28 september 2014

Kransnedläggning till minne av Estoniakatastrofen



I dag skriver jag en artikel på en annan blogg, nämligen Marinbloggen med anledningen av att det i dag är 20 år sedan M/S Estonia förliste den 28 september 1994.
 
Jag skriver aldrig om sådant som direkt berör mig själv eller det jag arbetar med här på bloggen. Men i dag gör jag ett undantag.

I dag klockan 10.00 hedrade jag tillsammans med min besättning minnet av de som förolyckades i samband med Estoniakatastrofen med en känslosam och värdig kransnedläggningscermoni till sjöss. Idén till detta föddes hemma vid mitt köksbord förra söndagen. Jag är tacksam för att alla berörda chefer uttryckte sitt stöd för detta och möjliggjorde genomförandet, något som betydde mycket för mig och min besättning.  Jag är övertygad om att det inte hade gått att anordna en mer värdig cermoni till sjöss än den som HMS Stockholms besättning genomförde i dag.
 
Läs mer på marinbloggen.

10 kommentarer:

  1. Storslaget och berörande, på riktigt.

    Får man fråga om det finns någon som kan hjälpa till att räkna.

    Hur många hade överlevt den där natten utan ytbergare, Vertol, tränade besättningar och utan incidentberedskap?

    De arma som aldrig kom ut på däck, sov med sömnpiller, hade barn som skulle räddas, eller inte vågade sig ner i en livbåt/flotte, pga rädsla, kan man bara be en bön för.

    Men, av de som faktiskt kom bort från fartyget och räddade sig ner i livflotte, hur många hade klarat sig, låt säga en natt under påsken, med den uppsättning helikoptrar och kapacitet som finns nu, och hur ligger det till med träningen? Det var ju en fråga om tid, man frös i praktiken ihjäl.

    Jag utgår från att den breda allmänheten känner till att försvaret inte har någon sjöräddningsuppgift längre, och att civilförsvaret är utlokaliserat till våra kommuner, och att den mesta av sjöräddningen sköts av frivilliga, tex SSRS.

    Kanske inte den mest populära frågan för förhandlarna s + mp, som fattade beslut att lägga ner civilförsvar och ändra vårt försvar till ett insatsförsvar och upphöra med resurser till försvaret att sköta samhållets med grundläggande uppgift, krishantering, men i alla fall, borde inte frågan ställas?

    Hur många av de som räddades, hade överlevt den där natten, med nuvarande beredskap och organisation, och vad var det för slutsats som regeringen Person och mp sedermera drog av hela händelsen?

    Jag håller naturligtvis tummarna för att vår beredskap är betydligt bättre, efter lärdomarna av Estonia....att vi inte lagt över ansvaret på någon annan, än statens kärnuppgift och att våra journalister som skriver om katastrofen i våra tidningar ställer sig frågan, hur kan jag arbeta journalistiskt, i allmänhetens tjänst, så att vi undviker nästa katastrof, och slipper att förlita oss på privata aktörer, var det Norrlandsflyg ett tag, att sköta kärnuppgifterna.

    Kanske genom att skriva lite, om vilka konsekvenser försvarsnedrustningen fått för "gemene" man, och behöver man källor och inspiration kan jag ge mig tusan på att det finns kunskap att hämta, kanske inte framförallt på försvarsmaktens informationsavdelning under 2000-talet, men kanske på bloggarna visdomsmannen och skepparn. För det är ju inte så att kunskap inte finns, frågan är mer insikten och viljan. S.W

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

      Radera
  2. Tänkvärt från AB: http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article19607572.ab

    Simon Skämtaren

    SvaraRadera
  3. Missade "insatsförsvar" att det för en ovan betraktare av vår nySvenska, inte riktigt går att få ihop insatsförsvar, om det saknas just insatser, tex personal, övning och materiel. Visst fanns det beredskap inom försvaret vid skogsbranden, men order kom inte, istället skulle vi vänta på hjälp från Italien, det var helt säkert ingen slump, de resurser som försvaret trots all hade, fick vänta, så att vi kunde dra fördelarna av gemenskapen. Ansluter till inskriptionen vid Sveaborg. Vid en större katastrof, låt vara en fartygsolycka, skulle det kännas bra med ett försvar som också klarar av insatser för det civila samhället, vad som rimligen ska försvaras i första hand, utan att först ringa till Italien för att fråga om de har några lediga helikoptrar. SW

    SvaraRadera
  4. Tack gode Gud för att någon som kom ihåg datumet för katastrofen också förstod vikten av att hedra de omkomna, eller vice versa. Kan man göra det här till något årligt återkommande?

    Roger Klang

    SvaraRadera
  5. En undersökande video om vad som hände den natten:
    https://www.youtube.com/watch?v=gPx1bA4Y9XY#t=829

    SvaraRadera
  6. Snyggt, smakfullt och värdigt!

    SvaraRadera
  7. Som vanligt läggs mer kraft på annat än våra egna veteraner...avfyra salut på nästa veterandag istället..suck

    SvaraRadera
  8. @Anonym 30 september 06:18

    Det finns väl ingenting som säger att man inte kan lägga kraft på våra veteraner bara för att man vill hedra offren för Estoniakatastrofen? Jag t.ex. har lämnat in ett medborgarförslag i Lund om ett monument över stupade svenska soldater i krig för freden och frivilliga i finska vinterkriget.

    Roger

    SvaraRadera

REGLERNA FÖR KOMMENTARER KOMMER NU PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING ATT SKÄRPAS:
- Kommentarer som ej håller sig till ämnet kommer att refuseras
- Skriv kortfattat och kärnfullt
- Personangrepp publiceras ej
- Håll en god ton i kommentarerna