Sanningens minut närmar sig...

Om det möjligen har undgått någon så stundar valet till Sveriges riksdag, kommuner och landsting och framåt natten mot måndag så kommer vi få svaret på hur röstfördelningen ser ut. Huruvida vi redan under natten kommer att få svar på vem/vilka som kommer att styra Sverige under de kommande fyra åren är dock inte lika självklart om man tittar på hur de senaste opinionssiffrorna ser ut. Det ser ut som att det kan vara ett parlamentariskt kaos som väntar.

I dagsläget handlar det inte om vilket block som vinner valet och som därmed kommer att styra Sverige eftersom inget av blocken ser ut att få egen majoritet. Det rödgröna blocket som inte ens har en intern uppgörelse når inte högre än 46,4% enligt Ipsos senaste mätning.  Detta genererar åtminstone tre större problem. För det första ska S komma överens med MP vilket inte lär vara snutet ur näsan. För det andra så kräver en regeringsbildning med dessa siffror stöd av Vänsterpartiet, vilka Stefan Löfven egentligen inte vill ha med i en regering. För det tredje så kommer ytterligare stöd att krävas i syfte att åstadkomma majoritet i riksdagen. Från vilket parti då kan man undra?

Att det borgerliga blocket skulle gå från mätningens 39,6% till att få egen majoritet är enligt min bedömning en praktisk omöjlighet. Därmed så är båda blocken beroende av "någon annan" för att få igenom sin politik och därmed är det parlamentariska kaoset ett faktum.

Ett annat stort problem som kommer att uppstå är om Feministiskt Initiativ kommer in i riksdagen. Detta av flera anledningar. Jag har dock svårt att tro (jag vill ej tro) att Socialdemokraterna skulle vända sig till Gudrun Schymans mans- och försvarshatande gelikar i syfte att få igenom sin politik. Skulle han vända sig dit så tror jag det kommer bli oerhört svårt att få igenom den politik som Socialdemokraterna driver. FI vill som bekant bl.a. avveckla hela försvaret och i ett första steg vill man skära ner det med en fjärdedel.

Återstår då att se hur stor del av rösterna Sverigedemokraterna kommer att få och om man ånyo blir vågmästare i riksdagen, något som partiet givetvis hoppas på. Det skulle inte alls förvåna mig om partiet blir det tredje största partiet i riksdagen och att man får röstsiffror som ligger runt 12% och därmed kommer att mer än fördubbla sina mandat i riksdagen. Anledningen till att opinionssiffrorna inte är sådana i dag är givetvis att det finns många som vid opinionsmätningar inte vill uppge att man avser rösta på SD.

Kaoset lär bli stort och jag utesluter inte alls att det blir nyval (eller extraval som den korrekta termen är) om regeringspartierna inte får igenom sina beslut och sin budget under det första kvartalet. Senaste gången vi hade ett nyval i Sverige var 1958.

Försvarspolitiken

Riksdagsvalet i morgon (och därmed kommande budget för 2015) kommer även att utgöra den näst sista enskilda tidpunkten inom överskådlig tid för våra folkvalda politiker att kunna vända den ständigt nedåtgående trenden när det kommer till finansieringen av vårt försvar och därmed också skapandet av försvarsförmåga. Den sista hållpunkten under överskådlig tid blir försvarsbeslutet som kommer att beredas och fattas under 2015.

Men att sitta ner och göra ingenting för att invänta ett försvarsbeslut 2015 kan vara farligt och bli oerhört ödesdigert när det samtidigt pågår ett krig i Europa. Ukrainas premiärminister Arsenij Jatsenjuk uttalade i dag vid en internationell konferens i Kiev att "Vi är fortfarande i stadiet krig, och den huvudsakliga angriparen är Ryska federationen. Putins mål är att ta hela Ukraina. Ryssland är ett hot mot världsordningen och hela Europas säkerhet." Dessa realiteter för ett av Europas länder tycks tyvärr återigen ha blivit helt underordnat debatten om skatter, vård, skola och omsorg här hemma i det lugna och trygga Sverige.

Är man intresserad av försvarsfrågor och anser att dessa är helt eller delvis avgörande för hur man ska rösta i morgon kan man med fördel ta del av sammanfattningen av de olika partiernas försvarspolitik hos Wiseman. Men det räcker egentligen att läsa det andra och tredje stycket för att den försvarspolitiska novisen ska kunna skapa sig en tillräckligt god uppfattning om var partierna står.

