1 juli 2014

Försvarspolitiskt morgonpass med Sverigedemokraterna

Morgonen startade som vanligt med ett morgonpass hos FPA. I dag var det Sverigedemokraternas tur att börja, och på plats att svara på frågor fanns försvarsutskottets, och försvarsberedningens ledamot Mikael Jansson tillsammans med SDU talesperson Willam Hahne.

Budskapet från Sverigedemokraterna var inget nytt under solen. Försvarsanslaget måste ökas, och finansieringen ska primärt ske genom en minskning av kostnaderna för nyinvandring till Sverige, nej till NATO men för ett nordiskt samarbete.

Vad som var mycket tydligt i detta morgonpass jämfört med de övriga partierna, såväl i år som under förra året var ungdomspartiets representants okunskap i dessa frågor. Hahne hade sina ståndpunkter, men här framstod en tydlig naivitet jämfört med representanter från övriga partiers representanter. Hahne hade uppenbara problem att svara på de följdfrågor som moderatorn Marinette Radebo, mycket vass för dagen, ställde.

Det blev nästintill pinsamt när Hahne fick frågan hur en man kunde tänka sig att en nordisk allians med två Natoländer (Danmark och Norge) skulle se ut, samtidigt som man säger sig vilja vara alliansfria? Hahnes svar var att om ett trovärdigt nordiskt försvarssamarbete fanns, så skulle kanske dessa länder i framtiden överväga att lämna NATO.......

Mikael Jansson hade en mer saklig syn och pekade på vikten av NATO, men ifrågasatte et svenskt medlemskap och pekade istället på ett svensk-finskt försvarssamarbete. Jansson menade dessutom att USA i framtiden inte kommer att betala för Europas säkerhet i framtiden, och att Sverige måste börja betala för sin egen säkerhet, något som de flesta nog instämmer i.

Frågan om internationella insatser diskuterades, och båda deltagarna ansåg att man nu måste minska på dessa. Hahne svävade och sa att det krävdes tydliga FN-mandat medan Jansson var fullkomligt ärlig och sa att det enbart handlade om att spara pengar i syfte att öka försvarsförmågan på hemmaplan.

Jag tyckte Marinette Radebo hade en felaktig, möjligen medveten, infallsvinkel på frågan rörande internationella insatser där argumentet var att våra svenska soldater är efterfrågade och uppskattade samt frågade vad dessa individer ska göra om man nu väljer att minska på de internationella insatserna. Här anser jag personligen att man inte kan skicka trupp utomlands med dessa två faktorer som incitament. Vi kan inte leta fram insatsområden enbart för att nuvarande personalförsörjningssystem ska fungera. Då har vi gjort fel från början, och lovat för mycket till de som anställs. Här har Försvarsmakten själva en stor roll/skuld.

Även pliktfrågan diskuterades där Jansson menade att ca 20-30% av varje årskull ska tas ut till värnplikt, obligatoriskt för män och frivilligt för kvinnor. Det sistnämnda ifrågasattes av moderatorn.

Se seminariet här nedan.



18 kommentarer:

  1. Jag är så evinnerligt trött på de som hävdar att våra internationella insatser minskar vår nationella försvarsförmåga. Ni som påstår det har förmodligen väldigt liten erfarenhet av att delta i internationella insatser och därför begränsad kunskap om vad de medför för individers och förbands utveckling.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Själv är jag evinnerligt trött på de som hävdar att social-patrolling och mcp i Affe stärker vår förmåga till ubj eller hävdande av svenskt luftrum.

      Radera
    2. Precis den kommentaren visar att du inte har någon som helst koll på vad du pratar om avseende verksamheten som genomförts i Afghanistan.

      Radera
    3. Hur har då Afghanistaninsatsen stärkt vår förmåga till ubj eller hävdande av svenskt luftrum?

      Radera
    4. Det är ingen som påstått att Afghanistaninsatsen stärkt ubåtsjaktförmågan eller hävdande av svenskt luftrum.

      Radera
    5. Ingen har påstått att Afghanistaninsatsen stärkt vår förmåga till ubåtsjakt eller hävdande av svenskt luftrum.

      Radera
  2. Jag är så evinnerligt trött på de som hävdar att våra internationella insatser minskar vår nationella försvarsförmåga. Ni som påstår det har förmodligen väldigt liten erfarenhet av att delta i internationella insatser och begränsad kunskap om vad de medför för individers och förbands utveckling.

    SvaraRadera
    Svar
    1. När ubåten Gotland samövade med Amerikanska Flottan utanför San Diego under två år var det en enormt värdefull insats för att sprida kunskap om våra ubåtars höga kvalitet, inte minst här på hemmaplan. Antagligen mycket avgörande för att vi idag har sådant driv för nya ubåtar!

