Flottans framtida fartygsbestånd?

I skuggan av den pågående debatten om en eventuell beställning av JAS 39 Gripen E/F, eller var detta så småningom landar, så tänkte jag i detta inlägg ta upp behovet av nya marina stridsfartyg. En debatt som inte förs över huvudtaget, åtminstone inte i media eller på politisk nivå.

Att en uppgradering av JAS 39 Gripen är nödvändig för att kunna hantera den nya generationens stridsflygplan som kommer att finnas i vårt närområde i form av bl.a. Su-35 och PAK FA är självklar till och med för en sjöman. Den som förfogar över bäst flygprestanda och bäst sensorer/vapen vinner - enkelt. En nödvändig uppgradering av JAS 39 Gripen i syfte att kunna hålla hyfsat jämna steg med ovan nämnda flygplan har i debatten ställts mot att ex. marinen (eller armén) helt måste avvecklas. Den debatten är självklart olycklig trots realiteten i det faktum att om inte ytterligare medel tillförs i försvarsanslaget så går inte ekvationen i hop. Detta har ÖB varit tydlig med. Men det är inte bara flygplanssystem som behöver omsättas.

Även flottans behov av nya fartyg och vapensystem börjar närma sig en kritisk nivå.

- Va, flottan har ju precis fått en massa nya Visbykorvetter? 

Så tänker säkert den oinvigde, media och så även många politiker som i bästa fall känner till att det finns ett fartyg som heter korvett. Men så enkelt är det tyvärr inte. Behovet av omsättning/modifiering av fartyg är stort och jag ska försöka att tydliggöra de framtida behoven i detta inlägg.  

Stommen i flottan kommer under överskådlig tid att utgöras av fem Visbykorvetter.
Att ingen av dessa (i slutlig konfiguration med vapenintegration) är överlämnade till Försvarsmakten trots tolv år sedan sjösättning av första fartyget, är självklart inte särskilt smickrande i sig, men det är en helt annan historia.

Ett av problemen är att Visbykorvetterna snart har förbrukat en tredjedel av sin livslängd om bedömt 35 år redan innan de levererats. I en jämförelse med tidigare fartygssystem kan vi konstatera att livslängd var ännu kortare. Patrullbåtar (25 år), robotbåtar (30år), korvett Stockholm (30år). Ett operativt problem med Visbykorvetten är också att fartyget som bekant saknar lv-robot. Sjömålsroboten Rb15 MkII behöver omsättas inom ett antal år och ubåtsjakttorpeden Tp45 sjunger på sista versen. För att hålla dessa vid liv ytterligare en tid i väntan på att de helt avgörande vapensystemen kan omsättas så har Försvarsmakten beställt vidmakthållande av Rb-15 och nya batterier till Tp45. Detta framgår i den nyligen utgivna delårsrapporten. I längden är detta ändå inte hållbart. Redan innan fartygen är levererade så har vi med andra ord end-of-life problem med avgörande delsystem, i detta fallet vapensystem.

I skrivande stund, innan de fem Visbykorvetterna levereras i version 5 (sjömålsrobot m.m.)  förfogar flottan över fyra operativa beväpnade stridsfartyg i form av två korvetter av Stockholmsklass och två korvetter av Göteborgsklass.

HMS Stockholm och HMS Malmö är planerade att utrangeras 2014/2015.
Detta är trots allt ett rimligt beslut då dessa fartyg har gjort sitt rent materiellt sett och behöver omsättas. Många utan djupare kunskap om systemet anser att fartygen ska vidmakthållas. Detta skulle dock kräva relativt krafatfulla materiella åtgärder som kan bli svårt att försvara rent ekonomiskt. Det största problemet för flottan är att dessa trotjänare inte kommer att ersättas  (på papperet ersätter Visbykorvetter dessa två fartyg) då våra politiker har beslutat sedan långt tillbaka i tiden, att Sverige endast ska ha sju (7) korvetter, varken mer eller mindre. En numerär som självklart är helt tagen ur luften av politisk-ekonomiska skäl, och helt saknar gund i en säkerhetspolitisk behovsanalys. Ingen hänsyn har heller tagits till att fartyg genomför löpande översyner och större modifieringar. Om den politiska nivån vill sätta en absolut siffra på antalet fartyg så hade det varit mer rimligt att besluta hur många rustade och bemannade fartyg som skulle finnas tillgängliga över tiden. I nuvarande läge kan man eventuellt räkna med att 4-5 fartyg kan hållas tillgängliga över tiden om den totala numerären är satt till sju. Ibland är det "insatta insatsförsvaret" d.v.s. tillgängliga förband det viktiga, men i detta fallet har man dock inte tagit hänsyn till den egen klyschan.

