Det behövs en arg snickare i försvarspolitiken

I senaste numret av Officerstidningen skriver jag krönika. Den återfinns digitalt i tidningen här på sidan 40! Den återpubliceras även här nedan....

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Det nya försvarsbeslutet är en blandning av regionalpolitik och militära motiv säger försvarsminister Peter Hultqvist i en intervju i samband med ett besök i Sollefteå nyligen där ett arméregemente ska återupprättas. ”Det här är ett beslut som får lokala effekter på sysselsättning och ekonomi” deklarerade försvarsministern.

Att etablera nya regementen i nedre Norrland, Dalarna och Värmland var däremot inget som prioriterades av Försvarsmakten när man lämnade in underlaget inför försvarsbeslutet. Det innebär att politikerna inte hörsammat expertmyndigheternas råd i den omfattning som de borde. Skulle man ha en motsvarande ordning vid styrning av rättsväsendet i Sverige skulle det rent hypotetiskt kunna jämföras med att Polisen begär ekonomiska medel för att anställa fler poliser i Malmö för att klara av att hantera en kraftigt ökad brottslighet. Men istället fattar politikerna beslut om att bygga en ny stor polisstation i Pajala för att skapa fler arbetstillfällen.

I Sverige har vi en demokratisk ordning där folkvalda politiker styr myndigheterna. Det är en god ordning vi ska värna om. Men samtidigt skiljer sig styrningen av Försvarsmakten jämfört med hur de flesta andra myndigheter styrs. När det gäller Försvarsmakten vill man ofta detaljstyra trots en komplex verksamhet där en majoritet av våra politiker ofta helt saknar relevant utbildning och kunskap inom området.

I arbetet med försvarsbeslutet har Försvarsmakten därför tagit fram underlag där man har gett politikerna det bästa militära rådet för vad som bör göras för att skapa ett starkt och trovärdigt försvar. Men här ansåg politikerna att de visste bättre och slog fast att ”detta ska bli arméns försvarsbeslut”. Därmed blev det fokus på att etablera nya regementen trots att det är en evig sanning att man inte försvarar landet med kaserner. Men kommunalråden på de gamla garnisonsorterna gjorde givetvis vågen i kommunhusen och mobiliserade alla krafter för att påvisa att just deras kommun borde få ett nytt regemente.

Försvarsmakten blir nu anvisad att lägga stora pengar på att bygga nya kaserner på nya orter, innan man har lagat det läckande taket på befintlig organisation. Decennier av avveckling följt av svår underfinansiering har skapat förmågeluckor och ett omfattande omsättningsbehov av materiel inom samtliga försvarsgrenar. När politiken detaljstyr Försvarsmakten att etablera arméregementen på nya platser, och dessutom rycker ut saker från helheten och trycker in annat man tycker är bra, så finns en överhängande risk att ”operativ balans samt producerbarhet”äventyras. Två faktorer som Försvarsmakten har pekat ut som centrala när organisationen ska växlas upp.

I en tid där omvärldsutvecklingen är dramatisk och där motståndaren växer både i förmåga och numerär så borde rimligtvis särintresset regionalpolitik läggas åt sidan. Allt fokus borde istället ligga på att placera pengarna där de gör mest nytta för att öka försvarsförmågan och bygga färdigt den organisation som redan finns för att kunna möta det försämrade säkerhetsläget vi har att hantera här och nu. Att prioritera en etablering av fler regementen i glesbygdskommuner och gamla garnisonsorter möter enligt min mening inte dagens hotbild på ett adekvat sätt.

Mot bakgrund av detta önskar jag att det fanns en ”arga snickaren” inom försvarspolitiken som ifrågasätter när det saknas en hållbar plan, och som kräver att man måste slutföra det man påbörjat innan man kastar sig över nästa projekt.