25 november 2014

Gästinlägg: Långsiktighet!


I kväll publicerar jag ett gästinlägg signerat f.d. ubåtsofficer och författare som diskuterar huruvida det valda konceptet A26 är operativt relevant givet omvärldsläget, samt de faktum att vi har valt "få, stort och dyrt" framför "fler, mindre och billigare". Just detta resonemang kan omsättas på flera andra kommande materielprojekt inom Försvarsmakten som exempel nya ytstridsfartyg. Det här är frågor som det finns många olika uppfattningar runt och av den anledningen är det extra viktigt att lyfta frågor som denna till diskussion.

/ Skipper
----------------------

Att projektera och konstruera en ubåt är ett omfattande arbete som tar lång tid. På grund av olyckliga omständigheter, kopplade till Kockums tidigare ägare, så har NGU/A26 (Nästa Generations Ubåt) dessutom nu blivit världens antagligen mest projekterade ubåt.
Att Försvarsmaktens (FM) behov kan förändras över tiden är inte konstigt, men de senaste året har nog förändringarna (olyckligtvis) blivit extra stora. När målsättningen för NGU/A26 formulerades befann sig svensk säkerhetspolitik i ett tillstånd som ibland benämns ”strategisk time-out” på bloggar som denna. Invasionsförsvaret skrotades till förmån för internationell stödverksamhet. FMs olika materielsystem kämpade för sina existensberättiganden och all koppling mot invasionsförsvar var då en belastning. Ubåtarna var starkt ifrågasatta och anklagades för att vara ”dinosaurier” som hörde till det kalla kriget.

I målsättningen för NGU/A26 prioriterades således att ubåten skulle vara en mångsidig, flexibel och anpassningsbar tusenkonstnär. Den behövde inte heller nödvändigtvis levereras med alla förmågor initialt då dessa skulle kunna tillföras successivt under livstiden (vi hade ju minst 10 års förvarning till kriget). Dessutom ansågs internationella operationer kräva längre uthållighet, högre transiteringsfart och större dykdjup än vad som tidigare behövts i Östersjön trots att våra A19/Gotland ubåtar ändå kunnat operera i Medelhavet, Stillahavet och Nordsjön – med sin i så fall ”otillräckliga” uthållighet och räckvidd.

NGU/A26 har därför blivit en avsevärt större ubåt än någon tidigare svensk ubåt, ungefär 1,5-2 ggr så stor och 2-3 ggr så dyr som föregångaren A19/Gotland (beroende på hur man jämför). Oceantransiträckvidd och extravolym ombord för att kunna inrymma nya system (eller möta andra potentiella kunders önskemål) under livstiden har inneburit att vapenlast/verkanssystem (även sensorer) initialt har tonats ner till förmån för detta.


Nu har ju tyvärr de senaste årens svenska säkerhetspolitik avslöjats såsom blåögt naiv och drabbade av verkligheten står vi nu här med byxorna nere. Försvarsmakten har ånyo (!) som huvuduppgift att försvara Sverige mot väpnat angrepp, men med den naturliga eftersläpningen i materielanskaffningsprocessen så står vi nu här med ett ubåtskoncept som inte är optimerat för detta. Därmed inte sagt att NGU/A26 inte kan användas för försvar av Sverige, men den är inte optimerad för det.

När FM tog fram målsättningen för NGU/A26 så tog man självklart fram en väl genomarbetad och korrekt målsättning utifrån då rådande omständigheter. FMV har därefter väl prioriterat och avvägt ett koncept som på bästa möjliga sätt mötte Försvarsmaktens målsättning och ekonomi. Och där står vi nu med en väl avvägd och balanserad ubåtsdesign för gårdagens behov. Viktigt att poängtera att detta är en konsekvens av politikers kortsiktighet (naivitet) som lett till tvära omprioriteringar inom ett område som istället borde präglas av långsiktighet och kontinuitet – säkerhetspolitiken.

Mest pang för pengarna…eller - ”6-9 myror är fler än 4-5 elefanter”

Otillräcklig numerär kan aldrig kompenseras fullt ut genom högre kvalité! Endast en tillräcklig numerär medger att verka på flera platser samtidigt och endast en tillräcklig numerär medger att kunna utstå förluster med fortsatt försvarsförmåga.

Datorgrafik föreställande konceptet A26
Ungefärliga huvudmått; längd 63 m, bredd 6,7 m, djupgående 6,2 m,
1800 ton i ytlägerespektive 2000 ton i uläge (Bild: Kockums AB)

De senaste 15 åren har Försvarsmakten och Ubåtsvapnet genomgått ett stålbad där man medelst ”osthyvelsprincipen” reducerat numerären inom samtliga förband (utom möjligen musikkårerna). Reduceringarna kan för den oinvigde förefalla både ogenomtänkta och godtyckliga. Inga andra avvägningar än att ”vi har det vi har och pengarna räcker inte”, kan tyckas ha legat till grund för den förbands struktur som vi har hyvlat ner oss till idag?

Varför annars just fyra ubåtar och nu detta format på båtarna? Är det den långsiktigt bästa strukturen för ett litet ubåtsvapen? Och ger det mest undervattensförsvar per skattekrona? Med ett Ubåtsvapen om endast 4 ubåtar riskerar det tyvärr att bli omöjligt att långsiktigt bibehålla, än mindre utveckla, ubåtskompetensen inom vare sig Ubåtsvapnet eller ubåtsindustrin inom landet. Nu talas det om utökning till 5 ubåtar men ännu har inga medel för detta tillskjutits.

Industrins framtidsutsikter med endast fyra (eller fem) ubåtar

Med så få ubåtar har vi endast ett nybyggnadsbehov av endera 4 st. ubåtar vart 25-30e år eller alternativt 2 st. ubåtar vart 13-15e år. Inget av de alternativen är sannolikt tillräckligt för att långsiktigt kunna upprätthålla industriell förmåga i Sverige för konstruktion och byggnation av moderna ubåtar. I detta fall måste vi helt ställa vårt hopp till att svensk industri kan fylla de långa glappen mellan de svenska ubåtsprojekten med exportprojekt, vilket är en osäkerhet som ingen långsiktig försvarsplanering borde baseras på. Export av försvarsmateriel är mer politik än teknik och därmed helt oförutsägbart (köp en lott och hoppas på vinst). Tyvärr är detta den hittills inslagna vägen och som bidragit till att vi står där vi står idag.


