Många röster anser att Visbyprojektet är mer en teknikdemonstrator och ett projekt som främst tillfredsställer (tillfredsställde) industrins och materielverkets behov av ett projekt än vad det gjorde för Försvarsmakten. Man bör i o f s komma i håg att fartyget när det projekterades i första hand konstruerades för att vinna duellsituationen mot ytattack från stormakt röd och för att kunna hitta dennes ubåtar, främst utomskärs.
Detta ter sig ännu märkligare i dag, då just detta hotet ej längre anses dimensionerande av varken politiker eller FML, men trots detta är det just dessa funktioner som fortfarande, snart 20år senare, INTE finns installerade ombord. Då pratar vi om huvudvapensystemet robot-15, ubåtsjakttorped och ett komplett fungerande sonarsystem. Bloggkollegan Sinhue har på sin blogg gett sin syn på just Visbyprojektet, om hur han tror framtiden kommer att se ut. Ingen rolig läsning för en flottist, men det tyvärr så är det väl inte ett helt otänkbart scenario han målar upp.
Visbyprojektet och alla dess brister kan vi diskutera hur länge som helst, men det var inte detaljerna i detta som inlägget skulle handla om, utan i stället hur ett fartygsprojekt skulle kunna gått till. Låt oss därför titta på ett helt annat projekt, men också av en helt annan storlek.
Vi tar oss därför över till andra sidan av vårt lilla innanhav Östersjön, närmare bestämt till det Finländska varvet STX Europe shipyard i Åbo där man helt nyligen byggt världens största passagerarfartyg. Royal Carribean internationals nya fartyg Allure of the seas.
Det är ett osannolikt projekt som har färdigställts på en tid som definitivt måste anses som något slags rekord! Fartyget med en längd av 360meter och som kan ta 6300 passagerare och 2100 besättningsmän ombord har en boardwalk med butiker, en inomhusarena med plats för 1380 sittande publik, en utomhusscen, en ishockeyrink, biografer, mängder av restauranger, en matsal för 3000 personer, en linbana, ett kasino, fyra pooler, daghem för barn mm. mm. mm.
Nu till det viktiga. Fartyget kölsträcktes den 2 december 2008. Mindre än ett år senare, den 20 november 2009 så sjösattes fartyget. I september 2010 så genomfördes 1 (en) provtur med fartyget innan hon var klar för leverans. Några månader senare, den 2 december gjorde hon sin första resa med passagerare. På exakt två år så har man gått från kölsträckning till ett fullt operativt fartyg, och då pratar vi världens största passagerarfartyg (hon är 5mm längre än systerfartyget Oasis of the seas).
När vi då tittar på vår eget projekt Visby, så blir man då förundrad. Vårt projekt har tagit samma tid x 10, och det är fortfarande inte i närheten av färdigställt. Från många av de inblandade så hör man alltför ofta saker som. "Ja, fast hon kommer att bli jäkligt bra när hon blir färdig". Uttalanden som jag mer ser som ett sätt att släta över de faktiska omständigheterna och/eller så beror det på att man är så indoktrinerad i sitt eget system så "att man inte ser skogen för alla träden". Intressant är att första fartyget Visby enligt uppgift just nu ligger inne på generalöversyn där man helt har strippat fartyget, ett fartyg som ännu ej ens är levererat till Försvarsmakten!
Visby är 1/5 så lång som detta fartyg och deplacerar 600 ton jämfört med Allures 225 000 bruttoton.
Många vill säkert säga att det är två helt olika saker. man kan inte jämföra ett passagerarfartyg med ett högteknologiskt stridsfartyg. Kanske inte, men den tekniska utmaningen lär ändå inte vara mindre på ovanstående gigantiska passagerarfartyg med alla dess detaljer.