– Prioriterar man som väljare högre försvarsanslag, ska man rösta på Folkpartiet, Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna, där den största skillnaden är att de två föregående är NATO-vänliga medan Sd vill se fortsatt alliansfrihet. 

– Anser man att det nuvarande säkerhetsbegreppet är förlegat och att försvarsanslagen bör minskas, ska man i rösta på Feministiskt Initiativ eller i andra hand Miljöpartiet.

Jag vill dock göra ett tillägg angående Kristdemokraternas relation till ett medlemskap i NATO. För inte alls så länge sedan var KD ett parti som var uttalad motståndare till NATO. I dag har man svängt och verkar i dag för att utreda ett medlemskap. Inom partiet är man dock fortfarande splittrade. Partiets försvarspolitiska talesperson Mikael Oskarsson är en stark förespråkare av ett medlemskap samtidigt som partiets utrikespolitiska talesperson Désirée Pethrus är mer skeptisk. Partiledaren Hägglunds uppfattning är att frågan skall utredas och därmed tar han inte ställning i dagsläget. Jag delar Wisemans uppfattning att partiet är NATO-vänliga, dock inte i den omfattning som krävs för att kunna stämplas som klara med frågan.

Min slutsats av den analysen landar därför i att Folkpartiet därmed är det enda partiet som vill öka försvarsanslaget (om än för lite och för sent) och samtidigt aktivt driver frågan för ett medlemskap i NATO. Inom Folkpartiet är det slutgiltiga ställningstagandet redan avklarat. Folkpartiet blir således det enda partiet med en kombination som kan skapa en ökad egen säkerhet inklusive att det skulle ge verkliga säkerhetsgarantier och inte de luftslott som samarbeten inom EU och Norden i praktiken innebär. Folkpartiet har som det mindre regeringspartiet dock varit bakbundna av den nymoderata synen på försvar och säkerhet och har bedömt fått stå tillbaka för att få igenom sin skolpolitik under innevarande mandatperiod. Hur man kommer att agera i en framtida regering eller vid en valförslust är något oklart.

Försvarsdebatten

Med bakgrund av det ständigt försämrade omvärldsläget och det faktum att försvaret mot alla odds blev en valfråga så är det ändå underligt att försvarsdebatten förs på en så pass låg nivå som den gör. Partiledarna för de två stora partierna, Reinfeldt och Löfven är de som sticker ut mest då de upplevs som både ointresserade såväl som som dåligt pålästa, två faktorer som förvisso hänger samman.

På tal om låg nivå så verkade Stefan Löfven ha tagit över just mantrat "låg nivå" från Cecilia Widegren när han i gårdagens debatt uttalade just denna fras i samband med att Rysslands upprustning skulle beskrivas.

Fredrik Reinfeldt var inte bättre då han skulle framhäva regeringens personalförsörjningsreform som helt avgörande för vår försvarsförmåga. Inte nog med att han ondgjorde sig över hur dåligt försvaret var tidigare ("det gick ju inte att använda") innan Alliansen tillträdde så förklarade han även att hans nya försvar ska övas mer och kunna användas direkt och behöver helt annan och modern materiel. Tyvärr var det ingen som upplyste Reinfeldt om några grundläggande fakta. Insatsorganisationen IO14 är inte finansierad. Inte ens enligt "krona för krona- principen" Dessutom blir det extra beklämmande att den moderna materiel som han tar upp har växt sig till ett ofinansierat berg av materiel som under hans två mandatperioder vid makten växt till över 50 miljarder. När det kommer till övningsverksamheten så var det inte heller någon som hade förmågan att förklara att pengar till förbandens övningsverksamhet har minskat med 144 miljoner jämfört med föregående budgetår. Så var det med dessa satsningar på det användbara försvaret.

