Gästinlägg: Långsiktighet!

I kväll publicerar jag ett gästinlägg signerat f.d. ubåtsofficer och författare som diskuterar huruvida det valda konceptet A26 är operativt relevant givet omvärldsläget, samt de faktum att vi har valt "få, stort och dyrt" framför "fler, mindre och billigare". Just detta resonemang kan omsättas på flera andra kommande materielprojekt inom Försvarsmakten som exempel nya ytstridsfartyg. Det här är frågor som det finns många olika uppfattningar runt och av den anledningen är det extra viktigt att lyfta frågor som denna till diskussion.

/ Skipper

----------------------

Att projektera och konstruera en ubåt är ett omfattande arbete som tar lång tid. På grund av olyckliga omständigheter, kopplade till Kockums tidigare ägare, så har NGU/A26 (Nästa Generations Ubåt) dessutom nu blivit världens antagligen mest projekterade ubåt.

Att Försvarsmaktens (FM) behov kan förändras över tiden är inte konstigt, men de senaste året har nog förändringarna (olyckligtvis) blivit extra stora. När målsättningen för NGU/A26 formulerades befann sig svensk säkerhetspolitik i ett tillstånd som ibland benämns ”strategisk time-out” på bloggar som denna. Invasionsförsvaret skrotades till förmån för internationell stödverksamhet. FMs olika materielsystem kämpade för sina existensberättiganden och all koppling mot invasionsförsvar var då en belastning. Ubåtarna var starkt ifrågasatta och anklagades för att vara ”dinosaurier” som hörde till det kalla kriget.

I målsättningen för NGU/A26 prioriterades således att ubåten skulle vara en mångsidig, flexibel och anpassningsbar tusenkonstnär. Den behövde inte heller nödvändigtvis levereras med alla förmågor initialt då dessa skulle kunna tillföras successivt under livstiden (vi hade ju minst 10 års förvarning till kriget). Dessutom ansågs internationella operationer kräva längre uthållighet, högre transiteringsfart och större dykdjup än vad som tidigare behövts i Östersjön trots att våra A19/Gotland ubåtar ändå kunnat operera i Medelhavet, Stillahavet och Nordsjön – med sin i så fall ”otillräckliga” uthållighet och räckvidd.

NGU/A26 har därför blivit en avsevärt större ubåt än någon tidigare svensk ubåt, ungefär 1,5-2 ggr så stor och 2-3 ggr så dyr som föregångaren A19/Gotland (beroende på hur man jämför). Oceantransiträckvidd och extravolym ombord för att kunna inrymma nya system (eller möta andra potentiella kunders önskemål) under livstiden har inneburit att vapenlast/verkanssystem (även sensorer) initialt har tonats ner till förmån för detta.

Nu har ju tyvärr de senaste årens svenska säkerhetspolitik avslöjats såsom blåögt naiv och drabbade av verkligheten står vi nu här med byxorna nere. Försvarsmakten har ånyo (!) som huvuduppgift att försvara Sverige mot väpnat angrepp, men med den naturliga eftersläpningen i materielanskaffningsprocessen så står vi nu här med ett ubåtskoncept som inte är optimerat för detta. Därmed inte sagt att NGU/A26 inte kan användas för försvar av Sverige, men den är inte optimerad för det.

När FM tog fram målsättningen för NGU/A26 så tog man självklart fram en väl genomarbetad och korrekt målsättning utifrån då rådande omständigheter. FMV har därefter väl prioriterat och avvägt ett koncept som på bästa möjliga sätt mötte Försvarsmaktens målsättning och ekonomi. Och där står vi nu med en väl avvägd och balanserad ubåtsdesign för gårdagens behov. Viktigt att poängtera att detta är en konsekvens av politikers kortsiktighet (naivitet) som lett till tvära omprioriteringar inom ett område som istället borde präglas av långsiktighet och kontinuitet – säkerhetspolitiken.

