4 oktober 2019

Gästinlägg: Möta Hejda Slå



I onsdags lanserades boken ”Möta Hejda Slå – Så skulle Sverige försvaras” på Armémuseum.
Boken utgör en del av forskningsprojektet FoKK (Försvaret och det kalla kriget) och är en uppföljning på den tidigare utgivna boken ”Den stora invasionen” som skildrade den svenska operativa planläggningen utifrån ett robust svenskt försvar mot invasion.


”Möta Hejda Slå” är således uppföljaren som istället beskriver den då gällande doktrinen, och de utmaningar som vi var tvungna att hantera. De fyra huvudsakliga teman som boken avhandlar är Strategin, Operationerna, Beredskapen och Stridskrafterna.

De marina delarna i boken är författade av Frank Rosenius, Lars G Persson, Claes Tornberg, Emil Svensson samt undertecknad.

Viceamiral Frank Rosenius beskriver i sin del ÖB planering, vilket omfattar mer än enbart marinen, och ger sin personliga syn på huruvida det svenska försvaret kunde lösa de tre uppgifterna inom ramen för doktrinen. Konteramiral Tornberg skriver på temat ”Sjöblindhet i det operativa tänkandet” – vilket syftar på den markoperativa dominansen i det operativa tänkandet under kalla kriget.




Generallöjtnant Lars G Persson skriver under temat beredskap om ”koncentrering och uppmarsch – det känsliga skedet” och avhandlar var svagheterna fanns vid den tiden, och huruvida vi skulle hinna komma på plats när det väl gällde. Kommendör 1.gr Emil Svensson beskriver i sin del ”Krigsrisk och undervattenskränkningar”. Denna del avhandlar motiven till de speciella undervattenskränkningar som drabbade Sverige under 80-talet samt krigsrisken.





Mitt eget kapitel i boken har jag valt att rubricera ”Ytattacken – krigsförberedelser och skarp verksamhet”. I kapitlet beskrivs förbandsverksamheten utifrån mitt perspektiv som fartygschef, divisionschef och flottiljchef, tillika chef för ubåtsjaktstyrkan under en lång sjökarriär. Mitt huvudsakliga fokus ligger på ytattackflottiljerna, dess materiella utveckling samt verksamhet från 80-talet och framåt.

I den avslutande delen beskriver jag ubåtskränkningarna, hur vi tänkte, vad vi gjorde och våra insatser som under åren formade och byggde upp vår ubåtsjaktförmåga till ett väl fungerande maskineri. Viktigt att notera för alla läsare av boken är dock att det stycke som jag benämner som ”Öva och jaga skarpt” kräver ett förtydligade i syfte att undanröja alla konspirationsteorier.

I stycket beskriver jag hur en övning kunde se ut, och hur övningarna ofta övergick till skarp verksamhet. Men i samband med redigeringen av texten har dessvärre förklaringen att min beskrivning är ett fiktivt scenario förvunnit. Det finns således en risk att de avslutande delarna i stycket skulle kunna tolkas som en verklig händelse. Så är alltså inte fallet. Det jag beskriver är ett möjligt scenario. Det vill säga något som hade kunnat hända, och som vi var förberedda att hantera.

Boken är på det hela sammantaget ett unikt historiskt dokument som beskriver dåtiden problem och hur vi tänkte. Mina exempel är den marina, men boken omfattar berättelser från hela den dåvarande Försvarsmakten, och är väl värd att läsa för både den historiskt intresserade, och för officerare idag som återigen har liknande problem att brottas med.

Göran Frisk
Stockholm, Oktober 2019


28 september 2019

Rysk signalpolitik på hög nivå


Att försvarets anslag nu ska öka till 1,5 pro- cent av BNP till 2025 innebär att vår för- svarsförmåga kommer att öka. Men kommer det att räcka? Ett problem är att den ryska förmågan ökar snabbare både avseende tempot i den ryska försvarsrefor- men och i numerär...