Jag hade gärna sett en fullständig oberoende genomlysning av Visbyprojektet. Där man går på djupet och tar fram fakta i varför det tagit sådan ofantligt lång tid, hur mycket pengar det faktiskt kostat (vet någon egentligen det)? På något sätt känns det som att många inblandade parter intagit någon sorts strutsposé och stoppat huvudet i sanden. Kritisera inte projektet, ställ inga frågor. Här gäller det att rädda sitt eget skinn och hålla en positiv fasad utåt sett. Man skulle till och med kanske kunna se en släng av groupthink i det hela.
Med det inte sagt att projektet en dag inte kommer att bli bra, det blir det säkert. Frågan är bara när och till vilken kostnad. Intressant är också vad man hade fått för fartyg (och hur många) om man satsat på konventionell teknik och beprövade system? Frågor som en fullständig genomlysning eventuellt hade kunnat ge svar på.
Vill man istället göra en jämförelse med ett stridsfartyg, kan man istället titta på den nya danska fregattprojektet Iver Huitfelt som jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg.
En politiker som engagerat sig mycket i Visbyprojektet, är som vanligt folkpartisten Allan Widman. På hans blogg finns ett och annat att hämta upp i samma ämne.
Visby var konstruerad för att möta Ryska enheter i duellsituation, det hotet finns inte idag.
SvaraRadera- Må så vara, dock är det frågan om vilken hotnivå som bör vara dimensionerande när man konstruerar fartyg? I min bok skall man bygga fartyg som klarar den högsta. Det är hur som helst sannolikare att ett fartyg som är konstruerat mot att möta en ryska jagare, också klarar att mäta sig mot en somalisk skiff än tvärt om. Det tror jag även att svenska folket förväntar sig.
Att diskutera huruvida Visby är ett kompetent fartyg eller inte menar jag är okunnigt om man menar att så inte är fallet. Man kan dock på ett allmänt plan diskutera vilka förmågor våra fartyg skall ha.
Sjökrigets särart gör dessutom att kvalitet i vårt fall kommer att slå kvantitet. (i alla fall om vi ser till hur många andra fartyg vi hade fått om vi satsat på ett enklare projekt) I en mer lågintensiv miljö är jag väl medveten om att fallet kan vara det omvända. Dock är vi då tillbaka till ursprungsfrågan: Vilken typ av hot skall vår flotta klara? MIO eller Krig? Eller båda?
Visby klarar definitivt båda.
De senaste årens säkerhetspolitiska utveckling har visat på en entydig trend i att konflikter uppkommer med mycket korta tidsintervall. Då finns det ingen tid att börja se sig om efter riktiga fartyg.
/Atlas
Kan man bygga ett integrerat och multifunktionellt ledningssystem till var och en av plattformarna: JAS, HKP 14, Visby eller varför inte SEP utifrån antagandet:
SvaraRadera"Om ledningssystemet tar höjd för och klarar av det mest kvalificerade typfallet, så kan det också som tillägg konstrueras för att hantera alla enklare uppdrag."
Om detta antagande var en framkomlig utvecklingsstrategi, så skulle man först bestämma sig för vad som är mest krävande och utgå från denna uppgift och dess krav. Jag tror dessvärre inte det går att fastställa en de stridstekniska uppgifternas ståndsordning med avseende på hur svåra de är att utveckla ledningssystem för. Alla stridstekniska dueller, vare sig de är snabbt övergående eller mer långvariga, har sina egna dimensionerande utmaningar.
- Är det ett ledningssystem för sekundoperativ luftmålsbekämpning med radarstyrd automatkanon eller ett för dygnslång inmätning och klassificering av hundratals potentiella bottenliggande minor med obemannad farkost och röjdykare som sensorer, som är svårast att leverera inom budget och överenskommen tidsplan?
Problemet ovan kanske kan undvikas ett tag genom att istället ställa sig den långt enklare frågan vilken av luftförsvars- eller minjaktförmågan, som kunden vill ta i operativ drift först? Men därmed så lämnar man en systematisk och strukturerad utvecklingsprocess syftande till det långsiktiga målet ett integrerat ledningssystem. Det handlar nu om att prioritera den kortsiktiga nyttan av att kunna redovisa en första delleverans.