Ubåtsvapnets framtidsutsikter med endast fyra ubåtar

Ubåtsvapnets förmåga till kompetensförsörjning och produktion av undervattensstridsförmåga kommer också att successivt nedgå med så pass få ubåtar. Av de fyra ubåtarna kommer minst en alltid att vara ianspråktagen för översyn, reparation eller modifiering. Således krävs endast tre kompletta besättningar (blott 75-90 man sjögående personal). Det blir en för liten personalkader, med för få befattningar att tillsätta, för att kunna bibehålla (än mindre utveckla) kompetensen. Med fast anställd personal, som kan antas ha 10-15 (?) år till sjöss, behöver en ny ubåtsbesättning bara utbildas vart 5-6e år (ingen kontinuitet). Hur säkerställs kompetensutvecklingen med så långa intervall mellan utbildningarna? ”Inavel” riskerar att uppstå - där varje kull ubåtsofficerare som utbildas kommer att lära sig mindre än föregående.

Hur undviker vi att hamna i dessa trångmål? Eller rättare sagt hur tar vi oss ur dem, för vi befinner oss redan i dem. Mitt svar är - fler ubåtar! Men hur kan vi få fler ubåtar - utan rejält ökade anslag?
  1. Först måste vi komma bort ifrån dagens politiska detalj styrning av numerären, så att FM/FMV avvägningar tillåts omvandla ”ubåtsanslaget” till ubåtsförmåga. Istället för ett anslag ”öronmärkt” till nyanskaffning av just två ubåtar bör anslaget vara till ”ubåtsförmåga”. Då skulle FM/FMV kunna överväga om inte anskaffning av 4-6 st., betydligt mindre, ubåtar bättre säkerställde förmågan långsiktigt för FM (4-6 ”myror” istället för 2 ”elefanter”). 
  2. Därefter måste vi reducera kostnaderna per ubåt radikalt (myror istället för elefanter). 

Hur många ”kölar” krävs för att långsiktigt säkerställa FM och svensk industris ubåtskompetens? (förutsatt att ubåtarna har en livslängd av ca 25-30 år som dagens)

  • Med sex (6) ubåtar skulle två nya ubåtar kunna produceras vart 8-9e år. Alternativet 3 st. vart 13-14e år blir sannolikt för långt intervall mellan serierna, med samma problem som vi står inför idag 
  • Med åtta (8) ubåtar skulle två nya ubåtar kunna produceras vart 6-7e år. 
  • Med nio (9) ubåtar skulle en ny 3 båts serie kunna produceras vart 8-9e år. 

För industrin ger alla tre alternativen produktionsintervall som påminner om de vi tidigare haft under efterkrigstiden och som därför borde kunna hanteras (<10 år mellan serierna). 3 båts serier ger dock ett lägre stycke pris än 2 båts dito, vilket även bör vara en variabel i långsiktiga totalavvägningen.

För Ubåtsvapnets kompetensförsörjning och förbandsproduktion borde desto fler ubåtar, med lägre driftkostnader (per styck), vara att föredra framför färre (med högre driftkostnader). Det ger fler nyckelbefattningar att tillsätta vilket är viktigt för kompetensutvecklingen, samt ökad flexibilitet för verksamheten med möjlighet att delta i flera parallella verksamheter samtidigt, även om ubåtarna då blir mindre kapabla per styck.

Generellt får det antas att ju större antal ubåtar – desto mindre kapabla ubåtar har vi råd med. Men det skall då kompenseras av den ökade numerären. Och numerären måste ökas om vi långsiktigt skall kunna bibehålla ubåtsförmågan inom landet, utan att behöva satsa allt (Ubåtsvapnet) på ”exportlotteriet”.

Nuvarande A26 koncept är närapå dubbelt så stort (2000 ton) som tidigare svenska ubåtar - varför då? Har Östersjön plötsligt blivit större och djupare de senaste åren? Eller är det målsättningen om att kunna exportera till länder med behov av större oceangående ubåtar som tillåtits dra iväg med designen? (Tyvärr tillät aldrig Kockums tidigare huvudägare att en sådan stor design marknadsfördes i konkurrens mot dennes existerande produkter – och många år har därför nu gått förlorade.)


Sveriges efterkrigsubåtar, före Stirling, var på mellan 700-1100 ton deplacement; 
A10 (6 ubåtar), A11 (5 ubåtar), A12 (6 ubåtar), A14 (3 ubåtar) och A17 (4 ubåtar) - även A19 innan Stirling tilläggsbeställdes. För att få råd med tillräcklig numerär behöver vi sannolikt gå ner ytterligare något i storlek, exempelvis liknande Tysklands typ 206, närmare 500 ton. Alltså sikta på en ubåt om ca 25 % av A26 storlek men med ett max pris ca 40-50 % av A26 per styck - förefaller inte oförenligt (borde studeras).


Typ 206 var ingen dålig ubåt, optimerad inom sin designbegränsning om max 500 ton. Den hade uthållighet och fart prestanda lika eller bättre än dåvarande svenska ubåtar, men var betydligt mindre komfortabel och hade mindre vapenlast.

En modern 500 tons ubåt kan som jämförelse ha en betydligt mindre besättning än typ 206. En man utför idag vad som krävde 4-5 man (med bl.a. separata djupstyrare och länsman) på en typ 206. Med en besättning på ca.15 man (istället för 25 man på typ 206) kan en betydligt bättre komfort ordnas ombord på en modern ubåt i samma storlek. En ny svensk ubåt skulle inte heller vara tvingande begränsad till just 500 ton utan kunna bli något större om det finns lämpligt.

En analys av påståenden om den lilla ubåtens tillkortakommanden, jämfört mot det stora A26 konceptet, ger följande:

  • ”Den lilla ubåten kan bära mindre nyttolast.” – Kompenseras till del av att fler ubåtar kan sättas in samtidigt.
  • ”Den lilla ubåten har sämre uthållighet.” – Kompenseras av att flera ubåtar kan rotera för kontinuerlig närvaro i ett område (enär den stora uthålliga ubåten sannolikt slutligen måste återgå basen utan avlösning i området p.g.a. fåtalet stora ubåtar). 
  • ”Den lilla ubåten har kortare räckvidd.” – Den lilla ubåten (även flera samtidigt) transporteras/skeppas enklare till missioner långt bort (och vem skulle bli glad av att snorkla till andra kontinenter - det var den årsarbetstiden). 
  • ”Den lilla ubåten är inte lika lätt att exportera, internationellt efterfrågas större ubåtar.” – Vi bör bygga ubåtar för Svenska behov, inte någon annans! Dessutom finns i segmentet kring 2000 ton redan tyska 211, 212, 214 & 218, franska Scorpéne, spanska S-80, ryska Kilo & Lada - så där är konkurrensen redan benhård. Det saknas däremot en modern mindre ubåt på exportmarknaden idag. 
  • ”Den lilla ubåten är inte lika ”sexig” som en stor (har inte samma ”imponator- faktor”).” – Ett argument som man tyvärr inte kan bortse ifrån. Men, var det inte längre sedan vi fick lära oss att allt inte handlar om storleken? ☺ - 5 myror är fler än 4 elefanter. 

