Gästinlägg: När man kan, måste, men inte vill

Publicerar ännu ett gästinlägg av signaturen Dalton som förra gången skrev om Gotland. Den här gången handlar den fiktiva berättelsen om Skåne.

/ Skipper

-------------------------------

Varför det är farligt att lägga alltför mycket vikt vid modeord såsom ”hybridkrigföring” eller ”sjätte generationens krigföring”

Utöver "det gamla hangarfartyget" Gotland så är Skåne ett av de svenska territorier som sannolikt är av intresse och betydelse för Ryssland. Det handlar än en gång om att förhindra fientlig styrketillväxt och att skapa egen rörlighet. En enkel lösning på detta skulle kunna vara att placera delar av sin flotta i Öresunds trängre delar. Det är ju dock en kortsiktig lösning, en hög risktagning och under rådande omständigheter inte resurseffektivt. Hur gör man då?

Att ta Gotland visste de allihop skulle vara enkelt. Att ta Skåne var svårare. Alla spel som gjorts på planen visade två saker; För det första så var "timing" A och O, för det andra skulle det krävas krigshandlingar

Svensken har förband i Skåne och tilltransport av tillräckliga förband skulle ta tid. Tid var onödig förvarning i det här fallet. Att förlita sig enbart på desinformation och politisk tvekan skulle inte heller räcka. Området är alltför stort och erbjuder alltför stor rörelsefrihet.

Huruvida det var en ubåtsöverste som kom med det förlösande förslaget eller ej var oklart men det hade blivit den vedertagna sanningen.

Först hade det nästan låtit för bra, som om grunden till planen hade lagts 1981.

Förberedelserna för Gotlands frigöring var redan pågående. Nu handlade det bara om att få de två tidslinjalerna att fullt ut harmonisera.

En av Whiskey-ubåtarna på väg till kyrkogården i Murmansk gavs nödvändiga order. Efter en helt enligt order ”lagom klantig” färd ned längs den norska kusten, där ubåten observerades av flera av NATOs sensorer, så nådde hon Öresund.

När väl Öresundsbron passerats manövrerades hon klart in på svenskt vatten. Mycket riktigt så hade svenskarna fått förvarning från NATO. Såväl satelliter som flyg kunde notera flera fartyg som skyndsamt lämnade Karlskrona, även från Stockholms skärgård började svenska örlogsfartyg röra sig söderut.

För stunden låg allt i händerna på en enskild fartygschef. Misslyckades han så skulle han gå till historien som en (till) fyllehund med tvivelaktiga kunskaper i navigation. Lyckades han så väntade en framtid som landshjälte.

Svenskarna hade uppenbarligen sparat en del resurser för ubåtsjakt och många av officerarna var förvånansvärt skickliga. De hade dock varken vapen eller numerär för att utgöra något egentligt problem.

Väl i vattnen utanför Åhus lät man sig på nytt lokaliseras och nu var det känsligt. Med hjälp av hög hastighet och till synes orimlig tur träffades man av en av de få svensk sjunkbomberna. Mindre än en sjömil utanför Åhus hamn. Några "desperata" girar senare satt man tryggt på grund, halvt i övervattensläge, inom synhåll för södra Sveriges största containerhamn. Historiens vingslag dånade i öronen på såväl besättningen som generalstaben.

Svenska fartyg gjorde som de förväntats och efter att den första delegationen ombord med egna ögon kunnat konstatera att ubåten mycket riktigt bar kärnstridsladdningar så var inom kort utrymningen av Åhus påbörjad och hamnen stängd. Pinsamt för Sverige att genom sitt angrepp på en redan skadad ubåt skapa en överhängande risk för att den nukleära lasten skulle detonera.

Nu stod man så med en möjlig härdsmälta på händerna och ett kaos i östra Skåne, vars ökning i omfattning endast överglänstes av det politiska kaoset i Stockholm och de intill liggande länderna. Den striden skötte medierna själva, skönt att slippa lägga kraft där. Den behövdes för Gotland nu – gasledningen till kontinenten hade just utsatts för ett ”terroristangrepp” och all skuld skulle läggas på Sverige.

Sveriges oförmåga att omhänderta den skadade ubåten gjorde att räddningsstyrkan utan problem fick tillstånd att gå in på svenskt vatten. Svenska oppositionspolitiker skrek i högan sky om att såväl detta som händelseutveckligen på Gotland bara var ”Maskirovka” och förklädda krigshandlingar. Det hjälpte föga.

Om förloppet i detalj följde planen blev aldrig klarlagt men resultatet blev det önskade. Ett av bogseringsfartygen träffades av svensk eldgivning. Räddningsstyrkans eskort besvarade elden och i tumultet träffades ubåten, eller hade lasten detonerats på annat sätt, svensken skulle aldrig få veta vilket. Det skulle dröja innan Åhus var beboligt igen men det var egalt. Skämtet var att ”ÅHUS” aldrig skulle vara det igen, staden skulle ju döpas om.

Svaret på den svenska aggressionen kom snabbt, precis som planerat. Huvudsakligen nyttjades luftburna förband. NATO fanns i området och Östersjöflottans huvuduppgift var därför riktad mot Gotland. Det var där tyngdpunkten för EU initialt hamnat, ingen ville ju frysa, och nu visade sig den västliga trögheten sig från sin bästa sida.

Södra Skånska regementet visade prov på att både slå snabbt och hårt. Deras förband räckte dock på intet sätt till. Deras nya fordon begränsades svårt av den civila trafiken från östra Skåne och inom kort hade de tvingars övergå till strid i mindre enheter utan inbördes samordning. Öresundsbron sprängdes med attackflyg. Det svenska luftvärnet hade till del grupperats i Skåne men än en gång gjorde numerären att det mest utgjorde ett irritationsmoment.

Inte långt senare hade de tillförda ingenjörförbanden i princip skurit av Skånes infrastruktur från Sverige och förbandsmassan var redan långt större än vad Sverige skulle kunna slå.

Nu fanns bara en fråga kvar. Skulle den civila gisslan vara tillräcklig för att Sverige skulle lyckas hålla borta NATO. Ville de starta det tredje världskriget över ett landskap som Skåne?

/ Dalton