Texten är tidigare publicerad i Kungliga Örlogsmannasällskapet Tidskrift i Sjöväsendet (TiS nr 3/2019).
Det är glädjande att Försvarsberedningens slutrapport innehåller en satsning på nya ytstridsfartyg, även om den volym som föreslås är för liten. Flera av KÖMS ledamöter, så som Jens Nykvist (SvD 2019-02-16), Bo Rask (SvD 2019-02-20), Robert Dalsjö (SvD 2019-05-04), Niklas Wiklund (BLT 2019-05-27) har under de senaste månaderna argumenterat för att det krävs politiska beslut om rejäla ekonomiska tillskott i närtid. Försvarsberedningens rapport är bara ett steg på vägen, men den indikerar ändå att vi bör fortsätta fundera över hur de nya ytstridsfartygen ska utformas.
I debatten runt den aktuella frågan har det från flera håll förts fram att i valet av nytt ytstridsfartyg är en fortsatt satsning på en andra generation av Visbykorvetten att föredra. Denna uppfattning förefaller delas av en på det hela taget enig sjöofficerskår, med Marinchefen i spetsen. I sin artikel i SvD föreslår Robert Dalsjö istället större och mer konventionella fartyg med bättre sjötålighet och längre uthållighet i likhet med vad bl.a. Finland och Tyskland satsar på. Han har rätt i att större fartyg kan bära tyngre helikoptrar, fler skeppsbåtar samt större antenner än mindre fartyg. Det råder vidare ingen tvekan om att de fregatter eller stora korvetter som Dalsjö förordar skulle vara ett välkommet tillskott även till den svenska marinen. Däremot är dessa fartyg inte det bästa valet för en högintensiv strid i vårt närområde, och det är den uppgiften som är dimensionerande vid valet av ett nytt ytstridsfartyg.
Den operationsmiljö som den svenska marinen har att verka i är unik i många avseenden. En förutsättning för att ett ytstridsfartyg ska kunna överleva en modern sjöstrid i denna miljö är att en smyganpassning har skett. Detta är ingen bedömning eller en allmän uppfattning, utan en slutsats baserad på mångårig erfarenhet av övningar tillsammans med andra nationer samt en omfattande provverksamhet. Innanhavets begränsade utbredning gör att fartygen momentant måste hantera hot från vapensystem på havsytan, från luften, från land och från undervattensdimensionen. Det är därför uppenbart att just smyganpassning är en viktig förutsättning för att kompensera för våra fartygs fåtalighet. Om ett fartyg undgår upptäckt undgår det även bekämpning.
Ingen kan förutse hur ett framtida krig kommer att se ut. Men ett obestridligt faktum är att med endast fem ytstridsfartyg och några ubåtar, vilket blir en realitet om ingen nyanskaffning sker i närtid, så försvarar man inte 270 mil kust. Således finns det ett omfattande behov att utöka vår idag låga numerär kvalificerade stridsfartyg. Allra bäst vore det givetvis att ha en stor sjöstyrka med olika fartygstyper optimerade för olika ändamål. Men med hänsyn till de omfattande behoven av materielanskaffning i Försvarsmakten är det dessvärre orimligt att hoppas på ett sådant utfall i rådande ekonomiska läge. Istället krävs en kompromiss och därmed en flexibel fartygstyp som kan klara av samtliga marina operationstyper samt ha möjlighet att uppträda både inomskärs och utomskärs. Den dimensionerande uppgiften när vi designar ett nytt fartyg måste primärt vara att kunna hantera den väpnade striden i ett högkonfliktscenario. Med en sådan utvecklingsidé kan marinen fortsatt hantera alla situationer – från djupaste fred till krig via ett uppträdande i en gråzon.
Visbykorvetten klarar av detta spann av uppgifter över hela konfliktskalan och har dessutom goda sjöegenskaper, vilket flera års erfarenhet från såväl Östersjön som utanför våra hemmafarvatten påvisat. Vi som jobbar till sjöss driver linjen att man borde ta allt det som är bra med Visbykorvetten, ändra de få delar som inte blev lika bra och nyanskaffa en andra generation av en fartygstyp som marinen idag har stort förtroende för. Denna uppfattning har vuxit fram under de snart 20 år vi opererat Visbykorvetterna. Upplägget innebär också att projektrisken kraftigt kan reduceras. Vi vet redan idag vet vad det innebär att bygga en Visbykorvett och vi vet vilka mindre områden som ska förändras i en modernare version.