      MEN, under de två åren fick Gotlands besättning noll (0) timmar skärgårdsnavigering, skjuta noll (0) övningstorpeder (eftersom hantering av våra väteperoxidtorpeder klargöring, bärgning m.m.) inte kunde göras i USA. Dessutom fick man göra noll (0) losskastnings/förtöjnings manövrer, eftersom amerikanska atomubåtar inte har de manöveregenskaper som krävs för en sådan manöver (och då kan ju ingen annan ubåt det heller - så klart), istället kom en bogserbåt större än Gotland och "lyfte" henne in/ut ur hamnen...

      Efter hemkomsten till Sverige igen fick således Gotlands besättning sättas på skolbänken igen för att åter studera skärgårdsnavigering, hamnmanöver och praktisk hantering av väteperoxidtorpeder - vaddå kunskapstapp...
      Men man lärde sig så klart väldigt mycket om att bemöta ubåtsjakthotet kring en hangarfartygsstyrka i form av kryssare och atomubåtar. Att varken kryssare eller atomubåtar finns i Östersjön är ju en annan sak... :-)

      Även HMS Carlskronas piratjakter kan säkert haft liknande positiva effekter för vår förmåga att bedriva sjökrig i Östersjön?

      Radera
    2. Var du med under de två åren i San Diego? Nu var det förvisso en övning men likväl är jag övertygad om att den stärkte vår försvarsförmåga på flera sätt, inte minst genom förbindelserna med USA som följde därav.

      Radera
    3. Du missade tydligen mitt första stycke?

      Radera
    4. Nä, men jag uppfattade att du ansåg att samövningen var till ondo för vår försvarsförmåga. Möjligen sänktes Försvarsmaktens förmåga att genomföra undervattensstrid i skärgårdsmiljö under perioden men Sveriges försvarsförmåga, vilket är det väsentliga, stärktes av samövningen.

      Radera
    5. Självklart är det viktigt med goda vänner och ännu bättre med mäktiga vänner. Sverige och USA är numera, efter Palmeerans effekter klingat av, goda vänner. Men USAs Sverige ambassadör har med stor tydlighet deklarerat att Sverige inte är med i NATO och således inte kan räkna med något militärt stöd från NATO (Ukraina framhöll han har fler överenskommelser med NATO än Sverige men kan ändå inte räkna med militärt stöd).

      Hur samövningar med USA/NATO på något vis skulle höja vår försvars-FÖRMÅGA är mycket svårt att se om vi inte räknar med att NATO/USA ska komma till vår undsättning - vilket de tydligt deklarerat att de inte avser göra?!

      Jag må vara "old-school" men står för att vi måste utgå ifrån att vi får försvara vårt land på egen hand. Och att då lägga stort fokus på NATO-procedures och interoperabilitet - är fel fokus. Vi måste öva här och nu och bemästra vår hemmaplan för att kunna dra fördel av att vi kan den bättre än motståndaren - dvs inget mer "långt-bort-i-stan".

      Radera
    6. Jag delar uppfattningen att den väsentliga komponenten Nato-anslutning saknas i svensk säkerhetspolitik.

      Jag håller dock inte med om sista stycket. Det gör uppenbarligen inte försvarsberedningen heller som mycket tydligt pekar på att interoperabilitet är avgörande för vårt försvar och det ska prioriteras. Inte ens politikerna är så naiva att de tror att vi ska försvara oss själva. Om så trots allt blir fallet, ja, då är det inte reguljär krigföring vi kommer nå framgång med.

      Radera
    7. Sverige kommer inte att ansöka om medlemsskap i NATO de närmaste två mandatperioderna med mindre än att Ryssland invaderar Baltikum eller besätter Gotland...

      Och vad jag vill minns så sa USAs ambassadör även att angående NATO medlemsskap "så kan man inte teckna en hemförsäkring när huset brinner...". (Han var väldigt pedagogisk i sina försök att förklara att - vi inte är med i NATO :-).

      Så jag tycker det är naivt idag att tala om att Sverige inte ska kunna försvaras ensamt och då inkluderar jag definitivt försvarsberedningen samlade tyckande... (skulle politiker vara undantagna från naivitet - tycker snarast det verkar vara tvärtom, tyvärr)

      Läs gärna "Jägarchefens" blogg om hur ett enskilt anfall mot enbart Sverige inte längre kan anses uteslutet om än osannolikt - idag.

      http://jagarchefen.blogspot.se/search?updated-max=2014-07-01T01:01:00%2B02:00&max-results=1

      Radera
  3. Det är sant att vi just nu, givet alla erfarenheter från insatserna i Afghanistan, Tchad mfl förmodligen har den bäst tränade personalen någonsin i Försvarsmakten vad gäller personlig färdighet. Problemet är att vi samtidigt har den minst övade FÖRSVARSMAKTEN i mannaminne. De erfarenheter som gjorts och vunnits utomlands inskränker sig till strid och samordning upp till kompaninivå (+) samtidigt som vi på hemmaplan inom markstridsförbandet årligen med nöd och näppe lyckas samöva vad som med god vilja kan påstås vara en bataljon.
    Jag som är personligt ofärdig men samtidigt gammal nog att ha deltagit i övningar med både Brigad och Fördelning vet att den förmåga som vi övat upp utomland inte räcker till om man skall planera och genomföra samfällda operationer inom ramen för "försvar av Sverige".