Tyvärr fokuserar försvardebatten ofta på helt fel saker. Politikerna fastnar i frågeställning som är enkla att förhålla sig till. Ett exempel från gårdagen är att Miljöpartiet och Vänsterpartiet tror att anskaffningen av "Super-JAS" är den stora frågan som måste debatteras, men så är det givetvis när man varken vill eller har förmågan att ta till sig de realiteter som styr försvar- och säkerhetspolitiken. Sjöstedt försökte till och med vända frågan till att den skulle handla om klimathot... Det är därför synd att inte frågorna i debatterna handlar mer om den grundläggande frågan om hur relevant vårt eget försvar är givet omvärldsläget, Rysslands agerande och det pågående kriget i Europa?

De enda av partiledarna som uppenbart verkade behärska frågorna i försvarsdebatten på ett relevant sätt var Jan Björklund, men även Jimmie Åkesson. Åkesson var den enda som egentligen svarade på Anna Hedenmos fråga huruvida vi kan försvara oss. Åkessons svar var ett rakt och tydligt JA, med tillägget "på ett ställe på en vecka om nio år".

Sammanfattningsvis....

...så konstaterar jag att valet kan komma att bli en rysare i flera aspekter, och i synnerhet när det kommer till försvarsfrågan. Om Alliansen tar hem en valseger så vet vi redan nu hur det blir. Då kommer vi att få ett tillskott om 5,5 miljarder till försvaret men den lilla detaljen att detta tillskott kommer att effektueras först år 2023, d.v.s. om 9 år. Innan dess har vi haft tre riksdagsval, 2014, 2018 och 2022 och innan valet 2018 så har "satsningen" inte ens överstigit 1 miljard... Detta manifest presenterades efter att Ryssland annekterade Krim bör också tilläggas. Trovärdigheten runt Alliansens "satsning" på försvar och säkerhet faller därmed tungt till botten.

Socialdemokraterna vill mer än Alliansen här och nu vilket jag har respekt för, även om det inte är några stora pengar det handlar om. Men hur det blir med detta i praktiken vet vi egentligen väldigt lite om innan det blir skarpt läge. Dessutom ska Socialdemokraterna komma överens med sina bästa kompisar i Miljöpartiet som både vill skära ned samtidigt som man vill skapa ett "ickevåldsförsvar" vad nu det kan vara...

Det inrikespolitiska läget när det kommer till försvarsfrågan kan nog inte bli värre med tanke på vad som händer i ett land på andra sidan Östersjön. 

Ett annat problem med försvarsdebatten är att väldigt få människor i Sverige begriper vad man talar om eftersom de flesta inte känner till referensen, d.v.s. var tar debatten sitt avstamp? För att fullt ut kunna förstå och förhålla sig till de saker som debatteras så måste man känna till vilket försvar och därmed vilken nivå på säkerhet vi har i dag.

Jag har under den senaste tiden ställt vissa kontrollfrågor till personer jag känner, men som inte har någon insyn i försvaret. Jag har bland annat frågat hur många större stridsfartyg de tror att vi har i flottan? Svaret är att de inte har en aning och när jag har bett om en gissning så har svaret flera gånger landat runt 50 fartyg. När jag berättat att den verkliga siffran är sju (7) så tappar många hakan av förvåning. Jag har även ställt samma fråga om antalet stridsflygplan och flera personer har hänvisat till att eftersom vi faktiskt har haft världens fjärde största Flygvapen så måste det nog fortfarande vara rätt så stort och siffror mellan 200-500 flygplan har nämnts. Den verkliga siffran är som bekant 100 och kommer genom riksdagsbeslut att krympa ytterligare till 60 inom kort.

Det jag vill säga med ovanstående resonemang är att kunskapen om vårt försvar bland svenska folket är på tok för låg. Kunskapsnivån runt försvarsfrågorna och insynen i Försvarsmakten kommer dessutom att minska ytterligare när effekterna av värnpliktens avskaffande har fått verka genom fullt ut. Det är också därför som våra politiker i direktsänd TV kan tillåtas att stå och hävda att man genom diverse reformer satsar på försvaret och stärker försvarsförmågan. utan att någon höjer på ögonbrynen. Därmed så kan folket i stugorna koppla av och känna sig trygga i vetskapen om att vår beredskap är god - allt till våra politikers belåtenhet så att skattekronorna kan läggas på andra samhällsreformer där det enskilda partiet kan samla pluspoäng inför kommande val. 

I morgon vet vi åtminstone hur rösterna är fördelade, alltid något...

Se gårdagens debatt om försvaret här nedan.