Gästinlägg: Moderna konfliker och juridisk komplexitet

Military base at Perevalne during the 2014 Crimean crisis. (Photo by Anton Holoborodko)

av Jens Lindborg

Bakgrund

Det var enklare förr: Krig förklarades och freder slöts; en stat var antingen inblandad i krig eller njöt fredens frukter. Idag talar vi om väpnade konflikter istället för krig och allt mera sällan talar vi överhuvudtaget om fred. Kanske eftersom avsaknaden av en väpnad konflikt inte nödvändigtvis medför samma positiva effekter som forna tiders fred gjorde. Förr talades det också om uppror. Upprorsmakare slogs ihjäl, eller vann, varefter de tidigare makthavarna, inte upprorsmakarna, slogs ihjäl. Nu talas det istället om inre väpnade konflikter och ingen är riktigt säker på exakt var gränsen mellan egen suveränitet och annans rätt till intervention går eller ens om, och i så fall under vilka omständigheter, man får nedkämpa upprorsmakare eller om de alltid måste ges en rättvis rättegång. Det var inte bättre förr, men det är klart svårare nu! Det som blivit svårare är inte främst aggressivt agerande – det har dock blivit både mera tekniskt krävande och dyrare – utan reglerna för var, när, hur och mot vem statlig militär aggressivitet får riktas. Här skall jag översiktligt beröra några av de utmaningarna, flera är säkert redan välkända, juridiken ställer upp för Försvarsmaktens olika verksamheter och samtidigt slå ett slag för ökad integrering av juridisk kunskap i verksamheterna. I praktiken förespråkar jag att Försvarsmaktens skickliga jurister används ännu mera och tidigare i än fler processer inom myndigheten. Låt mig förklara varför.

Krig eller fred, eller?

Dikotomin (tanken att allt antingen är det ena eller det andra, inte något tredje) krig/fred är problematisk numera. En stat kan ställa till väldigt mycket bekymmer för en annan (genomföra fientliga operationer) utan att staterna hamnar i krig (väpnad konflikt) med varandra. Som ni vet var Krim fram till 2014 en del av Ukraina men numera är det de factoen del av den Ryska federationen. Hur kommer det sig? Ett är säkert: Det var inte fråga om ett fredligt överförande av territorium. Var det krig? Är det i så fall fred nu? – eller råder fortfarande ett krigstillstånd? Man kan, såhär i efterhand, konstatera att alla de där ”gröna männen” som dök upp och tog över Krim var ryska soldater ur specialförbanden som genomförde en statligt planerad militär operation och därför argumentera för att Krimövertagandet inte var något annan än en (lågintensiv) väpnad konflikt till följd av ett otillåtet väpnat ryskt angrepp på Ukraina. Vidare kanske man kan säga att Rysslands fortsatta kontroll av Krim är olaglig enligt internationell rätt och därför att fred inte råder. Ett sådant försök kan möjligen rädda dikotomin krig/fred, men vad hjälper det i praktiken? Det borde finnas ett tredje tillstånd, för att på ett begripligt sätt beskriva det som hände och som nu råder på Krimhalvön. Världen verkar helt enkelt ha växt ur den traditionella uppdelningen i krig eller fred. Varför är detta av mer än bara akademiskt intresse? – För att just den uppdelningen ligger till grund för en hel del juridik. Några exempel: Utan krig (väpnat angrepp, väpnad konflikt) ingen rätt till eget eller kollektivt militärt självförsvar. Detta följer av självförsvarsrätten som kommer till uttryck i artikel 53 i FN-stadgan. Grunden för att i praktiken använda en gemensam militär ansträngning inom NATO är också just förekomsten of an armed attack; se artikel 5 i NATO-fördraget. Angrepp som inte är väpnade medger således inte rätt till militärt våld i självförsvar och utlöser heller inte förpliktelsen för NATO-medlemmar att delta i det gemensamma försvaret inom alliansen. I svensk rätt kan man notera att det följer av regeringsformen att det krävs krig eller omedelbar krigsfara (eller att krigsdelegationen trätt i riksdagens ställe) för att vissa angivna fri- och rättigheter skall få inskränkas i Sverige. – Här kan för övrigt vara värt att notera att det inte finns någon annan grund för att utfärda ”undantagstillstånd” i Sverige. I andra stater finns det ett sådant tredje tillstånd; staten är i fred men under så stor påfrestning att delvis andra, mer restriktiva, regler gäller för medborgarnas friheter och rättigheter än normalt. – Regeringsformen skiljer på regeringens rätt att ”sätta in rikets försvarsmakt” för att möta ett väpnat angrepp eller för att hindra en kränkning av rikets territorium och på att ”sända svenska väpnade styrkor” till andra länder eller i övrigt sätta in sådana styrkor för att fullgöra en internationell förpliktelse, som har godkänts av riksdagen. En fråga som i sammanhanget kan vara intressant att reflektera över är under vilka omständigheter regeringen får ”sätta in” rikets försvarsmakt, inom riket, i den del den inte utgör väpnade styrkor i traditionell mening, t.ex. Försvarsmaktens cybersoldater, mot ett angrepp som inte utgör ett väpnat angrepp enligt internationell rätt. Vad skulle förresten ett ”insättande” medföra i form av rättigheter och skyldigheter för berörd Försvarsmaktspersonal? Om du inte vet kan det vara att bra att fråga juristerna.

Det ryska Krimövertagandet och Gotland?

Oavsett om en stat befinner sig i krig eller fred eller något tredje (undantagstillstånd) juridiskt tillstånd förekommer det att personer gör saker som normalt inte är tillåtna, t.ex. kastar gatsten på statsägda fordon under tjänsteutövning, kapar flygplan, deltar i stridigheter i t.ex. Mali eller Syrien, olovligen tar en kvalificerat hemlig handling från Försvarsmakten, sysslar med cyberattacker, klargör en improviserad vägbomb eller odlar och förbereder mjältbrandsvirus för aerosolflaskor. Hur några av dessa oftast otillåtna handlingar får beivras beror delvis på om staten i fråga befinner sig i krig eller fred. Samma agerande kan vara en krigshandling som får bekämpas med andra krigshandlingar eller ett brott som får lagföras, men inte bekrigas. Till detta kommer att frågan hur en viss gärning får beivras också beror på gärningspersonens förhållanden eller egenskaper. Kort uttryckt: Kombattanter får nedkämpas, kriminella får lagföras. Det låter enkelt, eller hur? Så vad skulle du gjort om du var anställd av Ukrainas väpnade styrkor när de ”gröna männen” kom, skulle du riktat verkanseld mot dem eftersom de var att bedöma som kombattanter deltagande i ett väpnat angrepp eller skulle du gripit (envarsgripande) dem såsom misstänkta för t.ex. grovt vapenbrott eller skulle du inte gjort något annat än att stillsamt undra: Vad tusan är nu detta? … ända tills det helt enkelt blev för sent att göra något. – Tror du förresten att det kommer komma sådana ”gröna män” till (det s.k. hangarfartyget) Gotland, möjligen för att skapa lite operationellt djup och begränsa NATO:s förmåga att använda sjö- och luftvägar i Östersjöområdet, i en operation vars huvudmål egentligen är (delar av) Baltikum? Vad gör du i ett sådant läge: Skjuter, griper eller tvekar? Om du inte redan nu vet rätt svar är det dags att tala med en av Försvarsmaktens jurister så slipper du i vart fall sysselsätta dig bara med tvekan när Dagen väl kommer.

Jag tror förresten inte att det i verkligheten kommer komma sådana ”gröna män” till Gotland som det kom till Krim. Jag tror att det kommer komma nästa version av dem, GM 2.0 så att säga. Personligen hade jag gjort dem till anställda i ett privatägt, civilt, säkerhetsföretag registrerat i en annan medlemsstat i EU och upphandlat av svensk myndighet för att genomföra bevakningsuppdrag i hamnen, på sjukhuset, runt kommunhuset eller liknande, allt för att öka komplexiteten i situationen. Tänk dig sålunda att riket inte är i krig och att anställda i ett europeiskt företag – helt plötsligt beväpnade med automatvapen och klädda i skyddsvästar – blockerar vägar och annat i Visby och Slite under förespeglingen att de bara skyddar en beredskapstransport av blod åt Landstinget, värdepapper för en stor bank eller något liknande, i och för sig främmande men inte helt omöjligt att tro på. Hur agerar du (som chef eller enskild, på Gotland eller på L24)?