9 juli 2019

Gästinlägg: Verkligheten är skäl nog för återinförande av hjälpfartyg



Fartyg ur 047-serien
Foto: Kustbevakningen
Tillräcklig militär närvaro i ett marint operationsområde kan uppnås på fler sätt än vad dagens marina förband är organiserade och bemannade för. Eftersom det inte är särskilt troligt att Marinen i närtid kan förväntas växa i fråga om antalet mer flexibla kvalificerade enheter återstår att göra mer av de resurser som finns. Ett återinförande av hjälpvedettbåtar och hjälpminfartyg vore steg i rätt riktning. En komplettering med särskilda hjälpfartyg för lämnade av underhåll även till andra marina förband, i form av hjälpträngfartyg, skulle ge ännu fler fördelar.
I den nya verklighet där ett utdraget konfliktsscenario inte framstår som en allt för osannolik framtid ställs delvis andra krav på både uthållig och bred närvaro i våra stora skärgårdar och intilliggande kustnära områden. Dagens marina förband har av rent numerära skäl svårt att räcka till. Samtidigt finns både personal och fartyg som skulle kunna göra skillnad, särskilt i förhållande till de sannolikt begränsade insatser som skulle krävas för att göra hjälpfartygsförband tillgängliga.
Uppgifter för hjälpfartygsförbanden skulle kunna vara övervakning av bas- och skärgårdsområden, viss havsövervakning, upprätthållande av punkter/områden för lämnande av underhåll, utläggning av skärgårds- och kustförsvarsmineringar samt minlotsning. 
Ett upplägg skulle kunna vara organiserande av 4–6 divisioner med vardera lika många hjälpvedettbåtar och 2 hjälpträngfartyg samt 3 divisioner med vardera 2–3 mindre hjälpminfartyg. 
Hjälpfartygsförbanden bör vara knutna till på förhand bestämda och begränsade skärgårdsområden, för att på det sättet maximera fördelarna med lokalkännedom, geografisk täckning och samtidigt förenkla samverkan med såväl Hemvärnet som Sjöstridsflottiljerna. Rekrytering/placering av personal och planering för uttagning av fartyg bör ske utifrån samma närhetsprincip. Viss utbildning bör kunna ske i samverkan med Sjövärnskåren. I likhet med tidigare hjälpfartygsförband bör det räcka med ett minimum av utbildningsplattformar för den fredstida utbildningen. En modell kan vara att hyra in exempelvis ett par av de hjälpvedettbåtar som planeras för uttagning under någon månad per år och rotera dem mellan hjälpvedettbåtsdivisionerna. 
Enkelhet bör eftersträvas i alla frågor som angår hjälpfartygsförbanden, så även beträffande dess fartygsbestånd och för utrustningen av detta. När det gäller den rent militära utrustningen så bör det räcka med ett minimum i form av radio för tal och enkel krypterad datatrafik, någon/några företrädesvis tunga kulsprutor, sjukvårdsutrustning och minräls för vissa av fartygen. Kraven på fartygen bör i övrigt innebära att hjälpvedettbåtarna prestandamässigt bör motsvara eller utgöras av fartyg i KBV 301-serien, eller som minst stridsbåt 90. Hjälpträngfartygen bör prestandamässigt motsvara eller utgöras av fartyg i KBV 047-serien. De mindre hjälpminfartygen bör avslutningsvis utgöras av vägfärjor med lastförmåga om minst 200 ton. 
För huvuddelen av befattningarna i hjälpfartygsförbanden bör utbildningsbehovet knappast vara större än att det kan lösas under någon eller några veckor per år. En ryggrad för bemanningen finns redan här och nu bland de drygt 700 reservofficerare (RO) i Marinen som ännu saknar krigsplacering. 
På detta sätt skulle Marinen fånga det engagemang som är en självklarhet också i reservofficerskåren och samtidigt säkerställa operativ effekt av resurser som faktiskt redan finns. Ett återinförande av hjälpfartyg skulle också sända en tydlig strategisk signal om att vårt sjöterritorium ska försvaras med alla tillgängliga medel. 
Johan Barrefelt
RO/kommendörkapten

Fartyg ur 301-serien
Foto: Kustbevakningen

28 juni 2019

Gästinlägg: VISBY G2 - om flottan själv får välja



Texten är tidigare publicerad i Kungliga Örlogsmannasällskapet Tidskrift i Sjöväsendet (TiS nr 3/2019).


Det är glädjande att Försvarsberedningens slutrapport innehåller en satsning på nya ytstridsfartyg, även om den volym som föreslås är för liten. Flera av KÖMS ledamöter, så som Jens Nykvist (SvD 2019-02-16), Bo Rask (SvD 2019-02-20), Robert Dalsjö (SvD 2019-05-04), Niklas Wiklund (BLT 2019-05-27) har under de senaste månaderna argumenterat för att det krävs politiska beslut om rejäla ekonomiska tillskott i närtid. Försvarsberedningens rapport är bara ett steg på vägen, men den indikerar ändå att vi bör fortsätta fundera över hur de nya ytstridsfartygen ska utformas.


