Krig i Europa och reduceringen av Sveriges försvar fortsätter

Även om det till synes verkar finnas en enorm beröringsskräck hos svenska politiker för att använda ordet krig så pågår det just nu ett krig i Europa. Ryssland har genom ett strategiskt överfall först tagit Krim och har enligt nya uppgifter i media nu även satt in reguljära trupper i östra Ukraina vilket är en katastrofal utveckling. 

Det var inte särskilt länge sedan försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (M) skrev och berättade för oss att ”Europa är säkrare än på länge och att Ryssland drar sig österut”. Detta trots att det har funnits en mängd indikatorer som tyder på raka motsatsen vilket flera av oss försvarsdebattörer varnat för under en längre tid och med allt större intensitet.

Redan 2007 deklarerade Ryssland att man avser bryta CFE-avtalet, ett nedrustningsavtal som begränsar konventionella vapen i Europa. Samtidigt startades ett upprustningsprogram som innebar att Ryssland kommer att satsa motsvarande 5000 miljarder kronor på att rusta sitt försvar fram till år 2020. Nu ökar man dessutom takten och 2017 kommer man lägga hela 25% av statsbudgeten på försvaret. Konsekvenserna blir att andra samhällsfunktioner får stå tillbaka och likheterna med ett Ryssland under sovjettiden är väldigt tydliga.

När Ryssland gick in med militära förband i Georgien 2008 var det en indikator som rimligtvis borde inneburit att svensk försvars- och säkerhetspolitik borde ha reviderats i grunden, men så har inte skett. När Ryssland nu gör om samma sak igen genom att gå in i Ukraina så debatteras frågan högt som lågt av politiker samt i media, men när det kommer till praktisk handling sover den svenska försvarspolitiken vidare i djup Törnrosasömn.

Med bakgrund av ovanstående och hur utvecklingen i Ryssland har sett ut under perioden sedan 2007 så blir det extra intressant att titta i backspegeln för att se vad som hänt med det svenska försvaret under samma tidsperiod.

Vårt flygvapen kommer genom politiska beslut att reduceras från 100 till 60 stridsflygplan av typen JAS 39 Gripen. Denna låga numerär kommer inte ens att kunna försörja de fyra stridsflygdivisionerna vid F 17 respektive F 21 med tillräckligt många flygplan. För Arméns del så har antalet artilleripjäser halverats, antalet stridsvagnar kommer att reduceras från 120 till 56 och det mest kvalificerade luftvärnssystem man har (Rb-97) är en produkt framtagen på 60-talet. Marinens verkansdelar består i dag av fyra ubåtar, en amfibiebataljon samt sju korvetter vars planerade luftvärnsrobotsystem ströks av regeringen samma år som Ryssland gick in i Georgien. Detta var bara ett av flera projekt som regeringen strök i syfte att bl.a. frigöra pengar till det tredje jobbskatteavdraget vilket även fick dåvarande försvarsminister Mikael Odenberg att avgå då han inte kunde stå bakom en sådan försvarspolitik.

Som lök på laxen så har regeringen även anvisat Försvarsmakten att spara 500 miljoner kronor årligen på personalkostnader vilket innebär att man måste minska andelen heltidsanställda officerare, soldater och sjömän. I Försvarsmaktens svar till regeringen den 28 maj i år har man uppgett att konsekvenserna av detta beslut blir så omfattande för den operativa förmågan att man starkt avråder från att fullfölja beslutet. Regeringen har inte återkommit med något förtydligande och därmed kommer Försvarsmakten att genomföra dessa beslutade reduceringar.

Sådan ser verkligheten ut bakom kulisserna och när media nu rapporterar om att det pågår ett krig i Ukraina med Ryssland som angripare så borde den omedelbara följdfrågan till våra politiker och experter vara huruvida vårt eget försvar är dimensionerat för att kunna hantera det rådande omvärldsläget i dag och i morgon? Men frågan uteblir och anledning är oklar.

För att citera en tidigare svensk statsminister så tror jag att huvuddelen av Sveriges befolkning fortfarande är invaggade i en falsk trygghet om att ”vår beredskap är god”. I ett Sverige där inget politiskt block vill betala priset för vad ett relevant försvar kostar, och där uppenbart inget block vill driva frågan om NATO som är det enda samarbetet som skulle kunna ge oss verkliga säkerhetsgarantier. Därför måste riksmedia bli den instans som tar på sig uppgiften att syna korten och förmedla den verkliga bilden till en större allmänhet om sakernas tillstånd rörande vårt försvar och ställa det i relation till ett helt nytt säkerhetspolitiskt läge.

Rådande omvärldsläge kräver nu en förnyad översyn då slutsatserna i försvarsberedningens rapport i flera avseenden redan är överspelade alternativt för klent utformade. Men till skillnad från alla tidigare rapporter och beslut inom detta politikområde så krävs det nu att ord omsätts till handling och det måste dessutom ske snarast, för i morgon kan det vara för sent.