Mest pang för pengarna…eller - ”6-9 myror är fler än 4-5 elefanter”

Otillräcklig numerär kan aldrig kompenseras fullt ut genom högre kvalité! Endast en tillräcklig numerär medger att verka på flera platser samtidigt och endast en tillräcklig numerär medger att kunna utstå förluster med fortsatt försvarsförmåga.

Datorgrafik föreställande konceptet A26
Ungefärliga huvudmått; längd 63 m, bredd 6,7 m, djupgående 6,2 m,
1800 ton i ytlägerespektive 2000 ton i uläge (Bild: Kockums AB)

De senaste 15 åren har Försvarsmakten och Ubåtsvapnet genomgått ett stålbad där man medelst ”osthyvelsprincipen” reducerat numerären inom samtliga förband (utom möjligen musikkårerna). Reduceringarna kan för den oinvigde förefalla både ogenomtänkta och godtyckliga. Inga andra avvägningar än att ”vi har det vi har och pengarna räcker inte”, kan tyckas ha legat till grund för den förbands struktur som vi har hyvlat ner oss till idag?

Varför annars just fyra ubåtar och nu detta format på båtarna? Är det den långsiktigt bästa strukturen för ett litet ubåtsvapen? Och ger det mest undervattensförsvar per skattekrona? Med ett Ubåtsvapen om endast 4 ubåtar riskerar det tyvärr att bli omöjligt att långsiktigt bibehålla, än mindre utveckla, ubåtskompetensen inom vare sig Ubåtsvapnet eller ubåtsindustrin inom landet. Nu talas det om utökning till 5 ubåtar men ännu har inga medel för detta tillskjutits.

Industrins framtidsutsikter med endast fyra (eller fem) ubåtar

Med så få ubåtar har vi endast ett nybyggnadsbehov av endera 4 st. ubåtar vart 25-30e år eller alternativt 2 st. ubåtar vart 13-15e år. Inget av de alternativen är sannolikt tillräckligt för att långsiktigt kunna upprätthålla industriell förmåga i Sverige för konstruktion och byggnation av moderna ubåtar. I detta fall måste vi helt ställa vårt hopp till att svensk industri kan fylla de långa glappen mellan de svenska ubåtsprojekten med exportprojekt, vilket är en osäkerhet som ingen långsiktig försvarsplanering borde baseras på. Export av försvarsmateriel är mer politik än teknik och därmed helt oförutsägbart (köp en lott och hoppas på vinst). Tyvärr är detta den hittills inslagna vägen och som bidragit till att vi står där vi står idag.

Ubåtsvapnets framtidsutsikter med endast fyra ubåtar

Ubåtsvapnets förmåga till kompetensförsörjning och produktion av undervattensstridsförmåga kommer också att successivt nedgå med så pass få ubåtar. Av de fyra ubåtarna kommer minst en alltid att vara ianspråktagen för översyn, reparation eller modifiering. Således krävs endast tre kompletta besättningar (blott 75-90 man sjögående personal). Det blir en för liten personalkader, med för få befattningar att tillsätta, för att kunna bibehålla (än mindre utveckla) kompetensen. Med fast anställd personal, som kan antas ha 10-15 (?) år till sjöss, behöver en ny ubåtsbesättning bara utbildas vart 5-6e år (ingen kontinuitet). Hur säkerställs kompetensutvecklingen med så långa intervall mellan utbildningarna? ”Inavel” riskerar att uppstå - där varje kull ubåtsofficerare som utbildas kommer att lära sig mindre än föregående.

Hur undviker vi att hamna i dessa trångmål? Eller rättare sagt hur tar vi oss ur dem, för vi befinner oss redan i dem. Mitt svar är - fler ubåtar! Men hur kan vi få fler ubåtar - utan rejält ökade anslag?