Korvetterna av Göteborgsklass,  HMS Gävle och HMS Sundsvall lever kvar.
Dessa två individer blir de enda två stridsfartygen utöver Visbykorvetterna som överlever den pågående slakten av flottan, något som pågått storskaligt sedan FB-04. Men här finns också stora problem som måste hanteras. Dessa två fartyg måste genomgå en HTM för att kunna bibehållas under en längre tid. Fartygen är redan nu 22 år. Detta är självklart ett projekt som kräver omfattande ekonomiska medel ur materielplanen och som dessutom kräver ett beslut av regeringen, något som självklart ännu inte är taget. Just nu verkar inga beslut tas rörande större materielprojekt för Försvarsmakten. Om pengar för den omtalade uppgraderingen/nyanskaffningen av JAS 39 Gripen tvingas tas från nuvarande anslag utan att ytterligare medel skjuts till, kan nog även detta projekt ligga i farozonen.

Nya vedettbåtar som ersättning av bevakningsbåtar skall även dessa in i materielplanen.
De redan "utrangerade" korvetterna av Göteborgsklass, HMS Göteborg och HMS Kalmar är planerade att  genomgå HTM parallellt med systerfartygen. Dessa skall efter HTM inte tjänstgöra som korvetter, utan som vedettbåtar. Dessa två fartyg skall ersätta nuvarande bevakningsbåtar samt HMS Jägaren. Även här krävs pengar i materielplanen samt ett regeringsbeslut. Just nu råder det stor brist inom båda dessa punkter.

När detta projekt projekteras så får vi verkligen hoppas att någon är så pass klok så att man inte avvecklar möjligheten till att verka med RBS-15 systemet som redan finns installerat ombord. Även om man bygger om en korvett till vedettbåt och avvecklar sensorer/vapensystem så finns det ingen anledning att demontera hårdvaran i robotinstallationen. Även om fartygen i rollen som vedettbåtar inte kommer att bära robotar på däck så måste infästningar för robotställ och övrig utrustning bibehållas för den händelse att flottan behöver fler vapenbärare. Tyvärr tror jag ingen är så pass pro-aktiv i denna fråga, varför jag har små förhoppningar. Detta är en fråga som självklart måste bevakas.


Bristen på stödfartyg är också ett problem som måste hanteras
I dag har vi ett enda stödfartyg i HMS Trossö. Vi har redan avvecklat HMS Visborg, Utö och Gålö som alla varit stödfartyg och avvecklats utan att ersättas. HMS Ornö, ett systerfartyg till Trossö som köptes in av FMV som ersättare för Visborg är en annan materielskandal som det pratas tyst om. Man lade ner (minst) 52 miljoner i henne innan man insåg att hon var i så dåligt skick att man avbröt hela projektet.

Projekt L10 (stort stödfartyg) hoppas jag att man lägger på is och i stället satsar på två renodlade stödfartyg till sjöstridskrafterna i likhet med vad som finns/funnits tidigare men med möjlighet till att landa helikopter. Ett sådant projekt skulle bli avsevärt billigare än nuvarande L10. Mer om detta i ett kommande inlägg.


Framtida vägval i stridsfartygsfrågan!
Regeringen har redan i inriktningspropositionen från 2008 beslutat om att marinstridskrafterna primärt skall inriktas mot verksamhet i närområdet.

Marinstridskrafterna ska primärt utveckla förmågan att verka i vårt  närområde genom att skydda svenska intressen till havs. 

Detta borde rimligen även påverka valet av framtida stridsfartyg som Försvarsmakten måste börja planera för redan nu för att kunna ersätta Gävle/Kalmar om ca 10 år. Vi bör rimligtvis även öka numerären till att omfatta fler än totalt sju stridsfartyg varför en förstudie omfattande minst fem nya stridsfartyg i en serie bör starta omgående.

Vägvalet man måste göra är att rikta in en studie mot antingen större, eller mindre stridsfartyg?

Ett val av större stridsfartyg har fördelen att kunna operera på större vatten (world wide) utan att vara begränsad av våghöjd. Man har också möjlighet att operera och hangarera helikopter från/på det enskilda fartyget (organic helo). Nackdelarna är att kostnaden för fartyg av fregatts storlek också blir avsevärt mycket högre, och för svensk del skulle leda till färre individer av ekonomiska anledningar. Inomskärs ubåtsjakt i svensk skärgård är också något som ej kan bedrivas med större fartyg av fregatts storlek.

