Flytta helikopterflottiljen till Luleå(?)

Med jämna mellanrum brukar jag titta på vilka ärenden riksdagens försvarsutskott arbetar med. När jag under gårdagen gick igenom listan fann jag, som jag alldeles för ofta gör vissa märkliga motioner. Den här gången fann jag en som berör Försvarsmaktens helikopterverksamhet. Det här inlägget kan ses som försvarsupplysning men ska även ses som en uppmaning till riksdagspolitiker att sätta försvarsförmåga framför regionalpolitik när försvarsrelaterade ämnen debatteras.  

Den 1 oktober 2013 lämnade riksdagledamoten från Norrbotten, Krister Hammarbergh (m) in sin motion "Flytt av helikopterflottiljen till Kallax"med beteckningen 2013/14:Fö207.

Kortfattat går motionen ut på att Krister vill flytta helikopterflottiljen från Linköping och Malmens flygplats till Luleå och Kallax flygplats. Att politiker i många fall enbart värnar om den egna regionen och bryr sig mindre om helheten är inget nytt, det har vi sett mycket av tidigare inom försvarspolitiken. Men det riktigt märkliga i sammanhangen träder fram först när innehållet i motionen granskas. Men innan dess ska vi titta på hur helikopterverksamheten i Luleå och på Kallax flygplats ser ut i dag och vad som redan finns på plats.

Sedan 1959 har det bedrivits militär helikopterveksamhet i Boden. 2005 flyttade man verksamheten några mil till Kallax flygplats och samlokaliserade den med F 21, Man har på Kallax under de senaste åren opererat Eurocopter AS332 (Hkp 10) eller Super Puma för den som så vill. Helikoptrarna tillhör är en del av Helikopteflottiljen och ingår i 1. helikopterskvadronen som ansvarar för den subarktiska helikopterförmågan med markoperativ inriktning, och så har det varit sedan länge.

Från första början skulle de 18 nya helikoptrarna av typen NH90 (Hkp 14) fördelas ut på de tre helikopterskvadronerna i Ronneby, Malmen och på Kallax. Men i samband med den förhastade politiskt beordrade anskaffningen av Black Hawk (Hkp 16) så ändrade Försvarsmakten fördelningen av Hkp 14 så att Ronneby och Luleå fick nio helikoptrar vardera. Hkp 16 baserades i sin helhet på Malmen.

Media har rapporterat om detta vid åtskilliga tillfällen. Lokaltidningarna i Luleå skrivit om satsningen på helikopterverksamheten vid Kallax under flera års tid. SVT gjorde så sent som i september 2012 (ca 1 år innan Hammarbergh skrev sin motion) ett reportage om beslutet som innebär 50 nya jobb till Luleå. Ett besked som Hammarberh förhoppningsvis tyckte var positivt. Detta innebar dessutom en tredubbling av antalet helikoptrar som är baserade på Kallax när man successivt kommer att gå från nuvarande tre till nio nya helikoptrar. 

Men åter till Hammarberghs motion där han skriver följande (med mina efterföljande kommentarer).

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör överväga att flytta helikopterflottiljen från Malmen till Kallax. 

Helikopterflottiljen bedriver redan verksamhet på Kallax vid 1. helikopterskvadronen 

Motivering
Sedan 2004 är försvarets helikopterverksamhet koncentrerad till södra Sverige.

Nej, den är redan i dag fördelad geografiskt över Sverige. Blekinge, Östergötland och Norrbotten har var sin helikopterskvadron.

Beslutet, som drevs igenom av den dåvarande socialdemokratiska regeringen, innebar bl.a. att arméflygbataljonen i Boden lades ned. Socialdemokraterna drev igenom beslutet trots att Försvarsmakten i sin egen utredning hade kommit fram till en annan slutsats. I HKV 02800:73105 Försvarsmaktens helikoptrar, baseringsförslag drogs följande slutsats: ”AG:s uppfattning är att HKP 14 skall baseras i norr främst därför att det ger den professionalism som erfordras för att, utöver den grundläggande vinterförmågan, kunna utbilda övriga delar av HKP 14-besättningarna i subarktisk miljö. Merkostnaden för att basera HKP 14 i norr motiveras av ett långsiktigt flygsäkerhetstänkande.” Trots dessa slutsatser koncentrerades försvarets helikopterverksamhet till Malmen i försvarsbeslutet 2004. Det är nu dags att riva upp den tidigare socialdemokratiska regeringens beslut att stationera helikopterflottiljen i södra Sverige. Regeringen bör därför överväga att flytta helikopterflottiljen från Malmen till Kallax.

Ånyo så finns redan helikopterflottiljen på Kallax. Så den intressanta frågan är därför vad Hammarbergh vill uppnå med sin motion? Det han efterfrågar finns redan på plats. Det som skiljer Malmen från den övriga två baseringsorterna Ronneby och Kallax är att flottiljstab och bataljonsstab är lokaliserade dit, men det kan knappast vara administrationen som Hammarbergh efterfrågar?

Helikopterflottiljen har till uppgift att stödja flygvapnet med räddningshelikoptrar, men den huvudsakliga uppgiften är att understödja och samverka med arméförband. 30 km från Kallax ligger landets största armégarnison i Boden. Möjligheten till samverkan och kontinuerlig samövning mellan förbandstyperna är optimal i området, förutsättningarna för helikopterdivisionen att kunna nå verksamhetsmålen är m.a.o. större med en placering nära Boden. 