Avslutningsvis – vi mäter oss regelbundet mot de bästa utländska fartygen under de många internationella övningar och operationer vi deltar i. Vi ser att Visbykorvetterna står sig mycket väl i dessa sammanhang. De används ofta för uppgifter som större fartyg är sämre på, som att operera kustnära, vilket är viktigt i Östersjön då hela vårt innanhav är att betrakta som just kustnära. Efter två decennier har vi lärt oss att utnyttja Visbykorvetternas egenskaper till något unikt och vi lär oss fortfarande. Det är riktigt att tekniksprånget var stort när fartygen utvecklades, vilket då visade sig i förseningar, men mycket av det utvecklingsarbetet ligger bakom oss. Istället kan vi dra nytta av det när vi förhoppningsvis beställer en andra generation Visby. Istället för att starta loppet stillastående, skulle vi få en flygande start. På så sätt kan marinen bidra till en trovärdig tröskeleffekt i försvaret av vårt land.
Kommendör Fredrik Palmquist, marinstabschef och dessförinnan chef för Fjärde sjöstridsflottiljen, samt kommendör Per Edling, chef för Tredje sjöstridsflottiljen.
I debatten runt den aktuella frågan har det från flera håll förts fram att i valet av nytt ytstridsfartyg är en fortsatt satsning på en andra generation av Visbykorvetten att föredra. Denna uppfattning förefaller delas av en på det hela taget enig sjöofficerskår, med Marinchefen i spetsen. I sin artikel i SvD föreslår Robert Dalsjö istället större och mer konventionella fartyg med bättre sjötålighet och längre uthållighet i likhet med vad bl.a. Finland och Tyskland satsar på. Han har rätt i att större fartyg kan bära tyngre helikoptrar, fler skeppsbåtar samt större antenner än mindre fartyg. Det råder vidare ingen tvekan om att de fregatter eller stora korvetter som Dalsjö förordar skulle vara ett välkommet tillskott även till den svenska marinen. Däremot är dessa fartyg inte det bästa valet för en högintensiv strid i vårt närområde, och det är den uppgiften som är dimensionerande vid valet av ett nytt ytstridsfartyg.
Den operationsmiljö som den svenska marinen har att verka i är unik i många avseenden. En förutsättning för att ett ytstridsfartyg ska kunna överleva en modern sjöstrid i denna miljö är att en smyganpassning har skett. Detta är ingen bedömning eller en allmän uppfattning, utan en slutsats baserad på mångårig erfarenhet av övningar tillsammans med andra nationer samt en omfattande provverksamhet. Innanhavets begränsade utbredning gör att fartygen momentant måste hantera hot från vapensystem på havsytan, från luften, från land och från undervattensdimensionen. Det är därför uppenbart att just smyganpassning är en viktig förutsättning för att kompensera för våra fartygs fåtalighet. Om ett fartyg undgår upptäckt undgår det även bekämpning.
Ingen kan förutse hur ett framtida krig kommer att se ut. Men ett obestridligt faktum är att med endast fem ytstridsfartyg och några ubåtar, vilket blir en realitet om ingen nyanskaffning sker i närtid, så försvarar man inte 270 mil kust. Således finns det ett omfattande behov att utöka vår idag låga numerär kvalificerade stridsfartyg. Allra bäst vore det givetvis att ha en stor sjöstyrka med olika fartygstyper optimerade för olika ändamål. Men med hänsyn till de omfattande behoven av materielanskaffning i Försvarsmakten är det dessvärre orimligt att hoppas på ett sådant utfall i rådande ekonomiska läge. Istället krävs en kompromiss och därmed en flexibel fartygstyp som kan klara av samtliga marina operationstyper samt ha möjlighet att uppträda både inomskärs och utomskärs. Den dimensionerande uppgiften när vi designar ett nytt fartyg måste primärt vara att kunna hantera den väpnade striden i ett högkonfliktscenario. Med en sådan utvecklingsidé kan marinen fortsatt hantera alla situationer – från djupaste fred till krig via ett uppträdande i en gråzon.