Så här långt gick nog allt ytligt sett i huvudsak enligt plan. Svårigheterna uppenbarade sig när ett hårt optimerat ledningssystem för extremt tidskritisk luftmålsbekämpning också skulle kunna hantera de enorma datamängder, som sensorerna för minjakt och ubåtsjakt genererar och som krävs för att identifiera en fientlig mina eller ubåt i ett hav av brus och därmed information, som man ännu inte säkert vet om den förr eller senare kan komma till nytta.
Dessa datamängder i ledningssystemet får ju inte direkt eller indirekt påverka den sekundoperativa prestanda, som den först levererade luftmålsbekämpningsuppgiften kräver.
Precis som för den schweiziska officerskniven, så är multifunktionalitet att i bästa fall gifta ihop ett hyfsat bra knivblad, med en medioker sax och en riktigt usel såg.
Den blir aldrig "state-of-the-art" i alla avseenden. Men den blir alltid dyr och otymplig särskilt om den i slutändan oftast ska användas till uppgifter, som en enkel Morakniv klarar av minst lika bra till en bråkdel av priset.
@Atlas
SvaraRaderaMin uppfattning är definitivt att alla våra stridsfartyg ska vara konstruerade och dimensionerade för att kunna användas i väpnad strid mot en högteknologisk fiende. Ingen tvekan om den saken. Men till skillnad från luftstridens krav tekniköverlägsenhet så måste inte sjökrigsmateriel vara absolut "state of the art". Taktik, övning och kunskap väger ofta tyngre.
Men jag förstår inte riktigt ditt budskap? Ingen har påstått att vi inte ska ha riktiga fartyg. Mitt budskap är att det går att bygga riktigt bra fartyg till en förmodad lägre kostnad, men framförallt under kortare tid om man gör rätt från början.
@Gustaf Wasa
SvaraRaderaOm vi pratar datamängdshantering i ledningssystem. Frågan är hur alla andra operativa stridsfartyg runt om i världen klara detta? För det gör uppenbart varenda jagare, fregatt och korvett i US Navy, Royal Navy m.fl.
Jag håller med dig fullständigt i din tes om den schweiziska fällkniven.
Det var vänligt att nämna min blogg men jag är egentligen oerhört dåligt påläst om hela Visbyprojektet. Men - visst har jag kollegor som uttryckt viss kritik mot hela idén med den där särlösningen som Sverige ibland får fram.
SvaraRaderaJag tror också stenhårt på att en obereonde genomlysning av hela projektet kanske vore det bästa trots allt. Jag tror det av flera skäl: OM det är så att projektet ska läggas ned så är det lika bra att göra det här och nu (dock tror jag inte att det är riktigt så illa). Det tyngsta argumentet för en oberoende genomlysning är mer att minimera risken att vi som nation gör samma misstag igen.
Jag har seglar bredvid en Visbykorvett och kan avslöja att a) de svarar inte på reglementerad hälsning med flaggan och b) de syns.
GMY
Sinuhe
@Sinhue
SvaraRaderaVisbyprojektet kommer aldrig att läggas ned, det vore dessutom ett katastrofalt resursslöseri. Vi har faktiskt fått fartyg som åtminstone kan användas i ett lågkonfliktscenario. För enkel uppgift som piratjakt i Adenviken skulle de absolut fungera.
Problemet är fortfarande väpnad strid mot en likvärdig motståndare, där är man inte ännu i projektet.
Det mest tragiska är bristen på LV. LV-roboten som skulle kunna fjärrskydda andra eneheter är struken av våra politiker. Kvar är enbart en enda 57mm pjäs. En bestyckning som de stora sjönationerna aldrig skulle kunna acceptera på sina fartyg.
Lägg ned dem, sunken cost. Trist men sant.
SvaraRadera@Skipper
SvaraRaderaMin poäng är att som fartyg är Visby otroligt kompetent i sig och förtjänar att uppmärksammas för detta. Ur duellsynpunkt överlägsen och vad det gäller kvarvarande installationer innebär de i sig inga stora tekniksprång.