Samtidigt till havs, inom svenskt territorialhav, träffar en enhet ur flottan på ett civilt dykfartyg registrerat i Panama med avancerade undervattensfarkoster fastsurrade på däck. Fartyget, som f.ö. är tillverkat på samma varv som N/S Concord, är utrustat med bland annat ekolod och undervattenskommunikationsutrustning (om man får tro info:n från internet); farkosterna ombord har bland annat gripklor och skärbrännare för undervattensbruk. – Dessa syns tydligt i kikare från korvetten. – Det är i detta scenario ingen hemlighet att den ena elförsörjningskabeln till Gotland nyligen slutat fungera. – När korvetten närmar sig fartyget sätter det högsta fart på snabbaste kurs ut ur svenskt territorialvatten. Vad skall svensk fartygschef göra? IKFN definierar som bekant statsfartyg och forskningsfartyg som fartyg vilka inte bara ägs utan även brukas av en annan stat. För flottans personal, som är vana vid att agera enligt IKFN, är det inga problem att avgöra vilka omständigheter som tillsammans utgör juridiskt godtagbart bevis på om ett privatägt fartyg används (brukas) av en främmande stat eller inte, men för andra som kan hamna i liknande situationer är det kanske inte det. Nästa fråga som måste besvaras juridiskt godtagbart är om det främmande fartyget med sin utrustning och sina farkoster är att se som ett forskningsfartyg och på grund av det skall hanteras på särskilt sätt enligt IKFN. Är man ovan vid att göra denna och liknande bedömningar är det läge att diskutera saken innan frågan måste besvaras utan dröjsmål ute i verkligheten. Detta gäller oavsett om man arbetar i flottan, i Karlsborg eller med t.ex. säkerhetsfrågor i Göteborgs hamn vars lösande syftar till att säkerställa ett jämnt inflöde av livs- och drivmedel till riket. Vad händer förresten om man som befattningshavare sviker sina plikter, t.ex. att i vissa fall preja/beordra prejning av ett fartyg, kan man dömas för tjänstefel då eller är det alltid straffritt att i fredstid strunta i att upprätthålla tillämpliga svenska regler som syftar till att skydda vårt lands territorium och suveränitet? Om du inte vet svaret bör du söka efter det redan nu. Det är alltid bättre att vara väl förberedd än att bli överraskad, även på den juridiska arenan. Tala med juristerna!

Militära insatser i ett fredstida Sverige

I gränslandet till militär verksamhet inom ramen för IKFN ligger militär verksamhet till stöd för det civila samhället i fred. Polismyndigheten har som bekant på senare år fått ökade möjligheter att begära hjälp från Försvarsmakten. I de fall det i praktiken kan bli fråga om att vapen kommer till användning, vid terroristangrepp, är det sannolikt inga andra än specialförbandspersonal som kommer hålla i vapnen. Polisen skjuter med hålspetsammunition för att inte tredje man skall komma till skada på grund av genomslag. Tänk om Försvarsmakten kom på den märkliga idén att ”krigets lagar” skulle tvinga specialförbandsoperatörerna att använda helmantlad ammunition, för att sådan ammunition är den enda tillåtna i krig. Vad skulle då hända om ett barn eller en polis dödades av militär eld som inte avsatte all rörelseenergi i den misstänkte terroristen, vilken genom sitt agerande tvingade fram eldgivningen? Skulle det då kännas rätt och rimligt att de efterlevande fick veta att Försvarsmakten valt att inte anpassa sitt krigiska beteende efter fredstida regler och omständigheter?

Det är klokt att diskutera även andra saker som kan behöva ses över med fredstida ögon för att få till stånd ett rimligt resultat. Man kan tänka sig att Försvarsmaktens förmåga att störa ut kommunikationsutrustning (eter- och/eller cyberberoende) för olika kriminella, t.ex. terrorister, kommer att efterfrågas. Vad gäller då? – Vilka fler situationer finns det där Försvarsmakten riskerar att hemfalla åt att följa regler som inte måste tillämpas när riket inte är i krig eller, å andra sidan, tillämpar ytterligt tillåtande regler som t.ex. dem den dåvarande EW-troppen agerade under utomlands? Tänk efter och diskutera sådana situationerna så tidigt som möjligt med era jurister för att t.ex. kunna genomföra övningar med ett även i juridiskt hänseende realistisk innehåll samt för att kunna vara säkra på att slippa straffansvar för tjänstefel eller ännu värre när verksamheten väl genomförs i verkligheten under tidspress.

Journalistik som militärt hot?

Försvarsmaktens personal får ibland skydda olika objekt eller information från obehöriga. Skyddsvakter får då använda sig av visst våld och tvång. Jag kommer att tänka på ett avgörande från Högsta domstolen som kom för några år sedan. Det gällde ett minneskort från en kamera som hade förts med in och använts på ett skyddsobjekt enligt skyddslagen (2010:305). Som bekant råder ju normalt avbildningsförbud av och inom skyddsobjekt, varför minneskortet hade beslagtagits i samband med att intränglingen togs om hand av militärpolis. Intränglingen påstod sig vara journalist på DN, vilket godtogs av alla dömande instanser. Högsta domstolen skrev sedermera bland annat: ”Fotograferingen av skyddsobjektet har skett för publicering i grundlagsskyddade medier. Ansvarsbestämmelsen i 30 § skyddslagen kan såvitt avser överträdelsen av förbudet mot avbildning – fotograferingsförbudet – inte tillämpas. Det saknas därmed grund för att ta minneskortet i beslag såväl för utredning av brott mot fotograferingsförbudet som för att förverka minneskortet.” Beslaget hävdes och minneskortet återlämnades. Betyder detta att skyddsvakter inte får ta kameror från folk som fotar inne på ett skyddsobjekt så snart de säger sig vara anställda av en svensk tidning och har ett ”pressleg”? Gäller samma sak om intränglingen visserligen har som ordinarie yrke att vara resemontör men säger sig vara frilansande journalist och att han eller hon tänker sälja bilderna och sin story till Aftonbladet? Gäller samma sak för utländska journalister/frilansare som är EU-medborgare? – Bloggare? – Iranska turister? Eftersom avgörandet är ett par år gammalt är det säkert redan ingående analyserat och diskuterat men om du inte vet exakt var gränserna går kan det vara bra att ta reda på det med hjälp av en jurist. Kan man förresten tänka sig att utländska intressen möjligen försöker utnyttja avgörandet för att skapa situationer där skyddsvakter agerar fullt rimligt men sedan anmäls för tjänstefel, för att så att säga avskräcka andra vakter från att agera lika kraftfullt? Är vår beredskap mot ett sådant förfarande god nog? Högsta domstolen skrev förresten också: ”Det har inte gjorts gällande att beslaget behövs för utredning av misstanke om att [intränglingen] har överträtt tillträdesförbudet.” Öppnar detta en annan möjlighet för beslagtagande? Kan vara värt att analysera detta, om du inte redan gjort det men har eller kanske får med skyddsvakteri att göra.