Återigen, Helikopterflottiljens verksamhet är redan i dag placerad nära Boden, och maskinparken kommer successivt att utökas när den nya Hkp 14 levereras till Försvarsmakten. Kontinuerlig samövning med arméförbanden i Boden pågår redan och är därmed kommer verksamhetsmålen att nås

Förmågan att kunna agera i subarktisk miljö är väsentlig för att svenska förband ska lösa sina uppgifter. Erfarenheterna från de svenska insatserna i Afghanistan och det forna Jugoslavien hartydligt visat att förband som har skaffat sig förmåga att agera i subarktisk miljö löser sina uppgifter på ett bättre sätt. En verksamhet baserad i Luleå har därtill även en unik möjlighet att utbilda helikopterbesättningarna i fjällflygning och fjällräddning. 

Även detta sker redan i dag då skvadronen på Kallax har ansvar för helikopterverksamhet i subarktisk miljö.

Kallax i Luleå har en koncession som medger 55 000–60 000 rörelser. När det gäller helikopterverksamheten så är koncessionen anpassad till dagens begränsade verksamhet, vid de tillfällen man har sökt utökat tillstånd för fler helikopterrörelser så har detta beviljats utan problem. F 21 i Luleå är den enda flygflottiljen med miljögodkännande för tre spetsflygdivisioner. Idag nyttjas miljötillståndet enbart för två spetsflygdivisioner. En utökad helikopterverksamhet torde inrymmas i nuvarande koncession då helikopterverksamhet generellt har en mindre miljöpåverkan. En allmän begränsning för helikopterverksamheten utanför given koncession är s.k. ”röda områden”. Dessa är baserade på erfarenheter från verksamheten och anmälda klagomål om buller och innebär därmed en begränsning för verksamheten. Området runt Malmen har ett stort antal sådana röda områden. Verksamheten på Malmen har också begränsningar för flygrörelser för tidpunkter utanför dagtid.

Jag har sökt svar från riksdagsledamot Hammarbergh via twitter med frågan vad han ville uppnå med motionen, men fick enbart svaret "läs motionen". Det hade jag givetvis gjort innan jag frågade, så min fråga kvarstår.

Alla gör vi ibland fel bedömningar, i det här fallet torde det handla om att Hammarbergh inte har läst in sig på ämnet ordentligt innan han skrev sin motion till riksdagen. Detta konstaterande gör jag då det han uttryckligen vill åstadkomma redan finns på plast i sin helhet och verksamheten kommer dessutom successivt att växa. Min avsikt är inte att sätta en nagel i ögat på Hammarbergh, jag hade lika gärna kunnat exemplifiera med en annan försvarspolitisk motion. Jag är i stället ute efter att belysa fenomenet att det allt för ofta är regionalpolitik och den enskilda politikerns intressen som får styra till förmån för att våra folkvalda politiker i stället ser till det bästa för vårt rikes försvar och försvarsförmåga.

Men för att återgå till exemplet, vad skulle då Hammarberghs motion innebära i praktiken? D.v.s. att flytta och avveckla hela den redan hårt ansträngda Helikopterflottiljen från Malmen till Kallax? Jo, det skulle innebära oerhörda kompetensförluster, och verksamheten skulle halta under många år. Detta då endast en bråkdel av personalen skulle flytta med upp till Luleå. Detta är avprovat vid andra förbandsnedläggningar med tveksamt resultat och dessvärre även flera helikopterhaverier med dödlig utgång som följd där kopplingar har funnits till omorganisationer och flytt av personal.

Det skulle förutom kompetensförluster och ökad risk för nya haverier även medföra oerhörda kostnader då nybyggda hangarer på Malmen skulle få lämnas, och ännu fler nya skulle tvingas att byggas på Kallax för att rymma samtliga helikoptrar av typerna 14, 15 samt 16. I dag finns inte hangarmöjligheter för alla dessa helikoptrar på Kallax. Jag är dessutom tveksam till att det finns plats för flottiljstab och bataljonsstab utan viss nybyggnation på flottiljområdet?

En annan aspekt i det hela som Hammarbergh inte har med i sina beräkningar är att Helikopterflottiljen sedan den 1 januari har till uppgift att stödja polisen med medeltung helikopterkapacitet vid allvarliga händelser som kräver snabb förflyttning av poliser. Detta enligt ett nytt uppdrag från den moderatledda regeringen. Huruvida Försvarsmakten snabbt ska kunna transportera nationella insatsstyrkan (NI) om man enbart utgångsgrupperar helikoptrar längst i norr (Kallax) och längst i söder (Luleå) kan man snabbt räkna ut. Det skulle även försvåra samverkan mellan specialförbanden SOG i Karlsborg och SHG på Malmen där det idag enbart är några minuters flygtid mellan de båda.

Nej, Hammarberghs analys haltar rejält, och den tycks enbart vara gjord ur ett regionalpolitiskt perspektiv. Med regionalpolitiska skygglappar för ögonen handlar det alltför ofta om att ta hem så mycket som möjligt till den egna regionen utan att fundera över de operativa konsekvenserna och den samlade försvarsförmågan. Både ur ett insats- och ett produktionsperspektiv.  