De flesta av den lilla ubåtens tillkortakommanden kan faktiskt vändas till fördelar om man tillåts räkna med en ökad numerär. Dessutom har den lilla ubåten de facto fördelar mot en större så som mindre målekostyrka, kan operera i grundare vatten och har bättre manöveregenskaper än en större ubåt (viktiga egenskaper i Östersjöns grunda vatten).


Möjligt scenario: Med nio små ubåtar skulle Ubåtsvapnet kunna ha sju (kanske t.o.m. åtta) ubåtar ständigt tillgängliga för förbandsproduktion. Åtta (7 st. ”linje” + 1 st. utbildnings) femtonmanna besättningar (120 sjö befattningar) kunde sysselsättas. En ny besättning utbildas vartannat år, åtta FC befattningar och övriga nyckelbefattningar. Kanske kunde t.o.m. basering på flera platser i landet åter igen motiveras? (Med bättre förutsättningar för rekrytering som det skulle medföra.)

Avslutningsvis skulle man kunna invända mot mitt resonemang med att, det finns ubåtsvapen i världen som faktiskt ”klarar verksamheten” med så få ubåtar som fyra eller till och med färre? Men då måste jag kontra med, att inget av de länderna bygger sina egna ubåtar! Och utan att vilja ”se ner” på någon, så jämför vi oss i så fall med länder som Ecuador, Colombia, Bolivia, Peru, Algeriet, Bulgarien och, Albanien). Dessa länder tror jag ser det som en tillräcklig ”fjäder i hatten” att enbart inneha ubåtar. Reell och långsiktig förmåga/effekt tror jag är underordnat för dem och förhoppningsvis har vi inte sjunkit så djup ännu här hemma?

Den ”lilla” tyska (450 ton) typ 206 ubåten U-17 (S196) samövar med
Amerikanska specialförband i Västindien 1997

/ Fredrik Granholm
(F.d. ubåtsofficer och författare till boken ”Från Hajen till Södermanland”)


38 kommentarer:

  1. Man borde kunna komma en bit på vägen för att få kritisk massa i kompetensförsörjningen om man har mer än en besättning per båt. Man skulle kunna kopiera USAs planer för 3:2:1 bemanning av deras LCS. 3:2:1 betyder 3 besättningar på två fartyg varav ett fartyg är på uppdrag. Det fartyg och de två besättningarna som inte är till sjöss förbereder nästa uppdrag eller är lediga/på utbildning/whatever.

    Det sagt så tycker jag att mindre och billigare ubåtar verkar mycket intressant.

    SvaraRadera
  2. När kan A26 levereras? Försvarets förstärkning brådskar.
    Kan A26 snabbmodifieras för fler torpedtuber, fler minor osv för territorialförsvar?
    Hur mycket tid förloras på att ta ett varv till och utveckla en liten ubåt?

    Varför blir en 10-20-30 % större ubåt mycket dyrare när de innehåller samma antal tekniska system och skillnaden är större dimensioner på komponenter med lågt kilopris som skrov och tankar. Jag är skeptisk till att hyvla ner en vanliga ubåt till 500 ton.

    Skall man tänka smått skulle jag analysera en helt ny kategori för en stor/liten mix där den lilla ubåten t.ex har sex mans besättning, litiumbatterier, många begränsningar men kan köpas per dussin.

    SvaraRadera
  3. Anledningen till att A26 skulle bli så stor (jag hoppas inte att den byggs) är att ett privat företag måste bygga fler än en eller två svenska ubåtar för att det ska gå runt. Därför så måste man exportera till Atlant- och Stilla havsstater om man inte kan exportera till Östersjöstater. Finland saknar ju som bekant ubåtsvapen. Detta enligt ett föredrag med Magnus Ingesson, f.d. VD för BAE Bofors numera ambassadråd på Sveriges ambassad i Washington, som jag lyssnade på i ett föredrag idag. Enligt honom så ville Thyssen lägga ned den svenska ubåten av konkurrensskäl.

    Min slutsats är att Thyssen inte ville lägga ned A26, de ville göra den osäljbar. Istället för att förse en svenskproducerad ubåt med luftvärn av den typ som den tyska konkurrenten har...

    (utvecklingen inom området undervattensbåtar går snabbt nu, Tyskland har utvecklat eller utvecklar en luftvärnsrobot – den taktiska IDAS med en räckvidd på 20 km till Type 212 submarine class – som kan avfyras i ett magasin om fyra från varje reguljär torpedtub under ytan, en vidareuppfinning som kommer att revolutionera eller som allra minst förbättra förutsättningarna för ubåtskrigföring)

    ...och en målingivande UAS luftsatt från torpedtub, så förser man den svenska ubåten med en närmast värdelös gimmick som den man kan se på bilden ovan, en flyktport av gigantisk storlek när det istället är IDAS som är framtiden.

    Roger

    SvaraRadera
    Svar
    1. På vilket sätt menar du att IDAS revolutionerar ubåtskrigföring? Det är ett system för självförsvar mot framförallt ubåtsjakthelikoptrar. Så fort det används är ubåten röjd vilket inte är så bra för vad som skall vara en dolt uppträdande plattform. Kort sagt: självförsvar i nödläge ingen revolution för ubåtskrigföringen. Dessutom vad får dig att tro att den inte redan är inplanerad i A26?
      På vilket sätt är en UAS värdelös gimmick? Underrättelseinhämtning är bra både i det "gamla" såväl som det "nya" säkerhetspolitiska läget. Av samma skäl är "flyktporten" som du kallar den motiverbar för dold insats av specialförband samt för företag med UUVer.
      Kan dock hålla med Fredrik att A26 är för stor för svenska behov ifall vi endast har råd med två, men ditt inlägg tyder på stor okunskap i området även om det finns korn av sanning här och där in dina slutsatser.
      //Preston Tucker

      Radera
    2. @Preston Tucker:

      Ubåtar kan bli mer offensiva jägare med IDAS. IDAS är främst avsedd mot ASW helikoptrar och andra lufthot, men den kan även användas mot små och medelstora ytfartyg och mot landmål. Det är väl revolutionerande?

      Ubåten kanske är röjd om den använder IDAS, men den har samtidigt i den bästa av världar blåst bort motståndet ovanför ytan.