    Så låt oss ändå vara överens om att de internationella insatserna ökat den personliga förmågan hos vår personal men samtidigt varit förödande för försvarsförmågan.

    Band/ Invasionsförsvarsfundamentalist

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag instämmer i att det personliga färdigheten sannolikt aldrig varit högre. Jag är dock inte alls överens med dig avseende att det inverkat negativt på försvarsförmågan. Det är helt andra orsaker än våra internationella insatser som inverkat på den. Nationella insatser och internationella dito står inte i konfliktsituation med varandra.

      Internationella insatser, i synnerhet för armén, är en förutsättning för fortsatt utveckling och att skapa förband med en god nivå. Det är låg nivå på förband som endast genomför övning i förhållande till de som faktiskt genomför skarp insats med jämna mellanrum. Du får gärna drömma dig tillbaka till de stora försvarsmaktsövningarna men det är ett suddigt minne du har om du inbillar dig att de gav någon större effekt för vår förmåga att leda större förband. Övningarna gav aldrig de friktioner som finns vid skarp insats. Betydligt bättre är det med de chefer och stabsofficerare som i modern tid fått förmånen att leda större multinationella enheter. Det ger i förlängningen förbättrad försvarsförmåga. Övning är grunden men det måste kompletteras med skarp verksamhet för att vi ska nå en relevant och konkurrenskraftig förmåga.

      Försvarsmaktens samlade effekt utgörs av kompetensen hos dess individer. Ju bättre den enskilde är desto större kapacitet finns för organisationen. Internationella insatser bidrar starkt till förmågeutveckling på individnivå och vid lägre förband och det är precis det som behövs för att även verka i större förband. Samövning är inte oväsentligt men kan i stor mån ersättas av välutbildade individer och välövade modulära förband. Det läggs ett alltför stort fokus vid att vi måste öva i stora förbandsklossar. Den typen av övningar blir i regel ineffektiva och saknar nödvändig realism för att dra relevanta slutsatser.

      Radera
  4. När Gotland blir besatt av främmande makt så börjar kön för att be mig om ursäkt vid det vita sträcket i anslutning till min brevlåda.

    /Sergio

    SvaraRadera
  5. Nej, internationella insatser är inte en förutsättning för att skapa förband med god nivå. Det man kan få av internationella insatser är erfarenheter som ökar den förmåga man tidigare hade.
    Under invasionsförsvaret hade vi ett omfattande system för värdering av förband och deras förmåga; Krigsduglighet, där högsta nivå, KDU 5, inte kunde uppnås i fred då den krävde stridserfarenhet. Idag har vi alltså förband som i princip kan uppnå ”KDU 5”. Problemet är att förbanden som verkat internationellt varit tillfälligt sammansatta.
    Jag drömmer mig nu inte tillbaka till 80- och 90talets försvarsmaktsövningar utan inser att det, såvida inte något utomordentligt exceptionellt inträffar, inom Försvarsmakten inte kommer genomföras övning i fördelnings eller divisions ram under min kvarvarande livstid. Däremot är det en grov förenkling att säga att de övningar som genomfördes idag kan ersättas av internationellt erfarna stabsofficerare. Problemet är helt enkelt att de verkat i helt andra sammanhang under Nato eller ”någon annans ” ledning. Den resurskonflikt som uppstått har vi därför under flera år enbart tränat på scenario och koncept som stöder våra internationella insatser samtidigt som vi inte haft ork och kapacitet att varken ta fram eller öva våra nationella koncept och metoder. Därför saknar vi idag inte bara materiel utan också såväl nationella koncept och inte minst färdigheter inom såväl logistik, understöd och artilleriledning som ledning i större förband; (brigad och därutöver).
    De nationella stora övningarna, som jag kan hålla med inte alltid gav något mervärde för den deltagande truppen, gav i första hand staber och högre chefer möjlighet att öva och testa doktriner och koncept på ett sätt som inte går att simulera eller krigsspela fram. Dessutom ofta med en väldigt hög nivå av friktioner. Därför drömmer jag mig gärna tillbaka till just detta förhållande; därför att det var exakt det som de stora övningarna övade; förmågan att leda större förband. Just det som krävs om man skall genomföra ett trovärdigt nationellt försvar och som inte kan uppövas i en internationell insats.

    /Band

    SvaraRadera

REGLERNA FÖR KOMMENTARER KOMMER NU PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING ATT SKÄRPAS:
- Kommentarer som ej håller sig till ämnet kommer att refuseras
- Skriv kortfattat och kärnfullt
- Personangrepp publiceras ej
- Håll en god ton i kommentarerna