FM materielanskaffning - Del 1 - Inledning

I detta samt efterföljande fem inlägg avser jag att analysera Försvarsmaktens öppna materielplan i detalj. Syftet är att belysa vad materielanslaget egentligen används till och om anskaffningar bidrar till den förmågeökning inom respektive försvarsgren som regeringen konstant hävdar. Inläggen kommer även att belysa fördelningen mellan de olika försvarsgrenarna samt de förändringar avseende planerade materielanskaffningar som har skett i planen jämfört med föregående år.

De olika inläggen kommer att fördelas på följande delar.

Del 1 - Inledning
Del 2 - Armén
Del 3 - Flygvapnet
Del 4 - Marinen
Del 5 - Ledning och Logistik
Del 6 - Sammanfattning

I de kommande inläggen kommer jag särskilt att belysa materielprojekt med uppskattade kostnader överstigande 200 miljoner kronor. Detta av den enkla anledningen att samtliga sådana materielprojekt skall redovisas som särskilda regeringsärenden, vilka i sin tur kräver ett regeringsbeslut innan upphandling får ske. Erfarenhetsmässigt vet vi tyvärr att nuvarande regering ofta har tenderat att skjuta på dessa anskaffningar enligt eget tyckande vilket ofta har inneburit negativa konsekvenser för Försvarsmakten.

Konsekvenserna av dessa "icke beslut" är förutom försenade leveranser, även det faktum att avsatta ekonomiska medel för ett projekt under ett budgetår inte kan nyttjas, och måste därför återlämnas till statskassan. Endast del av det outnyttjade anslaget brukar få behållas inom Försvarsmakten och således flyttas över till nästa budgetår genom ett så kallat anslagssparande. Detta under förutsättning att Försvarsmakten hemställer om detta till regeringen. Det är alltså inte alltid positivt att spara pengar vilket kan tyckas vara något märkligt om man använder sin egen privatekonomi som referens.

Försvarsmaktens totala operativa effekt utgörs mer eller mindre uteslutande av krigsförbandens användbarhet, som i sin tur är beroende av tillgången till rätt materiel i rätt omfattning och till tillräckligt bra kvalité. 

Anslaget för materielanskaffning har under perioden 2008 till 2012 reducerats med ca 1100 miljoner kronor vilket har inneburit att omsättning av föråldrad materiel och vidmakthållande av befintlig materiel har skjutits framåt i tiden för att balansera ekonomin. Detta är orsaken till det vi på försvarsbloggarna brukar omnämnda som "det ofinansierade materielberget". Ett berg som enligt uppgifter uppgår till närmare 50 miljarder kronor.

Den otvivelaktigt största "pengaslukaren" i detta sammanhang är anskaffning av JAS 39E som nu har inarbetats i materielplanen. Anskaffningskostnaden för projektet lär ligga runt 30 miljarder kronor, något som starkt har bidragit till att skjuta många andra delar av materielomsättningen framåt i tiden. Detta beror till stor del på att regeringen inte har finansierat sitt eget beslut om anskaffning, och som av vissa även betraktas som rent industristöd. I vissa fall har JAS 39E till och med trängt undan andra projekt på obestämd tid, något jag avser återkomma till i kommande inlägg. Med detta inte sagt att anskaffning av ett nytt stridsflygplan är fel. Tvärt om, det är enligt alla sakliga bedömningar helt nödvändigt för att inte bli obsolet inom en nära framtid. Problemet är i stället att anskaffningen inte är fullt ut finansierad.

Försvarsmakten menar också att den nu pågående (och nödvändiga) försvarsplaneringen medfört behov av förändringar både avseende kvalitet och kvantitet i syfte att kunna möta de operativa kraven.

I den öppna materielplanen redovisas planerade anskaffningar med ett kostnadsintervall. I mina kommande beräkningar har jag genomgående nyttjat den högre siffran i spannet då alla erfarenheter visar på att försvarsmateriel näst intill alltid överstiger planerade kostnader och sällan eller aldrig blir billigare än vad man förväntat sig. Det blir dessutom lättare att göra jämförelser om man fastställer vilken siffra i spannet beräkningarna skall baseras på.

I materielplanen har Försvarsmakten utöver försvarsgrenarnas specifika materiel även redovisat materilanskaffningar inom ledningsområdet respektive logistikområdet separat. Endast bråkdel av den materielen är enligt min bedömning att betrakta som försvarsmaktsgemensam vilket innebär att av merparten går att härleda till de olika försvarsgrenarna. För att få en mer rättvisande bild av fördelningen mellan försvarsgrenarna avser jag i min analys återföra materielen där den hör hemma. Jag har som exempel svårt att se LTA Mark nyttjas av andra än arméförbanden på samma sätt som Komnät Flygbas mest sannolikt enbart kommer att nyttjas av Flygvapnet.     

Det i särklass mest intressanta jag har kommit fram till i analysen av materielplanen är kopplat till försvarsförmågan. Nuvarande regering hävdar som bekant att alla materielinvesteringar man fattar beslut om ökar försvarsförmågan och paketerar gärna dessa som "stora satsningar". Min analys av planen visar dock på något helt annat. Mer om detta i de kommande inläggen, där nästa kommer att avhandla planerad materiel till arméförbanden.