Informationsarenan

Informationsoperationer är ingen nyhet. De har förekommit mycket länge, både i krig och i fred. Oftast kallar man dem dock sådan aktivitet för andra saker, t.ex. marknadsföring, propaganda, folkbildning, påverkansprogram, ryktesspridning, moralhöjande predikningar, psykologisk krigföring eller debattinlägg (som detta). I Sverige undanhålls journalistiken från militära informationsoperationer. Journalistiken har ju, som vi sett ovan om inte annat, ett särskilt grundlagsskydd för att säkerställa den fria åsiktsbildningen och hjälpa till att upprätthålla yttrandefriheten, företeelser som vår demokratiska modell vilar på. Med militärt språk från olika eror kan man närmast kalla sådana företeelser för schwerpunkte eller centres of gravity. Är det egentligen inte självklart att främmande makt med onda avsikter kommer att försöka rubba eller skaka våra sådana, helst innan den inleder andra operationer mot oss. Hur skulle sådana angrepp kunna se ut? – Fake news? – Nättroll? Sådant ligger dock utanför Försvarsmaktens hägn. Inom hägnet kan man tänka sig riktade attacker mot Försvarsmaktens ledningssystem och liknande. Detta är det enkla scenariot. Visst får man väl göra vad man kan för att förstöra de system angriparen utnyttjar i sådana attacker? Även om systemen ägs av en privat aktör? Döms man för tjänstefel om man avstår från detta och därför inte förhindrar en attack på Sveriges försvarsförmåga? Dessa grundfrågor för cyberkrigföring i fred är, förutsätter jag, redan diskuterade, särskilt eftersom politisk ledning på senare år också börjat tala om att vi ska ha en aktiv (offensiv) förmåga på cyberarenan. De kan ändå vara värda att repetera frågorna för att man på ett klokt sätt kunna ta sig an även de mindre självklara problemområdena, t.ex. övervakning och positionering av soldaters privata mobiler, beredskapspersonals datorer och reservofficerares bilburna gps-utrustning. Får de system som genomför sådant bekämpas? – Med vilka medel? – Vem beslutar i tidskritiska lägen? – Kan man tänka sig att en fiende skulle utnyttja eventuella juridiska vita fläckar hos oss för att få agera ostört eller försöka tvinga fram felgrepp som sedan kan angripas i svensk domstol? Här finns en hel del intressanta frågor som bör besvaras så tidigt att motsidans möjlighet att dra nytta av ett juridiskt överraskningsmoment omintetgörs.

Avslutning

I avsaknad av en väpnad konflikt kan ändå en angripare göra svår skada för vårt lands förmåga att fungera normalt och hävda sin suveränitet, även om angriparen inte använder traditionellt krigiska metoder för att nå sina mål. Fördelen för angriparen med den typen av angrepp är att det sannolikt inte kommer mötas med traditionellt militärt våld vare sig från oss eller från någon allians. Privata aktörer kan användas för att främja främmande staters intressen på bekostnad av våra egna eventuellt utan att de ens vet om det själva. ”Strider” kan föras i cyber eller kanske till och med i svensk domstol. Sveriges egna lagar, rättsliga procedurer och grundläggande rättigheter som säkerställer ett öppet och demokratiskt samhälle kan komma att utnyttjas mot vår försvarsförmåga. Vi kan och kommer dock försvara oss utan att ge upp, om än möjligen också med andra medel än vi är vana vid. För att göra det så bra som möjligt krävs, bedömer jag, att juridiken integreras än mer i Försvarsmaktens verksamhet. Jag har här givit några, i och för sig enkla, exempel på den komplexitet juridiken ställer upp för modern försvarsverksamhet. Man kan ganska lätt tänka sig mycket värre scenarier men det har inte varit min avsikt att göra saker värre, bara att väcka ert intresse samt att uppmuntra till eftertanke och klokt agerande. Tillåt mig åter uppmana er att ta hjälp av era jurister tidigt, hellre än sent. Glöm förresten aldrig att slumpen gynnar den förberedde, att tvekan dödar och att lyckan fortfarande står den djärve bi!


Jens Lindborg
rådman, LEGAD under FS15 och ME02 FHQ

Uppdaterat: Sjöräddning med begränsningar

Under julhelgen har den nationella helikopterburna sjö-och flygräddningen ånyo satts på sparlåga. Det är som bekant inte första gången, och sannolikt inte heller den sista. Har vi tur sker inga allvarliga incidenter till sjöss runt de baser som nu är ur beredskap eller saknar personal. Det innebär då att problemet passerar obemärkt förbi likt tidigare. Är olyckan framme kan avsaknaden av tillgängliga helikoptrar leda till ödesdigra konsekvenser.

Sedan den 23 december har en av Sjöfartsverkets baser saknat ytbärgare. Inledningsvis Kristianstad och därefter, från julafton har Norrtälje saknat ytbärgare. Detta innebär att förmågan till vinschning i praktiken utgår. Det är inte möjligt att hämta upp en person ur vattnet, eller hämta upp skadefall som kräver att ytbärgaren assisterar. Förmågan till räddningsinsatser blir således mycket begränsad. Denna nedgång i förmåga gäller under hela julhelgen från en av baserna. Man kan i sammanhanget notera att Sjöfartsverket rekryterar ytbärgare.

Men inte nog med detta. Från julaftons morgon och under resten av året har Sjöfartsverket helt tagit helikoptern på Visby ur beredskap. Det finns således ingen helikopterburen sjöräddningsförmåga på Gotland över jul, nyår och mellandagar.

Detta är inget nytt fenomen. Det är snarare ständigt återkommande problem. Under sommarmånaderna maj-juli förefaller man ha kraftsamlat för att kunna upprätthålla beredskap enligt kravställningen på fem baser utan några längre avbrott. Men under hösten har perioder med baser ur beredskap avlöst varandra igen. Detta accelererade i mitten av oktober då Sjöfartsverket under övning vid Visby flygplats havererade landstället på Lifeguard 006. Detta innebar att Gotland stod utan helikopter under några veckor innan en ersättare kunde komma på plats. Nu är det således dags igen.

Vän av ordning brukar i debatten göra gällande att "det inte är praktiskt möjligt att upprätthålla H24 beredskap på fem baser med endast sju helikoptrar". Om detta råder nog inga tvivel bland expertisen. Men man måste då fundera på varför det ser ut som det gör? Är det politikens fel att Sjöfartsverket endast förfogar över sju maskiner?

Faktum är att det är Sjöfartsverket själva som i samband med övertagandet av ansvaret för den helikopterburna flygräddningen gjorde klart för regeringen att det skulle komma att krävas sju helikoptrar för att upprätthålla beredskap på fem baser. Detta framgår bland annat av Sjöfartsverket underlag till regeringens proposition (2011/12:11) Säkerställande av sjö- och flygräddning.

I propositionen som i huvudsak avhandlar förvärvet av helikopterverksamheten från den tidigare operatören Norrlandsflyg, framgår att Sjöfartsverket har gjort klart följande för regeringen.

Sju helikoptrar används i SAR systemet, varav två utgör reservkapacitet för de fem ordinarie helikoptrarna. Reservkapaciteten utgör en förutsättning för att systemet vid alla tidpunkter ska vara fullt operativt.  

Om antalet helikoptrar minskas eller deras geografiska placeringar avviker mer än marginellt från de nuvarande medför det enligt Sjöfartsverkets bedömning att nu angivna målsättningar inte kan uppnås.

Budskapet från Sjöfartsverket till regeringen där och då kan inte tolkas på annat sätt än att sju helikoptrar är vad som krävs för att vid alla tidpunkter kunna vara tillgängliga.

Sjöfartsverket har dock sedan dess fått nyvunnen erfarenhet i egenskap av flygoperatör och i ett remissvar från 2018 till regeringen avseende möjlighet att bistå vid skogsbrandsläckning klargör man istället följande avseende helikoptrarnas tillgänglighet.

Dagens helikoptersystem är känsligt för störningar. En helikopter i taget är ständigt på tungt underhåll och delar av året krävs att två helikoptrar genomför tungt underhåll. Lättare underhåll (linjeunderhåll) genomförs under cirka 15-30 timmar en gång per månad per operativ helikopter. Utöver detta kan tekniska fel uppstå som kräver åtgärder. När endast en helikopter genomför tungt underhåll finns möjlighet att använda en backup-helikopter vid fel eller linjeunderhåll.

Detta innebär att tillgängligheten för systemet under huvuddelen av tiden, har fem baser operativa, men cirka 5-10 dagar per månad är endast fyra baser operativa, alltså en minskning med 20% under dessa dagar. Skulle en större skada eller fel uppstå, eller om en reservdel tar lång tid att leverera kommer systemet inte kunna hålla fem baser tillgängliga förrän problemet är åtgärdat.