Jag ser också att det finns fundamentala saker i projektet som förtjänar kritik, dock är finns det allt för många tyckare utan egentlig kunskap, som sprider osanningar om visbys förmågor som inte kan bemötas i ett offentligt forum. Dessa debattörer får enligt min mening för mycket utrymme i debatten och flyttar fokus från exempelvis den fråga som du för fram.
Jag anser att man ger en felaktig bild till den oinvigda om man bara lyfter fram att de skulle klara en enklare uppgift i Adenviken. Idag saknas Rb, ett verkansystem som endast tillämpas i strid mellan örlogsfartyg, något som ni själv påpekar inte är aktuellt i dagsläget.
Just Rb installationen är ett gott exempel populärt bland de ”kritiker” som jag anser raljerar över projektet i stil med att det är en galen idé att skjuta robot inifrån fartyget. Detta är inte sensationellt, det har andra nationer sysslat med i årtionden.
Min avsikt är att balansera och differentiera debatten. Projektet är en fråga och visbys förmåga en annan. Den senare jag är oförskämt fel vinklad och på tok för dominerad av olyckskorpar tillsynes utan sakkunskap.
/Atlas
Hur skulle en visbykorvett klara sig i en miljö där man inte har luftherravälde? Det är ju bra att lägga sig över kanonens räckvidd och hiva ner skrot tills den sjunker?
SvaraRaderaProjektet och den förmåga som därur genereras hänger nog allt ihop? Det är väl bara projektet med alla sina begränsningar och förtjänster, som kan leverera de system som efter att de blivit förbandssatta kan utveckla den förmåga, som krävs för att ett säkerhetspolitiskt instrument i slutändan ska materialisera sig?
SvaraRaderaJag vill mena att det som levereras av ett projekt aldrig kan bli bättre än projektet i sig. Ett projekt som arbetar med orealistiska och därför felaktiga ingångsvärden kommer möjligen att ge ifrån sig unika produkter, men särdeles användbara krigsmaskiner blir det inte.
Stridsvagn S (Strv 103) har fortfarande en stor supporterskara bland svenska pansarofficerare från de regementen, som en gång i tiden hade dem i sin krigsorganisation. Efter deras sista REMO på 90-talet var Strv 103 trettio år efter att de anskaffats möjligtvis tillräckligt driftsäkra för att kunna användas, men farliga för fienden var de fortfarande inte. De var bara unika. Svensk profil var ett kärnvärde.
Det tidiga nittonhundratalets slagskepp var alla avvägningar mellan skyddet d v s tjockleken på pansarplåten, eldkraften d v s artilleriets kaliber och rörligheten d v s fartygens toppfart och räckvidd.
Inga konstruktioner kunde vara bäst i alla avseenden. Men ju längre de kölsträcktes, ju tåligare, slagkraftigare och snabbare hade de förutsättningar för att bli i jämförelse med kortare varianter.
Till slut möte slagskeppen sitt öde i form av anfall från luften. Först från landbaserade och sedan från hangarfartygsbaserade attackflygplan. Och ironiskt nog var stora fartyg självklart lättare att flygbomba än mindre. Det som hade varit ett tecken på slagskeppets styrka - storlek - blev dess sårbarhet.
Mest sannolikt lyder också Visbykorvetterna under tvånget av att vara kompromisser. Skydd måste fortfarande avvägas mot verkan och rörlighet, även fast det inte längre är skydd genom pansarplåt utan snarare skyl än skydd och då genom smygegenskaper.
Visbykorvettens högteknologiska skyl fungerar måhända väl då de ligger stilla. Men då vattenjetaggregatet jobbar för högtryck och sprutar upp en vattendimma bakom korvetten, så röjs den för alla som kan detektera det spår den lämnar. Skyl och rörlighet måste alltjämt avvägas.
