Gästinlägg: Krishantering - Ett åtagande för samhället och Försvarsmakten

Hkp 16 med "brandtunna" av typen bambi bucket
Foto: Försvarsmakten

Idag publicerar jag ett gästinlägg skrivet av signaturen Kn A. på temat skogsbrandsläckning med helikopter och Försvarsmaktens stöd i samband med dessa insatser. Inlägget bemöter den kritik som Mattias Dahl, VD för Transportföretagen och Fredrik Kämpfe, chef Svenska Flygbranschen riktar mot Försvarsmakten i en debattartikel i SvD tidigare i sommar närmare bestämt den 18 juni.

Tidigare så har även Försvarsmaktens operationsledare, kommendör Jon Wikingsson, bemött kritiken i en artikel hos SvD "En fråga om skyldighet – inte ett val" , även den mycket läsvärd.

/ Skipper

-----------------------------------

I en insändare i Svenska Dagbladet den 18e juni skriver företrädare för Transportföretagen och Svenska Flygbranschen ”Skattepengar upp i rök vid skogsbränder – i onödan”. [1]

Skribenterna hävdar i sin insändare att det finns ”många privata helikopterföretag som har tillstånd, utrustning och utbildad personal för att delta i släckningsarbetet.”[2]
De hävdar vidare att dessa inte används då Försvarsmakten istället får uppdragen.

I sin problembeskrivning antyder skribenterna att det råder ett slags motsatsförhållande mellan försvarsmaktens respektive de privata aktörernas deltagande. Ja i en mindre isolerad insats kan detta vara en sanning då det inte fodras flertalet helikoptrar och räddningsledaren kontaktade Försvarsmakten. Men i ett fungerande räddningsarbete av större omfattning är det en trolig slutsats att de privata helikopterföretagen och Försvarsmakten istället kompletterar varandras släckningsinsatser och når mervärden av samverkan.


Kostnader
I sin insändare nämner skribenterna de kostnader som Försvarsmakten åtdragit sig under släckningsarbetet.

Kostnaderna som skribenterna tar upp kan i sig diskuteras i sin omfattning, oaktat detta är det av semantisk betydelse om det kostar x eller y kronor per flygtimme att genomföra insatsen. Kostnaden måste sättas i paritet mot det som skyddas eller räddas. Räddningsinsatserna är just ämnade att skydda miljö, egendom och ytters handlar det om liv.

Vidare tilldelas Försvarsmakten anslag för sin verksamhet. I detta anslag finns det finns x antal flygtimmar budgeterat per flygsystem, dessa timmar skall förbrukas årligen för att producera kompetenta besättningar samt lösa de uppgifter som Försvarsmakten åläggs, såsom att bistå samhället i kris.
Flygtiden i sig är således inte en reell kostnad. Medverkan i räddningsinsatser motsvarande brandbekämpning innebär högst sannolikt att Försvarsmakten tvingas begränsa sin ordinarie övningsverksamhet pga. det arbetstidsuttag besättningarna åtdragit sig under släckningsarbetet. Sådant är försvarsmaktens uppdrag och detta hanteras inom organisationen genom omprioriteringar.

Man kan också argumentera för att en samordnad insats mot brand med flertalet helikoptrar och brandflyg simultant, i sig är en utomordentlig övningsverksamhet för våra helikopterbesättningar. Förutsatt att de är utbildade till att möta en sådan insatsmiljö.

Otillbörlig konkurrens
Skribenterna hävdar att Försvarsmakten bedriver en otillbörlig konkurrens genom att bistå räddningsinsatserna utan att kräva ersättning för sina åtaganden.
I Förordning (2003:375) och vidare utvecklat i Riksrevisionens granskning (RiR 2011:15, försvarsmaktens stöd till samhället vid kriser) går att läsa att detta påstående är en direkt osanning. Försvarsmakten är skyldig att delta utan att kräva ersättning.

Insatser utifrån lagen om skydd mot olyckor

Insatser utifrån lagen om skydd mot olyckor Enligt lagen om skydd mot olyckor är en statlig myndighet eller en kommun skyldig att med personal och egendom delta i en räddningsinsats på begäran av den som leder insatsen (räddningsledaren). 

Denna skyldighet gäller bara om myndigheten eller kommunen har lämpliga resurser och om ett deltagande inte allvarligt hindrar dess ordinarie verksamhet. Precis som andra myndigheter är Försvarsmakten således skyldig att delta i en räddningsinsats efter begäran från den aktuella räddningsledaren utifrån myndighetens gällande förutsättningar.[3]Försvarsmakten får inte kräva ersättning för dessa insatser utan myndigheten bär själv hela kostnaden. 

För att en statlig myndighet ska få ta ut en avgift för en verksamhet så måste detta särskilt anges i lag eller förordning eller av särskilt beslut av regeringen, vilket följer av 3 § avgiftsförordningen (1992:191).[4] 

Enligt lagen om skydd mot olyckor avses med räddningstjänst de räddningsinsatser som staten eller kommunerna ska ansvara för vid olyckor och överhängande fara om olyckor för att hindra och begränsa skador på människor, egendom och miljö.[5],[6]

Krav på en utredning
Skribenterna påstår i sin insändare att de privata företagen utkonkurreras med offentliga medel och kräver en utredning från politiker och myndigheter i ärendet.