      Jag raljerade lite att "flyktporten" skulle vara värdelös. Men nästan värdelös då?

      Jag sade inte att UAS utskjuten från en torpedtub skulle vara en värdelös gimmick alls. Tvärtom så skrev jag att det tillhör framtiden.

      Roger Klang

      Radera
    3. Ok, missförstod ditt syfte med UAS, men i övrigt vidhåller jag på vilket sätt revolutionerar IDAS ubåtskrigföring? Missiler utskjutna från torpedtuber är gammalt, t.ex har det under lång tid funnits möjlighet med Tomahawk, Harpoon m.fl. Harpoon har förresten en verkansdel på ca 220 kg medan IDAS har en på ca 13 kg. Nu är jag ingen expert på verkansdelars effekt på fartyg men jag antar att för att "blåsa rent" på ytan krävs det nog ett antal IDAS i varje litet och medelstort fartyg (och hur definieras medelstort förresten?). En Harpoon kan nog slå ut en jagare/fregatt, medan det förmodligen skulle krävas fler än en för en sjömålsrobot som Exocet (med en verkans del på ca 150 kg har jag för mig). Jag är inte helt obekant med de personer som arbetat/arbetar med IDAS och efter ca 20 år i branschen vet jag att alla tillverkare av krigsmateriel alltid försöker ange så många användningsområden så möjligt i sin reklam/produktbeskrivning.
      Blåsa rent på ytan gör man nog effektivast med torpeder. Och vill man oskadliggöra mindre fartyg/båtar så kan man lika gärna nyttja möjligheten med automatkanon i en av masterna (också mer än 10 år gammalt koncept). UASer kan även de med fördel skickas ut från för ändamålet anpassade master. UUVer nyttjar man via en större sluss,likt "flyktporten".

      Avslutningsvis så vill man nog inte i första hand ge sig på ytfartyg, beväpnade med allehanda vapensystem, med en ubåt. Den är främst till för underrättelseinhämtning, bekämpning av andra ubåtar samt sänkning av landstigningstonnage.

      Återigen den finns inget revolutionerande med det du anger, det är antingen felaktig användning av en ubåt eller så har möjligheten funnits sedan mycket lång tid.

      //Preston Tucker

      Radera
    4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    5. Låt mig förtydliga:

      IDAS kan avfyras när ubåten har nedstigit under ytan. Man kan tillåta sig att komma närmre örlogsfartyg om ubåten är utrustad med luftvärnsrobotar och sjömålsrobotar. Även landstigningstonnage är oftast eskorterad.

      Dessutom så skulle en ubåt kunna nedstiga under ytan och skicka upp en UAS samtidigt som ubåten står i förbindelse med denna via en flytnod på havsytan. Med denna UAS kan man sedan målingiva roboten.

      IDAS kanske inte är optimal för att slå ut stora eller medelstora sjömål med endast 13 kg stridspets. Men man kan fyrdubbla kraften hos en stridsspets från 13 kg till 52 kg om man reducerar ett magasin, från 4 missiler á 13 kg stridsspets, till 1 missil med 52 kg stridsspets, per torpedutskjuten robot.

      Jag vänder mig emot föreställningen att man måste sänka ett fartyg för att man ska kunna anses ha lyckats slå ut det. Att skada någon del av ett fartyg kan ofta vara tillräckligt för att försätta det ur stridbart skick.

      Roger

      Radera
    6. Nu blir det snart rundgång. Fyrdubbla vikten av verkansdelen på IDAS och man kan lika gärna lägga in en Exocet eller liknande och få en verkansdel på ca 150kg. Men i så fall har du tagit bort självförsvarsmöjligheten mot ubåtsjakthelikopter.
      "Blåsa rent" på ytan var en koppling till ditt inlägg och jag håller med om att man inte nödvändigtsvis behöver sänka men en ubåt som ger sig på beväpnad motstånd på ytan borde nog försöka se till så att ingen blir kvar med möjlighet till kommunikation. Konventionella ubåtar är långsamma och med begränsat tid i u-läge kan det då snabbt bli väldigt hett om öronen.

      Min uppfattning är att det bästa sättet att sänka fartyg, i första hand landstigningstonnage, är med torpeder. Det är då viktigt att ha många tuber...

      Kontentan är att det du efterfrågar redan finns på dagens ubåtar, revolutionen har redan inträffat. Om den inte är införd är det pga kostnader eller för att den inte är ansedd som nödvändig.

      Radera
    7. Som jag skrev i mitt förtydligande så blir landstigningstonnage förmodligen eskorterade av korvetter med ASW-helikoptrar. Jag ser därför många tillfällen då det kan vara nyttigt med luftvärnsrobotar avfyrade från under ytan och sjömålsrobotar också. Det är lättare för en korvett att manövrera ifrån en torped än en sjömålsrobot.

      Släpp det där med "blåsa rent på ytan", jag saknade informationen om IDAS stridsspetsars vikt. Det kanske inte är någon tillfällighet att det inte står eller stod utsatt på företagets hemsida.

      Man kanske kan lösa problemet med stridshuvudena genom att ladda två eller flera torpedtuber med robotar med olika uppgift, i.e. en tub med magasin på 4 robotar och en tub med robot på 52 kg?

      Exakt vad menar du med "begränsat tid i u-läge", Gotlands- och Södermanlandsklassen kan ju vara under ytan i en månad?

      Jag vet att DCNS har hittat på den här grejen, det är inte jag som kom på idén. Se

      https://www.youtube.com/watch?v=m4JpjN9gOoI&list=UUg5P9fh4albGhG3JO_ywe_g&index=8

      Radera
    8. Förtydligande:

      Även landstigningstonnage är förmodligen eskorterade av korvetter med ASW-helikoptrar. Jag ser därför många tillfällen då det kan vara nyttigt med luftvärnsrobotar avfyrade från under ytan, och sjö/markmålsrobotar också. Det är lättare för en korvett att manövrera ifrån en torped än en sjömålsrobot. En bra taktik vore om sjömålsroboten dyker upp ur havet precis i närheten av korvetten. Man skulle kunna ladda två eller flera torpedtuber med robotar med olika uppgift, i.e. en tub med magasin på 4 luftvärnsrobotar och en tub med en sjömålsrobot på 52 kg.

      Jag laborerar med idéer här, jag kommer inte med en färdig paketlösning med någonting som finns på marknaden. Jag använder dig som bollplank, vare sig du tycker om det eller inte. Tack för hjälpen!