Men det är som sagt inte bara Krister Hammarbergh som sätter regionalpolitiken framför försvarsförmågan. Minns debatten runt nedläggningshotet mot Marinens musikkår för några månader sedan. Då gick flera riksdagspolitiker ut i kraftfulla protester. Samma politiker har i andra verkligt viktiga ärenden hållit en betydligt lägre profil. Baksidan, framförallt för politikerna själva att det degraderar förtroendet för det politiska systemet i stor omfattning. Detta är högst olyckligt.

Den 19 mars ska Hammarberghs motion tillsammans med 18 andra motioner debatteras i riksdagen i ett samlat betänkande som går under benämningen 2013/14:FöU9 Vissa frågor om militär verksamhet. Det ska bli intressant att följa den debatten och förhoppningsvis höra Krister Hammarbergh utveckla vad han egentligen vill uppnå?

Om det finns någon riksdagspolitiker i landet som vill göra en verklig insats för försvarsförmågan när det kommer till helikopterverksamheten, så har jag här ett tips till er! Det handlar om att skriva en motion till riksdagen som föreslår att samtliga nio Hkp 14 som ska baseras vid 3. helikopterskvadronen måste utrustas för sjöoperativ verksamhet och ubåtsjakt. I dagsläget utrustas enbart fem av dessa nio helikoptrar, vilket innebär en kraftfull förmågesänkning jämfört med den tidigare numerären av Hkp 4 där vi hade 14 sjöoperativa helikoptrar. Det finns även andra detaljer rörande datalänk mot fartyg som måste åtgärdas för att erhålla full systemeffekt. En sådan motion skulle på riktigt kunna göra skillnad.

Svensk ubåtsförmåga är hotad!

Sveriges framtida ubåtsförmåga är hotad. Inte idag, inte i morgon, men bortom 2020 ser det oerhört mörkt ut just nu. Försvarsminister Karin Enström som i dag besökte förbanden i Karlskrona och Karlskronavarvet hade inte några positiva besked att komma med, snarare tvärt om.


Men vi börjar med att backa bandet till 2010. Under två efter varandra följande torsdagar (kors i taket) sommaren 2010 fattade regeringen två mycket viktiga materielbeslut för den svenska ubåtsförmågans fortlevnad. Det första beslutet som togs den 24 juni gällde halvtidsmodifiering av ubåt typ Gotland. Regeringen fattade då beslut om modifiering och livstidsförlängning av två befintliga ubåtar av Gotlandsklass. Här man man ha synpunkter på varför man inte fattade beslut om att vidmakthålla alla tre ubåtarna i klassen. Mer om detta senare.

Efterföljande torsdag den 1 juli, bara dagarna innan Almedalsveckan skulle dra igång så tog regeringen tillfället i akt att fatta beslut om anskaffning av nästa generations ubåt som gått under arbetsnamnet A26. Beslutet omfattade två nybyggda ubåtar som ersättning för de två ubåtarna av Södermanlandsklassen. Ett viktigt kort för Sten Tolgfors att ta med sig som en ny regeringssatsning till den försvarspolitiska debatten i Visby.

I den ursprungliga projektplanen skulle de nya ubåtarna levereras till Försvarsmakten 2018-2019.

A26 skulle bli den mest moderna konventionella ubåten i världen. Det enda negativa i sammanhanget är att den inte skulle förberedas för att bära kryssningsrobotar, ett vapen som hade gett ubåtssystemet ytterligare en dimension och skapat en enorm tröskeleffekt trots få enheter. Det andra negativa är serielängden. Att bygga två ubåtar i en serie innebär ett orimligt högt enhetspris. Men som vanligt när det gäller allt som berör svenska Försvarsmakten så är det dyrt att vara fattig.


Men det blev aldrig någon produktionsstart. I Malmö har ingenjörerna länge jobbat med att projektera den nya ubåten, regeringen har fattat de avgörande beslutet avseende anskaffning, men ändå blev det ingen beställning.

År 1689 anlades marinens eget varv under namnet Karlskrona örlogsvarv och senare Marinverkstäderna där skeppsbyggnad pågick i Marinens egen regi fram till 1961 då delar av varvet togs över av staten och blev Karlskronavarvet AB. År 1989 gick man samman med Kockums AB och bytte även namn till det senare. 10 år senare, närmare bestämt 1999 blev Kockums ett dotterbolag till Tyska HDW och början till förfallet startade. Sedan 2005 ingår varvet i Thyssen Krupp Koncernen, och det är här problemen börjar.

Det hela bottnar i att FMV och varvets ägare, det tyska företaget Thyssen Krupp Marine Systems inte kan komma överens om priset på produkten. TKMS vill bygga ubåten på löpande räkning. FMV vill köpa ubåten till ett fast pris. Vem som helst kan räkna ut att lägga en beställning i 8 miljardersklassen på löpande räkning är ohållbart. Vad gör man då om projektet förbrukat hela den avsatta budgeten och ubåten enbart är halvfärdig? När det kommer till den punkten har jag full förståelse för att man hamnat i ett dödläge.

Men varför har man då hamnat i en sådan situation? Runt detta kan man bara spekulera. Men min övertygelse är att tyska ägaren TKMS köpte upp varvet av en enda anledning, att plocka bort den största konkurrenten när det kommer till ubåtskonstruktion från marknaden.  TKMS har under många  år producerat sina egna ubåtar i Tyskland. De mycket välkända ubåtstyperna 206, 212, 214, 216 osv. Varvet projekterar nu för den senaste ubåtstypen 218 som är en huvudsaklig konkurrent till svenska A26.