De budskap som levereras idag är således ett helt annat än det som regeringen erhöll från Sjöfartsverket 2011. Sjöfartsverket pekar idag på att det behövs fler helikoptrar. Detta bland annat efter att ha blivit granskade av Statens Haverikommission, Att det behövs fler helikoptrar förefaller fullt rimligt, men det var inte det besked regeringen fick av Sjöfartsverket när verksamheten skulle övertas runt 2011.

Huvuddelen av allmänheten så väl som kunder anser att den flygburna sjöräddningen måste fungera. Men man kan i sammanhanget även notera vissa åsikter i debatten om Sjöfartsverkets helikopterverksamhet som gör gällande att man inte ska ha åsikter om bristerna i olika hänseenden med hänvisning till "att man nog gör så gott man kan". Det är givetvis ett sätt att se på saken.

Ett annat sätt är att se på verksamheten utifrån verklighetens krav och förväntningar. Sjöfartsverkets helikopterverksamhet är en livlina(!) När räddning inte fungerar på annat sätt från båtar eller fartyg, eller på grund av svåra väderförhållanden är räddningshelikoptern den sista livlinan. Att helikoptrar finns tillgängliga kan således komma att handla om liv och död! Det blev tyvärr extra tydligt i samband med Estonias förlisning, något som förefaller helt bortglömt idag när det kommer till debatten om tillgängliga helikopterresurser.

Utöver de strikt rationella motiven finns det även förväntningar från en rad olika aktörer på att tjänsten ska fungera. Aktörer som dessutom betalar stora summor till Sjöfartsverket för en tjänst som förväntas levereras från fem baser.dygnet runt, året runt. Kostnadsfördelningen ser ut som följer. Den totala summan avser all sjö- och flygräddning varav 372 miljoner (81%) går till helikopterverksamheten (Källa: Sjöfartsverket).

Intäkt	Milj kr	% del
Farledssavgifter (civil sjöfart)	172	38%
Statligt anslag	155	34%
Eurocontrol (civil luftfart)	66	14%
Försvarsmakten	55	12%
Övrigt	9	2%
Total	457	100%

Det finns således betalande kunder så som rederier, flygbolag och den svenska Försvarsmakten som i praktiken köper en tjänst av Sjöfartsverket och förväntas få leverans enligt ingångna avtal och överenskommelser. Då räcker det inte att göra så gott man kan, då måste problemen lösas, och i det här fallet kräver det sannolikt att uppdragsgivaren regeringen tar sin del av ansvaret, oaktat vad som presenterades för åtta år sedan..

Då, i samband med att Sjöfartsverket övertog Norrlandsflygs helikopterverksamhet användes följande som argument av regeringen (med Sjöfartsverket som expertmyndighet) för att övertyga riksdagen om vikten av att propositionen skulle antas.

Ett bortfall av den verksamhet som Norrlandsflyg bedriver skulle innebära att Sjöfartsverket inte skulle kunna lösa sin uppgift att upprätthålla en fungerande SAR-verksamhet. Detta skulle kunna medföra att Transportstyrelsen tvingas deklarera Sverige som ett s.k. farligt område enligt 1 kap. 6 § luftfartsförordningen (2010:770) och meddela flygbolagen detta. Kommersiell flygtrafik skulle visserligen inte omöjliggöras men det skulle ankomma på flygbolagen att avgöra om de trots detta vill flyga till, från eller över Sverige. Ytterst skulle det dock bli varje luftfartygs befälhavare som fick avgöra denna fråga för varje enskild flygning, jfr 5 kap. 3 § luftfartslagen (2010:500). Liksom för luftfartens del skulle redarna och ytterst fartygets befälhavare i det enskilda fallet få avgöra om avsaknaden av en fungerande SAR verksamhet i Sverige utgör skäl för att inte trafikera svenska farvatten.

Studerar vi tillgängligheten idag där en bas mer eller mindre regelmässigt stängs ner så kan man diskutera huruvida Sverige idag har en fungerande luftburen SAR-verksamhet, och huruvida ovanstående farhågor - under vissa perioder - redan har slagit in?

Avslutningsvis kan det vara värt att notera regeringens sammanfattande bedömning i samband med att propositionen gällande att säkerställa svensk helikopterkapacitet för sjö- och flygräddning lades fram för riksdagen den 22 september 2011 av statsråden Jan Björklund och Catharina Elmsäter-Svärd.

Sverige har ett självklart behov av att upprätthålla en väl fungerande SAR-verksamhet och har dessutom genom att tillträda internationella konventioner åtagit sig detta. Ett bortfall av SAR-verksamheten, även om det är mycket kortvarigt, riskerar att innebära allvarliga hinder för såväl sjöfart som luftfart på väg till, från eller över svenska farvatten och svenskt luftrum. Detta gäller även militär sjö- och luftfart. Det är med andra ord ett viktigt samhällsintresse att säkerställa SAR-verksamheten. Inte ens helt kortvariga avbrott i kapaciteten kan därför godtas. För att inte äventyra väl fungerande sjö- och flygtransporter i riket och svara upp mot internationella åtaganden är det därför angeläget att se till att SARverksamheten inte äventyras.

Ovanstående utgjorde således grunden för att Sjöfartsverket skulle förvärva sju sjöräddningshelikoptrar. Dessa sju skulle säkerställa att det inte ens blev några kortvariga avbrott i verksamheten. Nu är läget ett helt annat, och det återstår att se vad nuvarande regering och infrastrukturminister Thomas Eneroth avser göra åt problemet. Än så länge har bevisligen inget skett trots Sjöfartsverkets remissvar och påstötningar från andra politiska partier i det aktuella ärendet samt närliggande.

Läs även Wiseman i ämnet.

Uppdatering 2019-12-27

P4 Gotland uppger i dag att skälet till att visbybasen står utan sjöräddningshelikopter i beredskap beror på att "myndighetens besättningar haft för mycket övertid i år".

I en skrivelse daterad 2018-12-12 skriver Sjöfartsverket att man i dagsläget förfogar över 22 helikopterbesättningar.

Sjöfartsverket har idag 22 besättningar, fyra besättningar per bas samt två redundansbesättningar för att täcka vakanser mm. 

Enligt det nya arbetstidsavtalet för helikopterbesättningar får arbetstagare arbeta max 50h övertid per månad och max 200h per år. I det fallet man har slagit i taket på samtliga besättningar, vilket man får förutsätta eftersom basen på Visby stängs, så innebär det sannolikt ett enormt stort totalt övertidsuttag. Enligt arbetstidsavtalet erhålls 24h betalda övertidstimmar per tjänstgöringsdygn.

Rent teoretiskt, om samtliga besättningar har slagit i taket, så skulle det kunna innebära ett totalt övertidsuttag om 17.600 timmar under 2019. SVT rapporterade tidigare att övertiden för Sjöfartsverkets helikopterbesättningar under år 2016 kostade 52 miljoner kronor, varav en av piloterna erhöll hela 1,2 miljoner kronor enbart i övertid.

Detta problem skulle lösas genom ett nytt arbetstidsavtal som kom på plats i början av förra året.
För att minska övertidskostnaderna skulle bl.a. ytterligare personal rekryteras.

Krönika: Vad händer i försvarsfrågan nu?

För en vecka sedan lämnade Försvarsmakten över det så kallade ”femtonde november-underlaget” till regeringen. Ett underlag som utgör analysen av försvarsberedningens förslag om hur försvaret under de närmaste åren ska utformas och finansieras. Enligt beräkningarna är skillnaden mellan försvarsberedningens ambition och föreslagen ekonomi hela 55 miljarder kronor.

Läs hela krönikan i BLT här...

Uppdaterat: Desinformation!

Jag skriver i princip inga egna blogginlägg numera, men ibland känns det tvunget. Detta med anledning av SvD skadliga rapportering i ubåtsfrågan under gårdagen.

Jag avser inte i något avseende kommentera sakinnehållet i artikeln. Det enda jag avser kommentera är medias okritiska förhållningssätt till frågan. Slutsatser i rubriker och ingresser är direkt skadliga för Sverige och kan inte tolkas på annat sätt än som ren desinformation. Vad är då problemet?