Visbykorvetten klarar av detta spann av uppgifter över hela konfliktskalan och har dessutom goda sjöegenskaper, vilket flera års erfarenhet från såväl Östersjön som utanför våra hemmafarvatten påvisat. Vi som jobbar till sjöss driver linjen att man borde ta allt det som är bra med Visbykorvetten, ändra de få delar som inte blev lika bra och nyanskaffa en andra generation av en fartygstyp som marinen idag har stort förtroende för. Denna uppfattning har vuxit fram under de snart 20 år vi opererat Visbykorvetterna. Upplägget innebär också att projektrisken kraftigt kan reduceras. Vi vet redan idag vet vad det innebär att bygga en Visbykorvett och vi vet vilka mindre områden som ska förändras i en modernare version.
Avslutningsvis – vi mäter oss regelbundet mot de bästa utländska fartygen under de många internationella övningar och operationer vi deltar i. Vi ser att Visbykorvetterna står sig mycket väl i dessa sammanhang. De används ofta för uppgifter som större fartyg är sämre på, som att operera kustnära, vilket är viktigt i Östersjön då hela vårt innanhav är att betrakta som just kustnära. Efter två decennier har vi lärt oss att utnyttja Visbykorvetternas egenskaper till något unikt och vi lär oss fortfarande. Det är riktigt att tekniksprånget var stort när fartygen utvecklades, vilket då visade sig i förseningar, men mycket av det utvecklingsarbetet ligger bakom oss. Istället kan vi dra nytta av det när vi förhoppningsvis beställer en andra generation Visby. Istället för att starta loppet stillastående, skulle vi få en flygande start. På så sätt kan marinen bidra till en trovärdig tröskeleffekt i försvaret av vårt land.
Kommendör Fredrik Palmquist, marinstabschef och dessförinnan chef för Fjärde sjöstridsflottiljen, samt kommendör Per Edling, chef för Tredje sjöstridsflottiljen.
Nja det FM bör lägga pengar på är personalen så att det de facto går att få de kölar vi har idag till sjöss med besättning i rätt antal med rätt utbildning. Det återtaget är minst tio årigt förmodligen upp mot tjugo. Vidare så bör man lägga pengar på Mröj och den uråldriga trängflottan. Utan dom så kommer ytattacken inte komma till sjöss eller ha förmåga till omladdning/bunkring till sjöss. Att tro att måltavlorna CKR och TRÖ överlever i längre än 30 min är vansinne. Dessutom kan ett utbyggt kustrobot system samt amfibie med sjömålsrobot med målläge från flyget ersätta många robotskott från fartyg. Dom är välkomna fram till ytterskären men sen tar det stopp....
SvaraRaderaVi ska inte försvara 270 mil kust. Jag har noll förståelse för det argumentet och det är ett feltänk. Fienden kommer inte att invadera oss via Västkusten. Ej heller till sjöss via Norrlandskusten. Alltså kan vi ta bort ca 100 mil kuststräcka - från Åland till Skåne. På Västkusten kan det handla om att skydda fartyg från fientliga ubåtar men inget annat. Den som nämner "270 mil" är oseriös - det handlar om att försvara Sverige på mest effektiva och mest ekonomiska sätt. Och nej, i en krigssituation skall vi inte konvojera civila fartyg på ostkusten. Det handlar om att förhindra en överskeppning av trupp mot Gotland eller Mellan- och Sydsverige. För detta behöver vi fartyg som har relevant beväpning, dvs kan bekämpa fientliga fartyg och flygplan samt överlevnadsförmåga. Bedömer vi att vi inte klarar detta pga av för mycket fientligt flyg, robotar och/eller fientliga fartyg så ska vi inte satsa pengar på några fartyg. Om fartygen kan bekämpa fienden samt överleva och priset är rimligt i förhållande till mer eget flyg eller kustrobotbatterier, så ska vi ha fartyg. Det är det det handlar om och inget annat. Definitivt inte 270 mil kust.
SvaraRaderaKan hålla med om detta och har påtalat ett flertal gånger.
RaderaDet för Marinen egentligen relevanta aktionsområdet är från Åland till Skåne. En invasion via västhavet ska ta sig genom hela NATOs marina stridskrafter! därtill får vi en förvarning om 3-4 dagar minst då de stävar längs Norges kust så vi kan omgruppera arméstridskrafter till att slå alla potentiella landstigningar.
