 |
| Fartyg ur 047-serien Foto: Kustbevakningen |
Tillräcklig militär närvaro i ett marint operationsområde kan uppnås på fler sätt än vad dagens marina förband är organiserade och bemannade för. Eftersom det inte är särskilt troligt att Marinen i närtid kan förväntas växa i fråga om antalet mer flexibla kvalificerade enheter återstår att göra mer av de resurser som finns. Ett återinförande av hjälpvedettbåtar och hjälpminfartyg vore steg i rätt riktning. En komplettering med särskilda hjälpfartyg för lämnade av underhåll även till andra marina förband, i form av hjälpträngfartyg, skulle ge ännu fler fördelar.
I den nya verklighet där ett utdraget konfliktsscenario inte framstår som en allt för osannolik framtid ställs delvis andra krav på både uthållig och bred närvaro i våra stora skärgårdar och intilliggande kustnära områden. Dagens marina förband har av rent numerära skäl svårt att räcka till. Samtidigt finns både personal och fartyg som skulle kunna göra skillnad, särskilt i förhållande till de sannolikt begränsade insatser som skulle krävas för att göra hjälpfartygsförband tillgängliga.
Uppgifter för hjälpfartygsförbanden skulle kunna vara övervakning av bas- och skärgårdsområden, viss havsövervakning, upprätthållande av punkter/områden för lämnande av underhåll, utläggning av skärgårds- och kustförsvarsmineringar samt minlotsning.
Ett upplägg skulle kunna vara organiserande av 4–6 divisioner med vardera lika många hjälpvedettbåtar och 2 hjälpträngfartyg samt 3 divisioner med vardera 2–3 mindre hjälpminfartyg.
Hjälpfartygsförbanden bör vara knutna till på förhand bestämda och begränsade skärgårdsområden, för att på det sättet maximera fördelarna med lokalkännedom, geografisk täckning och samtidigt förenkla samverkan med såväl Hemvärnet som Sjöstridsflottiljerna. Rekrytering/placering av personal och planering för uttagning av fartyg bör ske utifrån samma närhetsprincip. Viss utbildning bör kunna ske i samverkan med Sjövärnskåren. I likhet med tidigare hjälpfartygsförband bör det räcka med ett minimum av utbildningsplattformar för den fredstida utbildningen. En modell kan vara att hyra in exempelvis ett par av de hjälpvedettbåtar som planeras för uttagning under någon månad per år och rotera dem mellan hjälpvedettbåtsdivisionerna.
Enkelhet bör eftersträvas i alla frågor som angår hjälpfartygsförbanden, så även beträffande dess fartygsbestånd och för utrustningen av detta. När det gäller den rent militära utrustningen så bör det räcka med ett minimum i form av radio för tal och enkel krypterad datatrafik, någon/några företrädesvis tunga kulsprutor, sjukvårdsutrustning och minräls för vissa av fartygen. Kraven på fartygen bör i övrigt innebära att hjälpvedettbåtarna prestandamässigt bör motsvara eller utgöras av fartyg i KBV 301-serien, eller som minst stridsbåt 90. Hjälpträngfartygen bör prestandamässigt motsvara eller utgöras av fartyg i KBV 047-serien. De mindre hjälpminfartygen bör avslutningsvis utgöras av vägfärjor med lastförmåga om minst 200 ton.
För huvuddelen av befattningarna i hjälpfartygsförbanden bör utbildningsbehovet knappast vara större än att det kan lösas under någon eller några veckor per år. En ryggrad för bemanningen finns redan här och nu bland de drygt 700 reservofficerare (RO) i Marinen som ännu saknar krigsplacering.
På detta sätt skulle Marinen fånga det engagemang som är en självklarhet också i reservofficerskåren och samtidigt säkerställa operativ effekt av resurser som faktiskt redan finns. Ett återinförande av hjälpfartyg skulle också sända en tydlig strategisk signal om att vårt sjöterritorium ska försvaras med alla tillgängliga medel.
Johan Barrefelt
RO/kommendörkapten
 |
| Fartyg ur 301-serien Foto: Kustbevakningen |