SvD formulerar artikelrubrik och ingress på ett sätt som av en icke insatt läsare, inte kan tolkas på annat sätt än att allting var fel, att det inte existerade någon främmande undervattensverksamhet överhuvudtaget under oktober månad 2014. Detta är en helt felaktig slutsats. Än värre är det att i princip alla övriga mediakanaler köper rapporteringen helt okritiskt.

SvD inledande rubrik

Omni sprider ren desinformation baserat på SvD artikel

Expressen tar steget ännu längre och hävdar gravt felatktigt att 10 miljarder kronor till ubåtsjakt har  tillförts 

Detta rent desinformativa narrativ etablerades snabbt i riksmedia under kvällen i går, och snart hade alla etablerade rikstäckande nyhetskanaler gjort en total okritisk re-write på SvD artikel. Samtliga med samma eller liknande vilseledande och felaktiga rubriksättning.

Även public service i form av Sveriges Radio och Sveriges Television gjorde okritisk re-write på artikeln, och bidrog således till spridning av desinformation. SR och SVT som förväntas fungera vid kris och krig, och därmed utgöra ett "skydd" mot påverkans- och informationsoperationer mot Sverige.

Statskontoret 2017:5 "Myndigheternas arbete med desinformation"

Efter massiv kritik i sociala medier mot detta har såväl SvD som SVT och övriga mediakanaler skrivit om sina rubriker och ingresser. Men problemet är att skadan redan är ett faktum. Narrativet är satt, och gemene svensk medborgare lever nu i tron på att allt som SvD och övriga skrivit är sant, och att det inte har existerat någon främmande undervattensverksamhet oktober 2014.

Idag på morgonen har redaktionen uppmärksammat felaktigheterna och korrigerat artikelrubrik och ingress, så även de flesta andra media som tidigare hade gjort re-write på artikeln (se nedan).

SvD korrigerade rubrik (Korrigerad dagen efter publiceringen)

Initial rubrik (Vilseledande givet fakta)

Korrigerad rubrik

Hade media bemödat sig att kontrollera fakta innan publicering hade detta inte behövt ske. I sakfrågan har nämligen absolut ingenting förändrats sedan september 2015, och det vet SvD men väljer ändå att göra stor sak av detta.

För att erhålla fakta i målet så ska man läsa Försvarsmaktens artikel från 23/9 2015 med rubriken "Utom allt rimlig tvivel". Här framgår den korrekta informationen på ett närmast övertydligt sätt. Några utdrag ur texten här nedan (min fetstil)...

Försvarsmaktens slutliga analys visar att det liksom i höstas är ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms skärgård i oktober 2014.

Underlaget för denna bedömning består nu av ett betydligt bredare material än det som var tillgängligt direkt efter det att underrättelseoperationen avslutades.

Av omkring 300 rapporter som gjorts har cirka 150 analyserats djupare varav 21 har bedömts som särskilt intressanta.

Genom analysarbetet har nu flera av dessa fått en högre klassificering än i tidigare bedömningar. Sammanvägningen av den samlade mängden observationer i området ger en mycket hög konfidensgrad. 

Den observation som i höstas hade den högsta konfidensgraden har omvärderats. Här har det tillkommit ny information som gör att just denna observation har en annan förklaring, och den har därför inte ingått i underlaget för den samlade värderingen. Det oaktat kvarstår bedömningen genom analysen att det är ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränkts.

Slutsatsen som media borde ha identifierat är att den "nyhet" som SvD bygger sin artikel på inte alls har ingått i den slutliga redovisningen och de sammanfattande slutsatserna. Det stod klart redan för fyra år sedan, men ändå försöker media få det hela till att denna nyhet nu ska tas som intäkt för att det inte har förekommit någon undervattensverksamhet. 

Detta är således ren desinformation, och det är beklagansvärt att all media helt okritiskt hänger på denna sensationsjournalistik. Det hade - som flera redan påpekat - varit  intressant om SR medierna hade tagit sig an den här rapporteringen och granskat rapporteringen ur ett källkritiskt perspektiv.

Att SVT gjorde en re-write på artikeln utan någon källkritisk granskning är extra intressant då SVT själva, alldeles nyligen har lanserat en kampanj för ökad källkritik. 

Med start idag lanserar SVT en ny kampanj om public services roll i det moderna medielandskapet. Den första filmen handlar om behovet av saklig journalistik.

Filmen ”Höna av en fjäder” fokuserar på den stora betydelse saklig journalistik har i en värld där rykten lätt blir till sanningar, och information riskerar att förvrängas. Där gränsen mellan påstående och fakta blir alltmer diffus, och samtidens snabba digitala landskap lätt bidrar till att göra en höna av en fjäder.

Kampanjen har för övrigt kritiserats hårt, av bland annat humorprogrammet Svenska Nyheter.


Uppdatering 15.00:

En betydligt mer nyanserad artikel har författats av Mikael Holmström (DN).

En välskriven ledarkrönika finns i Expressen signerat Linda Jernek med rubriken:
"Sprid inte spinn om att ubåten bara var en boj"

Ytterligare ett totalhaveri i rapporteringen står Jonna Andersson (mitti.se) för. Se nedan.

Uppdatering 17/9 09.00

Som ett brev på posten har en stor rad ryska mediakanaler givetvis blivit mycket glada och tacksamma för SvD artikel. Tack vare, eller rättare sagt på grund av artikeln förstärks narrativet i rysk media som i princip går ut på att "det var ingen ubåt, det var bara en boj". 

Det tål att ånyo påminnas om att det är SvD illa valda antydningar och rubricering som ligger till grund för nedanstående ryska publiceringar. Att övrig media, till och med public service i form av SR och SVT så okritiskt vidarebefordrade informationen har givetvis också bidragit till problemet.

SVT har dock insett sitt misstag och har gjort en rättelse. Detta genomfördes i rapport-sändningen kl 09.00 igår morse. Länk till sändningen här.

Så en rättelse. En av de indikationer som Försvarsmakten fick vid ubåtsjakten 2014
i Stockholms skärgård var signalerna från en av SMHI:s mätbojar. Det här uppger Svenska Dagbladets med hänvisningar till personer med insyn i händelsen. I tidigare sändningar har vi sagt att ingen kränkning förekom, det finns dock andra indikationer som enligt Försvarsmakten pekar på en kränkning.

Övriga bloggar i ärendet:
Corpral Frisk (som översatta inlägget till Engelska)
Gunnar Hökmark
Cornucopia

Gästinlägg: Möta Hejda Slå

I onsdags lanserades boken ”Möta Hejda Slå – Så skulle Sverige försvaras” på Armémuseum.
Boken utgör en del av forskningsprojektet FoKK (Försvaret och det kalla kriget) och är en uppföljning på den tidigare utgivna boken ”Den stora invasionen” som skildrade den svenska operativa planläggningen utifrån ett robust svenskt försvar mot invasion.


”Möta Hejda Slå” är således uppföljaren som istället beskriver den då gällande doktrinen, och de utmaningar som vi var tvungna att hantera. De fyra huvudsakliga teman som boken avhandlar är Strategin, Operationerna, Beredskapen och Stridskrafterna.

De marina delarna i boken är författade av Frank Rosenius, Lars G Persson, Claes Tornberg, Emil Svensson samt undertecknad.

Viceamiral Frank Rosenius beskriver i sin del ÖB planering, vilket omfattar mer än enbart marinen, och ger sin personliga syn på huruvida det svenska försvaret kunde lösa de tre uppgifterna inom ramen för doktrinen. Konteramiral Tornberg skriver på temat ”Sjöblindhet i det operativa tänkandet” – vilket syftar på den markoperativa dominansen i det operativa tänkandet under kalla kriget.

Generallöjtnant Lars G Persson skriver under temat beredskap om ”koncentrering och uppmarsch – det känsliga skedet” och avhandlar var svagheterna fanns vid den tiden, och huruvida vi skulle hinna komma på plats när det väl gällde. Kommendör 1.gr Emil Svensson beskriver i sin del ”Krigsrisk och undervattenskränkningar”. Denna del avhandlar motiven till de speciella undervattenskränkningar som drabbade Sverige under 80-talet samt krigsrisken.