      Radera
    9. Kul att vara ett bollplank.
      Först, säs ditt eget inlägg, fr 00:10, en gång till samtidigt som du reflekterar vad jag skrivit tidigare om krigsmaterieltillverkare....
      Jag har varit lite otydlig. När jag skriver landstigningstonnage så menar jag transportfartygen. Man ger sig inte på tungt beväpnade örlogsfartyg om man inte är tvungen eller det är ett högvärdesmål som kan få enormt stor betydelse för utgången och/eller moralen på båda sidor (jfr ubåten Gotlands framgångar i USA mot bl.a hangarfartygsgrupper). I dylika attacker räknar man nog inte med att komma hem efteråt heller.
      Säg att du har två ubåtar där du kan ladda totalt ca 6-8 tuber med sjömålsrobotar. Tror du det är tillräckligt för att mätta luftförsvaret hos en landstigningsflotta med kraftig eskort. På köpet har du med ganska stor sannolikhet gett fienden en god uppfattning om var du befinner dig, speciellt om du låter robotarna gå upp nära målen.
      Torpeder idag är inte av rakskottstyp, dem är otroligt avancerade och ifall målet girar iväg och torpeden tappar kontakt börjar den cirkla till den hittar målet på nytt eller ett annat mål. Finns givetvis mycket mer att berätta om detta. Jag menar att det fortfarande är mycket bättre att från långt avstånd angripa transportfartygen med torpeder som har betydligt större verkandelar än någon sjömålsrobot du kan trycka in i en tub eller ett VLS. Dessutom är torpeder konstruerade för att detonera under målet för att på så sätt vid detonation bryta sönder fartygen på mitten (funkar nog inte på ett hangarfartyg dock).
      Effekten i målet är betydligt högre med torpeder och dessutom är möjligheterna att komma undan bättre, jämfört med att använda sjömålsrobotar. Landmålsrobotar det köper däremot jag helt och hållet. Samt IDAS mot ubåtsjaktshelikoptrar.
      Vidhåller fortfarande att det inte finns någon revolution i det du beskriver, det är inte den bästa vägen framåt att nyttja ubåtar. Tillverkare av ubåtar har god koll på vad som funkar bäst och i vilket läge och dem är till stor del drivna av kravställningen från slutanvändaren, dvs flottan.
      Men man kan ju ha helt fel. =)

      //Preston Tucker

      Radera
    10. 1) Jag förstod att du menade transportfartyg och inte Ivan Gren eller Mistral.
      2) Sådana "otroligt avancerade torpeder" som går i cirklar hade tyskarna redan under vk2.
      3) Alla svenska torpeder är trådstyrda.
      4) Om sjömålsroboten stiger upp mot ytan nära korvetten så blir det svårt för korvetten att svara med luftvärnsrobotar och därmed så behöver man inte mätta något luftvärn. Kashtan CIWS kan de fortfarande använda. Men finns det verkligen inte effektiva motmedel även mot torpeder?
      5) Jag konstaterar att du nu håller med mig om luftvärn på ubåtar. Luftvärnsrobotar på ubåtar är väl en revolution med tanke på ASW-helikoptrar med aktiva sonarer? (Utan en fiendes aktiva sonarer, i.e. om fienden har en passiv sonar, så krävs det UAS och flytnod för att komma åt helikoptern med luftvärn under ytan.)
      6) Jag tror inte att man har gett fienden någon bättre lägesbild om robotarna går upp nära korvetten än om den går upp långt ifrån. Dessutom så hoppas man på verkan mot mål. Det finns inte någonting sådant som ett riskfritt krig.

      Men jag ger dig rätt om att verkan blir större och därmed också chansen att sänka fartyget med en torped. Kanske har du rätt i att man bör använda sig av torpeder även mot korvetter med ASW-helikoptrar? Jag sitter inte inne med det enda rätta svaret. Jag avsåg att diskutera och få svar, även om jag framstår som säker på min sak när jag skriver.

      Roger

      Radera
    11. Kan man tänka sig att man från en ubåt skickar både en luftvärnsrobot som ska dyka upp nära en korvetts perimetrar, och en undervattenstorped mot en fientlig korvett? Jag kan tänka mig att om två fientliga korvetter taktiserar genom att den ena går rakt emot förväntat mål och den andra korvetten flankerar, att det blir game over utan sjömålsrobot till ubåten. Både och.

      Roger

      Radera
    12. 2. Avancerade torpeder: läs att jag skrev att det finns så mycket mer att berätta om dagens torpeder. Det finns inte plats att beskriva allt. Att jag påtalade cirkla berodde på att jag tolkade ditt inlägg som att du inte var riktigt medveten om det.
      3. Känner jag mycket väl till.
      4. Har du tittat på hur en normal sjömålsrobot klarar det omgivande vattentrycket? De är inte gjorda för längre avstånd under vattenytan.
      5. Jag har inte sagt att IDAS inte fyller ett syfte mot ubåtsjakthelikoptrar. Vad jag har skrivit är att IDAS inte är speciellt bra mot sjömål som du argumenterat för samt att den inte är den revolution man kan tolka dig i ditt första inlägg. IDAS har funnits på radarn hos ubåtstillverkare i mer än 10 år.
      6. Se kommentar 4. Jo man avslöjar sin position bättre vi avfyrning av sjömålsrobot än med torped.

      //Preston Tucker

      Radera
    13. Sjömålsrobotar behöver inte vara utsatt för tryck under undervattensfärden. Det kan röra sig om skalförsedda robotar, där skalet även inkluderar framdrivningen under vatten. Så din punkt 4. och 6. får du nog revidera.

      Men det är möjligt att en torped är lämpligare mot sjömål. Men då kan den inte vara trådstyrd om ett ubåtsjagande mål befinner sig rakt framför ubåten och ett mål befinner sig i 90 graders vinkel eller mer.

      IDAS är revolutionerande! Tänk dig själv att befinna dig under ytan vid ett par korvetter med ASW-helikoptrars jakt på dig, och inte kunna göra jack shit annat än att försöka slinka undan med ubåten. Psykologiskt så är det revolutionerande. Även effekten kan bli god, och då menar jag offensivt.

      Roger

      Radera
    14. Roger, jag har inte tittat in här på ett tag och vet inte ifall du kommer läsa det här.
      Men, i kommentartorsfält försöker man väl hålla sig så kort så möjligt. Därför är det inte möjligt att beskriva allt i detalj. Jag hade dock hoppats du skulle kunna läsa mellan raderna.
      Dagens horisontellt utskjutna missiler färdas i skal snabbaste vägen mot ytan. Längre färd under vatten kräver något helt annat - energidel, navigationsutrustning, framdriftsmaskineri, trycksäker över tid etc. Dessutom lär den bli mycket större. Vad påminner detta om - visst ja: en torped fast mycket dyrare och mer komplex eftersom vi pratar om ett vapen som måste färdas och navigera exakt i två medium.

