Gästinlägg: Perspektiv på kvalificerade sjöstridsfartyg – en kritisk förmåga i det nationella luftförsvaret

Nedanstående inlägg anser jag utgör ett viktigt bidrag till debatten om vår framtida marin i allmänhet och ytstridsfartyg i allmänhet. I synnerhet då det behandlar synergieffekter (joint) mellan försvarsgrenarna. 

/ Skipper

-----------

De senaste årens beklagliga omvärldsutveckling har åter satt ett fokus på behovet av ett starkt försvar. Rysslands utveckling av militär förmåga och beredvilligheten att använda denna som ett instrument oroar. Kreml har länge uttalat sin vilja att stärka sin roll som global makt och med handling eftersträvas inflytande och kontroll i Rysslands omedelbara närområde, på bekostnad av andra staters suveränitet och integritet.

Rysslands aggressiva agerande påverkar fundamentalt säkerheten i Europa och har gjort så sedan åtminstone 2008. En framtida väpnad konflikt i vårt närområde är tyvärr inte längre otänkbar och Sverige skulle obönhörligen bli indraget i händelse av krig mellan NATO och Ryssland. Detta då svenskt luft-, sjö- och markterritorium i så fall skulle vara av strategisk vikt för NATO, men också för Ryssland. Antingen för utnyttjande och befästa kontroll, eller för att förneka motståndaren detsamma.

Ytterst ska vårt försvar ha en krigsavhållande effekt. Vad består då denna krigsavhållande effekt av? Frågan kan angripas utifrån flera perspektiv, eller abstraktionsnivåer, men att den krigsavhållande effekten huvudsakligen utgörs av reell trovärdig militär förmåga att möta ett väpnat angrepp torde vara ett vanligt svar.

Debatten om Försvarsmaktens utveckling och framtida behov av trovärdig militär förmåga verkar emellanåt vara något kortsiktig. Fokus tenderar också ofta vara på markoperativ förmåga och totalförsvarsplikt, här och nu. Missförstå mig inte, självfallet bör Sverige ha en stark armé och det är bra att utbildningen av värnpliktiga återupptagits, men debatten om vilken framtida marin Sverige behöver verkar inte riktigt ha tagit fart utan hamnat i skuggan. Viktiga beslut avseende vilken framtida sjöstridsförmåga vi ska ha, behöver fattas i närtid. Detta då fartygsbeståndet är fåtaligt, åldersstiget och behöver omsättas. Komplexa upphandlingar och produktion tar tid.

Östersjön och Västerhavet är ett av världens mest trafikerade områden. Kontinuerligt sker mellan 2000 – 4000 fartygsrörelser i dessa havsområden. Den komplexa sjölägesbilden kommer att vara en realitet i inledningen av en väpnad konflikt. Bekämpningen av eventuella fientliga överskeppningar och landstigningsföretag mot svensk kust är, och har alltid varit, en central uppgift för Marinen. Uppgiften är i grunden gemensam och koordineras med andra försvarsgrenar, framförallt luftstridskrafterna. Vad som krävs för att kunna bekämpa sjömål är framskjuten spaning, såväl aktiv som passiv, och förmåga att koordinera verkan. Korvetter, med kvalificerade sensorer, verkanssystem och ledningsresurser, och gott skydd är kärnan i förmågan att bekämpa fientliga överskeppningar.

Argument för marina förmåga och kvalificerade sjöstridsfartyg kan ha flera utgångspunkter, exempelvis utifrån handelssjöfartens betydelse för Sverige och behovet av att skydda denna i kris och krig, eller som nämnts ovan, förmågan att vid ett väpnat angrepp bekämpa överskeppningsföretag och landstigningar. 

Men jag vill med detta inlägg lyfta fram argument för kvalificerade sjöstridsfartyg från en annan vinkel. Hur Marinens kvalificerade sjöstridsfartyg, korvetter, vid ett väpnat angrepp kan bidra till luftförsvaret av Sverige.