Väljer man mindre stridsfartyg av motsvarande korvetts storlek blir självklart storleken i sig en begränsning på större vatten. I Österjön bör storleken ej bli begränsande då ny teknik i framtiden bör kunna medge avsevärt bättre sjöegenskaper även för mindre fartyg. Fördelarna med ett mindre fartyg är i första hand att kostnaden blir lägre (om man köper konventionell beprövad teknik) och således kan man erhålla en större numerär av fartyg. Man bör erhålla minst 5-6 korvetter till kostnaden av 2 fregatter. Andra fördelar är att kunna operera dolt såväl i, som från svensk skärgård. Beprövad svensk ytattacktaktik.


Vilken väg bör vi då välja?
Då den primära inriktningen för marinstridskrafterna är närområdet (vilket omfattar Östersjön och västerhavet) så bör det självklara valet vara att inrikta en anskaffning mot fartyg av korvetts storlek.
Primärt bör detta beslut fattas mot att öka numerären av slagkraftiga fartyg för nationellt bruk. För nationellt bruk ska också fördelarna med den svenska skärgården användas av oss och där lämpar sig fartyg av fregatts storlek mindre bra. En annan stor anledning till att beslutet bör falla på detta alternativ finns även det att återfinna i inriktningspropositionen.

Det är prioriterat  att verifiera och påbörja operativ verksamhet med korvett av Visbyklass,  samt att vidmakthålla undervattensförmågan.

Ubåtsjakt i svensk skärgård kräver tillgång till ett stort antal plattformar, såväl fartyg som helikoptrar. Då är fler mindre enheter en framgångsfaktor.


Vad talar mot ytterligare en anskaffning av mindre fartyg?

Försvarsmakten har numera, tyvärr, ett stort behov av att synas i media för att kunna motivera sin existens. Att Försvarsmakten dagligen upprätthåller incidentberedskap och hävdar vårt territorium varken syns eller uppmärksammas i media. Åker man med ett (mer eller mindre) obestyckat fartyg till Adenviken i jakten på pirater så får det däremot väldigt mycket utrymme i media. Således är tyvärr alltför många av de högre cheferna inom Försvarsmakten, samt våra politiker mer intresserade av den typen av verksamhet än att upprätthålla en stark förmåga inom ramen för det nationella försvaret.

Man brukar då stödja sig mot följande skrivning i inriktningspropositionen.

Marinstridskrafterna ska också kunna delta i lämpliga marina insatser tillsammans med andra länder i och utanför närområdet.

En beskrivning som som jag anser är helt riktig och relevant. Problemet blir om beslutsfattarna skjuter in sig enbart på den delen kopplat mot materielanskaffning i syfte att stötta sin egna argumentation för större fartyg. med syftet att deltaga i internationella operationer och insatser utanför vårt närområde. Jag vill dock påpeka att Sverige redan nu deltagit i lämpliga operationer för mindre stridsfartyg utanför närområdet. UNIFIL utanför Libanons kust är ett lysande exempel. Allt är med andra ord inte bara svart eller vitt.


Vapen och sensorer den viktigaste framgångsfaktorn!
Oavsett vilket fartyg, eller hur många som anskaffas så kommer alltid vapen och sensorer att vara den i särklass viktigaste frågan. Vi har förhoppningsvis lärt oss något att debacklet med integrationen på Visbykorvetter.

För ytstrid krävs en kvalificerad spaningsradar, signalspaningssensorer och en kvalificerad sjömålsrobot.
För luftförsvar krävs eldrörsartilleri, en kvalificerad lv-robot och motmedelssystem.
För ubåtsjakt krävs olika sonarsystem samt undervattensvapen i form av torpeder samt mindre au-vapen.
Köper man beprövad och operativa system kan utvecklings- och integrationskostnader hållas nere samtidigt som tiden från beslut till levererad produkt kan minskas. Vapen och sensorpaket måste ligga med i projektet redan från början för att undvika märkliga företeelser som "genomförandegrupper" och dylikt som stryker beslutade system och gör fartygen tandlösa.

Behovet att landa helikopter kan diskuteras. Ett absolut krav på detta gör fartyget ofrånkomligt större och således dyrare. En fråga man noga ska överväga.


Frågan om ett nytt stridsfartyg måste upp till debatt nu!
Försvarsmakten måste vara drivande och påvisa för den politiska nivån att beslut i dessa frågor måste tas upp till debatt omgående för att inte skapa fler förmågeglapp än vi redan har. Tiden rinner i väg alltför fort och vi ska inte låta oss luras av att vi snart får nya Visbykorvetter levererade. Dessa har om sagt redan förbrukat en tredjedel av sin livslängd utan att de ens nått operativ status. Låt oss inte göra om misstag som detta.

Åsikter i ovanstående sakfrågor är  personliga och kan således självklart deviera från marinens officiella linje, en linje som inte är helt tydligt kommunicerad till allmänheten. Förhoppningsvis kommer information i de olika sakfrågorna ut i officiella kanaler löpande.