      Vad menar du med din framställning i stycke 2? Torpeden kan "simma ut", extremt tyst för att långsamt varva upp och gira. Alternativt får ubåten gira försiktigt. Eller menar du något annat.

      Återigan IDAS är inte revolutionerande, det är en evolution som har pågått i över 10 års tid. Om man befinner sig under ytan med ett par korvetter så lär ingen FC jag känner skicka en IDAS mot en ubjaksthelikopter, så vida han inte är självmordsbenägen. IDAS nyttjas när helikoptern befinner sig på gott avstånd från sin bas (ifall fartyg).

      Radera
    15. Ok, herr Anonym, jag vet när jag ska packa ihop. Jag vill bara slutföra självmordsuppdraget.

      Men energidelen behöver väl inte bli stor? Navigationsutrustningen behöver väl inte vara annat än en kompass i princip? Framdriftsmaskineriet behöver väl inte bli stor-stor? Trycksäker över tid är väl inte omöjligt? Att den blir längre kan jag tänka mig, men inte så mycket fetare, men en torpedtub är väl rätt så lång? Glaset är halvfullt!

      Jag känner till om IDAS utveckling. Jag håller med dig om att man utnyttjar IDAS mot en ASW-ubåtsjaktshelikopter när helikoptern befinner sig på gott avstånd från sin fartygsplattform. IDAS tvingar därför fienden att bruka sina helikoptrar i nära perimetrar till korvetten, eller så skjuts helikoptrarna ned. Jag trodde att du kunde läsa mellan raderna. Men man behöver inte bli offensiv med själva plattformen (ubåten) bara för att man är offensiv med IDAS. IDAS har ju 20 km räckvidd.

      Så IDAS revolutionerar ubåtskrigföringen hävdar jag.

      På tal om revolutionerande, det finns en liten ruta längst ned till höger i rutan där du skriver dina kommentarer där det står "Avisera mig". Tryck på den så blir du automatiskt aviserad med e-mejl när det dyker upp en ny kommentar.

      Med vänlig hälsning Roger

      Radera
    16. Men Ok, jag ger mig om undervattensgående till ytan på nära håll uppstigande sjömålsissiler.

      Radera
  4. Jag är generellt skeptiskt till "den ännu lätta flottan" mentaliteten som lett till att krafter kunnat minska flottan genom årtiondena eftersom numerären sett bra ut !
    Ubåtar har trots allt betydligt svårare än ytfartyg att samverka i grupp en mer kompetent ubåt är trots allt bättre på autonomt uppträdande vilket ubåtar gör mycket av !

    Personligen gillar jag A26 storlek men inte vad man fyllt eller inte fyllt skrovet med, istället för ökat djupgående och aktionsradie etc skulle man kunna trycka in ett VLS system för sjömålsrobotar.
    På detta viss skulle en ensam ubåt kunna överraskande mätta luftförsvaret och slå ut tex en invasionsflotta !
    Alternativt slå till överraskande med kryssningsrobotar !

    Numerären kräver nog mer pengar men ubåtsvapnet är ett av dom effektivaste sätten att försvara sig vid ett krig.
    Dock är dom inte lika bra på fredsuppgifter där man helst ska synas !

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad är det du inte gillar med hur/vad man fyllt skrovet med? Hur många sjömålsrobotar hade du tänkt dig skulle installeras för att mätta ett luftförvar hos ett landstigningsföretag?

      Tänker återigen ta upp att med många tuber så kan man sänka landstigningstonnaget med torpeder, i princip utan att möta något motvärn. Plus att man fortfarande håller sig någorlunda dold efter avfyrning. Plus att man kan ladda om torpedtuberna. Med VLS kan du inte ladda om men man kan skjuta ut sjö/landmålsrobotar från torpedtuber också. Ser dock inte vitsen med robotar från ubåtar mot landstigningstonnage känns mer som man vill ha något man anser som nytt, fräscht samt high-tech och som därför är bättre än torpedattacker. Nej, robotar lämpar sig nog bättre för landmål.
      Håller dock med om att ubåtar är nog en av de viktigaste komponenterna i ett skalförsvar.

      //Preston Tucker

      Radera
    2. Fördelen med VLS är att, om du vill använda robotar från dina ubåtar, du slipper byta torpeder mot robotar. Total vapenlast är alltså betydligt större med VLS. Du kan också avfyra en större salva som har en bättre chans att mätta försvaret och göra verkan i målet.

      För svensk del är jag tveksam om rena sjömålsrobotar från ubåtar är värt investeringen oavsett om man skjuter från VLS eller torpedtuber. Landattack känns bättre eftersom det ger oss en chans att ta tillbaka initiativet och slå till mot annars fredade områden.

      Det allra bästa, om man nu vill robotbestycka ubåtarna, skulle vara en robot som klarar båda typer av mål för att ha maximal handlinsfrihet.

      Radera
    3. En taktikanpassning med att sjömålsroboten dyker upp ur havet precis i närheten av korvetten innebär att då kan man avföra fientliga luftvärnsrobotar från ekvationen.

      Men jag är benägen att hålla med dig om sjömålsrobotar Kristian. Problemet är att det finns motmedel mot torpeder och det finns motmedel mot sjömålsrobotar. Ryska Kashtan CIWS kan fortfarande slå ut en sjömålsrobot. Precis som du säger så bör de dock kunna användas som markmålsrobotar.

      När det gäller luftvärnsrobotar så står jag dock fast i att det är bättre för en ubåt, och i synnerhet dess besättning, som slipper försöka slinka undan ASW-helikoptrar efter en utförd torpedattack mot landstigningstonnage, och istället kan koncentrera sig på att vara offensiva mot helikoptrarna. I och med att man blir offensiv mot dessa så kommer om man har otur korvetterna att hinna sätta in motmedel, och då är det bra att ha antingen torpeder eller sjömålsrobotar avfyrade från under vattnet, samt flytnod och undervattensutskjuten UAS för målingivning.

      Jag tror att vi skulle behöva ett par små lättladdade torpedtuber för luftvärnsrobotar som skjuts ut en och en eller i par. Annars så är det stor risk att 2 eller 3 av robotarna i magasinet går verkningslösa, och det är onödigt. Ryska korvetter kan bara ta en helikopter liksom svenska korvetter kan.

      Friska upp mitt minne, vad står VLS för?

      Roger

      Radera
    4. VLS = Vertical Launch System. I princip alla robotar som startar rakt upp istället från en lavett/torpedtub. På land brukar man prata om TEL (Transporter Erector Launcher) eller TELAR (Transporter Erector Launcher and Radar).