Hotet i väster är ubåtar. Till det behöver vi ha fartyg förstås men det behöver inte vara fartyg av samma sort som Visby som är extremt dyra på allt. Utan torde kunna vara fartyg med i princip avsaknad av all annan förmåga än just ubåtsjakt.
När det sedan gäller Östersjön och ytstrid, tja, frågan är om inte en ny kustrobot med räckvidd minst till Östersjöns västkust är ett mer kostnadseffektivt sätt att avvärja eventuell invasion tillsammans med ett avancerat ubåtsvapen.
En Scania lastbil kostar 1-2 miljoner och torde kunna bära minst 4 sådana robotar jämfört med Visbys 1-2 miljarder per fartyg och då 8 robotar. För samma pris som en korvett borde vi alltså utan problem kunna få ihop betydligt mer robotar på lastbil som blir i princip omöjliga att bekämpa för Ryssland.
Så frågan är egentligen är ytstridsfartyg i Östersjön egentligen överhuvudtaget kostnadseffektiva i syftet att hota andra ytstridsfartyg eller överskeppningstonnage.
Vad är det som talar emot att skaka tass med finnarna och delta i deras byggnation av nya fregatter? De är inte mkt.längre än VBY G2 och priset samt synnergieffektern skulle bli stora,fartygen skulle se likadana ut men utrustas enl.resp.lands önskemål och behov.I gengäld skulle vi kunna erbjuda JAS till dem då de står i begrepp att ersätta sina F-18,"win/win" skulle jag våga påstå.
SvaraRaderaSen kommer vi till detta med deltagande i JEF (Joint Expediton Force) samt deltagande OCH åtaganden vi gjort enligt utfästeler/avtal med bl.a Baltstaterna och vårt "Guldkort" i NATO som partnerland.
Vi skulle kunna få fler mångsidiga kölar snabbare & billigare genom sammarbete med Finland än vad vi skulle kunna få genom att bygga eget,att detta inte tagits i åtanke är för mig och många andra,som att skjuta sig i huvudet med en 57mm akan och inte fatra att det gör ont.
Vi har inget jävla guldkort.
RaderaJag håller inte med att man kan blunda för verkligheten ,vi har 270mil kust, det är fakta.
SvaraRaderaAtt tro att vi kan glömma en del är lika smart som Frankrikes tro på att Maginotlinjen klarar allt.
Däremot har du rätt i att olika områden kan försvaras på olika sätt.
Västkusten har till mycket ett helt annat behov än sydöstra delarna och kusten upp till åland.
Norrlands kusten har andra behov.
Rörligt "KA" har en fördel som inte ytstridsfartyg har.
Däremot behövs det alltid "fötter på marken", på land är det främst Armén/Hemvärn på vattnet Flottan och de få Marina Hemvärnsförband som finns.
Det behövs förband på vattnet och i skärgården upp efter norrlands kusten annars har vi oknytt på öar och på och under vattnet.
Det behövs förband som kan "hålla gränsen" på havet, annars har vi dom inne på "knuten", och i ett otabilt läge så behöver vi sammarbeta mycket väl med våra grannländer så havet är säkert.
Vi behöver säkra transporter och skärgård mm på västkusten.
Om vi snålar och kraftsamlar nu, så är det garanterat att det inte finns speciellt mycket kvar över tid.
/Tinhead
Hur vore det att satsa på en fregatt med stora mängder av aktiva radarmålsökande robotar med flerlagersförsvar och en ny generation sjömålsrobotar istället?
SvaraRaderaAtt visby gjort bra ifrån sig i övningar där vi alltid har totalt luftherravälde är ju jättebra, men innan Visby 2 genomgår MLU kommer Ryssland köpa försvarsmateriel från Kina som kommer ligga tio år före i teknologisk förmåga jämfört med vad väst kan producera då.
Det verkar verkligen rimligt att satsa på smygteknik idag när datorer för första gången börjar bli inte snabbare, utan smartare.
Det är en viss skillnad att försöka undgå att bli upptäckt av en F-16 MLU med en 90-talsradar vid en övning och kinas Y-9 Cub med en kinesisk AESA-ytradar från 2030 med så avancerad signalbehandling att vi inte ens kan föreställa oss det idag.
Minera mera!
SvaraRadera