Sannolikheten är stor att ett eventuellt väpnat angrepp mot Sverige inleds med omfattande bekämpning av våra sensorsystem och ledningsresurser. Sannolikt sker denna bekämpning främst med flygstridskrafter och långräckviddiga vapen, exempelvis kryssningsrobotar, men också understött av cyberangrepp och sabotage av specialförband. Om en motståndare överväger luftlandsättning, överskeppning av resurser och etablerandet av markoperativ förmåga på svensk mark, är luftoperativ kontroll oerhört viktigt för beslutsfattandet. Kan inte luftoperativ kontroll säkerställas, kommer inte större markoperationer att kunna utföras. Vår situationsuppfattning och förmåga leda luftförsvaret måste alltså från en fiendes perspektiv minimeras.

Vår situationsuppfattning i luftrummet, och grunden för ledningen av stridsflyget, baseras på markbundna sensorer. Dessa markbundna sensorer begränsas av det faktum att jorden är rund och höjdtäckningen minskar bortom horisonten. Men det stora problemet är att de är just fasta stationer. Vi ska alltså inte räkna alltför hårt med tillgängligheten på dessa i händelse av ofred. De rörliga sensorer luftförsvaret har att tillgå utgörs i dagsläget av två äldre luftburna radarsensorer, ASC 890, samt förstås stridsflygsdivisionernas JAS-plan. Om markbundna sensorer och luftburna radarsensorer är bekämpade, kan man förstås tänka sig att stridsflygresurserna läggs på att patrullera lufthavet i händelse av ett väpnat angrepp. Men det finns flera operativa riktningar att hantera och uthålligheten på luftförsvaret begränsas därmed, liksom förmågan till kraftsamling och möjligheten att stödja andra stridskrafter. Det är förstås bra sensorer i nosen på stridsflygplanen, men de är begränsade i vissa dimensioner.

Tillgängligheten, den operativa rörligheten och förbandens inneboende uthållighet, utgör marina förbands mest grundläggande styrkor. Rörliga plattformar med kvalificerade passiva och aktiva sensorer, förmåga till ledning, gott egenskydd, integrerade i luftförsvaret, bidrar således till tryggad och uthållig situationsuppfattning. Framskjutet uppträdande med rörliga enheter gör också att sensortäckningen blir väsentligt fördelaktigare än bara med de fasta markbundna sensorernas täckning. Redundans i sensorkedjan och sensorräckvidd är av yttersta vikt, för att få ut maximal effekt av stridsflyget i luftförsvaret av riket.

Vad som sällan lyfts fram som en kritisk förmåga, men som skulle vara helt central i det nationella luftförsvaret, är den roll som korvetter med robotluftvärn skulle kunna ha. 

Robotluftvärn integrerat på korvetter, något som saknas idag men som marinen argumenterat för i många år för, medger ett bra självskydd för den enskilda plattformen. Men det är också av yttersta vikt för att kunna skydda andra resurser, exempelvis värdefulla sjötransporter, befolkningscentra, hamnar eller basområden. Också medges framskjuten uthållig spaning, för tidig förvarning, samt verkansförmåga mot motståndarens luftstridskrafter på djupet. Ju tidigare marina resurser kan utgöra ett hot mot fientligt flygvapen och fientlig långräckviddig bekämpningsförmåga, desto fler motåtgärder behöver motståndaren vidta, vilket i sin tur resulterar i än större handlingsfrihet och rörelsefrihet för egna luftstridskrafter.

Sjöstridsfartyg med robotluftvärn, integrerade med övriga nationella luftförsvarsförmågor, skulle således kunna vara en extremt viktig pusselbit i byggandet av tröskeleffekt. Med mycket kort varsel kan sjöstridsfartyg genomföra spridning från bas och utgångsgruppera för försvar. Kvalificerade förmågor till ledning-sensor-verkan-skydd, samlade i en och samma plattform, medger flexibilitet vid snabba förändringar i hotbilden. I händelse av störd eller utebliven operativ ledning också en grundläggande förmåga att möta ett väpnat angrepp. 

Kan inte fienden etablera luftoperativ kontroll, minskar risken markant för luftlandsättningar och överskeppningar av marktrupp. Korvetter med ovan beskrivna förmågor är reell trovärdig militär förmåga. Det är dags att satsa på det. Omvärldsutvecklingen kräver tyvärr det. 

/ Engagerad minör