Detta blir alldeles uppenbart när man tittar i ägarens produktkatalog över vilka ubåtstyper man har att erbjuda marknaden. Här finns inte A26 upptagen trots att den finns inom koncernen. Ett tydligt tecken på att man inte vill sälja den svenska konstruktionen. Av den anledningen är min övertygelse att man av rent affärsmässiga orsaker inte vill att affären ska bli av. Sannolikt har ambitionen från de tyska ägarna redan från början varit att svensk ubåtskonstruktion ska försvinna.


Kommer man att lösa den nuvarande låsta situationen?

Min bedömning är att detta inte kommer att ske så länge TKMS är ägare av det svenska varvet. Det som jag tror kommer att krävas är att någon annan köper loss hela den svenska delen. Denna någon är SAAB. Detta kommer inte att låta sig göras utan att svenska staten går in och hjälper till. TKMS kommer nämligen inte att sälja varvet till ett kompispris. I synnerhet inte om ambitionen har varit att plocka bort en konkurrent från marknaden. Det finns obekräftade uppgifter som gör gällande att SAAB är intresserade av att gå in som ägare.

Inte nog med detta så har även det svenska ubåtssamarbetet med Singapore, som pågått sedan man köpte de svenska utrangerade Sjöormenubåtarna av Sverige, nått vägs ände. Under många år har Marinen utbildat ubåtsbesättningar, och Kockums har modifierat svenska ubåtar för försäljning. Ett projekt som gynnat svensk industri. Men nu har Singapore valt att köpa två ubåtar av typen 218SG från TKMS vilket sätter sista spiken i kistan för ett ubåtssamarbete med Sverige som pågått sedan 90-talet.

Jag tror tyvärr det ser mörkt ut för svensk ubåtsförmåga i framtiden. Om situationen ska kunna lösas måste det ske mycket snart och jag tror att räddningen kan vara en kombination av statliga åtgärder tillsammans med att SAAB köper upp varvet. Men det måste som sagt gå fort. Lämnar ingenjörerna företaget för andra jobb i syfte att se om sitt eget hus är det förmodligen kört.


Vad händer om A26 inte kan realiseras?

Ett alternativ är givetvis att Försvarsmakten upphandlar ubåtar från annan leverantör med ytterligare förseningar och sannolikt även fördyringar som en konsekvens. Då är det tyvärr så illa att om man ska köpa Europeiskt så är TKMS/HDW det enda rimliga alternativet. Men att köpa ubåtar från företaget som havererade hela A26 projektet är i min värld ett högst olämpligt alternativ.

Risken är uppenbart överhängande att Sveriges ubåtsförmåga kommer att se sitt slut bortom 2020 om inte situationen kan lösas. Nuvarande situation innebär att de tre ubåtarna av Gotlandsklass kan gå ytterligare cirka tio år. I liggande plan ska ubåtarna Halland och Gotland genomföra en planerad halvtidsmodifiering under perioden 2015-2017 där bland annat sonarsystemet på de båda ubåtarna ska omsättas till en beräknad kostnad runt 350 miljoner. HMS Uppland, den tredje ubåten i Gotlandsklassen skulle inte erhålla denna uppgradering, vilket i praktiken gör att hon successivt kommer att falla för åldersstrecket.

Blir det ingen beställning av A26 kommer det inte heller bli någon HTM av Gotlandsklassen. Det kan vi nog tyvärr vara helt säkra på. Detta innebär att vi inom kort endast står med tre ubåtar byggda under tidigt 90-tal som möjligen kan leva vidare ca 10 år till utan större åtgärder. Men vad händer sen? Risken är att detta innebär slutet för svensk ubåtsförmåga och ett rejält bakslag för Marinen. Något som vore en smärre katastrof för vår redan anorektiska försvarsförmåga!


I sammanhanget kan det vara intressant att berätta denna historia.

Ubåtsflottiljen samlade för något år sedan ubåtsmän för en informationsträff. En av programpunkterna var just A26. Både FM och FMV hade en samordnad presentation kring projektet för att uppdatera personalen runt projektets utformning, tänkt ubåt samt vägen framåt.

I sammanhanget deltog ett antal erkänt kunniga och mycket initierade tidigare flottiljchefer som där uttryckte sin oro för att detta projekt kanske inte blir av och manade projektet, såväl på Försvarsmaktens sida såväl som hos FMV att se till att man fick alla politiska beslut och underskrifter på alla tunga dokument som krävdes snarast så att inte projektet skulle stoppa upp. Man såg redan då en uppenbar risk att projektet inte skulle bli av om man inte agerade snabbt. De initierade uttryckte en uppenbar oro.

FMV projektledare uttryckte som svar på denna oro att "allt är lugnt, detta kommer att bli av, vi skall göra detta på rätt sätt, under ordnade och kontrollerade former. Alla beslut finns redan. Detta skall bli ett framgångsprojekt INTE en repris av Visbyprojektet…"

De som deltog vid mötet tyckte det var märkligt hur olika uppfattning det var mellan projektets personal (som kände/deklarerade att allt är i hamn) å ena sidan, och andra som oroade sig rejält. Det intressanta är att båda parterna är synnerligen insatta och dugliga män och kvinnor som alla vill ubåtsvapnets bästa. Likväl hade man en diametralt skild uppfattning i samma fråga.

Nu visade det sig tyvärr att de tidigare cheferna hade rätt när de oroande sig för projektet.