1. Först måste vi komma bort ifrån dagens politiska detalj styrning av numerären, så att FM/FMV avvägningar tillåts omvandla ”ubåtsanslaget” till ubåtsförmåga. Istället för ett anslag ”öronmärkt” till nyanskaffning av just två ubåtar bör anslaget vara till ”ubåtsförmåga”. Då skulle FM/FMV kunna överväga om inte anskaffning av 4-6 st., betydligt mindre, ubåtar bättre säkerställde förmågan långsiktigt för FM (4-6 ”myror” istället för 2 ”elefanter”). 
2. Därefter måste vi reducera kostnaderna per ubåt radikalt (myror istället för elefanter). 

Hur många ”kölar” krävs för att långsiktigt säkerställa FM och svensk industris ubåtskompetens? (förutsatt att ubåtarna har en livslängd av ca 25-30 år som dagens)

• Med sex (6) ubåtar skulle två nya ubåtar kunna produceras vart 8-9e år. Alternativet 3 st. vart 13-14e år blir sannolikt för långt intervall mellan serierna, med samma problem som vi står inför idag 
• Med åtta (8) ubåtar skulle två nya ubåtar kunna produceras vart 6-7e år. 
• Med nio (9) ubåtar skulle en ny 3 båts serie kunna produceras vart 8-9e år. 

För industrin ger alla tre alternativen produktionsintervall som påminner om de vi tidigare haft under efterkrigstiden och som därför borde kunna hanteras (<10 år mellan serierna). 3 båts serier ger dock ett lägre stycke pris än 2 båts dito, vilket även bör vara en variabel i långsiktiga totalavvägningen.

För Ubåtsvapnets kompetensförsörjning och förbandsproduktion borde desto fler ubåtar, med lägre driftkostnader (per styck), vara att föredra framför färre (med högre driftkostnader). Det ger fler nyckelbefattningar att tillsätta vilket är viktigt för kompetensutvecklingen, samt ökad flexibilitet för verksamheten med möjlighet att delta i flera parallella verksamheter samtidigt, även om ubåtarna då blir mindre kapabla per styck.

Generellt får det antas att ju större antal ubåtar – desto mindre kapabla ubåtar har vi råd med. Men det skall då kompenseras av den ökade numerären. Och numerären måste ökas om vi långsiktigt skall kunna bibehålla ubåtsförmågan inom landet, utan att behöva satsa allt (Ubåtsvapnet) på ”exportlotteriet”.

Nuvarande A26 koncept är närapå dubbelt så stort (2000 ton) som tidigare svenska ubåtar - varför då? Har Östersjön plötsligt blivit större och djupare de senaste åren? Eller är det målsättningen om att kunna exportera till länder med behov av större oceangående ubåtar som tillåtits dra iväg med designen? (Tyvärr tillät aldrig Kockums tidigare huvudägare att en sådan stor design marknadsfördes i konkurrens mot dennes existerande produkter – och många år har därför nu gått förlorade.)


Sveriges efterkrigsubåtar, före Stirling, var på mellan 700-1100 ton deplacement; 

A10 (6 ubåtar), A11 (5 ubåtar), A12 (6 ubåtar), A14 (3 ubåtar) och A17 (4 ubåtar) - även A19 innan Stirling tilläggsbeställdes. För att få råd med tillräcklig numerär behöver vi sannolikt gå ner ytterligare något i storlek, exempelvis liknande Tysklands typ 206, närmare 500 ton. Alltså sikta på en ubåt om ca 25 % av A26 storlek men med ett max pris ca 40-50 % av A26 per styck - förefaller inte oförenligt (borde studeras).

Typ 206 var ingen dålig ubåt, optimerad inom sin designbegränsning om max 500 ton. Den hade uthållighet och fart prestanda lika eller bättre än dåvarande svenska ubåtar, men var betydligt mindre komfortabel och hade mindre vapenlast.