I debatten runt den aktuella frågan har det från flera håll förts fram att i valet av nytt ytstridsfartyg är en fortsatt satsning på en andra generation av Visbykorvetten att föredra. Denna uppfattning förefaller delas av en på det hela taget enig sjöofficerskår, med Marinchefen i spetsen. I sin artikel i SvD föreslår Robert Dalsjö istället större och mer konventionella fartyg med bättre sjötålighet och längre uthållighet i likhet med vad bl.a. Finland och Tyskland satsar på. Han har rätt i att större fartyg kan bära tyngre helikoptrar, fler skeppsbåtar samt större antenner än mindre fartyg. Det råder vidare ingen tvekan om att de fregatter eller stora korvetter som Dalsjö förordar skulle vara ett välkommet tillskott även till den svenska marinen. Däremot är dessa fartyg inte det bästa valet för en högintensiv strid i vårt närområde, och det är den uppgiften som är dimensionerande vid valet av ett nytt ytstridsfartyg.


Den operationsmiljö som den svenska marinen har att verka i är unik i många avseenden. En förutsättning för att ett ytstridsfartyg ska kunna överleva en modern sjöstrid i denna miljö är att en smyganpassning har skett. Detta är ingen bedömning eller en allmän uppfattning, utan en slutsats baserad på mångårig erfarenhet av övningar tillsammans med andra nationer samt en omfattande provverksamhet. Innanhavets begränsade utbredning gör att fartygen momentant måste hantera hot från vapensystem på havsytan, från luften, från land och från undervattensdimensionen. Det är därför uppenbart att just smyganpassning är en viktig förutsättning för att kompensera för våra fartygs fåtalighet. Om ett fartyg undgår upptäckt undgår det även bekämpning.


Ingen kan förutse hur ett framtida krig kommer att se ut. Men ett obestridligt faktum är att med endast fem ytstridsfartyg och några ubåtar, vilket blir en realitet om ingen nyanskaffning sker i närtid, så försvarar man inte 270 mil kust. Således finns det ett omfattande behov att utöka vår idag låga numerär kvalificerade stridsfartyg. Allra bäst vore det givetvis att ha en stor sjöstyrka med olika fartygstyper optimerade för olika ändamål. Men med hänsyn till de omfattande behoven av materielanskaffning i Försvarsmakten är det dessvärre orimligt att hoppas på ett sådant utfall i rådande ekonomiska läge. Istället krävs en kompromiss och därmed en flexibel fartygstyp som kan klara av samtliga marina operationstyper samt ha möjlighet att uppträda både inomskärs och utomskärs. Den dimensionerande uppgiften när vi designar ett nytt fartyg måste primärt vara att kunna hantera den väpnade striden i ett högkonfliktscenario. Med en sådan utvecklingsidé kan marinen fortsatt hantera alla situationer – från djupaste fred till krig via ett uppträdande i en gråzon.


Visbykorvetten klarar av detta spann av uppgifter över hela konfliktskalan och har dessutom goda sjöegenskaper, vilket flera års erfarenhet från såväl Östersjön som utanför våra hemmafarvatten påvisat. Vi som jobbar till sjöss driver linjen att man borde ta allt det som är bra med Visbykorvetten, ändra de få delar som inte blev lika bra och nyanskaffa en andra generation av en fartygstyp som marinen idag har stort förtroende för. Denna uppfattning har vuxit fram under de snart 20 år vi opererat Visbykorvetterna. Upplägget innebär också att projektrisken kraftigt kan reduceras. Vi vet redan idag vet vad det innebär att bygga en Visbykorvett och vi vet vilka mindre områden som ska förändras i en modernare version.


Avslutningsvis – vi mäter oss regelbundet mot de bästa utländska fartygen under de många internationella övningar och operationer vi deltar i. Vi ser att Visbykorvetterna står sig mycket väl i dessa sammanhang. De används ofta för uppgifter som större fartyg är sämre på, som att operera kustnära, vilket är viktigt i Östersjön då hela vårt innanhav är att betrakta som just kustnära. Efter två decennier har vi lärt oss att utnyttja Visbykorvetternas egenskaper till något unikt och vi lär oss fortfarande. Det är riktigt att tekniksprånget var stort när fartygen utvecklades, vilket då visade sig i förseningar, men mycket av det utvecklingsarbetet ligger bakom oss. Istället kan vi dra nytta av det när vi förhoppningsvis beställer en andra generation Visby. Istället för att starta loppet stillastående, skulle vi få en flygande start. På så sätt kan marinen bidra till en trovärdig tröskeleffekt i försvaret av vårt land.


Kommendör Fredrik Palmquist, marinstabschef och dessförinnan chef för Fjärde sjöstridsflottiljen, samt kommendör Per Edling, chef för Tredje sjöstridsflottiljen.

27 maj 2019

Tillskotten matchar inte försämrat säkerhetsläge



Det som skulle bli en bred politisk förankrad försvarsuppgörelse föll som bekant på målsnöret. Trots 947 dagar av försvarsberedande, där alla var överens om innehållet, ville inte regeringen skriva under finansieringen. Och därmed sprack överenskommelsen.


Läs krönikan i BLT här