      För attackubåtar är VLS-tuber placerade mellan tryckskrovet och det yttre skrovet och tar på så sett inte upp någon plats inne i ubåten. Du förlorar alltså ingen torpedbeväpning på att bära robotar. Nackdelen är att VLS-tuberna måste laddas om i hamn. Om du har VLS i en skrovmodul inne i ubåten så pratar man istället om SSGN/SSBN.

      Alla ubåtar har dock inte dubbla skrov och då måste man byta ut torpeder mot robotar i den generella vapenmixen. Om man inte installerar en "insticksmodul" i skrovet med VLS-tuber, vilket mig veteligen inte finns i någon modern dieselubåt. Å andra sidan så finns det inget som hindrar någon från att göra det om man vill - tekniken är relativt enkel. USA kommer bygga Virginia-klass ubåtar med ett antal (två i Block III & IV, sex i Block V) stora interna robottuber som antingen kan frakta SEAL-fordon eller sex stycken Tomahawkrobotar per tub. Tidigare Virginia och äldre amerikanska ubåtar har 12 VLS-tuber mellan skroven som tar en robot per tub.

      Jag kan se fördelen med att ha tillgång till luftvärnsrobot för självförsvar mot ASW-helikoptrar, att användas när man redan är upptäckt, men att byta ut torpeder mot sjömålsrobotar ser jag som ett slöseri. Robotar är mycket enklare att stoppa än torpeder och om man är så nära att enbart CIWS hinner svara så kan man väl lika gärna använda en torped? Sjömålsrobotar levereras mycket effektivare av flygplan eller till och med från land om räckvidden är lång nog.

      Radera
    5. Tack för förklaringen Kristian!

      Som jag har förstått det så är fördelarna med en trådstyrd torped att den inte avslöjar att den är på väg mot målet, så som en torped med aktiv sonarsensor gör. Men det borde rimligtvis innebära att man måste befinna sig i ytläge när man avfyrar torpeden, och inom visuellt avstånd till målet. Det gör det utomordentligt svårt att använda sig av torped i defensivt syfte. Men om man har en UAS med flytnod så skulle man kunna trådstyra från under ytan. Problemet är att UAS:en lever farligt i en defensiv försvarssituation. Men man måste ha den. Det braa med en icke trådstyrd undervattensutskjuten sjömålsrobot är att den kan dirigeras från UAS:en via noden. Eventuella vinklar mellan ubåt och mål spelar inte någon roll utan trådstyrning.

      Men man kan anföra att man då lika gärna kan använda en reguljär torped styrd via UAS och nod. Det kanske trots allt är det bästa alternativet.

      vad tror du?

      Roger Klang

      Radera
    6. Håller med Kristian. Vill bara lägga till att VLS för SSK har funnits på tapeten ett tag, i en separat sektion (alltså innanför tryckskrovet). Dubbla skrov och VLS mellan skroven leder till stora ubåtar, mer lämpade med reaktordrift. Energitillgången är begränsad i en SSK.

      Roger, kul att du lyssnar på Kristian.. =)
      Man behöver inte befinna sig i ytläge för att skjuta torped.

      //Preston Tucker

      Radera
  5. I omvärlden, e.g. i Norge för att ta ett exempel, är det i huvudsak staten som står för utvecklingen av vapen, men 'vi' har avreglerat den svenska försvarsindustrin och sålt ut den till omvärlden. Förr i tiden så var FMV djupt involverade i utvecklingen av svenska vapensystem eftersom det tidigare var användaren FM som styrde utvecklingen av vapensystem. Av rädsla för att anklagas för att styra upphandlingar så har FM abdikerat från den rollen, enligt Magnus Ingesson.

    Sverige har inte längre några idéer som följd av det frivilliga avvecklandet av svenskkontrollerad vapenindustri, och det kommer att märkas inom de närmsta 5 åren, enligt Magnus Ingesson. Han sade också att den borgerliga regeringen tyckte om att kalla sig själva för "Frihandelstalibaner". Jag kallar dem för regeringsodugliga. Man måste nämligen kunna vara pragmatisk när man styr ett land, det får inte bara vara en tävling om vem som kan vara mest trogen en ideologi.

    Roger

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hur kan det komma sig att Sverige är ett av de länder i världen som exporterar mest försvarsmateriel/capita, trots att vi har en av de mest strikta exportlagstiftningarna i världen? Jo, på grund av vår tradition och det faktum att den svenska försvarsindustrin är privatiserad.

      I Sverige är vi unika på det sättet att vi har en helt privatiserad försvarsindustri. Detta är definitivt inte till någon nackdel. Våra försvarsföretag kan agera självständigt och efter marknadens efterfråga. De kan också välja underleverantörer helt fritt på konkurrens, till skillnad från exempelvis den franska industrin som måste, på statens begäran, ha 70-80% franska underleverantörer, vilket gör att slutpriset skjuter i höjden.

      Den svenska marknaden är alldeles för liten för att den svenska försvarsindustrin ska kunna leva på försäljning till FM/FMV, så därför är det inte motiverande att FM/FMV ska sköta utvecklingen och på så sätt skräddarsy produkterna till svenska förhållanden, vilket skulle göra export väldigt svårt.

      Radera
    2. Huvudsyftet med en försvarsindustri får inte vara export! Vapensystem måste först och främst skräddarsys för den svenska försvarsmakten. Sedan kan man börja tänka på export. Så är det inte längre idag, och det är inte bra.

      Roger

      Radera
  6. Artikeln fokuserar väldigt mycket på kostnad för produktion och drift och utbildning av personal. Jag är förvisso bara en oinsatt intresserad läsare, men är det inte också en stor faktor hur många båtar man kan förväntas förlora, om man har fyra, en är på underhåll, en saboteras och en förloras i en insats, så har man en kvar. Har man istället då åtta har man fem kvar att spela på, osv. Hur stor är risken för att man i ett läge när de faktiskt behövs visar sig stå utan någon fungerande ubåt alls ?

    SvaraRadera
  7. Av detta följer generellelt, att även om omvärlden har behov av större ut-båtar, men inte Sverige, så är det långsiktigt strategiskt mer viktigt att utgiftsområde 6 innehåller en tillräcklig investeringsvolym, så att vi kan bibehålla kompetensen, av detta följer (i statsbudgeten) att en flotta på 12 U-båtar ska vara dimensionerande, och storleken en funktion av detta, så att man vart 4 år (regerngsperiod) kan utveckla 2 nya U-båtar, på så vis behåller tex Saab, förutsägbarhet avs investeringar, och man har möjlighet att bibehålla sina utvecklingsavdelningar över tid.