Hur detta ska sluta står skrivet i stjärnorna, och dessvärre så påverkar detta haveri även modifieringen av korvetter och vedettbåtar. Marinen har minst sagt stora problem framför sig. Att regeringen nu på allvar måste engagera sig torde vara uppenbart för alla parter. Från socialdemokratiskt håll har man tidigare uttryckt att stridsflyg- och undervattenssytem genom riksdagsbeslut borde klassas som nationella säkerhetsintressen. Frågan är om det kanske redan är för sent?

Låt oss nu hålla alla tummar som går för att detta löser sig till det bästa. Bakom allt detta finns även människor som riskerar att förlora sina jobb, något man också bör ägna en tanke.

Media: Ny teknik 1, 2, SvD, SvD

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Slutreplik Schulte: Om en underfinansierad försvarsbudget

Fredrik Schulte, riksdagsledamot för de Nya Moderaterna fortsätter att argumentera till förmån för att försöka rensa smolket i bägaren som uppstått efter det egna partiets snart åtta års minst sagt bedrövliga försvarspolitik. Det går inte så bra för Schulte kan man konstatera då argumentationen haltar betänkligt i de flesta fall. I det senaste inlägget finns så många märkliga påståenden att jag för en stund övervägde att inte lägga någon energi på att bemöta detta, men jag ändrade mig. 

Att Schulte nu engagerar sig i försvarsfrågan är i grunden positivt, men att kunna erkänna sina kompetensbrister är en styrka. Det vore således klokt om Schulte lyssnade in den mycket aktiva försvarsdebatten under en längre tid istället för att genast döma ut och argumentera för sina personliga uppfattningar. Detta tror jag tror skulle gynna Schultes trovärdighet i debatten.

Just nu för vi den här debatten på helt olika plan. Det blir näst intill pinsamt att diverse försvarsbloggare nödgas förklara fakta rörande Sveriges försvar och säkerhet för en folkvald riksdagspolitiker som fått svenska folkets förtroende. Det är Fredrik Schulte m.fl. som ska fatta de avgörande besluten rörande Sveriges försvar och säkerhet. Jag är uppriktigt bekymrad.

Även om jag inte har för avsikt att kommentera hela Schultes senaste inlägg så finns det dock några punkter jag känner mig manad att kommentera då det helt enkelt blir för osakligt.


Försvarsbudget under Alliansregeringens två mandatperioder

Här har uppenbart väldigt få moderater valt att se sanningen om finansieringen så som den är. Inte försvarsminister Karin Enström och inte Fredrik Schulte. Så här ligger det nämligen till.

När Alliansregeringen tillträdde 2006 så låg försvarsanslaget på 1,5% av BNP. I dag ligger den runt 1,1%. En sänkning med 0,4% vilket i försvarssammanhang är en mycket stor reducering!

Om vi istället talar i faktiska termer av kronor och ören så kan man titta på regeringens egen statistik och konstatera följande. Statens militära utgifter för år 2006 låg på 40,5 miljarder kronor. Utgifterna för år 2012 var 41,25 miljarder kronor. Det intressanta blir om man räknar om anslaget för år 2006 till 2012 års penningvärde. Då hamnar vi på nämligen på 44,7 miljarder kronor.

I verklig köpkraft handlar det om en reducering på 3,45 miljarder! Detta förklarar med all önskvärd tydlighet siffrorna från SIPRI som visar att försvarsanslaget under samma period reducerats från 1,5 till 1,1% som andel av BNP.

Trots detta anser regeringen att man ökar försvarsanslaget och satsar på försvaret. En inte så klädsam omskrivning av verkligheten!

I sitt inlägg anser Herr Schulte att vi borde kontakta FOI och fråga hur det verkligen står till med ekonomin! Då väljer jag att via min knivskarpa kollega "Teaterdirektören" citera några stycken ur FOI rapport från oktober 2012 FOI-R-3508-SE av Peter Nordlund och Janne Åkerström med det mycket talande namnet "Försvarsutgifter i budgetkrisens spår".

"I en ny rapport från FOI jämförs försvarsutgifter i tio olika länder. Sveriges försvarsutgifter har minskat snabbare än i de övriga länderna." 

"De svenska försvarsutgifterna har gått från en första- till en sistaplats bland de nordiska länderna under 2000-talet, mätt som andel av BNP."  

"Sverige är ett av de länder inom Europa och Nato-sfären (inkl. partners) som kraftigast minskat sina försvarsutgifter, procentuellt, sedan millennieskiftet."

När Nordlund och Åkerström sedan summerar det hela kommer man fram till följande.

"De svenska försvarsutgifternas utveckling, under den studerade perioden, sticker ut i en internationell jämförelse. Bland studerade länder har Sverige haft den klart lägsta utvecklingen av försvarsutgifterna sedan år 2000 och BNP-andelen har gått från en topposition bland de studerade mindre länderna till en sista-position."

Det är nog få som förstår vad Fredrik Schulte vill försöka bevisa i sitt senaste blogginlägg. Siffrorna verkar vara ett eget påhitt, och någon spårbarhet finns inte. Siffrorna som presenteras i detta inlägg är däremot hämtade från regeringens (försvarsdepartementets) egen statistik över försvarsutgifter samt hos SIPRI. Två instanser jag hoppas Fredrik Schulte finner trovärdiga. Jag hoppas innerligt att någon partikollega vid tillfälle kan sätta sig ner med Schulte och förklara hur verkligheten inom försvarspolitiken ser ut. Jag vet att det fortfarande finns en hel del kloka moderater där ute med djup sakkunskap.