Påståendet i sig kan ifrågasättas, därtill finns en utredning i detta ämne i Riksrevisionens granskning (RiR 2011:15). Här redovisas hur svensk krishantering skall ske i sin helhet, där Försvarsmakten är en viktig aktör.

Länsstyrelsernas och kommunernas krisplanering bygger i första hand på civila resurser, men flera aktörer har framhållit att vid en allvarligare kris som pågår under längre tid räcker de egna resurserna inte till. Det kommer att behövas stödresurser, och Försvarsmakten anses av många vara den främsta förstärkningsresursen när samhället är hårt pressat, även om det också finns andra aktörer som kan ge stöd, både privata och offentliga. [7]

Varför kontaktar kommunen gärna Försvarsmakten vid en kris?
En del av svaret ligger sannolikt i tidigare erfarenheter och förväntningar.

Enligt Riksrevisionens enkät anser 87 procent av landets länsstyrelser och kommuner att Försvarsmakten är en viktig aktör för att hantera kriser. 76 procent anser att samverkan med Försvarsmakten är en viktig del av krishanteringsarbetet. På frågan om man förväntar sig stöd från Försvarsmakten vid en krissituation svarar 78 procent av kommunerna och samtliga länsstyrelser ja.[8]

Den räddningstjänst som bedrivs av kommunala samt statliga aktörer har en mycket stor omfattning och variation, inte alla aktörer har förmåga att stötta i det omfång som det innebär.
I denna kontext skiljer sig Försvarsmakten från övriga myndigheter och aktörer då Försvarsmakten äger förmågan att understödja vid flertalet om inte alla uppkomna situationer där en räddningsledare kan ha behov av understöd. Detta ligger i försvarsmaktens uppdrag då riksdagen beslutat att Försvarsmakten skall vara rustad för att med befintliga resurser bistå samhället vid behov. [9]

Detta kan i sig förklara varför kommuner och räddningsledare gärna kontaktar Försvarsmakten då deras egna resurser inte räcker till. Vidare är det lyckligtvis ett antal år mellan de större utmaningarna i t.ex. brandbekämpning. Under denna tid ombildas helikopterföretag, vissa försvinner och nya dyker upp. Försvarsmakten har under samma period möjligtvis eller rent sannolikt genomfört en omorganisation, men telefonnumret det består. Numret högst i högen är det som rings först, därefter söker man andra aktörer om behovet kvarstår.

Samverkan för resultat
Då det brinner i husknuten är det av underordnad betydelse om det är en grön eller gul helikopter som bistår i bekämpningen av eldsvådan. Låt de som är lämpade till att bistå i räddningsinsatser genomföra det som krävs för att begränsa skadorna. Följ de förordningar och lagar som finns och se bortom de egna ekonomiska intressen som driver avundsjukan mot övriga understödjande aktörer, militära, offentliga samt privata.

Försvarsmakten är försäkringen som redan är betald, nyttja den när så krävs!
Därmed inte sagt att Försvarsmakten skall vara den enda och inte heller den största aktören i den här typen av insatser, men en utav dem.


Vägen framåt
Det kan då spekuleras i vad insändarnas artikel grundar sig i, då det är ett faktum att det finns lagrum för den verksamhet som Försvarsmakten bedriver i form av stöd till samhället.[10]

Det är likaså inte pengar som enligt skribenterna ”går upp i rök” då insatser såsom släckning av större bränder är en del av försvarsmaktens uppdrag som bedrivs med de ekonomiska anslag som myndigheten tilldelats.

Vidare finns mervärde i motsvarande insatser då arenan inte är förutbestämt, aktörerna skiftar och lösningen är inte given. Detta ger bra träning för alla deltagare.

Det är också ett värde i sig att Försvarsmakten deltar i insatser för att värna skydd och trygghet i vårt samhälle. Detta skapar folklig förankring och bidrar till en legitimitet för Försvarsmaktens existens, då många av Försvarsmaktens uppgifter för allmänheten är abstrakta eller osynliga.

Genom att vända lampan mot sig själv kanske branschens företrädare kan finna något att arbeta vidare med, har tillräckliga resurser investerats i att knyta kontakt med de organisationer som bedriver räddningstjänst runt om i landet? Syns man inte, finns man inte och då kommer inget samtal. Den sammanställning av tillgängliga resurser som branschens företrädare delgivit MSB är en bra ansats. Helikopter för skogsbrandbekämpning[11]

Den insändare i Svenska Dagbladet den 18e juni som här besvaras är ett mindre bra exempel.
Det fortsatta arbetet för att forma en fungerande beredskap kräver en större vidsynthet och konstruktivitet.

Det förtjänar våra privata helikopterföretag och alla som har en lös eld runt husknuten!

/ Kn A.


Referenser:
[1]Dahl & Kämpfe, 2018, juni 18, (www.svd.se)
[2]Ibid
[3]6 kap. 7 § lagen [2003:778] om skydd mot olyckor.
[4]Försvarsmaktens stöd till samhället vid kriser, [RiR 2011:15], Riksrevisionen, 2011.
[5]1 kap. 2 § 4 kap. 1-4 §§ LSO [2003:778].
[6][RiR 2011:15], Riksrevisionen 2011.
[7]Ibid
[8]Ibid
[9]Samhällets säkerhet och beredskap [FÖU10], Försvarsutskottet, 2001.
[10]6 kap. 7 § LSO [2003:778].
[11]Helikopter för skogsbrandbekämpning, Svenska Flygbranschen, 2018. (www.msb.se)