Det finns nog fortfarande ingen enda lösning för alla situationer. Illusionen därom är vad som motiverar oss att villigt vänta till 2020 och betala anskaffningskostnaden en gång till innan HKP 14 förväntas bli operativ. Den specialversion av HKP 14 (eBasic), som vi flög i sex (6) timmar förra året har vi redan lämnat tillbaka till leverantören NHI.
- Är vi verkligen på rätt väg mot reell krigsduglig bekämpningsförmåga med projekten Visby och HKP 14? Eller vill vi bara så innerligt starkt hoppas att så är fallet?
Oförmågan ligger främst i sättet projektet drivits och de kostnader och fördröjningar som därmed uppstått. Genom bygga något helt nytt med ny oprövad teknik, underdimensionerad budget, spridd och diffus projektledning samt politiker/generaler som "spar in" vitala system har man fått något som kanske är användbart om 10år och oräkneliga miljarder.
SvaraRaderaVisby började byggas 1995, gick i PTK nära 10år, halvtidsmodifierades innan leverans, genomför nu generalöversyn och ännu saknas många vitala system medan andra dras med besvärande svårlösta problem.
Visst kan man kalla detta raljerande, felaktig bild av tillsynes oinvigda olyckskorpar, flyttande av fokus och önska sig en balanserad och differentierad debatt. Själv kallar jag sådant oansvarigt och typiskt för hur "En Svenskt tiger" ersatts av "Håll truten" och "En Svensk struts" (en riktig struts skulle aldrig sticka huvudet i sanden och röven i vädret).
/Kölsvinet
Jämför Visby med finnarnas Hamina-klass och kolla upp vad Hamina-klassen är kapabel till ... dessutom är Hamina-klassen fullständigt operativ ...
SvaraRaderaResursslöseriiet i ett nötskal.
SvaraRaderaJag led när något av de internationella vetenskapsprogrammen hade ett 45-minuters program om Visby, där den presenterades som världens mest högteknologiska Kanonbåt.
Hur många landbaserade sjömålsrobotar får vi för motsvarande Visby-klassen? Och jag antar att dessas räckvid inte kommer bli kortare om tio år?
Någorlunda klokt grupperade täcker du stora delar av östersjön, med mycket större möjligheter att undvika bekämpning.
Sen kan vi köpa ev. nya fartyg av finnarna - om vi nu vill visa flag i östersjön - istället som kan det här med operationalitet.
Påstår att det stora problemet som förklara de senaste 10-20 årens upplevda misslyckanden inom materielområden har en enkel förklaring.
SvaraRaderaVi har inte haft, och har inte, en ensad uppfattning om vilken dimensionerande insatsmiljö och motståndare som vi ska utveckla mot. Detta öppnar upp för budgetstyrda tolkningar och beslut, suboptimeringar och låg drivkraft. Inget vet riktigt vilken väg som leder till målet, för målet har varit, och är, ytterst diffust. Det varierar beroende på vem du frågar. Någon är tvärsäkert övertygad om att det dimensionerande scenariot självklart är det vanliga. Invasion från Öster. Det är det som alltid har gällt, och gäller det inte, så är det åtminstone ett bra worst-case scenario. Någon annan är lika tvärsäkert övertygad om att det dimensionerande scenariot är internationella operationer, typ jakt på pirater i Aden-viken, och att most-likely dimensionering är tillräckligt under överskådlig tid. En tredje är inte övertygad om något, utan bara förvirrad...
Om FM sätter ner foten och tydligt deklararar, och därefter kommunicerar och implementerar, mot vilket dimensionerande scenario en utveckling ska ske så skulle mycket kaos och förvirring säkert kunna undvikas. Ett dimensionerande scenario var mycket enkelt för trettio år sedan - det var samma som för fyrtio och femtio år sedan. Ett dimensionerande scenario idag behöver inte vara "sant" - det räcker om det är tydligt och fungerar för att styra och dimensionera utvecklingen. Det bör alltid vara finansierat för att vara relevant.