En modern 500 tons ubåt kan som jämförelse ha en betydligt mindre besättning än typ 206. En man utför idag vad som krävde 4-5 man (med bl.a. separata djupstyrare och länsman) på en typ 206. Med en besättning på ca.15 man (istället för 25 man på typ 206) kan en betydligt bättre komfort ordnas ombord på en modern ubåt i samma storlek. En ny svensk ubåt skulle inte heller vara tvingande begränsad till just 500 ton utan kunna bli något större om det finns lämpligt.

En analys av påståenden om den lilla ubåtens tillkortakommanden, jämfört mot det stora A26 konceptet, ger följande:

• ”Den lilla ubåten kan bära mindre nyttolast.” – Kompenseras till del av att fler ubåtar kan sättas in samtidigt.

• ”Den lilla ubåten har sämre uthållighet.” – Kompenseras av att flera ubåtar kan rotera för kontinuerlig närvaro i ett område (enär den stora uthålliga ubåten sannolikt slutligen måste återgå basen utan avlösning i området p.g.a. fåtalet stora ubåtar). 

• ”Den lilla ubåten har kortare räckvidd.” – Den lilla ubåten (även flera samtidigt) transporteras/skeppas enklare till missioner långt bort (och vem skulle bli glad av att snorkla till andra kontinenter - det var den årsarbetstiden). 

• ”Den lilla ubåten är inte lika lätt att exportera, internationellt efterfrågas större ubåtar.” – Vi bör bygga ubåtar för Svenska behov, inte någon annans! Dessutom finns i segmentet kring 2000 ton redan tyska 211, 212, 214 & 218, franska Scorpéne, spanska S-80, ryska Kilo & Lada - så där är konkurrensen redan benhård. Det saknas däremot en modern mindre ubåt på exportmarknaden idag. 

• ”Den lilla ubåten är inte lika ”sexig” som en stor (har inte samma ”imponator- faktor”).” – Ett argument som man tyvärr inte kan bortse ifrån. Men, var det inte längre sedan vi fick lära oss att allt inte handlar om storleken? ☺ - 5 myror är fler än 4 elefanter. 

De flesta av den lilla ubåtens tillkortakommanden kan faktiskt vändas till fördelar om man tillåts räkna med en ökad numerär. Dessutom har den lilla ubåten de facto fördelar mot en större så som mindre målekostyrka, kan operera i grundare vatten och har bättre manöveregenskaper än en större ubåt (viktiga egenskaper i Östersjöns grunda vatten).


Möjligt scenario: Med nio små ubåtar skulle Ubåtsvapnet kunna ha sju (kanske t.o.m. åtta) ubåtar ständigt tillgängliga för förbandsproduktion. Åtta (7 st. ”linje” + 1 st. utbildnings) femtonmanna besättningar (120 sjö befattningar) kunde sysselsättas. En ny besättning utbildas vartannat år, åtta FC befattningar och övriga nyckelbefattningar. Kanske kunde t.o.m. basering på flera platser i landet åter igen motiveras? (Med bättre förutsättningar för rekrytering som det skulle medföra.)

Avslutningsvis skulle man kunna invända mot mitt resonemang med att, det finns ubåtsvapen i världen som faktiskt ”klarar verksamheten” med så få ubåtar som fyra eller till och med färre? Men då måste jag kontra med, att inget av de länderna bygger sina egna ubåtar! Och utan att vilja ”se ner” på någon, så jämför vi oss i så fall med länder som Ecuador, Colombia, Bolivia, Peru, Algeriet, Bulgarien och, Albanien). Dessa länder tror jag ser det som en tillräcklig ”fjäder i hatten” att enbart inneha ubåtar. Reell och långsiktig förmåga/effekt tror jag är underordnat för dem och förhoppningsvis har vi inte sjunkit så djup ännu här hemma?

Den ”lilla” tyska (450 ton) typ 206 ubåten U-17 (S196) samövar med
Amerikanska specialförband i Västindien 1997

/ Fredrik Granholm
(F.d. ubåtsofficer och författare till boken ”Från Hajen till Södermanland”)