Är Insatsorganisation 2014 underfinansierad?

Schulte tar i sin replik upp frågan huruvida insatsorganisationen är underfinansierad... Det blir ånyo mycket uppenbart att Schulte, trots att han är en folkvald riksdagspolitiker inte följt den allmänna försvarsdebatten som förts på riksplanet med full intensitet sedan sommaren 2012. För allmänheten började det i Almedalen 2012. Här pekar ÖB på att det saknas 3,5 miljarder, och då är inte pengar till anskaffningen av JAS 39E inräknat. ÖB pekar på att om anslaget inte ökas så måste en hel försvarsgren avvecklas.

I nyårsintervjun med SvD pekar ÖB på det ofinansierade materielberget (materiel som måste omsättas) som då omfattade 25 miljarder kronor.

Det hade räckt med att läsa dagstidningar för att hålla sig uppdaterad om det ekonomiska läget. SvD skrev inför RB7 en artikel om att det saknades ca 4 miljarder per år. Trots detta har Schulte inte en susning om varför jag i mitt tidigare inlägg skrev att det saknades ca 5 miljarder.

I ett måhända naivt hopp om att inte citeras ur sitt sammanhang är mitt svar på rubrikens fråga: jag har inte en susning. Jag jobbar inte med försvarsfrågor på daglig basis och saknar sådan detaljkunskap. Jag är tveksam till att någon politiker skulle besitta den, eller bör så göra för den delen. Detta är uteslutande en fråga för opolitiska tjänstemän, riksrevisionen och försvarsmakten att reda ut. 

Skulle deras slutsats landa i att så är fallet, välkomnar jag att regeringen ökar försvarsanslagen, MEN, jag tänker absolut inte ta enskilda officerares bedömning av situationen (eller ens alla officerares). Att Skipper menar att det behövs anslagsökningar på exakt 5 antal miljarder är helt enkelt inte tillräckligt gott underlag för mig som beslutsfattare att basera mina ställningstaganden på (när man kommer med sådana påståenden är det dessutom klädsamt att motivera dem lite mer i detalj). Alla yrkeskårer kommer alltid argumentera för mer resurser till deras arbetsplatser. Märkväl, bedömningen ska inte göras av politiker, utan just av oberoende ”ämbetsmän”. Låt oss vänta och se kommande utvärderingar. Jag har inget problem med att backa och öka anslagen för att nå de av riksdagen uppställda mål.

Det här innebär att Schulte bör stå för sitt löfte och backa, och därmed verka för att öka anslagen. För nu är påståendena presenterade i detalj, och det är inte heller en enskild officers bedömning.

Det visade sig även att det saknades mer är bara 4 miljarder för att förverkliga IO14 d.v.s. den organisation som regeringen beställt av Försvarsmakten. Det framgår än mer tydligt i Försvarsmaktens svar på regeringsbeslut 7 från 2012 som avhandlar just den långsiktiga ekonomin. Det är således inte undertecknad som drar till med summan "ca 5 miljarder".

Det sammanlagda merbehovet på de anslag myndigheten disponerar bedöms i tioårsperioden 2014 till 2023 omfatta ca 4 450 mnkr årligen. Detta utgör ca 10 procent av det totala anslaget.

Prolongerade anslagsramar innebär att förmågan att genomföra en gemensam operation för att möta ett begränsat väpnat angrepp får avgörande begränsningar.

Med detta så kan vi härmed avsluta debatten om huruvida den av riksdag och regering beslutade försvarsreformen är underfinansierad eller inte. Att läget har blivit ännu värre sedan dess (eftersom ingen substantiell anslagsökning har skett) så har läget förvärrats ytterligare sedan svaret på RB7 presenterades. I Försvarsmaktens perspektivplanering som släpptes sent som i oktober 2013 så förklarar man numera att IO14 inte längre är möjlig att förverkliga med nuvarande anslagsnivåer.

Konsekvenserna av prolongerade anslagsramar är så omfattande för den operativa förmågan 2020 att det fordras en översyn av Försvarsmaktens uppgifter. Den gradvisa reduceringen av operativ förmåga får efter hand allt mer omfattande konsekvenser.

En ännu mer intressant koppling till Schultes grundlösa och egenhändigt komponerade påstående om att anslaget för försvarsmateriel är för högt återfinns även detta i Försvarsmaktens perspektivplanering.

Insatsorganisation 14 kan inte realiseras, då den framför allt materiellt inte kan uppfyllas.

Om man inte litar på Försvarsmaktens bedömningar kan man titta på vad riksrevisionen säger i sin senaste rapport. Där finns både den ena och den andra bristen uppradad. I sammanfattningen konstaterar riksrevisionen att

Försvarsmakten kommer varken idag eller de närmaste åren att kunna nå upp till de krav på insatsverksamheten som riksdagen och regeringen har beslutat. Det saknas både tillräckligt med personal och materiel. 

– Regeringen har inte gett Försvarsmakten alla de förutsättningar som behövs för en effektiv insatsverksamhet.