Men, avsaknaden av tydlighet kan också vara bra, för då blir det mer flexibelt att fatta beslut utifrån aktuell budget och motivera dessa. Ingen vet ju ändå inte säkert vad som gäller. Behöver vi verkligen ha sjömålsförmåga nu, eller kan den inte vänta? Det är upp till beslutsfattaren att bedöma utifrån vad som är en lämplig tolkning just nu.
Det kanske inte var bättre förr, men i vissa fall var det betydligt enklare. Ingen behövde åtminstone fundera på vad som var den dimensionerande användningen som satte ribban för förmågeutveckling. Scenariot och motståndaren var tydligt definierade.
Hela problemet med debatten om Visby nu senast i jmf. med finska Hamina är att målet för svenska FM och Finska FM är helt olika.
SvaraRaderaFinska FM ska sätta upp en fungerande krigsmakt som dimensioneras och övas för att möta stormakt röd i ny tappning.
Svenska FM är dimensionerat och övat för att delta som liten lillebror i natoledda operationer utomlands. Armén varken övas eller planeras slåss i sverige, att man ändå övar här är därför att de få förbanden finns i Sverige. Flottan och flyget har fått en territorialhävdande roll på papperet men i verkligheten är förmågan hos vare sig flyget eller flottan inte mer än symbolisk.
Det är poänglöst att ens diskutera Visbys tillkortakommanden utan ljuset av den övergripande strategiska visionen för svenskt försvar.
Om kriget stod för dörren så skulle antagligen Visby inom ett par år ha alla de förmågor som nu saknas, sen om de skulle funka bra eller ej? Tja vem vet.
Nu har vi sån tur att ryssen har 10-15 år tills dess att han har en slagkraftig flotta i Östersjön.
Till dess är det nog dags att börja skissa på Visbys efterträdare, det blir väl standardbygge från Tyskland som antagligen inte kommer ligga mycket längre fram i teknik än Visby idag.
Då kommer samma debattörer sitta och gnälla över hur dumma vi var som avlövade vår egen industriella förmågan att bygga nytt utan vi får köpa gårdagens teknik till överpris.
@Skipper
SvaraRaderaKloka ord om Visbyprojektet. Tyvärr har den allmänna debatten polariserats till den grad att antingen är Visby att betrakta som århundradets fiasko eller så är det svaret på "jungfruns alla böner". Sanningen ligger väl någonstans mitt emellan som så ofta.
När det gäller förmågan att lära av gamla försyndelser så tycker jag att Anders Grenstads artikel i KKrVa tidskrift 4/2010 antyder att det finns en medvetenhet på högsta chefsnivå om problematiken.
http://www.kkrva.se/Artiklar/104/kkrvaht_4_2010_8.pdf
Är det inte en ganska snäll omskrivning att påstå att Visbys inoperationalitet är en konsekvens av FMs uppgift?
SvaraRaderaAtt saker och ting inte skyndats på kan kanske till viss del förklara detta, men inte att hela visby-systemet som beslutades i en tid när internationella operationer fanns på kartbordet, inte är färdigt för knappt något än 20 år senare (om du räknar med Smyge-konceptet) måste väl ändå visa på att det finns vissa problem med detta?
Och, kan jag inte låta bli att fundera, OM vi nu skulle vilja ha en mer Försvarsinriktad verksamhet med allt vad det innebär, när har vi då operativ sjöförmåga med relevanta fartyg? Om trettio år?
Det där med att odla ekar på visingsö kanske inte var en så jäkla korkad idé i varje fall.