    Om två nya U-båar utvecklas vart 4e år, så spiller en del teknik över på äldre generationer, där detvå sista i varje "flotta" dvs u-båt nr 11 och 12, ligger som reserv obemannade, ubåt nr ett och 2 är fördiga, men under viss utveckling, U-båt nr 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 och 10 är grundförmåga, där de fyra första är vassast och de fyra nästkommande tillräckligt bra. Två baser om fyra båtar, där tre ligger ute på tjänst, och en är och bunkrar, ger sex besättningar i aktiv tjänst som i en mindre U-båt skulle kunna vara ca 10-12 man. Detta ger sa ekvationen för utveckling av nya system, som sker kontinuerligt, förena radion med förnyelse, för utan radion, går det inte att utveckla någon förnyelse alls, förutom butlers på T-banan.

    12 U-båtar ger en omsättning på 6 regeringsperioder, dvs 24 år, och det ger lite perspektiv, 2038. Dvs tänk 1914 och hoppa fram till 1938. Begriper man det tekniska språnget, och att det handlar om att ha råd att behålla något tekniskt kunnande över tid, så inser tom människor utanför försvarsindustrin, att en hel del av vår välstånd, (inkl sociala förmåner som barnbidrag och föräldrapenning), vilar på nationens förmåga att vara lite bättre än omvärlden, är man inte det, exporterar man inte, exporterar man inte, så måste man låna, och lånar man, så är man beroende av andra, och då blir det i slutändan ingen föräldrapenning, A och O är att förstå att försvarsbudgetens materialandel, är det mest grundläggande för tekniktung industri, när de ska fatta beslut om framtiden, just nu är det inte säkert att det är Wallenberg mot ett tjänstesamhälle, med butlers på T-banan eller hushållsnära tjänster, det kan lika gärna vara s + m som tappat fattningen, och strypt på kranen avs riskkapital, dvs materielanslag. S.W

    SvaraRadera
  8. Om vi antar att 180° svängen från krympande till växande försvar fullbordas blir det rimligt att förbättra A26 ekonomin genom att prisförhandla och t.ex. köpa en fullstor simulator och sex A26 som serietillverkas i den takt som är rationellast. Detta för att utöver östersjöförsvar ha dem som vårt viktigaste bidrag vid samarbete med Norge och Danmark. Med fullstor simulator och serietillverkning blir den även lättare att exportera.

    Sedan vore det intressant med ett kompletterande projekt som minimeras efter östersjökrav med t.ex. sex mans besättning, litiumbatterier, säg fyra tublösa torpeder. En hyfsat uthållig miniubåt som vi köper ett dussin av eller fyra dussin om Ryssland fortsätter rusta.

    Om ryssland framhärdar med att inte bara återuppta kalla kriget utan även fortsätter utvidga sin intressesfär med invasioner krävs det inte filande på enstak plattformar eller förband utan vi behöver tiofalt starkare förmågor.

    SvaraRadera
  9. Som lekamn kan jag tycka att ubåtarnas storlek är svårt att avgöra. Borde inte uppgift och förmåga vara styrande? Att ligga ute och spana i fredstid kanske kräver en större ubåt, ger mer komfort.
    I krigstid kanske en minde ubåt men med fler förmågor för offensiva insatser är optimalt.
    Iband får jag intrycket att fred eller krig inte gör skillnad. Ett exempel är just beväpning med förmåga till att bekämpa med luftvärns robotar och missiler. En annan aspekt är omladdning.
    Hur många baser finns för omladdning och hur lång tid tar det. Det svenska systemet klarar visst av att omladda på några timmar, tyskarnas tar flera dagar. Skiljer inte det ganska väsentligt på vad ubåtar gör i strid och i fred ?

    SvaraRadera
  10. Skulle man kunna tänka sig att ta ritningarna från Gotlandsklassen och bygga en ny serie med modernare elektronik och system ?

    SvaraRadera
  11. Jag är ju bara lekman på området, men jag tror att det vore ett misstag att gå ner till 500 ton på framtida ubåtar. Hur ska man få plats med omladdningsbara tuber, 400 mm tuber för den nya ubåtsjakttorpeden och tillsatsmaskineri av Stirlingtyp på en så liten ubåt? En ubåt utan omladdningsbara tuber måste ju ganska snart återvända till basen för omladdning, även om tyskarna lyckades pressa in 8 tuber på sina typ 205/206. Jag har viss förståelse för Skippers resonemang, men kanske vore en kompromisslösning med en reducering av storleken till ca 1000 ton den bästa lösningen?

    SvaraRadera
  12. Välskrivet (!) men grundantagandet att en mindre (700-1000 ton) ubåt är betydligt billigare än en ubåt av A26 storlek är felaktigt. Enligt min uppfattning är det:

    1. I princip identiska komponenter (motorer, generatorer, sensorer, tuber, master, SCMS, CMS) till såväl typ som antal i en liten som i en stor ubåt inom dessa intervall.
    2. samma antal timmar för detaljkonstruktion, möjligen fler timmar för en mindre ubåt eftersom packningsgraden blir väsentligt högre
    3. Mer komplicerad produktion av samma skäl som (2) dvs, hög packningsgrad.

    Återstår alltså i stort sett att man sparar ett antal ton stål, kabel och färg i den lilla båten. Eftersom den delen av kostnaden är ca 30% och besparingen här kanske är hälften blir den totala kostnadsbesparingen ca 15% för en 1000 tons ubåt jämfört med en på 2000 ton givet att den har ungefär samma komponenter och delsystem. Effekten av denna besparing bir troligen en ubåt som är betydligt svårare att underhålla och modifiera samtidigt som arbetsmiljön ombord blir kraftigt försämrad. - Det blir alltså inte fler ubåtar för samma pengar, bara mindre ubåtar. - Det kanske kan vara bra av vissa skäl, men det är inte det som är huvudargumentet i din artikel.




    SvaraRadera
    Svar
    1. En besparing på 15% innebär i det här sammanhanget, med Skippers tidigare prisindikering på 4 Mdr kr per A26, en besparing på ringa 1,2 miljarder kr...
      Någon ubåtsbyggare som gått och blivit fartblind kanske?

      Radera
  13. Nu börjar det bli väldigt mycket av "snillen spekulerar" bland kommentarerna här ovan...

    SvaraRadera

REGLERNA FÖR KOMMENTARER KOMMER NU PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING ATT SKÄRPAS:
- Kommentarer som ej håller sig till ämnet kommer att refuseras
- Skriv kortfattat och kärnfullt
- Personangrepp publiceras ej
- Håll en god ton i kommentarerna