Med dessa rader avslutas härmed debatten med moderaten Fredrik Schulte för den här gången. Jag har förvisso god lust att bemöta ännu fler av Schultes påståenden. Ett exempel är uttalandet om "att tvinga människor genomlida värnplikten mot sin vilja"! Ett påstående jag anser är ett osmakligt uttryckt från en riksdagspolitiker. Om inte annat är det lite av ett hån mot alla de som med stolthet har bidragit till Sveriges säkerhet genom sin värnplikt på ett förtjänstfullt sätt! många kvinnor har dessutom gjort det av egen fri vilja, något Schulte helt bortsett från.

Jag hoppas Fredrik Schulte från och med denna dag kommer att följa försvarsdebatten mer regelbundet och genom detta tillgodogöra sig relevanta fakta inför fortsatt, mer saklig argumentation. Det räcker med att läsa DN och SvD för att skapa sig en tillräckligt god bild. Det skulle lyfta debatten flera nivåer!

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Gästinlägg: Tron är bara halva sanningen

Dagens gästskribent har under flera år förekommit i kommentarsfältet här på bloggen. Mest känd är han förmodligen som gästskribent hos Chefsingenjörens numera något avsomnade blogg. Chefsingenjören blev som bekant uppsagd från Försvarsmakten via SMS då han valde att inte skriva på utlandsobligatoriet och har därmed bytt arbetsgivare. Glädjande nog har gästskribenten valt att fortsätta skriva intressanta inlägg, nu på den här bloggen istället. Välkommen hit Sumatra. 

/ Skipper

----------------------------------

Vi hör våra militära chefer uppmuntra personalen att delta i debatten men oroar sig för personangrepp på bloggar och twitter. Nu är det ju inte på deras bloggar försvarsdebatten förs och enligt mitt förmenande så håller bloggägarna efter kommentarsfälten på ett föredömligt sätt. Vad som sägs och uttrycks på bloggarna, är för dem klart underordnat att någon broder ilsknar till över sakernas tillstånd.  Gud må förlåta denne broder somliga rader, ty det är ganska magert med seriösa beskrivningar av egna och andras militära förmågor från den politiska nivån.

Vi var nog inte så få som blev kraftigt besvikna, när de nya moderaternas försvarspolitik klarnade. Kanske inte så konstigt om någon broder i frustration gör som den arge klockmålaren och lackar ur.

Redan gamle Fröding kunde på sin tid förvånas över fenomenet med oväntade förändringar;

Dock syns mig sällsamt, att det enda sannaså underbart kan byta form och färg.

Det som istället borde oroa är att ”ansvariga” politiker gör utfästelser av typen "hela Sverige skall försvaras".

Det är förmodligen bara nästan halva sanningen, fast fel halva. Kanske lite som hos Bette Midler; 

”Jag vet aldrig hur mycket av det jag säger som är sant”. Den andra halvan innehåller bl.a. uppgifter om hur länge detta försvar går att upprätthålla och med vad detta försvar skall ske och hur den dimensionerande motståndaren är beskaffad.

Syftet med verksamheten verkar vara att hålla svenska folket i okunnighet om tillståndet i Försvarsmakten, enligt principen Det man inte vet, har man inte med att göra. 

För mig verkar det osannolikt om man själva verkligen tror på det man själva säger. Ett omtänk eller ett tänk överhuvud taget är nog långt borta, för som Camus uttryckte saken Att börja tänka är detsamma som att börja bli ´underminerad´." Det lär dock bli gott om tid för begrundan för våra blivande oppositionspolitiker efter valet. Ty efter dina ord skall du dömas rättfärdig, och efter dina ord skall du dömas skyldig (Matteus 12:37). Det är egentligen ganska enkelt. Som varje småbarnsförälder vet, luktar det illa så byter man. Återstår bara problemet med vad man skall byta till, nu när alla partier ”triangulerat” sig in i det mitterstas innersta.

För 10-15 år sedan var ordet förändringsobenägen en stämpel man satte på personal inom sjukvården, polisen, försvaret m.fl. ställen, för den som inte omedelbart bejakade anbefallda ”förändringar”. Det intressanta är att i nuläget har de förändringsbenägna bytt plats och benämning med de förändringsobenägna. Intressant fenomen!

I nuläget skulle vi behöva fler förändringsbenägna i beslutsfattande positioner inom försvars- och säkerhetspolitiken, fast det lär väl inte inträffa inom överskådlig tid. Det går säkert bra att hitta anhängare av det rådande paradigmet: "Keiner ist so verrückt, dass er nicht einen noch Verrückteren findet, der ihn versteht.", som Nietzsche uttryckte saken. 

Kanske enklare att bekymra sig om tonfallet i vissas kommentarer ändå.

/ Sumatra

Bonsai-försvaret

Pensionerade Kommendören Lars Wedin skrev under veckan på sin blogg ett intressant och läsvärt inlägg under namnet "En Svensk väg in i NATO". Han menar att det i spåren av den försvarsskris vi befinner oss i har startat en mer intensiv debatt om ett svenskt NATO-medlemskap, vilket är helt korrekt. Men Wedin tvivlar på att ett sådant någonsin kommer att komma till stånd då det finns ett allt för stort politiskt motstånd. Han menar också att den svenska försvars- och säkerhetspolitiken felaktigt och naivt bygger på "en förhoppning om hjälp" om Sverige utsätts för ett allvarligt säkerhetspolitiskt hot.