Det finns många förklaringar att projektet tagit så lång tid. Förklaringarna och anledningarna är utspridda över lång tid, och har väldigt många inblandade inom alla inblandade orgainastioner (FÖ, HKV, FMV, PTK, och "varvet"). Ett antal av de viktigaste, enligt min mening är följande;
SvaraRadera1. Beslutet att på uppmaning från "varvet" ("vi haur inget att göura i plastverkstaun") tvinga FMV att beställa ungefär ett år innan alla specar skulle vara helt klara (politiskt beslut)
2. Beslutet att "bunta ihop" koncepten YSM/YSS till ett koncept - YS2000 - och och först
a) låta det nya konceptet ha ANTINGEN ubåtsjaktbestyckning ELLER ytstrid och senare
b) ändra till BÅDE ubj OCH YS samtidigt. (politiskt/miltärt beslut)
3. Beslutet att mycket sent lyfta in
a) helikopterbaseringsförmåga (tankning, ombestyckning...) och senare även
b) full nattlandningskapacitet samtidgt som man cirka tre gånger ändrar
c) vilka helikoptertyper som skall kunna tas emot
4. Beslutet att mycket långt driva LV-robot-integrationen och sedan "backa ur rabatten"
Dessa beslut i kombo med personalbrist på FMV och PTK, växelvis gasande och bromsande i ekonomi och ambition avseende fömågor är enligt mig de viktigaste förklaringarna till att det är som det är.
De största gemensamma nämnarna är oförmågan att
1. Ta beslut och stå fast vid dem (avseende förmågor och funktioner t.ex.)
2. Acceptera att ett val ALLTID innebär att man väljer bort något (är ju egentligen 1. fast med andra ord)
3. Svårigheten att säga NEJ till nya krav som kommer in "sent" (på ALLA nivåer: HKV till FÖ, FMV till HKV, FMV till PTK och HKV till PTK).
Jag tycker följande devis skulle användas MYCKET oftare:
"NEJ är också ett svar. ALDRIG är också en tidpunkt. VI HAR INTE RÅD är också en kostnadsuppskattning".
@Filur B
SvaraRaderaIntressanta åsikter och en mycket bra slutkläm som kanske borde användas oftare.
@Atlas
Det vore intressant att få en mer detaljerad beskrivning och att du kanske kunde just uppmärksamma vad du egentligen menar med
"Min poäng är att som fartyg är Visby otroligt kompetent i sig och förtjänar att uppmärksammas för detta."
Visserligen är jag officer i Marinen men en fråga kvarstår ändå: vad är det egentligen som Visby är bra på och som motiverar dess existens?
SvaraRaderaDet faktum att Visby INTE har lvrb är inget plus utan ett minus. På plus-sidan har jag läst att a) signaturen är svår att detektera samt att b) "ledningssystemet" är väldigt kraftfullt. Men om jag vore konteramiral Hugh Evan-Thomas och kom ångande med 5. slagskeppseskadern i kolonn bakom "Barham" år 1917 - vad ska jag vara rädd för? Krig och konflikter handlar ju till syvende och sist om att kunna påverka fienden. Inte att dominera slagfältet med sitt ledningssystem.
Det känns fortfarande som att de viktigaste pusselbitarna rörande Visby saknas: vad är hon så bra på att det motiverar att hon existerar?
GMY
//Sinuhe
@Skipper.
SvaraRaderaNotera att jag skriver "förklaring".
"Förklaring" är INTE samma sak som "ursäkt" - även om väldigt väldigt många Svenskar har förtvivlat svårt att skilja på dessa begrepp. =)
@Skipper
SvaraRaderaVisbys smygegenskaper är avgörande i strid, förmågan att detektera andra först och därmed ha möjligheten att skjuta först är digital i sitt utfall. Det omvända gäller i defensivt syfte om vi blir beskjutna med exempelvis robot. Att exemplifiera detta närmare i ett offentligt forum blir omöjligt i vidare mening här, tyvärr... Här i ligger kritikernas totala övertag i debatten.
/Atlas
Varför ska flottan ens delta i operationer utanför Afrika, lämna dessa till Norge och Danmark och kustbevakningen, så kan flottan bli bäst på att skjuta robot på Ryssen.
SvaraRaderaAtlas,
SvaraRaderaSkjuta först...med 57mm AKAN?
/M
Hamina har nämnts tidigare men norska Skjold-klassen, hur ser du på den i jämförelse?
SvaraRadera//Limpan