden (från ca. 1100 till 1809) lärde sig officerarna från nuvarande Sverige finska då direkt kommenderade finska trupper. Sannolikt var det dock lite av "servitörspråk", d.v.s. lite som vid medelhavet där servitörerna klarar av att ta order och konversera om menyn, men kan inte diskutera annat.

    Inom nuvarande kraven skulle detta nog inte räcka till.

    PS.
    Det är skäl att komma ihåg att språkbarriären mellan fenno-ugriska och indoeuropeiska språk går åt båda hållen. Att överskrida gränsen som vuxen kräver arbete, men före tonåren, då barnen är språkgenier är det inte ett problem.

    SvaraRadera

REGLERNA FÖR KOMMENTARER KOMMER NU PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING ATT SKÄRPAS:
- Kommentarer som ej håller sig till ämnet kommer att refuseras
- Skriv kortfattat och kärnfullt
- Personangrepp publiceras ej
- Håll en god ton i kommentarerna