Wedin menar helt riktigt, något som vi övriga debattörer också ständigt upprepar, att man inte kan bygga politiken på förhoppningar utan att den istället måste grundas på egen försvarsförmåga, något som i sig ökar möjligheten att ta emot stöd. Det gäller både så länge vi står ensamma, men även om vi i framtiden går in i NATO.

Wedin myntar i sitt inlägg också ett nytt uttryck - Bonsai-försvaret

Nu är inte Sverige ensamt om att rusta ned. Detta sker över hela Europa i finanskrisens spår. Man talar om Bonsai-försvar: små välordnade försvarsmakter utan förmåga. Detta motiverar inte att det svenska försvaret också skall vara svagt – tvärtom!

Wedin avslutar inlägget med att konstatera att Sverige genom att ha väntat så länge med att gå in i NATO och samtidigt nedrustat försvaret så har Sverige satt sig i en svår position och därmed kanske redan förlorat handlingsfriheten att själv välja.


Problemen med vårt försvar är tyvärr oändliga när man börjar gräva. Wedin pekar i sin artikel på den kraftfullt minskade numerären i Försvarsmakten avseende fartyg, stridsflygplan och stridsvagnar etc. Försvarsmakten har själva i sin egen perspektivplan (PerP) trots den anorektiska organisationen förordat att man bör satsa på kvalité framför kvantitet. Detta är givetvis helt rätt så tillvida att man har en numerär att spela med. Men precis som Wedin påpekar så är numerären i dag under kritisk massa. Det finns således ingen numerär att skära i. Stridsfartyg, ubåtar, stridsflyg, luftvärn, artilleri är bara några exempel där den låga numerären på ett alldeles påtagligt sätt bidrar till att ÖB kallt konstaterar att det enbart är Stockholm som kanske kan försvaras någon gång i framtiden.

Allt handlar om underfinansiering men även att vi gör rätt saker för pengarna.

Wiseman har i sina två senaste inlägg "Vikande trend och kompetensskuld"  (Del 1 och Del 2) målat en mycket tragisk bild när det kommer till flygtidsuttag i Försvarsmakten där vi under en tioårsperiod får se en kraftfullt nedåtgående spiral där man varje år tycks acceptera en nedgång som sedan planeras att återtas. Men någon återtagning tycks aldrig ske och istället skär man ytterligare lite i produktionen för varje år. Även här tycks "Bonsai-försvaret" passa bra som beskrivning på sakernas tillstånd.

Samma sak gäller inom de övriga två försvarsgrenarna. Det otäcka är att vi som befinner oss mitt i verksamheten i många fall har slutat att reagera då ekonomiska neddragningar, minskad övningstid och besparingar på alla håll och kanter har blivit mer en regel än ett undantag under varje budgetår. Detta innebär i förlängningen givetvis en minskad försvarsförmåga! Det otäcka är att det sedan mitten av 90-talet enbart finansen som styr vilken försvarsförmåga Sverige kan åstadkomma och inte på något sätt det säkerhetspolitiska behovet.

När det kommer till nyttjandet av försvarsanslaget finns givetvis områden som definitivt borde granskas. Man kan fråga sig om Försvarsmakten får ut maximalt av anslaget 1.3 (materielanskaffning)? Försvarets Materielverk debiterade sin största kund Försvarsmakten närmare 15,9 miljarder kronor under 2012. Studerar man produktion och leveranser under samma tidsperiod blir jag tveksam om vi får ut maximalt för den summa som debiteras.

När man läser FMV årsredovisning från 2012 kan man konstatera att närmare 80 sidor av den totalt 147 sidor långa dokument består i att redovisa (krav från regeringen) de konsulttjänster som FMV upphandlar från primärt civila företag. Den totala summan av konsulttjänster uppgick under året till 2 292 miljoner kronor. Detta kan ställas i paritet med FMV interna personalkostnader som ligger på 1 187 miljoner kronor.

Jag vill inte på något sätt dra några förhastade slutsatser av dessa siffror då merparten av kostnaderna säkert är helt nödvändiga. Men när den totala försvarsförmågan ständigt reduceras p.g.a. att ekonomin brister bör man kanske se över om materielanskaffningen sköts på det mest kostnadseffektiva sättet. Jag konstaterar bl.a. att Gemensam Ledningscentral - GLC fortfarande genererar konsultkostnader som sedan debiteras Försvarsmakten. Det finns mer saker man reagerar över, och om inte FMV redovisat posten på ett felaktigt sätt så har man under 2012 även köpt konsulttjänster kopplat till de avvecklade helikoptersystemen 6 och 11 för 4,4 miljoner där ett företag i Stockholm vid namn Etteplan debiterat största delen. Frågan är om vi gör rätt saker för det ständigt minskande (teknikfaktor/inflation) försvarsanslaget?

Det finns som bekant åtskilliga exempel på andra stora projekt som har hanterats undermåligt med delat ansvar av regeringen, FMV och försvarsindustrin. Visbyprojektet är ett i raden där Försvarsmakten beställt och betalat för sex korvetter, men sedan enbart erhållit fem(!) - dessutom närmare 10 år för sent. Helikopter 14 är ett annat sorgebarn som skapat förmågeglapp, och det är alltid kunden (Försvarsmakten) som i slutänden blir drabbad, och därmed även vårt lands försvarsförmåga.

Under kommande vecka avser jag att återuppta min påbörjade serie av inlägg kopplat till Försvarsmaktens materielanskaffning. Där blir det tillfälle att återkomma till ämnet.