Mitt eget kapitel i boken har jag valt att rubricera ”Ytattacken – krigsförberedelser och skarp verksamhet”. I kapitlet beskrivs förbandsverksamheten utifrån mitt perspektiv som fartygschef, divisionschef och flottiljchef, tillika chef för ubåtsjaktstyrkan under en lång sjökarriär. Mitt huvudsakliga fokus ligger på ytattackflottiljerna, dess materiella utveckling samt verksamhet från 80-talet och framåt.

I den avslutande delen beskriver jag ubåtskränkningarna, hur vi tänkte, vad vi gjorde och våra insatser som under åren formade och byggde upp vår ubåtsjaktförmåga till ett väl fungerande maskineri. Viktigt att notera för alla läsare av boken är dock att det stycke som jag benämner som ”Öva och jaga skarpt” kräver ett förtydligade i syfte att undanröja alla konspirationsteorier.

I stycket beskriver jag hur en övning kunde se ut, och hur övningarna ofta övergick till skarp verksamhet. Men i samband med redigeringen av texten har dessvärre förklaringen att min beskrivning är ett fiktivt scenario förvunnit. Det finns således en risk att de avslutande delarna i stycket skulle kunna tolkas som en verklig händelse. Så är alltså inte fallet. Det jag beskriver är ett möjligt scenario. Det vill säga något som hade kunnat hända, och som vi var förberedda att hantera.

Boken är på det hela sammantaget ett unikt historiskt dokument som beskriver dåtiden problem och hur vi tänkte. Mina exempel är den marina, men boken omfattar berättelser från hela den dåvarande Försvarsmakten, och är väl värd att läsa för både den historiskt intresserade, och för officerare idag som återigen har liknande problem att brottas med.

Göran Frisk
Stockholm, Oktober 2019

Rysk signalpolitik på hög nivå

Att försvarets anslag nu ska öka till 1,5 pro- cent av BNP till 2025 innebär att vår för- svarsförmåga kommer att öka. Men kommer det att räcka? Ett problem är att den ryska förmågan ökar snabbare både avseende tempot i den ryska försvarsrefor- men och i numerär...

Läs hela krönikan i BLT här!

Gästinlägg: Verkligheten är skäl nog för återinförande av hjälpfartyg

Fartyg ur 047-serien
Foto: Kustbevakningen

Tillräcklig militär närvaro i ett marint operationsområde kan uppnås på fler sätt än vad dagens marina förband är organiserade och bemannade för. Eftersom det inte är särskilt troligt att Marinen i närtid kan förväntas växa i fråga om antalet mer flexibla kvalificerade enheter återstår att göra mer av de resurser som finns. Ett återinförande av hjälpvedettbåtar och hjälpminfartyg vore steg i rätt riktning. En komplettering med särskilda hjälpfartyg för lämnade av underhåll även till andra marina förband, i form av hjälpträngfartyg, skulle ge ännu fler fördelar.

I den nya verklighet där ett utdraget konfliktsscenario inte framstår som en allt för osannolik framtid ställs delvis andra krav på både uthållig och bred närvaro i våra stora skärgårdar och intilliggande kustnära områden. Dagens marina förband har av rent numerära skäl svårt att räcka till. Samtidigt finns både personal och fartyg som skulle kunna göra skillnad, särskilt i förhållande till de sannolikt begränsade insatser som skulle krävas för att göra hjälpfartygsförband tillgängliga.

Uppgifter för hjälpfartygsförbanden skulle kunna vara övervakning av bas- och skärgårdsområden, viss havsövervakning, upprätthållande av punkter/områden för lämnande av underhåll, utläggning av skärgårds- och kustförsvarsmineringar samt minlotsning. 

Ett upplägg skulle kunna vara organiserande av 4–6 divisioner med vardera lika många hjälpvedettbåtar och 2 hjälpträngfartyg samt 3 divisioner med vardera 2–3 mindre hjälpminfartyg. 

Hjälpfartygsförbanden bör vara knutna till på förhand bestämda och begränsade skärgårdsområden, för att på det sättet maximera fördelarna med lokalkännedom, geografisk täckning och samtidigt förenkla samverkan med såväl Hemvärnet som Sjöstridsflottiljerna. Rekrytering/placering av personal och planering för uttagning av fartyg bör ske utifrån samma närhetsprincip. Viss utbildning bör kunna ske i samverkan med Sjövärnskåren. I likhet med tidigare hjälpfartygsförband bör det räcka med ett minimum av utbildningsplattformar för den fredstida utbildningen. En modell kan vara att hyra in exempelvis ett par av de hjälpvedettbåtar som planeras för uttagning under någon månad per år och rotera dem mellan hjälpvedettbåtsdivisionerna. 

Enkelhet bör eftersträvas i alla frågor som angår hjälpfartygsförbanden, så även beträffande dess fartygsbestånd och för utrustningen av detta. När det gäller den rent militära utrustningen så bör det räcka med ett minimum i form av radio för tal och enkel krypterad datatrafik, någon/några företrädesvis tunga kulsprutor, sjukvårdsutrustning och minräls för vissa av fartygen. Kraven på fartygen bör i övrigt innebära att hjälpvedettbåtarna prestandamässigt bör motsvara eller utgöras av fartyg i KBV 301-serien, eller som minst stridsbåt 90. Hjälpträngfartygen bör prestandamässigt motsvara eller utgöras av fartyg i KBV 047-serien. De mindre hjälpminfartygen bör avslutningsvis utgöras av vägfärjor med lastförmåga om minst 200 ton. 

För huvuddelen av befattningarna i hjälpfartygsförbanden bör utbildningsbehovet knappast vara större än att det kan lösas under någon eller några veckor per år. En ryggrad för bemanningen finns redan här och nu bland de drygt 700 reservofficerare (RO) i Marinen som ännu saknar krigsplacering. 

På detta sätt skulle Marinen fånga det engagemang som är en självklarhet också i reservofficerskåren och samtidigt säkerställa operativ effekt av resurser som faktiskt redan finns. Ett återinförande av hjälpfartyg skulle också sända en tydlig strategisk signal om att vårt sjöterritorium ska försvaras med alla tillgängliga medel. 

Johan Barrefelt
RO/kommendörkapten

Fartyg ur 301-serien
Foto: Kustbevakningen

Gästinlägg: VISBY G2 - om flottan själv får välja

Texten är tidigare publicerad i Kungliga Örlogsmannasällskapet Tidskrift i Sjöväsendet (TiS nr 3/2019).

Det är glädjande att Försvarsberedningens slutrapport innehåller en satsning på nya ytstridsfartyg, även om den volym som föreslås är för liten. Flera av KÖMS ledamöter, så som Jens Nykvist (SvD 2019-02-16), Bo Rask (SvD 2019-02-20), Robert Dalsjö (SvD 2019-05-04), Niklas Wiklund (BLT 2019-05-27) har under de senaste månaderna argumenterat för att det krävs politiska beslut om rejäla ekonomiska tillskott i närtid. Försvarsberedningens rapport är bara ett steg på vägen, men den indikerar ändå att vi bör fortsätta fundera över hur de nya ytstridsfartygen ska utformas.


I debatten runt den aktuella frågan har det från flera håll förts fram att i valet av nytt ytstridsfartyg är en fortsatt satsning på en andra generation av Visbykorvetten att föredra. Denna uppfattning förefaller delas av en på det hela taget enig sjöofficerskår, med Marinchefen i spetsen. I sin artikel i SvD föreslår Robert Dalsjö istället större och mer konventionella fartyg med bättre sjötålighet och längre uthållighet i likhet med vad bl.a. Finland och Tyskland satsar på. Han har rätt i att större fartyg kan bära tyngre helikoptrar, fler skeppsbåtar samt större antenner än mindre fartyg. Det råder vidare ingen tvekan om att de fregatter eller stora korvetter som Dalsjö förordar skulle vara ett välkommet tillskott även till den svenska marinen. Däremot är dessa fartyg inte det bästa valet för en högintensiv strid i vårt närområde, och det är den uppgiften som är dimensionerande vid valet av ett nytt ytstridsfartyg.


Den operationsmiljö som den svenska marinen har att verka i är unik i många avseenden. En förutsättning för att ett ytstridsfartyg ska kunna överleva en modern sjöstrid i denna miljö är att en smyganpassning har skett. Detta är ingen bedömning eller en allmän uppfattning, utan en slutsats baserad på mångårig erfarenhet av övningar tillsammans med andra nationer samt en omfattande provverksamhet. Innanhavets begränsade utbredning gör att fartygen momentant måste hantera hot från vapensystem på havsytan, från luften, från land och från undervattensdimensionen. Det är därför uppenbart att just smyganpassning är en viktig förutsättning för att kompensera för våra fartygs fåtalighet. Om ett fartyg undgår upptäckt undgår det även bekämpning.


Ingen kan förutse hur ett framtida krig kommer att se ut. Men ett obestridligt faktum är att med endast fem ytstridsfartyg och några ubåtar, vilket blir en realitet om ingen nyanskaffning sker i närtid, så försvarar man inte 270 mil kust. Således finns det ett omfattande behov att utöka vår idag låga numerär kvalificerade stridsfartyg. Allra bäst vore det givetvis att ha en stor sjöstyrka med olika fartygstyper optimerade för olika ändamål. Men med hänsyn till de omfattande behoven av materielanskaffning i Försvarsmakten är det dessvärre orimligt att hoppas på ett sådant utfall i rådande ekonomiska läge. Istället krävs en kompromiss och därmed en flexibel fartygstyp som kan klara av samtliga marina operationstyper samt ha möjlighet att uppträda både inomskärs och utomskärs. Den dimensionerande uppgiften när vi designar ett nytt fartyg måste primärt vara att kunna hantera den väpnade striden i ett högkonfliktscenario. Med en sådan utvecklingsidé kan marinen fortsatt hantera alla situationer – från djupaste fred till krig via ett uppträdande i en gråzon.


Visbykorvetten klarar av detta spann av uppgifter över hela konfliktskalan och har dessutom goda sjöegenskaper, vilket flera års erfarenhet från såväl Östersjön som utanför våra hemmafarvatten påvisat. Vi som jobbar till sjöss driver linjen att man borde ta allt det som är bra med Visbykorvetten, ändra de få delar som inte blev lika bra och nyanskaffa en andra generation av en fartygstyp som marinen idag har stort förtroende för. Denna uppfattning har vuxit fram under de snart 20 år vi opererat Visbykorvetterna. Upplägget innebär också att projektrisken kraftigt kan reduceras. Vi vet redan idag vet vad det innebär att bygga en Visbykorvett och vi vet vilka mindre områden som ska förändras i en modernare version.


Avslutningsvis – vi mäter oss regelbundet mot de bästa utländska fartygen under de många internationella övningar och operationer vi deltar i. Vi ser att Visbykorvetterna står sig mycket väl i dessa sammanhang. De används ofta för uppgifter som större fartyg är sämre på, som att operera kustnära, vilket är viktigt i Östersjön då hela vårt innanhav är att betrakta som just kustnära. Efter två decennier har vi lärt oss att utnyttja Visbykorvetternas egenskaper till något unikt och vi lär oss fortfarande. Det är riktigt att tekniksprånget var stort när fartygen utvecklades, vilket då visade sig i förseningar, men mycket av det utvecklingsarbetet ligger bakom oss. Istället kan vi dra nytta av det när vi förhoppningsvis beställer en andra generation Visby. Istället för att starta loppet stillastående, skulle vi få en flygande start. På så sätt kan marinen bidra till en trovärdig tröskeleffekt i försvaret av vårt land.


Kommendör Fredrik Palmquist, marinstabschef och dessförinnan chef för Fjärde sjöstridsflottiljen, samt kommendör Per Edling, chef för Tredje sjöstridsflottiljen.

Tillskotten matchar inte försämrat säkerhetsläge

Det som skulle bli en bred politisk förankrad försvarsuppgörelse föll som bekant på målsnöret. Trots 947 dagar av försvarsberedande, där alla var överens om innehållet, ville inte regeringen skriva under finansieringen. Och därmed sprack överenskommelsen.

Läs krönikan i BLT här

Ytstridsfartygens flexibilitet – Inte antingen eller, utan både och!

Foto: Jimmie Adamsson / Försvarsmakten

Texten är ett gästinlägg författat av chefen för Tredje sjöstridsflottiljen, kommendör Per Edling.

Under senare tid har en intensiv debatt förekommit avseende svenska ytstridsfartygs möjligheter och begränsningar. Från vissa håll har det spekulerats i att det är omöjligt att uppträda fritt till sjöss då det skulle vara för farligt utan luftvärnsrobot, och ibland antyds den raka motsatsen. Varifrån sådan argumentation egentligen härstammar är svårt att veta, men sannolikt handlar det om en och annan förutfattad mening. Att enbart utgå från ytterligheter leder diskussionen fel eftersom den riskerar att skärpa motsättningarna mellan debattörerna istället för att skapa en gemensam förståelse. Det finns därför all anledning att försöka beskriva ytstridsfartygens korrekta möjligheter och begränsningar, vilket kräver att debatten lyfts in i en relevant kontext.

Till att börja med: krig är farligt och det finns inga osynliga fartyg. Med detta utgångsvärde måste planeringen av marina operationer beakta risker som är väl balanserade mot den aktuella situationen i syfte att erhålla önskad operativ effekt. Att förstå varje systems förmåga, i detta fall våra ytstridsfartyg, är ett viktigt ingångsvärde för att kunna hantera denna diskussion. Således blir det direkt felaktigt att i termer av möjlighet och omöjlighet påstå vad ytstridsfartygen kan göra. Debatten om våra ytstridsfartyg förefaller tyvärr präglas av påståenden som är ryckta ur sitt sammanhang. Dessa fartyg kan med ypperligt god förmåga uppträda i många olika förhållanden, såväl offensivt och framskjutet som defensivt tillbakadragna. Styrkan ligger inte i antingen eller, utan i förmågan till både och.

Förhoppningsvis kan denna text nyansera bilden och bidra till en mindre polariserad debatt runt frågan om det kan anses vara för riskfullt att vara till sjöss med svenska ytstridsfartyg i en hög konfliktnivå.

Smyganpassning av fartyg

För att förklara varför exempelvis korvett typ Visby har möjligheten att nyttja ett mer offensivt uppträdande trots avsaknad av luftvärnsrobot, behöver ett mer praktiskt perspektiv anläggas om diskussionen ska bli verkligt relevant. Därför finns det anledning att förklara vad den så kallade smygtekniken egentligen innebär och vilka fördelar den medför.

Med smygteknik menas att fartyget är konstruerat på ett sådant sätt att avståndet som olika sensorer kan upptäcka fartyget på reduceras. För att uppnå en taktiskt meningsfull smyganpassning krävs att fartygets signaturer betraktas som en helhet där signaturer gentemot alla relevanta sensorsystem beaktas. Smyganpassningen behöver därför omfatta mer än bara radar, utan också andra signaturer så som t.ex. akustik, magnetik och IR.

För att vara effektiv krävs även att smyganpassningen är långt genomdriven. Som exempel krävs en fyrfaldig reduktion av radarmålarean för att reducera upptäcktsavståndet till hälften. Det är således inte meningsfullt att göra en begränsad smyganpassning, utan denna behöver genomföras fullt ut. Vid konstruktion av korvett typ Visby har samtliga dessa krav beaktats. Fartyget har sedan genomgått ett omfattade provprogram mot ett stort antal olika typer av sensorer. Smygteknikens effektivitet är av förklarliga skäl omgärdad av hög sekretess, men det är ingen hemlighet att fartygen i fredstid har radarreflektorer monterade för att de ska synas för den civila sjöfarten.

Genom att reducera upptäcksavstånden för motståndarens sensorer ökar vår handlingsfrihet och det blir möjligt för oss att få ett övertag i sensorräckvidd i duellen mot andra fartyg. Vidare innebär den reducerade fartygssignaturen att effekten av våra egna telekrigsåtgärder såsom motmedel blir större. Den långt drivna smyganpassningen av korvett typ Visby är gjord med hänsyn tagen till de unika förutsättningar som råder i vårt närområde, men den fungerar väl även i andra farvatten.

Trots den omfattande signaturanpassningen är inte Visbykorvetten osynlig. Det finns inga osynliga fartyg. Den faktor som är svårast att reducera för alla plattformar är givetvis den rent visuella. Om man har suttit i ett flygplan på hög höjd och tittat ut över Östersjön under goda siktförhållanden vet man att det går att se fartyg på mycket stora avstånd, även mindre fartyg. När man diskuterar signaturer så måste man även beakta att teknologin avseende sensorer för detektion ständigt förbättras i den eviga militära tvekampen mellan medel och motmedel. Optroniska sensorer ser bättre och längre, IR-teknologin förfinas och inom radarteknologin utvecklas nya system avsedda för att på ett bättre sätt kunna detektera plattformar med smygteknik.

Avsaknaden av luftvärnsrobot

En stor del av de påståenden som figurerat huruvida det skulle vara för riskfullt att uppträda fritt till sjöss med svenska ytstridsfartyg grundar sig i det faktum att våra ytstridsfartyg i dag saknar luftvärnsrobot. Det finns de som felaktigt tar just denna parameter som en inteckning för att det inte skulle vara möjligt att uppträda fritt till sjöss överhuvudtaget. Visbykorvetten har som beskrivits tidigare en unik signaturanpassning. Den har även ett mycket bra motmedelssystem och en mycket kvalificerad artillerieldledning med tillhörande 57 mm allmålskanon med avsevärt bättre prestanda än tidigare generationer. Detta innebär sammantaget att möjligheten till egenskydd mot en rad olika hot är bra, men ger givetvis inte ett fullständigt skydd mot alla typer av hot, och det innebär framför allt sämre möjligheter att skydda andra fartyg mot hot från luften. Det är av den anledningen som marinen verkar för att ett sådant system ska införas på Visbykorvetterna såväl som på framtida ytstridsfartyg.

Om en Visbykorvett trots god smyganpassning i nuvarande konfiguration, utan luftvärnsrobot, ändå detekteras och utsätts för en vapeninsats med exempelvis sjömålsrobot så är förmågan till självförsvar trots allt god. Fartygets smyganpassade konstruktion i kombination med hög fart, mycket goda manöveregenskaper samt en förmåga att påverka sin motståndares vapensystem med både aktiva och passiva motåtgärder, skapar sammantaget ett bra egenskydd för fartyget även vid uppträdande fritt till sjöss. En lång rad utvärderingar från en omfattande serie av olika prover gör det möjligt att dra denna slutsats.

Om korvett typ Visby dessutom skulle tillföras luftvärnsrobot utökas det egna skyddet ytterligare och ger även en förmåga att skydda ett större område till sjöss i samband med skydd av andra fartyg, men även objekt i land så som exempelvis hamnar och andra viktiga kustnära installationer.

Avvägningar avseende vårt uppträdande i sjöstriden

Vid sjökrigföring finns ett antal grundprinciper som skapar förutsättningar för ett lyckat utfall vid olika typer av operationer. Exempel på dessa grundprinciper är förmågan att ta initiativ, överraska, kraftsamla och vilseleda en motståndare. Planeringen av varje marin operation kommer rendera i en stridsplan. I vissa fall kommer planen innebära att fartygen kommer att uppträda fritt till sjöss, och i andra fall kommer planen mynna ut i ett helt annat taktiskt mer tillbakadraget uppträdande där våra unika svenska geografiska förutsättningar kan komma att användas till vår fördel. Oförutsägbarhet och överraskning är hörnstenarna i vår taktik varför ingenting kan uteslutas avseende svenska fartygs uppträdande.

En annan faktor som måste beaktas i denna diskussion är behovet av en lägesbild som är så pass noggrann att den kan utgöra underlag för vapeninsatser. Moderna vapensystem har generellt allt längre räckvidd vilket gör det möjligt att bekämpa mål på större avstånd. För att kunna träffa ett mål på havet krävs det dock att motståndarens fartyg kan lokaliseras och identifieras. Dessutom måste ett mål följas, eftersom mål på havet i de flesta fall rör på sig. För att säkerställa att vapeninsatserna träffar avsett mål är det också nödvändigt att urskilja det unika målet bland närliggande fartyg samtidigt som risken för tredje part beaktas.

För att kunna verka mot en motståndare krävs således en kontinuerligt uppdaterad lägesbild. Uppbyggnaden av bilden kan ske på olika sätt och med olika sensorer men det finns en gemensam nämnare som begränsar deras förmåga, nämligen det faktum att jorden är rund. Jordens krökning innebär begränsningar att upptäcka och identifiera fartyg och flyg som är bortom den horisont som olika system kommer att begränsas av. Vårt försvar bygger därför i stor utsträckning på system i samverkan. Integrerade system över försvarsgrensgränserna där marinen kan dra nytta av information från exempelvis olika flygande sensorer, men även av information från andra aktörer och från de länder vi samarbetar med. På så sätt skapas förutsättningar för att genomföra överraskande vapeninsatser på stora avstånd och dolt uppträdande.

I de fall detta upplägg inte skulle vara genomförbart kan det ibland vara nödvändigt att agera mer offensivt fritt till sjöss med en högre grad av risktagning. I ett läge där det saknas annan sensortäckning är det därför nödvändigt att kunna förflytta sig till det område där striden ska föras. Då är korvetter av Visbyklass, utrustade med ett flertal olika sensorsystem, bra plattformar att nyttja framskjutna, för att skapa en mållägesbild med hög kvalitet givet dess smygteknik.

I korthet innebär denna diskussion att vi alltid måste anpassa vårt uppträdande med våra ytstridsfartyg, våra ubåtar och våra flygande sensorer på ett optimalt sätt för att uppnå en tillräcklig lägesuppfattning, och för att kunna agera enligt de grundprinciper som finns för sjökrigföringen. Styrkor och svagheter i respektive system kompletterar varandra i de olika situationer som kan förväntas till sjöss, från uthålliga övervakningsoperationer och skydd av sjöfart till rena anfallsföretag.

Våra gemensamma resurser i form av ytfartyg, flyg och ubåtar kommer växelvis eller kombinerade, behöva exponeras på olika sätt och i olika omfattning, beroende på operationstyp, i syfte att skapa den lägesuppfattning som krävs för att nå en gemensam framgång i striden.

Sammanfattande slutsatser

Som har beskrivits i denna artikel så måste varje enskild operation bedömas utifrån en rad faktorer. Chefer på alla nivåer i marinen är väl skickade för att göra dessa bedömningar då de är förtrogna med vår stridsmiljö, våra möjligheter och begränsningar. Vi har en utvecklad taktik som är anpassad utefter dessa förutsättningar.

I vissa lägen kan vi komma att behöva operera fritt till sjöss även under en förhöjd hotnivå för att skapa oss en uppfattning om läget på havet. Detta kräver hög taktisk flexibilitet vilket vi får genom Visbykorvetternas rörlighet och förmåga att förbli oupptäckta så långt som möjligt.

Risker är en naturlig del av militär verksamhet vid högt hot. Risker kommer behöva tas, och om så sker är våra Visbykorvetter synnerligen lämpliga plattformar.

En motståndare ska, och kommer också, känna att det är farligt att vara till sjöss. Vi har med kvalificerade ytstridsfartyg möjlighet att skapa osäkerheter på bredden och på djupet som motståndaren måste förhålla sig till.

Avslutningsvis. Krig är farligt, och har så alltid varit. Svenska ytstridsfartyg kommer vid varje enskilt tillfälle alltid att användas på den plats de gör störst nytta givet de aktuella förutsättningarna. Att rycka saker ur sitt sammanhang när man diskuterar frågor som dessa gör att man går fel i analysen och man kommer då att dra fel slutsatser.

Kommendör Per Edling, Chef Tredje sjöstridsflottiljen
Foto: Jimmie Adamsson / Försvarsmakten